2020-02-26 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

FindingGLAMs Challenge – hittade vi något?

Sokolov Zámek-museet, ett av de objekt som redigerades under veckan. Av Lubor Ferenc – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48192524

English version below

17-23 februari genomfördes tävlingen FindingGLAMs Challenge över hela världen. Det var avslutningen på det längre projektet FindingGLAMs, som har gått ut på att kartlägga och samla data om GLAM-institutioner världen över till databasen Wikidata. GLAM står för galleries, libraries, archives and museums, och översätts ungefär till konsthallar, bibliotek, arkiv och museer.

Glädjande nog kan vi berätta att 90 personer från olika delar av världen registrerade sig för tävlingen och nu har vi börjat sammanställa resultaten.

Vi firar nu att nästan 8 000 Wikidata-objekt redigerades under den gångna veckan! Det handlar om allt från att användare har lagt till objekt som inte fanns innan till att lägga till bilder, sätta ut den rätta adressen, klassa objekten under rätt kategori eller att lägga till identifikationsnummer i andra databaser där objekten också finns. Hela 337 helt nya GLAM-objekt finns numera i databasen, tack vare FindingGLAMs Challenge!

Precis som på alla andra Wikimediaplattformar ska såklart objekten i Wikidata också ha källor. Därför gavs extra poäng just om de tävlande la till såna. Just nu håller vi på att gå igenom all statistik och hitta vår vinnare. Vi ser fram emot att snart dela med oss av den fullständiga sammanfattningen om hur det har gått!

Tills dess, kolla gärna in en översikt av resultaten på tävlingens outreach dashboard.

Iida City Museum of Art. By コヲダ – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44177889

FindingGLAMs Challenge – did we find anything?

17-23 February, the global FindingGLAMs Challenge took place. It was the grand finale of the FindingGLAMs Project with the aim of mapping and collecting data about galleries, libraries, archives and museums all around the world and collect them to the Wikidata database.

We are thrilled to announce that 90 participants from all over the globe signed up for the challenge, and we are just starting to conclude the results.

We are celebrating the fact that nearly 8,000 Wikidata objects were edited during the week of the challenge! Users have done everything from adding pictures or addresses to categorizing the objects and adding identification numbers to the objects in other databases. 337 entirely new GLAM objects are added to the database, thanks to the FindingGLAMs Challenge!

Just as on any Wikimedia platform, the objects should of course have sources to back them up. Therefore, extra credits were given to the competitors adding those. We are currently going through all the figures to find our champion. We look forward to sharing the challenge compilation with all of you!

In the meantime, be sure to check out the result summary at our outreach dashboard.

Biblioteca universitaria di Cagliari. By Giova81 – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4279776

The post FindingGLAMs Challenge – hittade vi något? appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-26 av Karl Wettin
Blogg – Wikimedia Sverige

Ny på jobbet: Kalle

Foto: Evelina Bång. Licens: CC BY-SA 4.0

Hej!
Mitt namn är Karl Wettin och jag arbetar sedan början av februari hos Wikimedia Sverige som programmerare i talsyntesprojektet Wikispeech.

Tidigare har jag arbetat mycket med informationssökning, icke-relationella databaser och geospatial data. Genom åren har jag engagerat mig ganska mycket som programmare i relaterad öppen källkod och som lobbyist för svenska öppna data. Flera av projekten befinner sig i WMSE:s periferi och jag har därför tidigare sprungit på flera av WMSE:s anställda i diverse situationer och forum.

Min fritid spenderar jag gärna med att odla och bygga saker.

The post Ny på jobbet: Kalle appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-20 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Wikipedia i utbildning – hur funkar det egentligen?

Wikipedia är fortfarande en omdebatterad plattform att använda sig av i skolan, även om inställningen är betydligt mer positiv än för några år sedan. För att visa på hur avändbara verktyg Wikipediaplattformarna faktiskt är driver Wikimedia Sverige projekt som handlar om att använda Wikipedia i olika typer av utbildning.

Härigenom har vi träffat en massa engagerade lärare. Dessa har insett fördelarna med att använda sig av Wikipedia som källa, och att låta elever själva bidra till plattformarna.

Sandfärgad portal med skriften "Technical school" uthuggen i sten
Dietmar Rabich / Wikimedia Commons / “Perth (AU), Old Perth Technical School — 2019 — 0293” / CC BY-SA 4.0

Under 2019-2020 har vi ett gäng gymnasieelever från Sundsvall och Stockholm som skriver artiklar om kulturhistoria. Det här är ett samarbete vi har med Nordiska museet. Vi kommer under året även att delta på en konferens med uppåt 200 folkhögskollärare, där en del av gruppen fokuserar på redigering och en annan fokuserar på pedagogik.

Det vi ser när vi arbetar med Wikipedia i skolan är att både lärare och elever får större förståelse för våra plattformar. Såklart kommer vi in en hel del på trovärdighet och källkritik. Vi upplever också mycket stolthet, när elever ser sina egna artiklar publiceras och bli lästa.

De flesta grupper vi möter är i gymnasieåldern och uppåt, med högre utbildning, yrkeshögskolor och folkhögskolor som vuxenstuderande. Här utvecklar vi också samarbeten mellan olika linjer och program som kompletterar varandra.

OER-nätverk

Som ett sätt att stötta pedagoger och institutioner som vill arbeta för öppna lärresurser kommer vi under året också att fokusera på att skapa ett OER-nätverk. Här ser vi stor potential i att skapa möjligheten att dela med sig av sitt digitala lärmaterial till andra lärare.

Är du också intresserad av att arbeta med Wikimediaplattformarna, eller andra öppna lärresurser? Håll utkik här eller mejla till mig, Josefine. Jag ser fram emot att prata med dig!

Bokstäverna O E R i guldfärgat material som står på ett bord
OERcamp Luebeck 2019, Christoph Friedhoff (JoeranDE) 14-6-2019 / CC BY-SA 4.0

The post Wikipedia i utbildning – hur funkar det egentligen? appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-19 av Peter
:DFRI

Ny styrelse under 2020

Under söndagen hölls det årsmöte i DFRI. Utöver alla formella beslut som fattades blev det också en livlig debatt om föreningens framtid och våra arbetsmetoder. Vi behöver nu öka aktiviteten, växa i medlemsantal och få ett större genomslag för vårt opinionsarbete. Det finns starka kommersiella och politiska intressen som vill inskränka alla människors digitala rättigheter så därför blir vårt arbete ännu viktigare under 2020.

Tack till alla som har gjort olika insatser under förra året!

Styrelsen består sedan årsmötet 2020-02-16 av både gamla och nya namn, med delvis nya roller:

  • Sus Andersson, ledamot
  • Mattias Axell, ledamot
  • Peter Michanek, ordförande
  • Johan Nilsson, ledamot
  • Linus Nordberg, kassör
  • Julien Pinget, sekreterare
  • Patrik Wallström, ledamot
  • Elenor Weijmar, första suppleant

2020-02-19 av marcin
Marcin de Kaminski

Teknik och demokrati på Sida

Under gårdagen fick jag möjlighet att beskriva historiska och aktuella tendenser inom teknik och demokrati, som en av huvudtalarna på ett event på Sida. Här är mitt (okorrade) pratmanus:

Image

I do not want to sound like a boomer, but I started working in the intersection of technology and human rights in 1998. This was when the internet was still very young, and a number of tech savvy activist groups had started to understand how to use technology for good. For many years I was involved in digital projects, some very creative – others more subversive. The common nominator was that we tried to explore how technology and societal change could be further connected. Among the most fun, but most likely not the most efficient, projects back in the days were the ones that were strictly digital. The impact however really showed when me and other understood how to best connect the online with the offline, harnessing engagement and change making in a digital context.

Since then I have been making many rounds within this space. I have done my time within the academy, hacking policy within these very walls and now I am the director of the global department for human rights defenders at risk at the Swedish human rights organization Civil Rights Defenders.

One of the most important terms of my craft is what is called the trinity of digital repression, which the challenges we aim to respond to can be condensed to. We talk about the surveillance, the censorship and the repression. Ten years ago we learned the hard way how these three crucial factors can overlap in the most devastating of ways.

During what was later called “The Arab Spring” I was part of organizing communities of hacktivists – a playful merge of hackers and activists – to provide digital security support for those longing for democracy in the Middle East and North Africa, beginning in Iran 2009 and then spreading in the region. We helped local activists to break through digital firewalls of censorship, to spread their message and to encrypt their communications in order not to get caught. For many – including us, our friends on the ground and global policy makers – this was ground breaking times where the urge for societal change manifested online as it never had done before. However, as we all know – many struggles and sacrifices during that time were unsuccessful, some also made in vain.

Me and my friends, who had engaged because of our conviction of the inherited positive force of the internet, on many occasions came to question our beliefs. The surveillance was more extensive than we had expected. When we hacked regime controlled national telecom companies only to find that they had massive spying networks of interception servers throughout the countries – many built on US and EU hardware – and when our local activist colleagues where taken to interrogation and presented with meter high piles of Skype transcripts collected by the national security services. The censorship was widespread. As soon as we had created a tool to break through one national firewall, a new more efficient feature was presented. The repression was devastating. When people we chatted with on a daily basis in front of our very eyes were abducted by armed men and never returned back to their loved ones. Many things will never be unseen.

Based on many of these learnings, me and a number of fellow internet activists, were invited to form a focus group for the Swedish then Minister of Development Cooperation. I remember this clearly, as it was only a few weeks after the shared anniversary of the fall of the Egyptian ruler Housni Mubarak and the birth of my youngest kids – yes, we got twins. Anyway, the aim was to learn more about how to best support the new emerging actors within activism and democratic change. The Swedish government had understood that the communities of digital savvy activists were crucial for the events during the so called “Arab spring” and wanted to best understand how to provide efforts that could result in better sustainability and continuity of their work.

As we all know, the struggles a decade ago were not all successful. Iran just had a new round of well-needed protests criticizing the ruling class. Civil society in Egypt is still working under great repression. Syrian has just been thrown into yet another cycle of full-scale war. But the activists are still there, both in person and in concept – I am personally working with them on a daily basis, all over the world, as part of the global activist communities me and my fellow human rights defenders are part of.

As responsible for providing rapid response to some of the world’s most targeted human rights defenders in some of the world’s most repressive countries and contexts I am always reminded about how the trinity of digital repression is more relevant than ever. In countries I cannot even mention publicly I work with groups that on a regular basis have their IT infrastructure hacked by state-controlled actors that try to seize their most sensitive data. We have VPNs, encrypted messaging and high-end online resources as part of our standard toolbox to get around the sophisticated censorship routines today deployed all around the world. Our partners on a regular basis suffer from repression because of their online advocacy for human rights.

Now, what we on my end have learned – and continue to experience – is that the oppressors know what they are doing and that they invest a lot of time, effort and resources into doing their oppressing things. Therefor we, and others working with democracy support need to be on top of our things, to be able to outsmart them.

To be swift, responsive and flexible is crucial in our line of work. In attempts to challenge the trend of democratic decline we have set up intriguing but also very complex relocation schemes to keep LGBT activists in Chechnya alive. We have made deep and thorough security assessments of Cambodian human rights networks. When the situation in Ethiopia rapidly changed in 2018 we were the first to provide security trainings for local human rights defenders, and now we are struggling to with very scares resources keep LGBT and SOGIE activists in Tanzania floating during the currently very repressive times. When the repression against journalists and human rights monitoring networks in Venezuela is increasing we have increased our contingency planning supports for local activists, to increase their readiness ahead of next crackdown.

We see the intersection of online and offline materialize in our security work. Ten years ago we and our likeminded were very focused on digital security, mainly because we say the internet as a new arena for democratic change. Today, when we sadly now how the cyber space and the meat space overlap and interact, we understand that we need to work holistically with all kinds of security – combining digital security with personal assault alarm systems, interrogation trainings and well-being efforts. We need to understand that one cannot be made without the other.

What we also have learned is that, even though the internet is a never-ending series of connected networks, many human rights defenders are still working in solitude. One of their regimes most efficient tools to cripple the critical voices is to isolate them and make them feel alone. In my daily work it materializes in several very well-connected bits and pieces.

Firstly, countless are the times I have heard that human rights defenders feel that they stand completely alone in their struggle and that no one understands their challenges. When understanding they have many standing by their side, and that they are part of a larger movement – they stand more confident and are defacto more secure. That is why platforms and network building events are so important, let it be the Stockholm Internet Forum, our own Defenders Days or other regional and global convenings of human rights defenders.

