2019-11-13 av Sus Andersson
:DFRI

Lagrådsremiss om hemlig dataavläsning

Regeringen har i oktober lämnat en lagrådsremiss om hemlig dataavläsning. DFRI:s kritiska remissvar från förra året nämns flera gånger – men regeringen väljer att ändå gå vidare med ett lagförslag. Det föreslås träda i kraft den 1 mars 2020.


Misstänkta brottslingar använder allt oftare kryptering, som gör det svårt att spåra dem via de metoder som brottsbekämpande myndigheter använder idag, som exempelvis hemlig avlyssning. Därför vill regeringen få till en lag som gör det möjligt att placera spionprogram i exempelvis misstänktas datorer och mobiltelefoner. Systemskydd ska kunna brytas eller kringgås och tekniska sårbarheter ska få utnyttjas.


När förslaget kom lämnade DFRI ett mycket kritiskt remissvar. DFRI ser förslaget om hemligt dataavläsning som ett synnerligen omfattande intrång i rätten till privatliv och skyddet av den personliga integriteten. Dessutom kan verktyg som används för hemlig dataavläsning också innebära stora risker för hela samhället. Genom att aktivt söka efter eller köpa sårbarheter i informationssystem och sedan bygga verktyg för att utnyttja dessa säkerhetsluckor utsätts allmänheten för stora risker. 


I lagrådsremissen avfärdar regeringen de kritiska synpunkter som inkommit från DFRI och flera andra remissinstanser. De risker som uppstår till följd av minskad informationssäkerhet kan enligt regeringen accepteras.

DFRI anser att målet med brottsbekämpning borde vara att göra tillvaron säkrare för landets invånare, inte att utsätta oskyldiga för större risker!

2019-11-12 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

Skicka in synpunkter om artikel 17!

Den 26 mars röstade en majoritet av Europaparlamentets ledamöter ja till ett nytt upphovsrättsdirektiv för en digital inre marknad. Efter medlemsstaternas godkännande i rådet har varje medlemsstat två år på sig att genomföra direktivet i nationell lagstiftning. Det innebär att Sverige senast sommaren 2021 måste ha ändrat och uppdaterat svensk lagstiftning så att den är i enlighet med EU-direktivet.

I Sverige ansvarar Justitiedepartementet för att ta fram ett förslag till hur direktivet kan genomföras i Sverige. Just nu inhämtar de synpunkter från organisationer och företag baserade i Sverige om hur direktivets olika artiklar bäst bör genomföras. På fredag, 15 november, är deadline för att lämna in synpunkter på artikel 17 (“uppladdningsfilter”). Nästa fredag, 22 november, är deadline för synpunkter på artiklarna 13-16, som bland annat innefattar artikel 14 (en positiv artikel som inför public domain-garantier) och artikel 15 (ibland kallad “länkskatt”). 

Wikimedia Sverige är en liten förening, men den här typen av lagstiftning berör i grunden det internet som vi verkar på. En dysfunktionell upphovsrätt bidrar till ett dysfunktionellt internet, som i sin tur gör det svårare för oss och andra att sprida och tillgängliggöra kunskap. Därför har vi prioriterat resurser och tid för att vara en konstruktiv part när direktivet blir svensk lagstiftning. Vi är med i referensgruppen för direktivets genomförande, och förbereder just nu våra synpunkter på artiklarna 14, 15 och 17. Dessutom gör vi vad vi kan för att samordna och koordinera med andra närstående organisationer i Sverige, liksom att hjälpa och bistå föreningar i andra EU-länder. För oss är det viktigt att inte bara upphovsrättssällskapen och de stora big tech-bolagen, båda med starka finansiella resurser och gott om immaterialrättsjurister, har möjlighet att svara. Organisationer och företag som representerar användaren och det fria internet måste också kunna svara. Användarna är den största parten som berörs av det nya upphovsrättsdirektivet, men den part som är sämst företrädd i genomförandet. Det tycker vi är beklagligt.

Därför har vi också förberett en FAQ med frågor och svar om vad artikel 14, 15 och 17 egentligen innebär. FAQ:n är fritt tillgänglig på vår wiki, och är dessutom under helt fri licens – CC0. Det innebär att du kan ta av texten och omformulera den, helt fritt. Använd dig av detta – och skicka in ett svar! Regeringen och i förlängningen riksdagen behöver förstå hur användaren berörs av upphovsrättsdirektivet, och nu har du möjlighet att berätta hur dessa artiklar påverkar dig.

Vi har också förberett några utkast på hur ett svar skulle kunna se ut. Om du är intresserad av dessa är du välkommen att höra av dig, så kan vi dela det vi har förberett.

Sista datum:

  • 15 november för artikel 17
  • 22 november för artikel 13-16

Synpunkter lämnas till till enheten för immaterialrätt och transporträtt (Ju/L3) på adress ju.l3@regeringskansliet.se.