Secondly, international solidarity is key. We work closely with our partners in equally sharing mentoring relations, being there in good and more difficult times. Knowing we have each others backs is of utter importance when building communities. And our work could never be made possible without our close collaboration with fellow international ngos – providing different kinds of complementary support. While we for instance have a long experience of family relocations, others may have better connections with local security firms providing safe housing.

Thirdly, support for actors within human rights need to continue to be creative and flexible. The oppressors are learning from each other, and implementing never-ending tweaks of their previous strategies. We need to keep up with them, be prepared for sudden changes and always be open to new-world solutions to old-world problems.

Understanding the merge of human and digital rights is a key part of the international human rights communities way ahead. I have to admit, ten-fifteen years ago we were quite naïve – hoping that internet would liberate us all. Now we all know better. We know we need to understand how the digital space affects the human rights struggles we are part of. We need to understand how meat space issues as government repression, gender-based violence and personal security are affected by the cyber space preconditions – the technologies we today no longer can choose to relate to – they are there, and we need to stop claiming this is something new. The trinity is real.

The drive for democracy is a joint venture. This is something that needs to be done together, using the wisdoms and learnings of those who have walked the road before. Since the topic of today is “when democracy support works”, let me just mention some of the voice-bearers I really would like to urge us all to continue supporting, as the most important change agents for democracy:

  • Human rights defenders: as the bearers of values, struggles and knowledge for shaping a human rights based society when exactly that is what is lacking.
  • Informal groups and communities: as most of the truly important actors in the repressive contexts of the world never had the opportunity to organize into what we would understand as civil society organisations.
  • Progressive actors: individuals and groups understanding the up-and-coming tools and struggles, because I really want to stress that we need to get-up-to but also maintain speed when challenging the oppressors.

Concluding, I would like to stress that we – all – have a lot to learn. We need to let our proud guard down and realize that the expertise is not something we carry, it is something we acquire. In the realm of digital security and freedom online this is specifically true. With my years of experience I can without hesitation guarantee you that many of the internet related discussions are cyclic. We have all done this before, and we need to learn from that. While the over-arching challenges are similar, the more detailed issues are constantly ever-changing. Being truly defender-centric and building on the learnings of front line human rights defenders is what will help us understand how to best support democracy and human rights, online as well as offline. Thank you.

2020-02-17 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Tekniska museet delar med sig av historiska stadsbildsfotografier

En pissoar vid infarten till den tyska staden Dinkelsbühl, 1911. Sigurd Curman, Public Domain, via Wikimedia Commons.

Tekniska museet i Stockholms digra samlingar vittnar om teknologins framväxt och den påverkan den har haft på våra liv. Vår tillvaro är så starkt präglad av tekniska anordningar att vi knappt reflekterar över dem. Desto viktigare är museets roll i att förhindra att vi hemfaller åt historielöshet. Det är just därför Tekniska museet valde att använda sig av Wikimedias plattformar – en lättillgänglig kanal med global räckvidd – för att sprida kunskaper om historiska vetenskapspersoner och deras gärning.

Sigurd Curman, arkitekturprofessor och riksantikvarie, levde ett fascinerade och händelserikt liv. I 1900-talets gryning företog den unge svensken omfattande studieresor runt i Europa för att inhämta kunskaper om byggnadskonst och -konservering – ett privilegium som var få förunnat. Sina möten med kontinentens arkitektur dokumenterade han med kamera. I dag återfinns 3000 av hans bilder i Tekniska museets samlingar. 550 av dem har även laddats upp till Wikimedia Commons tack vare ett samarbete mellan museet och Wikimedia Sverige.

Fotosamlingen bjuder på en veritabel resa i tid och rum. Vi får besöka både den svenska arkitekturens pärlor, som Sankta Maria kyrka i Helsingborg och Vadstenas slingrande gränder, och mer exotiska destinationer, som världsutställningen i Paris, Frankrike 1900 och torget Puerta del Sol i Madrid, Spanien. Tack vare att de ligger på Wikimedia Commons kan bilderna enkelt läggas till i Wikipediaartiklar på olika språk och förbättra miljontals läsares kunskaper om hur Europas stadsbilder såg ut för hundra år sedan. Allt detta tack vare teknik.

Tekniska museets samlingar omfattar bland annat över 1 000 000 bilder och personalen arbetar på att digitalisera dem. En del kan beskådas på museernas gemensamma plattform DigitaltMuseum och, självklart, på Wikimedia Commons.

The post Tekniska museet delar med sig av historiska stadsbildsfotografier appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-16 av Gitta Wilén
Blogg – Wikimedia Sverige

Liam Wyatt – Wikimedia är ett utmärkt medium för att samla in, tolka, ordna och dela information

English version below.

Liam Wyatt – Wikimedia är ett utmärkt medium för att samla in, tolka, ordna och dela information

Wikimania, Globala målen, GLAMwiki och Wikidata

Följande intervju gjordes under Wikimania 2019 i Stockholm, Wikimedia-gemenskapens årliga konferens. De åsikter som uttrycks här nedan är personens egna. Den här konferensen är en plats för att berätta sina historier, utbyta idéer och möta nya och gamla vänner.

Wikimania 2019 organiserades av Wikimedia Foundation och arrangerades av Wikimedia Sverige. Den samlade hundratals wikimedianer från hela världen. Årets tema var: Starkare tillsammans: Wikimedia, fri kunskap och de Globala målen. 

Liam Wyatt
Liam Wyatt, användare:Wittylama, världens första Wikipedian in Residence (under 2010, på British Museum), skapare av konceptet GLAMwiki, global kulturell partnerskap-samordnare på Wikimedia Foundation och tidigare manager för GLAMwiki-gemenskapen på Europeana Foundation. Foto: Gitta Wilén CC BY-SA, via Wikimedia Commons.

Liam Wyatt, som är djupt grundad i Wikimedia-rörelsen, tackade ja till att samordna programmet inför Wikimania 2019. Han såg framför sig en konferens med inriktning på planering av projekt som berör de Globala målen. Att gå från att prata om oss själva, med oss ​​själva, om projekt som vi har avslutat året innan, till att prata om hur vi kan använda våra projekt till att lösa problem i framtiden.

Han påbörjade sin volontärroll som koordinator nio månader innan konferensen.

– Jag var medkoordinator för programmet under förra årets Wikimania i Kapstaden. Wikimedia Foundation hade då tagit ett beslut om att de ville ha tre personer för att samordna programmet och en av dem var jag. I år frågade de mig igen, vilket var en ära. 

Den här gången ville Liam ändra på förutsättningarna för programformatet. Han ville visa att han hade lyssnat på en del av kritiken från tidigare år, och han ville att programmet skulle vara aktuellt och lyfta de Globala målen på ett bra sätt.

– I vanliga fall är det en programkommitté bestående av volontärer som utlyser en enda ansökan. Därefter får samtliga som är intresserade av att bidra inom sina ämnesområden söka och lämna in sina förslag. Sedan granskar programkommittén dem alla tillsammans, rangordnar dem, väljer några, väljer bort andra. När detta är gjort behöver de göra jobbet med att schemalägga detta till ett program. En del av kritiken mot denna process är att den har varit för centraliserad och att den får en typ av innehåll, som styrs av programkommittén och deras preferenser. Det här tenderar att ge ett ensidigt urval av presentationer, säger Liam.

Liam tänkte sig formen av ett symposium. Han började med att ändra på inlämningsprocessen, från ett till ett flertal parallella tillfällen, vart och ett med sitt eget fokusområde.

– Jag började med att be folk att lämna in sina förslag på ”utrymmen” som de ville ansvara för, alltså ”spår” eller ”symposium”. Jag behövde välja volontärer som var villiga att samordna dessa olika typer av utrymmen.

Dessa utrymmen skulle sedan vara kuraterade, löpa parallellt och vara oberoende av varandra. Detta gav ett dussin utrymmen, vart och ett med sina egna uppsättningar av volontärkoordinatorer, som sedan bad om inlämning av förslag till sina utrymmen. Varje koordinator fattade sina egna beslut om formatet: diskussionsforum, småprat, stora föredrag eller workshops. Aktiviteterna i dessa utrymmen skulle på något sätt knyta an till de Globala målen: utbildning, hälsa, mångfald, samhällsutveckling, partnerskap och teknologi.

– På det här viset hade vi valt ämnesområden i förväg, gett dem tid och utrymme och bett koordinatorerna att fylla sina rum med fantastiskt material. Det gjorde programmet mycket större och mycket mer komplext. Det hände mycket samtidigt, men det innebar att vi kunde säkerställa mångfalden av röster, stilar, ämnen och deltagare. Det blev inte en ensidig konferens, cirka 250 sessioner genomfördes och cirka 300 personer – en tredjedel av alla deltagare – presenterade.

”Låt oss göra det tillsammans”

Liam Wyatt har erfarenhet av att bygga för partnerskap. I augusti 2009 startade Liam Wyatt wiki-rörelsen GLAM (Galleries, Libraries, Archives and Museums). På konferensen i Canberra i Australien, sammanförde han för första gången kultursektorn och Wikimedia-rörelsen, för en produktiv konversation.

– Förhållandet mellan dessa två grupper hade tidigare varit antagonistiskt eller ambivalent. Undertexten på konferensen var ”Hitta den gemensamma grunden”. Frasen jag använde då och sedan dess om GLAMwiki är ”Vi gör samma sak, för samma människor, av samma anledning, i samma medium. Kanske på olika sätt; men låt oss göra det tillsammans”, säger Liam.

Liam Wyatt har också varit GLAMwiki community manager på Europeana Foundation.

– Jag var Wikimedia-specialist på Europeana, och hjälpte den europeiska kultursektorn att samarbeta med Wikimedia på en metanivå.

Letar efter relationer för öppen kunskap

Den strategiska processen för Wikimedia-rörelsen har ett strategidokument där det står: ”Vi kommer att vara den essentiella infrastrukturen för fri kunskap”. Detta uttalande om den strategiska riktningen förutsätter ett nätverk av organisationer, människor, projekt och aktiviteter.

– Vi kommer att vara nödvändiga, grundläggande och stödjande, men inte de enda. Vi arbetar inte i ett vakuum, vi arbetar i ett ekosystem av organisationer som är mer eller mindre i linje med våra värden och i synk med våra projekt, både i långa och korta relationer. Att anta att vi är ensamma eller att vi kan uppnå våra mål på egen hand är hybris.

Liam tror att relationerna med de välkända organisationer som Wikimedia har långvarigt samarbete med kan fördjupas ytterligare. De gemenskaper som är uppenbara är Creative Commons, Mozilla Foundation och OpenStreetMap. Men det finns även de som inte anser sig vara fria kunskapsorganisationer, som arbetar på sitt sätt för att uppnå sina mål, parallellt med Wikimedia. Liam nämner världsomspännande organisationer som Wikimedia borde arbeta med, till exempel Läkare utan gränser, Ingenjörer utan gränser, Röda korset. Amnesty International, undersökande journalister eller andra slags organisationer som verkar för rättigheter till digital öppenhet.

– En del av dem har politiska agendor, men syftet är detsamma som vårt. Vad Röda korset är för katastrofberedskap och nödhjälp, är vi för kunskap och information – globalt, neutralt och fritt. Vi kan hjälpa till med att uppnå varandras mål. Wikimedia är ett utmärkt medium för att samla in, tolka, ordna och dela information.

Wikidata som ett verktyg för globalt nätverkande

När Liam började att arbeta med kulturinstitutioner fanns inte Wikidata. Det har visats sig vara en användbar partnerskapsmodell, eftersom det inte orsakar några intresse- eller åsiktskonflikter. Wikidata fokuserar på metadata och ger flexibilitet i den redaktionella modellen. De flesta kulturinstitutioner har inte några stora redaktioner som kan skriva böcker eller ta fram vackra högupplösta bilder. 

Kulturinstitutionerna har inte nödvändigtvis några vackra målningar eller kända föremål alls, men de kan ha massor av små bitar av keramik och mynt. Deras värde ligger i metadatan, i databasen, i kunskapen som uppstår i interaktionen mellan föremålen och ämnet.

– Det första som kulturinstitutionerna vill prata om är hur de borde skriva Wikipedia-artikeln om sin organisation och deras berömda föremål. Det är den enklaste typen av relation. Det verkliga akademiska värdet ligger i deras samlingar, i hur förhållandet ser ut mellan hundratals olika objekt och hur det kan berätta historien om en kultur, en plats, ett språk, ett fartyg eller vad än ämnet är, berättar Liam.

Liam anser att Wikidatas främsta värde är som ett verktyg för samarbete mellan organisationer. Institutionerna vinner mycket på att ingå i ett mycket bredare nätverk, där de kan dela sin kunskap, när metadata är sammankopplad och översatt till flera språk.

– Även om ämnena för de svenska kulturinstitutionerna är lokala, är deras mål att vara relevanta för fler än en svensktalande lokal publik. De vill kunna nå resten av världen, till nytta för alla, och Wikimedia kan hjälpa dem att göra det med hjälp av den potential som Wikidata har, säger Liam Wyatt.

 

Relaterade länkar: 

Fler intervjuer gjorda under Wikimania 2019:

In English

 

 

 

The following interview was made during Wikimania 2019 in Stockholm, an annual conference for the Wikimedia community. The opinions expressed below are the person’s own. This conference is a place for telling stories, exchanging ideas and to meet new and old friends. 

Wikimania 2019 was organized by the Wikimedia Foundation and hosted by Wikimedia Sverige. It gathered hundreds of Wikimedians from around the world. The theme this year was: Stronger together: Wikimedia, Free Knowledge and the Sustainable Development Goals.

Liam Wyatt – Wikimedia is an excellent medium for collecting, interpreting, collating and sharing information

Wikimania, the SDGs, GLAMwiki and Wikidata 

Liam WyattLiam Wyatt, user:Wittylama, the world’s first Wikipedian in Residence (during 2010, at the British Museum), the creator of the concept of GLAMwiki, the Global Cultural Partnerships coordinator for the Wikimedia Foundation and the GLAMwiki Community Manager at Europeana Foundation. Photo: Gitta Wilén CC BY-SA.

Being profoundly grounded in the Wikimedia movement, Liam Wyatt took on the role of coordinating the program for Wikimania 2019. He aimed for a conference focused on planning for projects addressing the SDGs. Shifting from talking about ourselves, among ourselves about projects we have already finished last year, to discussions about how we can use our projects to help solve problems in the future. 

He began his volunteer role as the coordinator nine months prior to the conference.

– I was a program co-coordinator last year at Wikimania in Cape Town. Wikimedia Foundation had decided that they wanted three people co-coordinating the program and one of them was me. This year they asked me again, which is an honour.

This time Liam wanted to change the nature of the program format. He wanted to respond to some of the criticism of previous years, to achieve novelty and to represent the theme of the SDGs more accurately.

– Normally, it is a single program committee of volunteers that makes a single call for submissions. Everyone, in their own topics, makes proposals simultaneously to a single submissions process. And then, the program committee reviews all of them collectively, ranks them, selects some, rejects others. After this is done, they have to try to schedule this into a program. Some of the criticism of this process is that it has been too centralised and that it has one style of content, depending on the committee and their preferences. It also tends to select a similar kind of presentation, Liam says.

Liam was aiming for more of a symposium style, starting with reforming the submission process into several parallel events, each with a different focus area.

– I started by asking people to submit their proposals of ‘spaces’ they wanted to run, you could call it ‘tracks’ or ‘symposia’. I needed to be able to select volunteers who wanted to coordinate these different kinds of spaces. 

The spaces would be curated, run in parallel and independently of each other. This resulted in a dozen spaces, each with its own set of volunteer leaders, who simultaneously called for submissions to their space. Each coordinator made their own decisions about the format: discussion forums, small talks, big talks or workshops. Every event in some way relating to the theme of the SDGs – education, health, diversity, community growth, partnerships and technology. 

– This way we had chosen the topic areas in advance, given them a time and a place, and asked them to fill their room with excellent material. It made the program much larger and much more complex. There was a lot happening simultaneously but it meant that we could ensure the diversity of voice, style, topic and participant. It was not just a monolithic conference, about 250 sessions were held and approximately 300 people – one third of all attendees – presented. 

”Let’s do it together”

Liam Wyatt is experienced in building for partnership. In August 2009, he started the GLAM (Galleries, Libraries, Archives and Museums) wiki movement. At the conference in Canberra, Australia, he brought, for the first time, the cultural sector and the Wikimedia movement together, to have a productive conversation. 

– What had happened between these two groups before was antagonistic or ambivalent. The subtitle of the conference was ‘Finding the common ground’. The phrase I used then and ever since about GLAMwiki is ‘We’re doing the same thing, for the same people, for the same reason, in the same medium. Maybe in different ways but let’s do it together’, Liam says.

Liam Wyatt is also the former GLAMwiki Community Manager at Europeana Foundation.

– I was the Wikimedia specialist at the Europeana, helping the European cultural sector to participate with Wikimedia on a meta level.

Looking for open knowledge relationships

The Wikimedia movement strategic process has a strategic direction document which says: “We will be the essential infrastructure of free knowledge”. This strategic direction statement implies a network of organizations, people, projects and activities. 

 – We will be essential, fundamental and supporting, but not the only ones. We do not work in a vacuum, we work in an ecosystem of organizations that are more or less aligned with our values and simultaneous in our projects, in both long and short term relationships. To assume that we are alone or that we can achieve our goals alone is hubris.

Liam believes that the relationships with well-known organizations that Wikimedia has long-term collaborations with, could be even deeper. The communities that are obvious are Creative Commons, Mozilla Foundation and OpenStreetMap. But there are also those who do not consider themselves to be free-knowledge organizations, who are working in their way to achieve their goals, in parallel to Wikimedia. Liam mentions world wide organizations that Wikimedia ought to work with, such as Médecins Sans Frontières, Engineers Without Borders, the Red Cross, Amnesty International, investigating journalists or other kinds of digital open rights advocacy organizations.

– Some of them have political agendas, but the purpose is the same as ours. What the Red Cross is for disaster preparedness and emergency response, we are for knowledge and information – global, neutral and free. We can help achieve each other’s goals. Wikimedia is an excellent medium for collecting, interpreting, collating and sharing information. 

Wikidata as a global networking tool

Wikidata did not exist when Liam began working with cultural institutions. It has shown to be useful as a partnership model, because it does not cause conflicts of interest or point of view. Wikidata is focused on the meta data and is flexible in the editorial model. Most of the cultural institutions do not have huge editorial teams to write books or to create beautiful high resolution images. 

They do not even necessarily have beautiful paintings or any famous objects at all, but they might have lots of little pieces of pottery and coins. Their value is in the metadata, it is in the database, in the knowledge of the interaction between the items and the subject.

– The first thing the cultural institutions want to talk about is how they ought to write the Wikipedia article about their organization and their famous objects. That is the simplest layer of relationship. The true academic value is in their collections, in the relationship of hundreds of different objects to each other and how that tells the story of a culture, a place, a language, a ship or whatever the topic is, Liam says.

Liam believes that Wikidata has it’s great value as a tool for interoperating across organisations. That institutions benefit hugely from connecting to a much wider network, where they can share their knowledge, when the metadata is connected and translated into several languages.

– Even though the topics for the Swedish cultural institutions are local, their goal is to be relevant to more than a Swedish speaking local audience. They want to be able to reach the world for the benefit of all society and Wikimedia can help them do that with the potential of Wikidata, Liam Wyatt says.

 

Related links: 

Interviews done during Wikimania 2019:

The post Liam Wyatt – Wikimedia är ett utmärkt medium för att samla in, tolka, ordna och dela information appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-14 av Maria Burehäll
Blogg – Wikimedia Sverige

Ny på jobbet: Maria

Foto: Maria Burehäll (WMSE) 20200214.png av Maria Burehäll. Licens: CC BY-SA 4.0.

Hej!
Jag heter Maria Burehäll och jobbar som organisationsassistent på Wikimedia Sverige sedan den 3 februari. Min roll på Wikimedia handlar mycket om administration, men jag ska också bidra med stöd kring text och skrivande i olika former.

De senaste åren har jag arbetat som manusförfattare inom e-learning och därmed skrivit innehåll till webbaserade kurser inom vitt skilda ämnen. Jag är utbildad språkkonsult, men har också en dietistexamen, diverse högskolepoäng inom musikaliska ämnen och lite genusvetenskap. Så … en kan säga att jag försöker lära mig ungefär allt. Att jobba inom Wikimedia ger alla möjligheter att fortsätta på det spåret.

Privat gillar jag det mesta som har med musik att göra. Jag sjunger i kör och jammar en del hemma med familjen. Jag brinner för jämställdhet, begriplighet och andra demokratifrågor. Och så kan jag prata baklänges! 

The post Ny på jobbet: Maria appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-11 av David Haskiya
Blogg – Wikimedia Sverige

Ny på jobbet: David

Foto av David
Foto: Evelina Bång. Vissa rättigheter förbehållna.

Hej!
Jag heter David Haskiya. Sedan en den 10 februari 2020 (och fram till 30 juni) arbetar jag som organisationsstrateg på Wikimedia Sverige. Min huvuduppgift är att arbeta med ett förslag på hur produktutvecklingen kan och bör organiseras. Detta inom ramen för en möjlig framtida ”GLAMwiki tech hub”.

Jag är utbildad antikvetare och arkeolog. Redan under mina studier fokuserade jag på digitaliseringens möjligheter att stödja och utveckla dessa två ämnen (och humaniora i allmänhet).

Min professionella bakgrund är inom produktutveckling och digital verksamhetsutveckling inom kulturarvsområdet. Europeana Foundation och Riksantikvarieämbetet är de tidigare arbetsgivare jag varit längst hos. Det är också när jag arbetade åt dem som jag själv också varit aktiv inom GLAMwiki-samarbeten och verkat för öppna data och användning av öppen källkod. Senast arbetade jag för Riksantikvarieämbetet med att där bygga ett nytt team med uppgift att stödja museer med samlingspublicering, metodutveckling, och omvärldsbevakning inom digitalisering.

När jag inte arbetar så tycker jag om att se på sci-fi, fantasy och superhjälte TV-serier. Det är också den typen av litteratur jag läser mest! En gång om året, minst, gör jag också en längre fotvandring. I år blir det, för andra gången, Hadrianusmuren. Denna gång dock från väst till öst, istället för öst till väst – omväxling förnöjer!

The post Ny på jobbet: David appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-10 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

FindingGLAMs Challenge – förbättra ditt favoritmuseum, -bibliotek eller -arkiv på Wikidata!

GLAM-institutioner på Wikidata i oktober 2019. John Cummings, CC-BY-SA-4.0, via Wikimedia Commons.

For the text in English, see below.

Är du intresserad av Wikidata och kulturarvsinstitutioner? Då är du inte ensam. Det finns inte mindre än 120,000 Wikidataobjekt som representerar museer, bibliotek och arkiv i hela världen – och vi vill att de ska bli fler och bättre. Därför anordnar vi nu, för första gången någonsin, tävlingen FindingGLAMs Challenge.

Från den 17 till den 23 februari 2020 kan du som redigerar GLAM-objekt på Wikidata samla poäng och tävla om priser från Wikimedia Sverige och UNESCO. Allt du behöver göra för att vara med är att anmäla dig i verktyget Dashboard. Mer information och tips på hur du kommer igång på Wikidata hittar du på tävlingssidan.

Tävlingen är en del av projektet FindingGLAMs där vi på olika sätt arbetar för att kartlägga världens kulturarvsinstitutioner på Wikimedias plattformar. Du som deltar i tävlingen – och förhoppningsvis väljer att fortsätta redigera även efteråt – bidrar till att mer kunskap om världens GLAMs blir tillgänglig för fler, helt gratis.

FindingGLAMs Challenge – improve your favorite museum, library or archive on Wikidata!

Are you interested in Wikidata and cultural heritage institutions? You are not alone. There are at least 120,000 Wikidata items that represent museums, libraries and archives all around the world. We would like to see this data grow and improve. That’s why we’re organizing, for the first time ever, the FindingGLAMs Challenge.

From February 17th to February 23rd 2020 can anyone who edits GLAMs items on Wikidata will earn points and compete for prizes from Wikimedia Sverige and UNESCO. All you have to do to participate is to enroll on our Dashboard. You can find more information about the competition and tips for getting started on Wikidata on the FindingGLAMs Challenge wiki page.

The competition is part of our project FindingGLAMs that aims at improving information about the world’s cultural heritage institutions on the Wikimedia projects. By participating in the competition – and, hopefully, continuing to edit afterwards – you help us bring knowledge about GLAMs to more people, for free.