Länk till FAQ: https://se.wikimedia.org/wiki/FAQ_om_upphovsr%C3%A4ttsdirektivet

Eric Luth
Projektledare,
Wikimedia Sverige
eric.luth@wikimedia.se

The post Skicka in synpunkter om artikel 17! appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-11-11 av jfp108
:DFRI

Inlämning av synpunkter – EU:s nya upphovsrättsdirektiv

Vi har tidigare skrivit om EU:s nya upphovsrättsdirektiv [här]. Förslaget röstades igenom tidigare i år, efter omfattande debatt. Oavsett vad man tycker om direktivet i sin helhet så kvarstår det faktum att detta nu skall implementeras i svensk lag.

DFRI är med i regeringens samrådsgrupp.

En av direktivets mest kontroversiella aspekter, Artikel 17 (f.d. art. 13) — ofta kallad ”artikeln om uppladdningsfilter” — tas upp vid två olika tillfällen. Det första var i slutet av september, medan det andra har skjutits upp tills vidare. Synpunkter kring promemorian som skickades ut i samband med första mötet bör lämnas in senast den 15 november.

Vårt fokus ligger självklart på de punkter som skulle inskränka slutanvändarnas frihet och integritet.

Ni som önskar engagera er i frågan får gärna ta kontakt med oss via mejl till dfri@dfri.se

2019-10-25 av Gitta Wilén
Blogg – Wikimedia Sverige

Vinnare i Wiki Loves Monuments 2019

Årets Wiki Loves Monuments är avgjord. Vi tackar för alla fina tävlingsbidrag som har skickats in. Tio stycken bidrag tar sig vidare till den internationella tävlingen, men samtliga uppladdade bilder kommer att kunna göra ett värdefullt jobb i bland annat Wikipedia-artiklar.

Juryn, som består av Albin Larsson, Audrey Lebioda, David Castor och Jonas Hedberg, har haft ett tufft men kärt arbete att välja bland de 2560 bilderna. Är ni nyfikna på hur processen gick till kan ni kika på resultatsidan på Wikimedia Commons.

Nu önskar vi dessa tio värdiga vinnare lycka till i den internationella finalen:

Första plats

Rester av kalkbruk på Norsholmen, Fårö, av Arild Vågen
CC BY-SA 4.0via Wikimedia Commons.

Arild Vågen berättar om fototillfället:
– Den här bilden tog jag under min semester i somras när jag relativt planlöst cyklade runt den nordöstra delen av Fårö. Jag hade ingen karta och telefonens batteri var död så jag visste inte riktigt var jag var. Långt ute på en halvö (som visade sig vara Norsholmen) såg jag en betongstruktur sticka upp och bestämde mig för att försöka ta reda på vad det var så jag tog mig ut på den karga halvön och stötte på den här fascinerande utskeppningshamnen. När jag kom hem hittade jag objektet i fornminnesregistret och en fascinerande historia kom fram, en gång i tiden var hamnanläggningen förbunden med järnväg till ett kalkbruk. I dag är halvön ett naturreservat.

Plats 2

Barockträdgården i Drottningholm av Martin Kraft
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Barockträdgården, Drottningholm. Foto: Martin Kraft CC BY-SA 4.0

Den här bilden tog Martin Kraft den 13 August, han laddade sedan upp den till Wikimedia Commons den 30 september 2019.

Plats 3

S:t Katarina ruin i Visby på Gotland av Arild Vågen
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

S:t Katarina ruin i Visby på Gotland. Foto: Arild Vågen CC BY-SA 4.0.

Fotografen Arild Vågen berättar:
– Jag hade en dryg vecka kvar av semestern och bestämde mig för att åka till Gotland. På väg upp till Fårösund där jag skulle bo så stannade jag några timmar i Visby. Jag spenderade lite tid i kyrkoruinen och försökte fånga resterna av kyrkan. Det är en mycket väl fotograferad kyrkoruin och det var många människor som rörde sig i ruinen, bilden togs med ett extremt vidvinkelobjektiv riktat rakt upp.

På delad 4 till 10 plats

(Presenterade i slumpvis ordning:)

Gravfält Brakelund i Hasslösa, Lidköping, av Nicklas Sjölund Larsson
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Gravfältet Brakelunda i Hasslösa, Lindköping. Foto: Nicklas Sjölund Larsson CC BY-SA 4.0.

Fotografen Nicklas Sjölund Larsson arbetar som historielärare på Gymnasium Skövde Västerhöjd. Han driver Instagram-kontot @ancient_sites där han belyser förhistoriska platser i Sverige, med ord och bild sätter han in dem i ett större globalt sammanhang:

– Att jag för drygt tre år sedan började fotografera gamla platser var från början ett sätt att lära känna Skaraborg, den bygd jag precis flyttat till från Göteborg. Det var också ett sätt att återknyta till min egen gymnasieutbildning inom fotografi, vilken jag inte använt mig av sedan tjugoårsåldern.