The post FindingGLAMs Challenge – förbättra ditt favoritmuseum, -bibliotek eller -arkiv på Wikidata! appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-02-09 av rasmus
Copyriot

Transmediale/CTM-rapport: Två utställningar samt en film om AI och sinofuturism

Animerade människokroppar som rör sig i en riktningslös och ofta kall rymd. Ungefär detta tycktes återkomma som visuell uttrycksform på årets CTM när musik och ljudkonst beledsagades av videoprojektioner. Särskilt utpräglat och väldigt lyckat i Chute Libre/Free Fall, ett videoverk av koreografen Dana Gingras som visades på CTM-utställningen som en kvadratisk projektion i taket, att beskåda liggande, så att det verkligen inte fanns något upp eller ner. Människokropparna förvandlades ömsom till en kråkflock, ömsom till en obehagligt puttrande kroppssoppa medan musiken accentuerade känslorna av svindel. Därtill talad text som kändes helt överflödig, men heller inte störde nämnvärt. Men utöver detta verk var det tyvärr inget på årets utställning som verkligen lyckades fånga mig.

Parallellt visar syskonfestivalen Transmediale sin samlingsutställning The Eternal Network där jag själv finns med på ett litet hörn, i form av en retrospektiv videoinstallation från Piratbyrån. Två videoloopar med material ur vårt arkiv visas parallellt på var sin skärm. På den ena syns exempel på hur vi dokumenterade våra egna upptåg, vilket på den andra skärmen kontrasteras mot nyhetsklipp av hur Piratbyrån framträdde i offentligheten.
Vid öppningen förra veckan råkade jag fastna i samtal med en österrikisk bekant som är expert på att prata väldigt, väldigt länge. Därför fick jag helt enkelt inte så mycket tid att kolla in resten av utställningen och ska därför avstå från att skriva mer om den nu.

Däremot bevistade jag i lördags Transmediales symposium på Volksbühne. Där väldigt mycket intresse riktades mot konstnären Lawrence Lek och hans senaste filmverk AIDOL, vars visning föregicks av ett välbesökt samtal.

För två år sedan visades Lawrence Leks videoessä Sinofuturism (1839 – 2046 AD) på CTM-utställningen och jag måste erkänna att jag blev golvad. En sorts science fiction-mockumentär som utgår från sju stereotyper om kineser (computing, copying, gaming, studying, addiction, labor, gambling) vilka projiceras mot en framväxande maskinintelligens. På samma fiktiva tidslinje utspelar sig Geomancer och nu senast alltså AIDOL 爱道 som är en rejält påkostad produktion där Lek har fått hjälp av ett flertal assistenter.

AIDOL 爱道 är ett multimediaverk vars visuella, litterära och musikaliska aspekter inte nödvändigtvis drar åt samma håll. Visuellt har det producerats med hjälp av spelmotorer och håller sig konsekvent till en datorspelsestetik som frossar i långa svep över episka miljöer. Själva berättelsen knyter an till de tidigare videoverken i samma svit, men är dramatiserad på en helt annan nivå än Sinofuturism. Den kretsar kring en popstjärna, Diva, som tar hjälp av en artificiell intelligens för att göra storstilad comeback i samband med finalen för “eSports Olympics” år 2065, som likaså är skådeplats för en ojämn kapprustning mellan människa och maskin, i riktning mot en tomt ekande dröm om berömmelse. En i grunden ganska banal historia, som lyfter genom en del omkastningar, när människorna drivs mot att övervinna sin egen originalitet medan maskinerna strävar efter att lära sig förlora. Under visningen krafsar jag ner enskilda citat i mitt block:

For an AI, winning is easy, but learning to loose took us 24 generations.

Machine learning only resulted in the rule of the generic.

We sinofuturists excel at copying but not creating … to generate copies that nobody can trace.

Music without musicians, influence without influencers.

Critic bots claim Diva used an AI ghostwriter to write her songs.

So how do I end the melody?

När filmen är slut vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Allra mest övertygande är nog musiken, producerad av Lawrence Lek själv som ett album med 12 spår, vart och ett i längden av en vanlig poplåt. Såvitt jag förstår kommer albumet också att släppas på Steve Goodmans skivbolag Hyperdub. Faktum är att filmen AIDOL 爱道 skulle kunna klassas som en musikal och som sådan gillar jag den. Men som kommentar till frågor om AI, human obsolesence och huruvida maskiner kan skapa konst? Där är jag mer tveksam. Får lust att se om den en gång till, helst efter att ha sett Geomancer. Här finns några roliga skruvar på temat, men också en ganska uttjatad premiss; med föga utrymme för hybrider eller halvautomatisering. En annan fras jag skriver ner i mitt block medan jag sitter i mörkret på läktaren i Volksbühnes stora salong:

Automatiseringen blir alltid mer komplex än vad man väntat sig.
Vad folk kan föreställa sig i förväg är att den ska löpa hela linan ut, vilket aldrig någonsin sker.
Å andra sidan har automatiseringen alltid redan löpt längre än vad någon riktigt kan föreställa sig, vilket blir uppenbart först i efterhand.

“How do I end the melody?” är kanske den intressantaste frågan, om man läser den mer metaforiskt. Att låta en AI skapa (generisk) musik är inget svårt. Men hur bygger man in en förståelse för när det är dags att sluta skapa? Det är i slutändan av begränsat intresse att låta maskiner skapa mer konst om skapandet bara fortsätter att resultera i en allt större mängd verk som ingen har tid att konsumera. Det intressanta är hur man ska sålla bland alla verk, oavsett om de har skapats av en människa, av en maskin eller (som i praktiken alltid är fallet) av någon sorts hybrid. Ett sållande som ytterst även inbegriper konsten att sätta punkt.

Jag nämnde att AIDOL 爱道 ska släppas som musikalbum på Hyperdub; i filmens sluttexterna skymtar även Steve Goodman (Kode9) som ju har sin bakgrund i 1990-talets CCRU tillsammans med bl.a. Sadie Plant, Nick Land och Mark Fisher. Det är uppenbart hur mycket influenser som Lawrence Lek har hämtat därifrån, exempelvis i begreppet “hyperstition“. Det syftar på “fiktiva entiteter eller agenser som förverkligar sig själva”, som i fallet med William Gibsons “cyberspace“. Inte bara “sinofuturism” hör till samma begreppskategori, utan det gör troligen även “AI”.

2020-02-05 av Lars Lundqvist
Blogg – Wikimedia Sverige

1970 bilder senare – Mello i Linköping

Så var man tillbaka i vardagen igen efter några intensiva fotodagar på Melodifestivalen 2020 i Linköping, den första deltävlingen för i år. Jag tänkte kort nämna något om mina erfarenheter och lämna några tips.

Suzi P med dansare på Mello 2020 i Linköping

Att få följa eventet var både roligt och mycket intressant! Jag är inget stor fan av mello-musik men visst fanns det några lyssningsbara låtar. Men nu var det inte det som stod i fokus för mig. Istället var det ju fotandet som gällde. Och det gavs många tillfällen.

Robin Bengtsson

Först litet tech: Jag fotade med min fullformatare och använde mitt 70-200/2,8 genomgående. Det och även mitt 50/1,8 fick göra nytta under presskonferenserna. I och med att det i regel är rätt mörkt och mycket rörelse så körde jag på mellan ISO 2000-6400/8000. bilderna som jag laddat upp har jag redigerat i Camera Raw/Photoshop och flera av bilderna har jag även brusreducerat även om det kanske inte behövs.

The Mamas

För porträtt och eventuella videointervjuer är givetvis presskonferenserna bäst. Man kan röra sig ganska fritt för att fota. Ska man intervjua (vilket jag inte jag gjorde), får man snällt ställa sig i kön och vänta på sin tur.

Programledarna Mello 2020

Det roligast fotande är naturligtvis scenframträdandena. Jag var på två av dem, den första på torsdagen då varje bidrag spelades igenom tre gånger. Ett tips är att kolla det första av dem och fota de två följande. Kolla in den fantastiska ljusshowen! Använd första genomgången för att få koll på de bästa fotolägena. På fredagen hoppade jag repetitionen på dagen och gick på kvällens genrep då scenkläder och publiken var på plats. Det som inte var så bra på kvällen var att det var begränsad frihet att röra sig, samt att de platser vi fotografer fick hålla oss en bit från scenen. Där använde jag givetvis bara 70-200:an. Och det funkade fint!

Felix Sandman intervjuas.

Det gavs ytterligare två fototillfällen, lördagens matinérepetition med publik, samt pressfoto EFTER TV-sändningen. Foto under tävlingen var inte tillåtet. Vi hade inte ens tillträde till arenan. Jag valde bort båda dessa tillfällen och ägande istället lördagen åt bildredigering.

Felix Sandman

En sak som jag ska skaffa mig är ett enbens-stativ. Det är att rekommendera. Dels för att få mer stabilitet, dels för att spara armarna. Fullformat och 70-200 är en tung kombination…

Ja, det var väl det!

Ska du fota på Mello och undrar över något så får du gärna höra av dig på surikat@telia.com!

EDIT: Jag tog 1970 bilder. Nu efter resning har jag runt 10% kvar av dem…

EDIT 2: Här finns bilderna på Wikiemdia Commons

Några bilder finns även här på Flickr.

The post 1970 bilder senare – Mello i Linköping appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-01-31 av rasmus
Copyriot

CTM-rapport: Hong Kong på Berghain

Vid fyrasnåret i går morse avslutades natten på Berghain med att en maskerad violinist framförde Hong Kongs inofficiella nationalsång, skapad och etablerad i somras inom ramen för upproret mot den kinesiska regimen.

Violinisten kallar sig Alexmalism hade innan sitt avslutande solo mosat dansgolvet med en stunds hård synkoperad techno, pendlande mellan euforiska arpeggion och vackert kärva dissonanser, medan hans egen violin stod för diskanten. Han är en av artisterna i det kollektiv som samlas kring Absurd Trax som har ett minimalt kontor på tolfte våningen i ett bostadshus, i en stad där hyrorna skjuter i höjden och den oberoende kulturen kämpar hårt för att få tillgång till fysiskt utrymme.

En rad av artisterna kring Absurd Trax är just nu på gemensamt Europaturné. Inbjudan till Berlin kom från de båda syskonfestivalerna CTM och Transmediale, som ordnade en gemensam klubbnatt. Programmet uppe i stora hallen var inte så dansant utan mer inriktat på konceptuell ljudkonst, som bland annat kommenterade frågor om AI och desinformation. Nere på Säule – den lite mer intima bunkerlokalen på Berghains bottenplan – fick däremot Absurd Trax fria händer att lägga upp ett sex timmar långt program. Jag var där från början till slut och det var på vissa sätt en av de största musikupplevelser jag haft.

Första timmen bestod av elektroakustiska ljudlandskap som ofta frammanade en tryckande, hotfull känsla. Till stora delar lät det som något som producerats på EMS. Perioder av svepande stillestånd avbrutna av korta accelererande ljud och ansatser till aggressiv rytm, som snabbt åter mullrade bort. Vid något tillfälle rentav polissirener vilket knappast förvånade. Musiken berättade en historia och åtminstone jag uppfattade denna som en historia om det sociala och politiska läget i Hong Kong. Spelade här gjorde grundaren till Absurd Trax som kallar sig T0C1S: “the only constant is struggle”.

ava* och sedan Nerve tog vid och rytmiken tog gradvis mer plats tills golvet förvandlats till ett dansgolv i frenetiskt tempo. Men i stället för att bara upprätthålla detta, inleddes ett arbete med tempot som musikaliskt uttrycksmedel i mer aktiv mening än i sedvanlig dansmusik. Snabba, långsammare, svajande och brutna tempi verkar vara ett estetiskt grepp som präglar flera av artisterna kring Absurd Trax. Som i vissa fall rör sig till synes obehindrat mellan rave och klassisk elektroakustisk komposition.

Vad som hände under de kommande timmarna är svårt att sammanfatta. Skiftningarna i musikstil, tempo och känsloläge var extrema. Ändå kändes det inte som en kavalkad, utan som en enda sammanhållen performance, särskilt kanske eftersom hela gänget stod på scenen och supportade varandra, när de inte själva var ute på dansgolvet.

Ett tag skapades smått kaotiska scener när Thegn klädd i blodiga bandage skrek i mikrofonen för att överrösta väggen av aggressiv noise, i den mer japanska skolan. Dessa utbrott varvades och krockades med att Dis Fig sjöng vad som nästan får kallas gotiska ballader, på kantonesiska. Vad var det för avgrundsdjup sorg som iscensattes här? Andra stunder utbröt i stället hypereuforiska poplåtar, även om de troligen var lika distade som mycket annat – vid det laget märktes det kanske inte.

Kelvin T gjorde ett otroligt expressivt framträdande där han bland annat sjöng några sånger med (distad) autotune och slutade med att han låg och sjöng på dansgolvet.

Jag vågar redan nu säga att Absurd Trax är årets musikupptäckt på CTM och kanske även ett av de starkast politiska bidragen – en politik som i mycket kommer till uttryck i extremt tvära kast mellan känslolägen. Allt annat än “chill“…

2020-01-30 av Lars Lundqvist
Blogg – Wikimedia Sverige

Melodifestivalen 2020: på deltävlingen i Linköping

Saab arena, Linköping.

Så var det daga igen för Mello 2020, med den första deltävlingen i Linköping, Linköping tar emot med nysvenskt vinterväder, det vill säga, grått, regn i luften och +3 grader. Men det gör inte så mycket. Det lär väl bli mer färg och glam kommande dagar!

Dagens första uppgift var att hämta ut min pressbadge på ackrediteringskontoret som var inrymt i en arbetsbod vid Saab Arena. Badgen säger att jag är stillbildsfotograf och fotar för Wikimedia Sverige. Dessutom är jag en ”M1a”, det vill säga att jag har tillgång till pressrum och salongen/arenan. Men det är under givna tider. Hade jag varit en P, I, A hade jag fått klafsa runt överallt.

Det är en del tider att ha koll på. Mitt preliminära program för kommande dagar ser ut så här:

onsdag 08.30 Hämta ut badge.
onsdag 12.30 Till pressrummet.
torsdag 13.05 Artistpresskonferens, fota vid scenen.
torsdag 14.10 Fota repetioner, till 19.00.
fredag 12.10 Fota presskonferens med programledare,.
fredag 12.45 Hämta biljetter till kvällens genrep
fredag 19.00 Publikt genrep.
fredag 20.30 Fota tävlande, projektledare & tävlingsproducent vid scenen.
lördag 13.00 Hämta biljetter till eftermiddagens genrep
lördag 14.00 Publikt genrep.
lördag 21.30 Presskonferens vid scenen efter avslutad sändning.

Dessutom genomförs en del andra arrangemang som diverse mingel och fester men det tänkte jag strunta i. Jag lägger den tiden på att ladda upp bilder till Wikimedia Commons! Och klappa dotterns katter.

Jag återkommer sannolikt med fler inlägg om evenemanget.

Lars Lundqvist, med nyss uthämtad badge.
Lars Lundqvist med nyligen uthämtad badge.

Förutom det kommer jag nog dela bilder på mitt Instagramkonto, om någon skulle tänkas vara intresserad! (@arkland_swe)

Om någon undrar vem jag är så kan du läsa mer här! Jag har laddat upp en del bilder på Commons tidigare, framförallt i samband med Wiki Loves monument.

Jag delar även bilder på bland annat Flickr.

The post Melodifestivalen 2020: på deltävlingen i Linköping appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-01-25 av rasmus
Copyriot

Tiotalets musik (3/10): “Chill” musik kom att dominera årtiondets andra hälft

Vi kan tänka oss två uppmärksamhetsekonomiska strategier när det kommer till ljud. Å ena sidan att dra till sig så mycket uppmärksamhet som möjligt, att skrika högst och tränga undan alla konkurrenter. Å andra sidan att smälta in i bakgrunden för att kunna stanna där, att höras även om ingen aktivt lyssnar eller tänker på det.

Dessa två varianter korresponderar mot det tydliga skiftet i tiotalets popmusik, som ganska tydligt kan dateras till 2015-16. Bort från det tidiga tiotalets maximalism och EDM, i riktning mot något som jag i Expressen sammanfattade så här:

Popmusiken saktade in mot ett mjukt och utslätat sound, befriat från tvära kast mellan känslolägen, perfekt anpassat för Spotifys spellistor på tema ”chill”, avsedda att rulla i bakgrunden. Lana del Rey är det ultimata exemplet: en musikalisk motsvarighet till de antidepressiva läkemedel som slätar ut både toppar och dalar. Tendensen har tolkats som en längtan efter tröst i en orolig tid. Troligen är det ingen slump att det stora trendbrottet i tiotalets popmusik sammanföll med Brexit och Trump.

Egentligen kan fenomenet delas upp i flera delar:

  1. Den utslätade popmusik som representeras av bland andra Lana del Rey.
  2. Ett skifte inom genren EDM-pop i riktning mot långsammare tempo och mjukare kanter; norrmannen Kygo är kanske det tydligaste exemplet.
  3. Drogad, depressiv autotune-rap som ett parallellt fenomen (mer om detta senare).
  4. Ett ökat intresse för ambient i egentlig mening, inklusive återutgåvor av gammal japansk ambient, och ett återupprättande av en del musik som faller under etiketten “new age”.
  5. Renodlad skvalmusik som producerats för att fylla upp de “chill” spellistor som allt mer har kommit att premieras av Spotify och Youtube, vars titlar ofta anger en tänkt funktion (sleep, study, relax). Den här kategorin omfattar bland annat “postklassisktpianoplink, liksom en massa “lo-fi hip hop“.

I vilken mån allt detta hänger samman kan såklart diskuteras. Som nämnts ovan har det givits två olika förklaringar, som kan stämma in på olika punkter i olika mån.

Den ena förklaringen handlar alltså om ett visst krismedvetande som kanske kan kopplas till klimatkris, högerpopulism och geopolitisk oro. Därför dras vi i högre grad åt “tröstande” musik och undviker ljud som går oss på nerverna.

Den andra förklaringen är mindre spekulativ och pekar särskilt ut Spotify, men även Youtube. Vid tiotalets början var de fortfarande utformade med sökrutan i centrum, för en “framåtlutad” konsument som aktivt ville välja låtar. Detta har förändrats i grunden. Musiktjänsternas uppmärksamhetsekonomiska strategi är nu primärt att rulla i bakgrunden så att den “bakåtlutade” lyssnaren slipper bry sig så mycket om vilka artister som spelas. Spotify började så smått att gå i denna riktning år 2013, efter sin USA-lansering, vilket vi spårat närmare i Spotify teardown och Den svenska enhörningen. Den som bäst av alla har analyserat de musikaliska konsekvenserna av detta är musikjournalisten Liz Pelly:

Spotify loves “chill” playlists: they’re the purest distillation of its ambition to turn all music into emotional wallpaper. They’re also tied to what its algorithm manipulates best: mood and affect. Note how the generically designed, nearly stock photo images attached to these playlists rely on the selfsame clickbait-y tactics of content farms, which are famous for attacking a reader’s basest human moods and instincts. Only here the goal is to fit music snugly into an emotional regulation capsule optimized for maximum clicks: “chill.out.brain,” “Ambient Chill,” “Chill Covers.” “Piano in the Background” is one of the most aptly titled; “in the background” could be added to the majority of Spotify playlists.

As an industry insider once explained to me, digital strategists have identified “lean back listening” as an ever more popular Spotify-induced phenomenon. It turns out that playlists have spawned a new type of music listener, one who thinks less about the artist or album they are seeking out, and instead connects with emotions, moods and activities, where they just pick a playlist and let it roll: “Chillin’ On a Dirt Road,” “License to Chill,” “Cinematic Chill Out.” They’re all there.

These algorithmically designed playlists, in other words, have seized on an audience of distracted, perhaps overworked, or anxious listeners whose stress-filled clicks now generate anesthetized, algorithmically designed playlists.

Avslutningsvis en samling länkar till de bästa analyserna av musikens chillifiering under 2010-talets andra hälft:

Det kan tilläggas att både Pelly, James och Rekret pratade om fenomenet inom ramen för det välcurerade föredragsprogrammet på festivalen CTM i Berlin för ett år sedan. Om några dagar åker jag dit igen för att bland annat lyssna på fler föredrag om estetik, politik och teknik.

2020-01-24 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Ny på jobbet: Josefine

Hej!
Jag heter Josefine Hellroth Larsson, och sen den 20 januari 2020 arbetar jag som projektledare på Wikimedia Sverige. Mitt område är utbildning och lärande. Det betyder att jag till exempel kommer att jobba med projekt som Wikipedia i utbildning.

Jag har framförallt min bakgrund i civilsamhället. Där har jag jobbat och varit ideellt aktiv på olika nivåer och i olika organisationer. Den organisation där jag varit aktiv längst är Nykterhetsrörelsens Scoutförbund, men jag har också varit ordförande för Scouterna i Sverige och arbetat som generalsekreterare för Rädda Barnens Ungdomsförbund.

Senast kommer jag från utbildningsföretaget Qlok. Där jobbade jag dels med att skapa och hålla utbildningar på yrkeshögskolor, och dels med att bygga e-learning.

Jag har en examen som bibliotekarie och har också läst kommunikation på högskolan. Dessutom har det visat sig att vi som gått IB, International Baccalaureate, på gymnasiet är överrepresenterade bland de anställda på Wikimedia Sverige.

När jag inte jobbar med att ge människor större tillgång till fri kunskap, tittar jag gärna på sport, åker på scoutarrangemang eller sitter mötesordförande för nån ideell förening nånstans.

Hoppas vi ses i gemenskapen!

The post Ny på jobbet: Josefine appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-01-24 av rasmus
Copyriot

Är det vidskepelse att tala om årtionden?

Kajsa Ekis Ekman skriver träffsäkert om hur 2010-talets politiska debatt inte har handlat om konkreta frågor, utan om tankefigurer och mer eller mindre vaga begrepp. “Gal/tan, identitetspolitik, PK-maffia, globalister, privilegier…” Sådana begrepp, menar Ekis, bygger på fördomar och associationer, inte på analys av verkliga förhållanden.
Så långt kan jag bara instämma. Men allra sist i slänger hon så in följande:

Och nu kanske den uppmärksamme lagt märke till att denna artikel inleddes med ett precis lika slarvigt begrepp, nämligen 2010-talet. Att klumpa ihop tiden i årtionden har inte heller någon vetenskaplig grund – varför skulle tiden nollställas och börja om vart tionde år? Det är inget annat än vidskepelse.

Vi kan kalla det en antikalendarisk position, som Ekis delar med Antonio Gramsci. År, årtionden och århundranden är för dem bara stolpar som skymmer den verkliga tidens rörelse, “en vägg som hindrar oss från att se att historien fortsätter att utvecklas med samma oförändrade grundläggande linje”.

Jag tror att de är fel ute. Vi måste på ett eller annat sätt periodisera det förflutna – stycka upp det – för att över huvud taget kunna greppa det. Alla människor gör det, inte bara vi professionella historiker. Alldeles oavsett det faktum att det förflutna, det som delas in i stycken som ges olika namn, inte äger verklig existens.

Medeltiden. Upplysningstiden. Folkhemmets Sverige. De falska nyheternas tidevarv. Sådana begrepp är strikt talat inte mer verkliga än “2010-talet” eller “nittonhundratalet”. Men de är något mindre godtyckliga. De betonar vissa kontinuiteter och vissa brytningar, på bekostnad av andra. De kan ifrågasättas, både till sitt innehåll och till sin kronologiska avgränsning. Därför är de i någon mening mer värdefulla än de rent kalendariska begreppen, som redskap för historiskt tänkande.

En historieskrivning som bara använde kalendariska periodiseringar vore onekligen fattig. Givetvis ska vi inte underkasta oss kalendern. Givetvis ska vi “utgå från en saklig analys av verkliga förhållanden” för att aktivt identifiera de historiska brytpunkter som gör det möjligt att namnge epoker. Men är det så enkelt som Ekis får det att låta? Kanske när det finns en historisk distans. Men inte när det vi vill greppa är förflutenhetens allra mest närliggande delar. Typ de senaste tio åren. De vars kalendariska namn är “2010-talet”.

Längre fram i tiden kommer 2010-talet, beroende på vilken aspekt vi tänker på, att förknippas med andra epoker, vars början och slut är baserade på “verkliga förhållanden”, inte bara på kalenderns godtycke. Men där är vi inte ännu. För att jobba oss dit måste vi börja någonstans. Vi måste börja i den periodisering som redan finns till hands, det vill säga den kalendariska. Vi måste börja med att försöka greppa “2010-talet”, om så bara för att förstå varför det inte är idealiskt sätt att stycka upp historien just så. Bryta ner kalendern inifrån. Något annat sätt finns inte.