Platserna jag som jag har besökt och fotograferat är ofta de som gör sig bra på bild och innehåller ett eller flera element som får dem att sticka ut, antingen i egenskap av vad de representerar rent historiskt eller att de helt enkelt är vackra/spektakulära. Jag försöker även att fånga dem på bild vid tidpunkter då ljuset eller vädret förstärker deras prakt. Det innebär i praktiken oftast att jag planerar mina besök med hjälp av till exempel Riksantikvarieämbetets sökfunktion för fornminnen Fornsök och sedan ger mig ut för att fotografera under timmarna runt soluppgång och solnedgång, då skuggorna blir långa och/eller ljuset smickrande.

Jag försöker också tänka på vilken plats som är bäst att besöka vid vilken tid på dygnet med hänsyn tagen till solens läge i öster respektive väster. I övrigt är det mest klassiskt bildkompositionstänk jag utgår ifrån; med förgrund, mellangrund och bakgrund, tredjedelsregeln, ledande linjer etc. Generellt jobbar jag dock sällan med traditionellt landskapsfoto med milsvida vyer, utan fotar oftare mer begränsade så kallade intimlandskap, där själva fornminnet hamnar i fokus.

Allt det här kan ju få det att framstå som att min planering är oerhört noggrann, men så är absolut inte fallet, jag kan lika gärna bara få för mig att spontant svänga av vid en grusväg som leder till ett fornminne,eller annan sevärdhet, jag tidigare besökt, eller en plats som är helt ny för mig.

Gudhem klosterruin av Nicklas Sjölund Larsson
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Kvarlämningar av ett medeltida kloster i Gudhem, Falköping, Sweden. Foto: Nicklas Sjölund Larsson CC BY-SA 4.0.

Nicklas Sjölund Larsson fortsätter:
Även om det sägs att ”den bästa kameran är den du har med dig”, får jag erkänna att jag sällan fotar med exempelvis mobilen, utan att jag brukar använda två olika spegellösa kameror av lite proffsigare modell. Även om bildresultaten numera inte alltid behöver skilja så mycket mellan en mobilkamera och en spegelreflex- eller spegellös kamera så gör handhavandet definitivt det. Dock behöver kameror av idag inte vara enorma, eller ens dyra, för att du skall kunna uppnå i princip samma fantastiska resultat som (och ofta smidigare handhavande än) de stora flaggskeppskamerorna, så jag råder de flesta som vill börja fota att börja litet och billigt.

Läckö slott på Kållandsö, Lidköping, av Nicklas Sjölund Larsson
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Läckö Barockslott på Kållandsö, Lidköping. Foto: Niklas Sjölund Larsson.

Nicklas Sjölund Larsson avslutar med ett tips om att vänta med att ladda upp  bilderna till Wikimedia Commons för att kunna bidra till tävlingen :
– Jag tycker att Wiki Loves Monuments är ett föredömligt sätt att sprida våra mer okända skatter från kulturlandskapet.  Det går också hand i hand med det jag försöker göra i min yrkesroll och på Instagram. Jag brukar nog oftast spara bilderna jag vill dela med mig av till tävlingen snarare än att ladda upp dem direkt till Wikimedia Commons.

Kalmar slott borggården fasad av Arkland
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Kalmar slott borggården fasad. Foto: användare Arkland CC BY-SA 4.0

Fotografen Arkland/Lars Lundqvist berättar om fototillfället och ger tips:
– Bilden på Kalmar slott tog jag i samband med en jobbresa till Kalmartrakten. Ljuset var fint och framhävde litet av väggens struktur. Skuggorna och den symmetriska dekorationen gjorde sitt till.

Wiki Loves Monuments är ett rullande fotoprojekt för mig. Jag tömmer kameran när jag kommer hem, gallrar och redigerar samt sätter objektets identitet på bildfilens namn. Sedan gör jag en bulkuppladdning i september. Senaste året har jag gjort flera dedicerade fototurer enbart med sikte på WLM. Men normalt så passar jag på när jag ändå är ute på resa.

Jag har några tips: Planera gärna dina fototurer. Kolla upp vad som finns och satsa på sådant som inte är fotat tidigare. Är du vid ett objekt som redan finns i Wikimedia Commons, fundera på om det kan finnas detaljer att komplettera med. En annan sak är att vara litet kritisk när du ska välja ut bilder. Undvik identiska avbildningar, välj den bästa. Är bilden sned eller behöver litet redigering, lägg gärna tiden på att fixa till den.

Garpenbergs gruvkapell av Calle Eklund
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Garpenbergs gruvkapell. Foto: Calle Eklund CC BY-SA 4.0.

Calle Eklund berättar om fototillfället:
– Jag passerade kapellet varje dag på väg till jobbet i somras, några gånger hade jag kameran och stativet med mig i bilen. Morgonen innan bilden togs stod en skylift i vägen, men som tur var hade de flyttat på den. Det var nära att jag kasserade den här bilden, då det hade kommit skit på den inre linsen, där man skruvar på kameran. Men jag lyckades fixa det i Photoshop.

De flesta bilderna till Wiki Loves Monuments tar jag i augusti och september. Jag sparar ibland, men de glömmer jag oftast bort när det är dags. Till Wiki Loves Earth tog jag bilderna efter att jag såg att tävlingen var igång.

När jag är på besök i städer tar jag rätt många kort på byggnader som skulle kunna vara byggnadsminnen och kollar upp senare. Jag använder också ofta funktionen objekt i Wikipedia-listor för att få upp dem på en karta eller till Google Earth i mobilen för att se om det finns något i närheten av var jag är eller ska.

Mitt bästa tips: utifrån att både denna bild och ett tidigare finalbidrag är tagna i gryningen, lär det väl vara att fota i soluppgång/solnedgång. Jag vill även framhäva vikten av att bidra med många bilder, även de man inte tycker har så stort estetiskt värde till tävlingen kan komma till nytta i andra sammanhang.

Ångvarpfartyget S/S Siljan i Insjön, Dalarna, av Arild Vågen
CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Ångvarpfartyget S/S Siljan, Insjön, Dalarna. Foto: Arid Vågen CC BY-SA 4.0.

Fotografen Arild Vågen berättar om fototillfället:
– Den här båten har jag fotograferat sedan den första upplagan av WLM i Sverige. Den ligger för ankar i Insjön i Dalarna. Jag brukar varje år låna en eka av en vän och ro ut och ta bilder av båten. Siljan är en gammal varpbåt (båtar som används för timmerflottning). Den ägs fortfarande av ett lokalt sågverk som håller henne i skick.

Nedlagt tegelbruk i Hundhagen, Leksand, av av Arild Vågen
CC BY-SA 4.0via Wikimedia Commons.

Ett nedlagt tegelbruk i Hundhagen, Leksand. Foto: Arild Vågen CC BY-SA 4.0.

Fotografen Arild Vågen, som både lyckades med bedriften att ta hem förstaplatsen och få med sammanlagt fyra bilder till finalen, berättar om hur det gick till när han tog den här bilden:

– Varje år spenderar jag en sensommarhelg i Insjön i Dalarna. Jag brukar låna en roddbåt för att utforska omgivningarna. Ett år noterade jag att en skorsten höjde sig över skogen på andra sidan sjön och bestämde mig för att ta reda på vad som dolde sig där. Efter att följt en liten å kom vi fram till ett övergivet tegelbruk med en övervuxen gräsplan belamrad med gamla bilar.

Från Wikimedia Sverige kommer återigen ett stort tack. Tack till alla fotografer som bidrar med bilder, samarbetsorganisationer som bidrar med data om alla objekt, juryn som bedömer alla bilder, internationella teamet som styr upp allt runt tävlingen och till alla andra som förbättrar texter, ser till att kategorisera och beskriva bilder och ser till att dom kommer till användning i Wikipediaartiklar och på Wikidata. Nu är det bara att ge sig ut igen och fotografera inför nästa års tävlingar.

The post Vinnare i Wiki Loves Monuments 2019 appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-10-14 av Mattias Axell
:DFRI

Ett samtal om den personliga integriteten och framväxten av övervakningsekonomin

22 okt, 17:00–18:00

Kom till Goto 10 för att delta i ett brännande samtal mellan Mattias Axell och Isadora Hellegren kring metoder för datainsamling, deras framväxt och dess betydelse för den personliga integriteten idag och i framtiden.

I ett samtal med fokus på personlig integritet på nätet diskuterar Mattias Axell och Isadora Hellegren framväxten av nya metoder för datainsamling av individers beteenden och upplevelser på nätet och hur dessa kom att ge form åt en ny form av övervakningsekonomi. Tillsammans frågar de vad det har haft för betydelse för den personliga integriteten idag och hur det kan se ut i framtiden.

För att kunna blicka framåt måste man förstå historien. Våra samtalsdeltagare blickar bakåt i historien till framväxten av exempelvis Facebooks och Googles affärsmodeller för att tillsammans med publiken förstå hur vi hamnade där vi är idag. Google i sina tidiga dagar råkade hålla en cache av databiprodukter – stavning, klickmönster, plats – som producerades med varje sökning. Det var först efter att dot-com-bubblan brast 2000 som företaget tvingades ta reda på hur man gör mer än att bara tillhandahålla en gratis tjänst till sina användare.

Det nöjde sig med att sälja reklamplatser, men reklamen skulle vara ”relevant” och ”riktad” med användning av all detaljerad beteendemässig information som Google samlat in från användare. Idag är det mycket mer lukrativt att sälja förutsägelser om användarnas beteende och allt fler aktörer lutar sig på dessa metoder i sina verksamheter. Men vad betyder den här utvecklingen för din personliga integritet – och för demokratin?