Lite så tänkte jag när jag kastade mig över frågan om 2010-talets musik. Ingenting tyder ännu så länge på att det finns särskilda skäl att dra en skiljelinje just mellan åren 2019 och 2020. Å andra sidan är det alldeles för tidigt att säga, så vi kan lika gärna utnyttja det nya årtiondet som en ursäkt att vara tidigt ute i arbetet att periodisera de senaste tio åren. Det första som jag då noterade, i fråga om musik, var den tydliga skillnaden mellan det tidiga tiotalet och det sena tiotalet. Om något, borde nog en skiljelinje dras 2015. En preliminär tanke, på väg mot en ordentlig periodisering av vårt närmsta förflutna. Men för att ens komma fram dit, var det nödvändigt att, ännu mer preliminärt, utgå från den rent godtyckliga periodisering som redan fanns till hands, det vill säga den kalendariska.

Historieskrivningen bör alltså inte dogmatiskt förkasta all kalendarism. Visst är årtionden ett godtyckligt påhitt, utan vetenskaplig grund. Men det är även språket. Likväl måste vi använda det.

2020-01-23 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

100 bilder berättar en historia om 75 år av utbildning, vetenskap och kultur

UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, har sedan 1945 jobbat bland annat för att skydda och bevara vårt globala kulturarv. Förmodligen mest känd är organisationen för att utse och skydda världsarven (inte minst för att 15 av dessa ligger i Sverige, och torde därför vara bekanta för många av våra läsare), men verksamheten begränsas inte till detta.

En man i Senegal deltar i undervisning i funktionell litteracitet. 1960. UNESCO / Dominique Roger, via Wikimedia Commons. CC BY-SA 3.0 IGO.

UNESCO:s långa och världsomspännande historia är dokumenterad i bilder, skrifter, inspelningar och andra handlingar som förvaras på UNESCO:s arkiv, vilket instiftades år 1947. Här återfinns 10 000 hyllmeter historia, berättelser från världens alla hörn, röster av människor som vigt sina liv åt globalt kulturellt samarbete och bilder på kulturarv som till följd av krig och försummelse har försvunnit. En del av dessa digra samlingar har digitaliserats och finns tillgängliga för alla: https://digital.archives.unesco.org/en/collection

Wikimedia Sverige har samarbetat med UNESCO vid flera tillfällen inom våra kulturarvsinriktade projekt, som Kopplat Öppet Kulturarv och FindingGLAMs. Wikipedia, en av världens mest besökta webbplatser, är en ypperlig plattform för att sprida kunskap om kulturarvet. Det var därför med stor glädje som vi tog oss an projektet att ladda upp en del av UNESCO:s digitaliserade arkivbilder till Wikimedia Commons, den fria och öppna multimediadatabasen. Arkivpersonalen valde ut ett hundra högupplösta bilder som belyser viktiga höjdpunkter i organisationens arbete.

Rengöring av manuskript från Nationalbiblioteket i Florens som skadats i en översvämning. 1966. UNESCO / Dominique Roger, via Wikimedia Commons. CC BY-SA 3.0 IGO.

På en av bilderna ser vi hur manuskript tvättas i vad som verkar vara ett badkar. Scenen väcker nyfikenhet. Fotot är taget på järnvägsstationen i Florens år 1966 och manuskripten kommer från Biblioteca Nazionale Centrale di Firenze, ett av Italiens huvudbibliotek; de skadades i den översvämning av floden Arno som regionen drabbades i november detta år. Översvämningen krävde inte bara människoliv utan orsakade även stor förstörelse av kulturhistoriskt viktiga byggnader och musei- och bibliotekssamlingar.

En av Wikimediaplattformarnas största styrkor är den globala volontärgemenskapen som gärna arbetar med material tillhandahållet av kulturarvsinstitutioner för att kontextualisera och synliggöra det. Så var det även i det fallet. Arkivbilderna används just nu i 30 av Wikipedias språkversioner, med 39 användningar på engelskspråkiga Wikipedia. Bilden från Florens järnvägsstation används bland annat i Wikipedia på makedonska, finska och italienska.

Radio Senegal rapporterar från en lektion i funktionell litteracitet. 1971. UNESCO / Dominique Roger, via Wikimedia Commons. CC BY-SA 3.0 IGO.

Wikipedia har läsare och skribenter i hela världen. Genom att dela med sig av sina samlingar kan kulturarvsinstitutioner inte bara nå en större publik utan även väcka engagemang. När man bläddrar igenom nyuppladdade bilder, lägger till dem i artiklar, läser och skriver om det man ser, blir man bildad på ett helt annat sätt än när man passivt betraktar bilderna på ett museum. Vårt samarbetsprojekt har betonat hur mycket UNESCO:s och Wikimedias visioner har gemensamt: styrkan av globalt samarbete, en hyllning till kulturen och mångfalden – och vikten av att bevara och sprida kunskap innan det är för sent.

The post 100 bilder berättar en historia om 75 år av utbildning, vetenskap och kultur appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-01-21 av Sus Andersson
:DFRI

Styrelsemöte 28 januari 2020

DFRI håller öppet styrelsemöte tisdag 28 januari 18:00 i Stockholm. Mötet beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här : https://www.dfri.se/dfri/protokoll/y2020/styrelsemote-1-2020/ (Den kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om den exakta adressen och en vägbeskrivning.

2020-01-21 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Från säker källa – #1lib1ref

När åsikter och fakta blandas så blir kunskap om källor också allt viktigare. På biblioteken finns både källor och den kunskap som säkerställer att källorna är tillräckligt bra. Tillsammans med bibliotekarier över hela världen fortsätter kampanjen #1lib1ref där vi sätter källor i artiklarna för att kunna göra fakta mer trovärdig.

Under januari och februari kommer vi genomföra utbildningar tillsammans med bibliotek och bibliotekspersonal runt om i Sverige i projektet Wikipedia i biblioteken. Det är bra tillfällen att prata om källor och källornas betydelse. Biblioteken har källorna och Wikipedia behöver fler källor till ifrågasatta påståenden där dessa saknas. Så det är situation där alla är vinnare och framför allt allmänheten som får tips på vilka böcker som är de bästa källorna.

Vill du vara med och lägga till källor på Wikipedia så finns verktyget Citation hunt. Där får du förslag på ett påstående som behöver en källa. Tar du dig an uppgiften kommer du till artikeln och redigerar som vanligt och lägger till källan när du har hittat en som passar.

Kampanjen #1lib1ref uttalas “one lib one ref” där lib är librarian (engelska för bibliotekarie) och ref är reference (engelska för referens) och blir på svenska “en bibliotekarie, en referens”. När man redigerar och lägger till källa till påståenden på Wikipedia kan man använda hashtagen #1lib1ref för detta, och då går det även att följa flödet av redigeringar.

The post Från säker källa – #1lib1ref appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-01-19 av Linus Nordberg
:DFRI

Kallelse till årsmöte 2020 den 16 februari

Datum: Söndagen den 16:e februari
Tid: 12:00 – 15:00
Plats: Tulegatan 11, 3tr, Sunet

Årsmötets dagordning

  1. Mötets öppnande
  2. Val av mötets ordförande
  3. Val av mötets sekreterare
  4. Mötets behörighet
  5. Fastställande av röstlängd
  6. Godkännande av dagordningen
  7. Val av två personer att justera protokollet och vara rösträknare
  8. Styrelsens verksamhetsberättelse för förra året
  9. Ekonomisk berättelse för förra året
  10. Revisorernas berättelse för förra året
  11. Ansvarsfrihet för förra årets styrelse
  12. Årets verksamhetsplan
  13. Årets budget och fastställande av medlemsavgift
  14. Val av årets styrelse
  15. Val av årets revisor
  16. Val av årets valberedning
  17. Styrelsens förslag
  18. Motioner
  19. Övriga frågor
  20. Mötets avslutande

Den som vill engagera sig lite extra i föreningen, eller känner
någon som är intresserad av styrelsearbete, får gärna kontakta
valberedningen på valberedning@dfri.se .

Motioner skickas till styrelse@dfri.se senast tre veckor före årsmötet,
dvs senast den 26/1. Föreningens stadgar finns tillgängliga på
https://www.dfri.se/dfri/stadgar/.

Handlingar till årsmötet kommer att publiceras i god tid innan mötet på https://www.dfri.se/kallelse-till-arsmote-2020/.

Väl mött den 16/2!

2020-01-13 av rasmus
Copyriot

Tiotalets musik (2b/10): Vad var EDM-pop?

Åter till den maximalistiska trenden i popmusiken omkring 2010–15. Via citat har redan nämnts en rad artister som kan knytas dit, från Rustie till Kanye West. Men vi kommer inte undan fenomenet “EDM”, en förkortning för “electronic dance music” som dock inte är synonym med elektronisk dansmusik i allmänhet, utan står för en viss typ av ultrakommersiell dansmusikinfluerad pop, som peakade just åren 2010–15. Artister som Swedish House Mafia, Skrillex, Deadmau5, Avicii, Martin Garrix, Calvin Harris och så vidare.

Inom den kommersiella danspop som kallades EDM stelnade maximalismen till en formel: spänningar som byggs upp till ett max, för att sedan släppas i ett extatiskt ”drop”.
Jättefestivaler med spektakulära lasershower kunde betala miljoner för att en EDM-stjärna skulle trycka play och vifta med armarna i någon timme. Men kring 2015 sprack EDM-bubblan och dess producenter spred ut sig över ett bredare fält av topplistepop.

En bubbla, inte bara kulturellt utan även finansiellt. Som sådan centrerad kring ett enda företag: SFX Entertainment, grundat år 2012 av mediemogulen Robert F.X. Sillerman. Detta var en annan sorts musikindustri än vad som varit brukligt, för i centrum stod inte rättigheterna att distribuera inspelningar, utan festivalerna. För någon miljard dollar köpte SFX upp de flesta arrangörer av stora EDM-festivaler i USA, strömlinjeformade dem och marknadsförde dem. Bortsett från vissa ytliga skillnader var det samma mobila scener som byggdes upp, samma företag som skötte säkerhet och utfordring, samma affischnamn och samma sponsorer från i synnerhet dryckesbranschen (tillverkare av öl, vodka och energidrycker). Hösten 2013 börsnoterades SFX på Nasdaq och fortsatte någon tid att omsätta allt mer pengar på ständigt större och mer spektakulära festivaler. Men bubblan blev inte långvarig. Redan 2015 började finanspressen att spekulera i om det fanns någon framtid i EDM och 2016 gick SFX i konkurs. Ordet som alla använde var “övermättnad”. Flera av de mest välbetalda artisterna medgav själva att vad de sysslade med saknade musikalisk substans. (Det mesta gjordes också med samma plugin, Massive, tillsammans med program som FL Studio.)

Det var även år 2016 som Avicii drog sig tillbaka från EDM-festivalerna, för att satsa på sitt arbete i studion – ett par år innan hans tragiska bortgång.

EDM-industrin hann skapa förvirring kring vad det innebär att musik är “live”. Vad betyder “närvaro” i den allra största skalan, med en publik räknad i tiotusentals, vända mot en så kallad “DJ” som står på en scen, åtskilliga meter ovanför marken? När varje ljud på förhand är synkroniserat med varje blinkande lampa och med alla andra specialeffekter. Då återstår knappt något utrymme för kommunikation mellan artist och publik. Ingenting oväntat kommer att inträffa. Däremot: laser, pyroteknik, skärmar och bashögtalare som eftersträvar att i ren materiell styrka slå allt vad folk tidigare har upplevt.

Kontrasten är stark mot rave, både i dess klassiska form från tidigt 1990-tal och den andra vågens ravekultur som skedde på 2010-talet, i hög grad som en motreaktion mot vad EDM kom att representera. Medan DJ:n på en ravefest i regel står på samma nivå som dansgolvet, är DJ:n på en EDM-festival upphöjd på piedestal. I stället för att söka upp svårtillgängliga och exotiska platser, arrangerades dansfesterna nu på jättearenor byggda för sportevenemang. Rave sätter ljudet i centrum, EDM snarare den visuella upplevelsen. Samtidigt är det uppenbart att EDM-kulturen tog över vissa inslag från äldre ravekultur, framför allt på det visuella (och kemiska) planet, särskilt då kanske från de scener och episoder som präglats av en karnivalisk klädsel. Men övertagandet byggde ändå på att tvätta bort associationerna till “rave” från den nya konstruktionen “EDM”. Om inte annat för att underlätta samspelet med myndigheter och sponsorer i USA.