Mattias Axell är styrelseledamot i Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter och har sedan snart tio år tillbaka utforskat integritetsfrågor på olika sätt. Både utifrån den enskildes möjligheter och olika former av organisationer, familjer, kompisgäng, civil, privat och offentlig sektor. DFRI är en ideell och partipolitiskt obunden förening som verkar för främjandet av digitala rättigheter. De värnar om yttrandefrihet, transparens och informationsfrihet, personlig integritet och människors rätt att själva bestämma över sin personliga information och digitala fotspår.

Isadora Hellegren är projektledare på Internetstiftelsen med en master inom kommunikation med fokus på internet och samhällsutveckling. Hon har även en bakgrund inom forskningsinstitut med fokus på internet, internetstyrning och mänskliga rättigheter och är även invald styrelseledamot i Global Internet Governance Academic Network (GigaNet). Vid Internetstiftelsen leder hon arbetet med Goto 10, mötesplatsen för internetrelaterade kunskapsutbyten och innovation.

Samtalet är en del av Din data och din demokrati, en serie evenemang som fokuserar på internetrelaterade frågor i förhållande till samhälle och demokrati. Genom dessa evenemang arbetar Internetstiftelsen för att aktivt öppna upp samtal mellan aktörer utifrån olika perspektiv. Under hösten 2019 fokuserar Din data och din demokrati särskilt på frågor om personligt integritet.

Länk: https://www.goto10.se/evenemang/personlig-integritet-och-overvakningsekonomi/

Kontakt
Goto 10
info@goto10.se
Internetstiftelsen
Hammarby Kaj 10D
Box 92073
120 07 Stockholm

2019-10-14 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

More Northern Europe collaboration

Det här är ett gästinlägg från Sanja Šain-Strömberg, lägerdeltagare, Wikimedian och konferensdeltagare sedan några år tillbaka. Åsikter och kommentarer som nämns nedan reflekterar inte automatiskt åsikterna från Wikimedia Sverige.

After the first regional conference for Wikimedia affiliates in Northern Europe in Stockholm 2018, the second one has taken place in the second largest Estonian city of Tartu.

About 30 participants from Denmark, Estonia, Finland, Iceland, Latvia, Norway, Russia and Sweden spent three days together in the inspiring environments of the Natural History Museum and the Estonian Student’s Society Building, discussing the present and the future of Wikimedia of Northern Europe.

Group photo, including Jakob Hurt. Photo: Ivo Kruusamägi & Vahur Puik, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Between the discussions, our organizers passionately presented their city and its important role in the development of Estonian culture. Even taking a photo for the local newspaper was an opportunity for a small history lesson about a notable Estonian whose statue we surrounded.

Separated into veteran and rookie tracks, the participants got united in debating Wikimedia goals, projects, and expectations, and setting criteria for successful projects. Since many of the participants and organizers of the Wikimedia Northern Europe Meeting (WikiNEM) were meticulously taking notes, the documentation page provides a detailed account of what a small group can achieve in only one weekend.

Documentation! Photo: Märt Põder, CC0 1.0, via Wikimedia Commons

Although the working language was English, one could also hear a mixture of Scandinavian languages, amateur Russian and beginners’ Finnish.

In the end, some left with the promise to get involved in other content projects like Wiktionary or Wikidata, others decided to share their newly acquired knowledge about various handy tools with fellow Wikimedians back home, and many got inspired for new Northern collaborations.

Hopefully we will get to see yielded results at the next WikiNEM, which is planned to take place in Norway in 2020.

The post More Northern Europe collaboration appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-10-04 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

1000 Wiki Loves Monuments-tack!

September är över och med det går årets Wiki Loves Monuments in i nästa fas. För alla deltagare innebär det dels att det är dags att fortsätta fotografera för att spara på sig bilder inför nästa år, men också att förväntansfullt vänta in juryns bedömning av alla uppladdade bilder.

För juryn däremot innebär oktober starten på en intensiv men njutbar period där alla fina bilder ska beskådas och granskas i jakt på de bilder som utmärker sig lite mer än alla andra, som blir den topplista som belönas med priser och går vidare till internationella finalen.

Skulptur vid Villa Muramis. Foto: Albin Larsson, CC BY-SA, via Wikimedia Commons.

Årets jury består av fyra starka individer, som med blandade erfarenheter kommer att lyfta fram årets bästa bilder och monument:

Albin Larsson hittar genom kombinationen orienterare, verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet och verktygsskapare rätt bland både fornminnen i skogen, byggnader i städer och alla miljöer i Wikimediavärlden.

Audrey Lebioda har med sin bakgrund på Nationalmuseum ögon för det artistiska och sköna i målningar, men får nu omsätta det i monumentala fotografier.

David Castor predikar den fria kunskapens gospel, och bidrar med texter, bilder och klokskaper på Wikipedia, Wikimedia Commons och till församlingen.

Jonas Hedberg navigerar K-märkta fartyg bland grynnor och skär, och ser till att allt går fritt till på Sjöhistoriska museet.

Hålkort till vävstol vid Växbo lin. Foto: Hievelina, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Sett till antalet uppladdade bilder gav årets tävling en vändning efter många år av sjunkande siffror, och slutsumman på 2560 bilder är en ökning med över 1000 bilder jämfört med förra året. Antalet deltagare i tävlingen, 64, är ungefär oförändrat, men antalet deltagare som skapat ett konto under september har minskat från 33 förra året till 15 stycken i år.

Trots att det här var nionde gången WLM genomfördes i Sverige finns det fortfarande många objekt kvar att fotografera. Inte bara bland alla fornminnen som finns utspridda i naturen, utan även bland mer lättfunna mål som arbetslivsmuseer och fartyg. Desto större anledning att fortsätta jakten på alla saknade monument, så att 10-årsfirandet kan avslutas med kompletta listor.

The post 1000 Wiki Loves Monuments-tack! appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-30 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Var finns ditt närmaste bibliotek?

För de flesta av våra läsare torde denna fråga vara lätt att besvara. I länder som Finland och Sverige är vi vana vid att kunna finna svaret på nätet. Namn, adresser och kartor finns blott ett par klickningar bort. Många av oss bär till och med ständigt på en liten men ändock kraftig dator som ger oss tillgång till – vad vi tror är – världens samlade information.

Att informationen finns tillgänglig tar vi ofta för givet. Detta är ett stort privilegium som långt ifrån alla åtnjuter.

Allt finns inte på nätet – och västvärldens hegemoni råder

Ett bibliotek i Kairo, Egypten. Via Wikimedia Commons, CC-BY-2.0.

Wikimediaprojekten innehåller visserligen (ännu) inte världens all kunskap, men informationsurvalet – vad som finns och vad som saknas – är intressant i sig självt. Projekten redigeras av volontärer som utgår från publicerade källor. För att skapa en korrekt bild av verkligheten fordras därför att det finns både aktiva bidragstagare och pålitliga källor de kan använda sig av. Wikimediagemenskapen må vara stor och världsomfattande; emellertid är bristerna många och påtagliga. Betrakta exempelvis nedanstående analys av antalet bibliotek på Wikidata fördelade på land: https://w.wiki/8uq.

Ekonomiskt högt utvecklade länder, som Japan, USA, Storbritannien och Tyskland är bäst representerade. Längst ner på listan, med 5 eller mindre bibliotek vart, finner vi bland annat Afghanistan, Tunisien, Kroatien och Algeriet. Vart och ett av dessa länder har miljontals invånare, och säkerligen även många bibliotek. Varför finns inte de på Wikidata?

Denna fråga känns väldigt angelägen för oss, då Wikimedia Sverige genomför just nu projektet FindingGLAMs med syfte att öka täckningen av kulturarvsinstitutioner, däribland bibliotek, på Wikimedias plattformar. Något som vi har uppmärksammat under projektets gång är att tillgången till databaser och förteckningar över kulturarvsinstitutioner varierar oerhört kraftigt från land till land. Exempelvis i Sverige publicerar Kungliga biblioteket sin Biblioteksdatabas med över 4 000 uppslag. Liknande strukturer har vi hittat i flera andra länder, som USA och Japan. 

Samtidigt finns det regioner där inga data finns tillgängliga. 

Ett samarbetsprojekt som samlar in data om afrikanska bibliotek – direkt från källorna

Projektet Advancing Library Visibility in Africa, som genomförs av African Library & Information Associations & Institutions i samarbete med University of Washington, syftar till att samla in uppgifter om bibliotek i flera afrikanska länder, bland annat Nigeria, Benin, Egypten, med mera. Målet är att öka bibliotekens synlighet och förbättra deras möjligheter till samarbete på lokal, regional och nationell nivå – vilket stärker deras roll som kunskapsbärare och kulturnav i lokalsamhället. Datainsamlingen sker bland bibliotekspersonalen själva och med hjälp av egenutvecklade, användarvänliga verktyg.

Det som gör projektet speciellt är att det insamlade datat är tillgängligt på nätet under licensen CC0. Det betyder att uppgifterna fritt kan användas av vem som helst. De kan kombineras med andra datamängder och inkluderas i andra databaser – bland annat Wikidata.

Wikidata – en plattform för levande data

Alla koordinatförsedda bibliotek i Afrika på Wikidata. De blåa punkterna är bibliotek som ingick i vår uppladdning, medan de övriga fanns med sedan tidigare. Källa: Wikidata Query Service.

Tack vare den generösa licensen valde vi att importera datat till Wikidata. Över sexhundra nya objekt skapades. En analys av antalet bibliotek på Wikidata i afrikanska länder ger just nu drygt 800 resultat – denna uppladdning står alltså för en betydande andel. Det bäst representerade landet på kontinenten är Kenya med över 130 bibliotek. Detta är ett land med nästan 50 miljoner invånare, så det finns säkerligen betydligt fler bibliotek som Wikidata ej känner till.