Även musikaliskt är det klart att den stereotypa formen för EDM-låtar inte var någon ny uppfinning, utan en renodling av grepp som vuxit fram inom andra rätt gräsliga subgenrer (progressiv house, melodisk trance och allt vad det kallas). Formeln kretsar helt kring uppbyggnaden av spänning till den punkt som kallas “drop“, då spänningen släpper och den ordinarie rytmen kommer tillbaka med vad som upplevs som en högre intensitet. En kris som iscensätts, bara för att lösas på förutsägbart vis. Såvitt jag vet har ingen försökt att analysera detta lika ingående som musikvetaren Robin James, som jag hörde tala om detta på CTM förra året. Hennes analys av EDM-pop måste jag faktiskt citera utförligt:

One of many genres of extra-tonal pop (hip hop is another), EDM-pop defined by a family resemblance of common features, including, the soar, the drop, stuttering, and the foregrounding, even centering, of timbre.
/…/
(a) The Soar
Conventionally, /…/ pop songs have some sort of climax, hit, or other apex of sonic and affective energy. Once built to a crisis point, tension is then released in a big “hit” on the downbeat of a new formal section or module (usually some version of the hook or chorus). This “hit” could take the form of a break (e.g. James Brown’s oeuvre), or a key change (the best example of this is Whitney Houston’s “And I Will Always Love You”). EDM-pop songs score hits by soaring to climaxes and dropping to nadirs. Soars and drops are different tactical approaches to the same underlying strategy of building and exacerbating sonic and affective tension.
/…/
Dan Barrow popularized the term “Soar” as a description of the sweeping, upward/forward-moving intensificatory gesture that is common in EDM-inspired Top-40 pop. /…/
More recent EDM-pop has gravitated away from major-key chorus and fountaining melisma toward a destilled soar focused narrowly on rhythmic and timbral intensification. In many songs, we hear these intensificatory soars as “gushes” of activity from the synths and drum machines. This synth-gush is one of contemporary EDM-pop’s most common, indeed, formulaic compositional strategies; it is also, as I will show later, one that is most clearly connected to neoliberalism. /…/
A method of building musical energy, the soar uses rhytmic and timbral intensification to produce a specific affect. Soars build musical tension by threatening to transgress the limits of our hearing, to blow out our ears. It’s called “the soar” because it makes us feel like we’re being resilient, creasting at a peak of performance by recycling risk into opportunity.
/…/
(b) The Drop
The soar intensifies “up”: it ascends to a peak and either plateaus there or gushes past it. The drop, a big “hit” or “climax” of loud, highly distored (often “wobbly”) bass and sub-bass synths, intensifies “down”: it rapidly shifts down to bass and sub-bass frequencies and bottoms the song out. /…/
Here, I want to focus on a style of drop common in EDM-pop, what I call the pause-drop. Compositionally, the pause-drop is a sudden, usually measure-long delay of a big downbeat drop or hit. EDM-pop songs generally soar up and then pause before dropping on the next measure’s downbeat. The delay works to exacerbate musical and affective tension, making the drop appear stronger and more gratifying.
/…/
Both the soar and the pause-drop generate noisy transgression so it can be recycled and re-invested in the song’s aesthetic, affective, and even ideological payoff. In this way, the soar and the pause-drop are musical manifestations of resilience discourse. Transgressed audiological limits are metaphors for the listener’s transgression of their limitations, which is experienced as a source of pleasure – it amplifies the musical climax, after all. /…/ In the second half of this chapter, I explore the parallels between “resilient” song structues and neoliberal capitalism in more depth.
/…/
(c) Rhythmic Stutters
/…/ “the melisma era” /…/ peaked in the 1990s and hung over into early postmillenial pop. /…/ the end of melisma is not necessarily the end of frills of bombast. EDM-pop still ornaments its vocals, but with rhythmic stutters instead of pitched melismas.
Melismas and stutters both ornament long vowel sounds; the former runs rapidly through a lot of pitches, melodically outlining scales or arpeggios, while the latter “cuts up” or hesitates the same pitch. /…/ Stuttering is just one way EDM-pop de-centers pitch, here in favor of rhythm.
/…/
(d) Timbre or Affect
Timbre, or a sound’s “feel” or “personality”, is notoriously difficult to describe. /…/
The increased prominence of timbre is due not just to changes in musicians’ toolkits, but also to broader shifts in the culture industry /…/
we could say pop’s timbrecentrism is the effect of the affective or “cognitive” turn in capitalism itself.
/…/
(e) Compositing & Modularity
/…/ Unlike both narrative and montage, which are oriented by an overarching goal or perspective, compositing does not synthesize micro-level events into a higher-order logical system. With no end goal or originating point of view, composited media lack the linear temporality – i.e., the sense of “before” and “after” – that makes relations of cause and effect possible. The elements in a composite are not usually implicated, but modular – any part can substitute for any other part. Modules are not fragments, per se, because fragments are pieces of something, whereas modules are atomistic /…/
What is it about the soar, the drop, timbre-centrism, the stutter, and compositing that speaks to contemporary pop audiences? Why are these musical techniques ones that lots of people find especially compelling and pleasurable? Why have these specific techniques and aesthetics gained popularity, and not others? As you can probably guess, the answers have something to do with neoliberalism and resilience discourse.

Så långt Robin James i boken Resilience & Melancholy som utkom 2015 – det vill säga, just när EDM-bubblan var på väg att kollapsa. Följderna ska vi återvända till i nästa inlägg, om det sena tiotalets chill-pop, där Robin James åter har mycket att bidra med. Men det var givetvis inte så att det vi kallar EDM-pop bara försvann. Producenterna fortsatte vara aktiva och, som sagt, “spred ut sig över ett bredare fält av topplistepop”. Även om de enorma EDM-festivalerna kanske inte omsätter lika mycket pengar, så kan detta kompenseras av att topplistemusiken kan utvinna mer än tidigare ur streamingtjänsterna.

Relevant litteratur:

2020-01-04 av rasmus
Copyriot

2020-01-04 av rasmus
Copyriot

Tiotalets musik (2a/10): Maximalismen präglade det tidiga tiotalet

Andra observationen om tiotalets musik lyder:

2. Maximalismen präglade det tidiga tiotalet.

För att tala om tiotalets musik ska vi alltså först klyva årtiondet i två perioder. Vi riktar hugget mot mitten och säger att 2015 var den ungefärliga brytpunkten. Så kan vi tala om ett tidigt tiotal, präglat av vissa politiska och estetiska tendenser, samt ett sent tiotal, där andra tendenser stod starkare.

Det tidiga tiotalets politiska klimat
Politiskt betraktat kan väl ingen förneka att det sena tiotalets klimat dominerades av en global högernationalistisk, reaktionär våg. Men det tidiga tiotalet, cirka 2010–15, är svårare att sätta fingret på. Det var åren då finanskrisens politiska efterverkningar blommade ut. Den europeiska skuldkrisen var i full rullning, parallellt med Occupy Wall Street, torgprotester och militanta studentrörelser, Taksim och Tahrir, arabiska våren som blev en höst. Samtidigt inleddes en massiv och ännu pågående våg av trans visibility.
Här i Sverige peakade Feministiskt initiativ och arbetskritiken under 2010-talets första hälft, medan landet styrdes av Fredrik Reinfeldts andra regering som stängde dörren mot SD genom en migrationsuppgörelse med MP. Vi talar om perioden innan den europeiska migrationskrisen, innan Brexit, innan Trump, innan IS.
Allt detta som ett försök att rama in den motsägelsefulla period som det just nu gäller. Den period om vilken jag skrev:

Under tiotalets första halva präglades popmusiken av maximalism. Det började redan med MIA och Lady Gaga. Popmusik vars uppbyggnad och inramning svarade mot den livshållning som kallades ”yolo”, redo att ta ut alla svängar och glupskt sluka varje uppdykande influens.

Maximalism som begrepp
Maximalism är den logiska motsatsen till minimalism. Men här finns ingen symmetri, ingen evig pendelrörelse mellan två motpoler. Detta påpekar Robert Barry, som i sin helt fantastiska bok The music of the future ägnar några sidor åt att diskutera just begreppet maximalism. Till skillnad från musikaliska minimalismen, finns inte maximalismen som en tydligt avgränsbar stil.
Begreppet har dock använts för att karakterisera den riktning dit delar av västerländska konstmusikens rörde sig kring sekelskiftet 1900 (typ 1890–1914). Vi talar om modernismens första skede, innan det blir fråga om uttalade försök till traditionsbrott. Här skruvas snarare alla de befintliga parametrarna upp till max. Maximal orkesterstorlek för att få maximal volym, kompositioner med maximal utsträckning i tiden, maximalt bruk av dissonanser. Ett uttryck för en känsla av att vara fast i gamla former, utan att de nya formerna ännu kan skönjas.
Musikvetaren Richard Taruskin, känd för sina analyser av denna historiska maximalism, talar om “a radical intensification of means toward accepted or traditional ends”. Han syftar på bland andra Gustav Mahler, Richard Strauss och den tidige Stravinskij. Som exempel kan vi ta den sistnämndes Våroffer (1913), inledd av en ensam fagott som spelar i maximalt högt register.

Popmaximalism, 2010–15
När jag skrivit om det tidiga 2010-talets maximalistiska trend, har jag i huvudsak lutat mig mot två musikkritiker: journalisten Simon Reynolds och musikologen Robin James. Den senare skriver:

In the early 2010s, pop culture was at the peak of a maximalist high. People wore T-shirts and baseball hats emblazoned with neon “YOLO”s (You Only Live Once) and listened to hyper-climactic pop bangers and rap odes to “molly” (the millennial term for MDMA). There was Ludacris ft Usher and David Guetta’s Rest of My Life with its soaring notes and Nietzsche-via-Kanye lines about cheating death and getting stronger, LMFAO’s apocalyptic Party Rock Anthem and Miley Cyrus’s nihilistic We Can’t Stop, which doubled as celebration and cry for help.

Så långt den absoluta topplistemusiken. Men om det fanns ett släpp som mer än något annat kunde representera den maximalistiska trenden, var det ändå Glass Swords, debutalbumet från den skotske producenten Rustie, släppt hösten 2011, samtidigt som man började prata om “post-dubstep”. Men här var det verkligen fråga om glupsk musik, som utan hämning slukade ljud och influenser olika delar av musikhistorien. Resultatet blev en verkligt hypereuforisk och pampig instrumentalmusik, som tycks kasta oss tillbaka till alla tidigare tidpunkter då ny teknik tycktes möjliggöra ljud från framtiden.

Glass Swords bildade utgångspunkt för Simon Reynolds mycket inflytelserika essä Maximal Nation, publicerad i december 2011. Han börjar med att konstatera hur andra kritiker som skrivit om albumet dragits just till begreppet “maximalism”, exempelvis Mark Fisher som skrev:

without recapitulating rave, Rustie has pulled of the same alchemical-psychedelic trick which rave excelled at: the music sounds slow and fast at the same time /…/
In the end, Rustie most reminds me, not of rave per se as so much as a certain kind of rave-inspired dance maximalism. /…/
a dance music that can compete with – and outdo – rock at its most maximalist, with electronic flatulence, spiralling synths and digital excrescences replacing bass and guitar.

Maximalismen hos Rustie stod i tydlig kontrast till nollnolltalets minimalistiska trend inom dansmusiken, konstaterade Reynolds.

The mood is up!, preposterously euphoric but genuinely awesome: not so much striking a balance between sublime and ridiculous as merging them until they’re indistinguishable.

Några år senare konstaterade Meaghan Garvey på Pitchfork:

Glass Swords and “Maximal Nation” emerged right around something of a turning point in Internet culture, though the shift didn’t happen overnight and is easier to identify in hindsight: that dizzying precipice of scalability and corporatization of what used to be a landscape dominated by nerds, weirdos, and people who blogged for the fun of it. Twitter and Tumblr still felt fresh and revolutionary; it was hard to imagine these tools doing anything but enhancing life. The seamlessness with which URL-based subcultures were being absorbed by the mainstream still felt like a big deal, something “pure” that was being actively co-opted rather than the natural upstream flow of the cultural current /…/
For the moment, immersion in Internet culture still felt mostly like a choice rather than a necessary evil, and the aesthetics of digital maximalism felt optimistic, a pledge of allegiance to the Internet’s infinite horizon.