Wikidata, som startades 2012, har på kort tid vuxit till en av internets viktigaste plattformar för länkade öppna data. I dag har det över 60 miljoner objekt och många tusen aktiva bidragsgivare från hela världen. Det är just storleken och mångfalden av såväl innehåll som användare som är projektets styrka. Data på Wikidata får fler ögon på sig, kan kombineras med data från andra dataset eller som har lagts till av användarna, felen kan upptäckas och korrigeras, ny information kan läggas till. Allt detta är möjligt eftersom forskarna valde att släppa resultaten av sitt arbete under en öppen licens.

Med denna SPARQL-query kan du hitta alla uppgifter som laddats upp till Wikidata.

Det återstår mycket att göra

IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions) uppskattar den totala siffran över bibliotek i världen till 2.5 miljoner, varav 400.000 folkbibliotek. Deras karta innehåller dock många vita fläckar – områden där inga data finns tillgängliga. De flesta finns just i Afrika. Bibliotek i dessa områden har svårare att samarbeta och hävda sig på regional, nationell och internationell nivå – trots den viktiga roll de spelar i sina respektive lokalsamhällens kulturliv och utbildning. Det arbete de gör kan inte synliggöras om ingen vet var biblioteken finns.

Ett annat sätt på vilket Wikimedia Sverige arbetar för att förbättra GLAM-informationen på Wikidata är, förutom att ladda upp dataset, att utveckla verktyg och tillvägagångssätt för volontärer att förbättra datat. Genom en crowdsourcingkampanj når vi ut till nybörjare och uppmuntrar dem till att börja redigera Wikidata – på ett lättförståeligt sätt. Ju fler bidragstagare desto bättre datakvalité.

Öppen kunskapsrörelsen har givit flera människor verktyg och inspiration för att börja engagera sig i att åtgärda dessa kunskapsbrister. Tillsammans bygger vi en bättre representation av den värld vi lever i.

The post Var finns ditt närmaste bibliotek? appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-24 av Gitta Wilén
Blogg – Wikimedia Sverige

Delta i fototävlingen Wiki Loves Monuments

Nu är det en vecka kvar på årets fototävling – Wiki Loves Monuments. Vi vill att du ska inspireras, plocka fram kameran, fotografera och delta. Du kan fota fornminnen, skyddade byggnader, arbetslivsmuseer och K-märkta fartyg.

Sedan 2011 har deltagarna i den Svenska delen av Wiki Loves Monuments laddat upp över 22 500 bilder, som alla bidrar till att visa upp och bevara vårt kulturarv.

Det är lätt hitta objekt som ingår i tävlingen, och som kan fotograferas, med hjälp av en rad listor och kartverktyg: Wiki Loves Monuments och Monumental. Du är välkommen både som volontär och som professionell att fotografera och ge din syn på fartyg, byggnader, föremål och miljöer.

Du kan delta i tävlingen i år

Fotograf: Susanne Nilsson CC BY-SA 4.0.

I Wiki Loves Monuments 2016 kom Susanne Nilsson på andra plats i kategorin arbetslivsmuseer. Järnvägsspår, lok och stallar är ett arbetslivsmuseum som drivs av föreningen Skånska Järnvägar.

Lovisa Almborg, verksamhetsledare ArbetSam: ”Wiki Loves Monuments är fototävlingen som på ett utmärkt sätt både synliggör och tillgängliggör vårt kulturarv och våra fantastiska arbetslivsmuseer. Den sprider kunskap om industrisamhällets kulturarv och det är dessutom helt  fritt för alla att delta!

Du kan låna utrustning från teknikpoolen

Fotograf: Arild Vågen CC BY-SA 4.0.

Den här bilden på ångvarpfartyget S/S Siljan (byggnadsår 1868) som ligger i Insjön i Dalarna, kom på fjärde plats i Wiki Loves Monuments Sverige 2018.

Wikimedia Sveriges teknikpool ger alla som vill tillgång till högklassiga kameror och objektiv anpassad för alla situationer. WMSE kan dessutom hjälpa till med fotoackreditering och stöd vid fotografering av evenemang.

Fotografen och Wikipedianen Arild Vågen berättar: Jag har använt mig av teknikpoolen sedan den startades. Plötsligt fick jag tillgång till förstklassig utrustning som gav mig möjlighet att ladda upp bilder av bättre kvalité och upplösning till Wikimedia Commons och som också inspirerade mig som fotograf. Jag har laddat upp tusentals bilder med fotoutrustning från teknikpoolen.

Även om jag idag delvis använder egna objektiv är det fantastiskt att ha tillgång till exempelvis kvalitetsobjektiv anpassade för sport eller porträttfotografering som jag gör mer sällan. Objektiv som hade varit för dyra att köpa själv bara för att bara använda vid enstaka tillfällen.