James Knight fyller i, ytterligare ett par år senare:

So, in its purest form, contemporary maximalism involves an open-minded, experimental, optimistic, inclusive attitude toward source materials, mixing disparate sounds together like an extremely strong cocktail, and welcoming with open arms whatever chaos may erupt as a result.
/…/
With so much going on at the same time, it’s almost as if the music is pulling your emotions in different directions and daring you to feel something, anything, amidst all the chaos. Igor Stravinsky conveyed a similar pathos with his avant-garde banger The Rite of Spring, a piece of music so barbarous that it caused a small riot at its 1913 premier.

Maximalismen i samtidskonsten
Var inte “postinternet art” i mångt och mycket en parallell trend i konstvärlden? Det rörde sig i korthet om konst som på olika vis tematiserade effekterna av digitala medier på våra sätt att leva, men utan att leka eller bråka särskilt mycket med mediet i sig, utan fortfarande resulterade i konstverk som gick att ställa ut och sälja på traditionella gallerier. Jag tänker nu i första hand på Ryan Trecartins hysteriska videoverk liksom på allt ståhej kring tidskriften DIS, som bjöds in att curera Berlinbiennalen 2016. Men också på intervjusvaret som gavs av popsångerskan Grimes år 2011: “I think my sound is post-internet”.

Kritiken mot maximalismen
Om vi alltså daterar den maximalistiska vågen till 2010–15, så märks det att den här James Knight skriver efter att den peakat och han skriver bitvis riktigt, riktigt syrligt. Så syrligt att det nog måste citeras:

Say ‘maximalism’ out loud and the word materialises in a thick cloud of vape smoke. Reddit loves ‘maximalism’. Not unlike ‘organic’ or ‘aesthetic’ or ‘progressive’, the term mostly serves to signal the intelligence of whoever uses it, rather than accurately describe the thing it refers to. ‘Maximalist interior design’ is just a sanitised form of hoarding for zany middle class people. ‘Maximalist fashion’ is just wearing a big dirty coat and mismatched socks and harem pants — festival clothes… it’s festival clothes.
/…/
They like their trance to be pointillistic, their dance music to be intelligent, their hip hop to be conscious, their bass to be future, and their skin to be white. And politically, let it be known, they describe themselves as ‘transhumanist-anarcho-communist’.

Om 2015 markerar en vändpunkt, bort från maximalismen, så är det värt att kolla lite närmare på den redan nämnda Pitchfork-artikeln av Meaghan Garvey: “PC Music, Hipster Runoff and the Year of the Internet Hangover“. Än en gång tas avstamp hos Rustie, liksom hos Skrillex och Grimes, men även Kanye West och Nicki Minaj – alla stoppas in under den maximalistiska etiketten, men nu omvärderas hela estetiken:

PC Music’s approach amplifies and exaggerates the ideals put forth in “Maximal Nation,” but our experience of the Internet has warped pretty drastically in those deceptively short four-ish years. These concepts felt sexy and vital in the early 2010s, but in 2015, “digital maximalism” isn’t so much a limitless frontier as our exhausting day-to-day reality. Internet culture feels like it’s reached a critical mass: non-professional bloggers feel like a dying breed, privacy is nonexistent, our most essential social media platforms have grown tedious and rife with harassment, content is branded and SEO-optimized within an inch of its life. Everyone I know is “thinking about deleting Facebook.” We use technology to help us stay away from technology. In short, a predominantly digital existence just doesn’t feel that fun anymore, at least not as fun as PC Music makes it out to be.

Artikelns egentliga måltavla är alltså det brittiska skivbolaget PC Music, med artister som Hannah Diamond. Här en av hennes riktiga hits från det tidiga tiotalet (även om “hit” i dessa sammanhang inte betyder att musiken tagit sig någonstans i närheten av de industriella topplistorna):

För mig är Hannah Diamond (men i hög grad även Grimes) ett exempel på vad som hände med bruket av rösten i den maximalistiska popmusiken (i den mån som det alls förekommer någon röst). Sångrösten blir mer som ett instrument bland andra. Den är inte naken, inte uppriktig, inte viskande eller skrikande. Den framför melodier som inte låter som om de har kommits på av en röst, utan som om de spelas på ett tangentbord. Även om rösten kanske inte är modulerad med någon autotune-effekt, så går det att se tydliga paralleller till den rap som bygger på autotune, även om det samtidigt finns betydande skillnader, exempelvis det dominerande känsloläget.

Men att bedöma musikaliska känsloläget i termer av “upp” och “ner” är minst sagt endimensionellt. Däri svagheten i Garveys kritik mot att PC Music skildrar internet som “kul”. Ett rimligt svar finns i musikologen Adam Harpers sarkastiskt titulerade artikel “How Internet Music is Frying Your Brain” (2017). Med hänvisning till kultursociologen Dick Hebdige, drar Harper en parallell till hur punken dramatiserade stämningslägen som redan låg i tiden – i punkens fall en känsla av “degeneration”. Kanske gör “internetmusiken” någonting liknande och blir därigenom ett sätt att bearbeta våra ambivalenta känslor av vad det blev av nätet och dess aldrig infriade löften. I vilket fall lyckas nog Harper formulera en av de bästa karakteristiken av den mer subkulturella varianten av maximalistisk estetik.

Nog ordat om detta. Sen har vi hela det superkommersiella fenomen som kallades EDM, som också peakade ungefär 2010–15 och som jag också vill räkna in som en helt annan sida av samma kulturhistorisk tendens. Men detta, inser jag nu, får bli ett eget inlägg.

2019-12-31 av rasmus
Copyriot

Kassetthouse 2019

Traditionen måste fortsätta, efter listorna med tips på kassettsläpp som här på bloggen har fått avsluta åren 2016, 2017 och 2018. Som vanligt rymmer listan mer än bara housemusik, men det finns ändå en avgränsning till det mer eller mindre dansanta. Men bara kassetter som jag själv rent fysiskt har lyckats lägga vantarna på, vilket bidrar till en europeisk slagsida då beställning av kassetter från världen utanför EU numera medför risken för en momssmäll. Men jag tror ändå att listan antyder något om hur global scenen är. Tänkte återkomma om några dagar med en lista på ytterligare kassettutgåvor från andra musikspektra, som jag gärna vill uppmärksamma.

Bottenvikens Silverkyrka – Tre​-​noll​-​treenigheten

Lamour | Discogs | Bandcamp
Börjar med att tipsa om denna generösa samling av acid-techno från Umeåduon som slog igenom för något år sedan med en acidremix på Carolas kommunistiska hymn “Säg mig var du står” och som i år nominerades till något fint pris av P3.

The Blaq Bunch Vol​.​3

Blaq Numbers | Bandcamp
Tack vare den här samlingskassetten stiftade jag bekantskap med bolaget Blaq Numbers som jag verkligen gillar. Kanske årets trevligaste housekassett som hunnit rulla många varv. Med bland andra DJ Psychiatre som dyker upp lite här och var i dessa sammanhang.

2XM – Astral Lakes

Blaq Numbers | Discogs | Bandcamp
Ännu en kassett från Blaq Numbers, med brittiska duon 2XM och remixer av bland andra DJ Psychiatre. Lite kortare speltid än föregående, men stabilt bra kassetthouse.

The Finspång Sound: Exodus (95​-​97)

Kronofonika
Fortsättningen på en kassett som tipsades om i fjol och bygger vidare på samma ursprungsmyt (upphittade inspelningar från en mycket lokal bruksortsscen på 1990-talet). Är även musikaliskt ett återbesök i det senare 1990-talets post-acid ambient.

ISSHU – IS

Seagrave | Discogs | Bandcamp
ISSHU fortsätter att representera den typiskt dekonstruktiva inriktningen i musiken från brittiska Seagrave (som kombinerar kassettmusik med graffiti). Även här råder ganska starka nittiotalsvibbar.

Charles Taciturn – Binary Dreams Collapsed

Xenonyms | Bandcamp
Ännu mer a melankolisk dansmusik. Vet inte varifrån den kommer, bara att den syftar till att fånga känslan av att befinna sig mellan två platser. Rekommenderas till alla som gillar Burial även om det inte låter särskilt likt.

DJ Sabrina The Teenage DJ – Spellbound!

Bandcamp
Sabrina är tillbaka med sin euforiska och lätt infantila musik, en sorts lo-fi house som ständigt byter skepnad, blir till funkpop och rentav collegerock. Måste erkänna att jag fortfarande inte kan stå emot det. Medan jag skriver detta upptäckter jag att hon nu i december har hunnit släppa ännu en kassett som jag genast klickar hem.

Isabella – LI​$​015

low income $quad | Discogs | Bandcamp
Energisk, kantig och obekväm blandning av “rave stabs, chopped up vocals, gabber kicks and angelic choirs”. Med andra ord så kallad “deconstructed club”. Isabella Koen har bland annat spelat på Norberg, Herrensauna och Room4Resistance, gett ut en split med Bergsonist på Börft, och så vidare, men hennes senaste kassett är släppt på ett sympatiskt kassettbolag från Kroatien.

Boy Harsher – Careful

Discogs | Bandcamp
Sorgsen dansmusik som tydligt följer i spåren av coldwave och gotisk syntpop. Utgiven på eget bolag och har under året även remixats av företrädare för en kyligare techno, som Silent Servant, Minimal Violence och Marcel Dettman, så sångerskans släpiga stämma ekar en del i mytomspunna kraftverkshallar och dylika ställen. Såvitt jag kunnat märka har Boy Harsher även blivit ganska uppmärksammade av popjournalister.

DJ SKR – STI Vol​.​2

Eclipse Tribez | Discogs | Bandcamp
Ett redigt ravetape, tänkt som en hyllning till klassiska (brittiska) hardcore/jungle-scenen. Ingenting unikt och syftet är knappast heller att vara det, utan snarare ett visitkort från klubbarrangörer som vill visa omvärlden hur det kan låta på deras dansgolv i Bryssel.

Rave Tuga Vol. IV

Rave Tuga | Bandcamp
Ravetape från Lissabon med en hel del bra acid/techno som får en att ana någonting om hur stadens ravescen kan låta i dag.

Lost Armor — Счастливые Дни

Raw Russian | Discogs | Bandcamp
Raw Russian (som drivs av Nikita Villeneuve i Moskva) har under året varit väldigt aktiva i sin utgivning, som spänt över ett brett spektra mellan ambient och techno, via breakbeats och smutsiga houseremixer av gammal rysk pop, allting omsorgsfullt inlindat i myten om det stora ryska vemodet.

Тихий Куст – Растения

Raw Russian | | Bandcamp
Enligt uppgift spelades detta – som i huvudsak utgörs av någon sorts atmosfärisk jungle – in redan 1998, av en viss Sergej Terentjev som kanske (men troligen inte) är identisk med den i Ryssland hyfsat kände hårdrocksmusikern Sergej Vladimirovitj Terentjev.

Åmnfx – Modern Life

Discogs | Bandcamp
Vasilij Skobejev är en producent från Moskva som jag upptäckte genom hans kassett på 100 % Silk som tipsades om här för tre år sedan och som lät klart mjukare än den här kassetten som är mer åt det kärva technohållet. Det känns som att Åmnfx under 2020 kommer att göra mer väsen av sig i övriga Europa.

Cailín ‎– In My Soul

Wheretimegoes | Discogs | Bandcamp
Känslomättat halvmelodisk techno från södra Irland. Cailín kommer sannolikt, precis som Åmnfx, att göra mer väsen av sig i Europa framöver.

Alpine Funk Classics vol​.​2

Shoganai | Bandcamp
Samlingskassett från den franska alpstaden Grenoble, med tio spår av olika producenter därifrån. Köpte den mest på grund av titeln och gillar att lyssna på det även om jag inte får så bra grepp om stilriktningen, fast det är snarare acid och techno än renodlad funk, om man säger så.

Rough Cuts Vol​.​1

Too Rough 4 Radio | Discogs | Bandcamp
Samlingskassett från TR4R som likt Blaq Numbers är en ny upptäckt jag har gjort på kassettscenen i år och som kan ha att göra med att DJ Psychiatre dyker upp även här. En lagom spretig mix där house bryts i breakbeats och acidutflykter.