Jonas Hedberg, intendent, Sjöhistoriska museet: ”Sverige är ett land med lång kust, många sjöar, älvar och kanaler. Genom historien har människor varit beroende av att frakta och färdas sjövägen. Fartyg och båtar liksom hamnar, varv och andra kulturmiljöer vid vatten är därför viktiga delar av vårt kulturarv. Sjöhistoriska museet k-märker intressanta och värdefulla fartyg. På så sätt vill vi verka för att de uppmärksammas, bevaras och brukas. Förhoppningen är att k-märkningen ska ge uppmuntran och stöd till ägarna. Vi på Sjöhistoriska museet vill passa på att flagga för Wiki Loves Monuments 2019. Hjälp oss att berika det maritima kulturarvet genom att bidra med dina bilder av k-märkta fartyg fram till 30 september!”

Du kan dokumentera för framtiden

Villa Muramaris före branden. Fotograf: Lars Lundqvist CC BY-SA 4.0

Fotografen Lars Lundqvist som är bosatt på Gotland berättar: ”Muramaris ligger utmed min normala promenadstig. Så det var naturligt att fota för Wiki Loves Monuments innan det brann.  Det andra fototillfället var efter branden och det var för att dokumentera och uppdatera Wikimedia Commons med aktuellt material.”

Villa Muramaris efter branden. Fotograf: Lars Lundqvist CC BY-SA 4.0.

Fotografen fortsätter: ”Det som var mest intressant, och lärorikt, var hur många som sökte och hittade wikipediaartikeln om Muramaris, dagarna efter branden. Så uppenbart att det var den viktigaste källan för de som ville bortom de svarta rubrikerna.”

Axel Pettersson, Wikimedia Sverige: ”Bränder och katastrofer påminner oss gång på gång om det viktiga i att kontinuerligt dokumentera och bevara kulturarvet. Genom projekt som Kopplat öppet kulturarv och FindingGLAMs har Wikimedia Sverige under flera år jobbat för att samla in data till Wikidata, presentera det på Wikipedia och tillgängliggöra bilder och samlingar på Wikimedia Commons. Även om det inte ersätter ett besök i den fysiska miljön är det häftigt att ha möjligheten att återskapa byggnader och föremål i 3D med hjälp av inscannade bilder och fotografier.

Du kan vara med på en fotosafari


Du ser tre gravhögar från järnåldern, belägna i Vallsta, intill Ljusnans strand. Fotograf: AnnissaF89 CC BY-SA 4.0.

Fotografen Anna (AnnissaF89) berättar: ”Syftet med fotosafarin, som vi kallade FotoXpedition, var att fotografera några utvalda kulturarvsplatser i södra Hälsingland (Bollnäs kommun), däribland världsarvsgården Gästgivars. Bilderna från dagen tänker vi använda för att förbättra Wikipediaartiklarna om dessa platser. Anledningen till att vi tog dessa bilder själva har att göra med copyright och licensregler.”

Lars Lundqvist, som till vardags jobbar på Riksantikvarieämbetet med digitaliseringsfrågor: ”Det finns många poänger med att folk dokumenterar fornlämningar. Ett av det viktigaste är att de som väljer att ta sig ut med sin kamera lär sig om vad som finns av skyddade historiska spår i landskapet. De bidrar därmed också till att fler kan lära sig om vad som finns ute i landskapet. Inte minst genom att artiklarna i Wikipedia får illustrationer, men att bilderna kan användas i utbildning med mera. För professionella kulturmiljövården finns ett värde i att det finns mer beskrivande och förklarande information om kulturmiljön än i de register som håller för formellt kulturmiljöarbete.”

Bilderna måste vara uppladdade på Wikimedia Commons senast den 30 september 2019, kl. 23.59. Ta chansen och var med i årets fototävling. Lycka till!

The post Delta i fototävlingen Wiki Loves Monuments appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-13 av rasmus
Copyriot

Mallen som all musik måste in i

Till slut såg vi till att få upp vårt album The Shape of Medieval Music to Come (2003) på Spotify och liknande tjänster.

Förra gången jag lade ut ljud där var för fem år sedan, hösten 2014, i startfasen av vårt forskningsprojekt om Spotify. Vi ville helt enkelt dokumentera de regler som styr vilka ljud som får nå ut och hur ljudfiler kan förpackas tillsammans med metadata i form av text och bilder. Då som nu sköts detta av en särskild sorts mellanhänder som kallas aggregatorer. Dessa fungerar som musiktjänsternas grindvakter, men det visade sig snart att regelverket var oklart. Ljud som en aggregator accepterade som musik kunde nekas av en annan. Godtycket rådde – och fortsätter råda, som vi konstaterade i vår bok.

Fem år senare har utbudet av aggregatorer förändrats. Dessutom anas en tendens till vertikal integrering, efter att Spotify gått in som delägare i aggregatorn Distrokid. Den rekommenderas av många och även vi valde Distrokid för att få ut vår musik.

Förvånande nog har det inte hänt mycket på fem år. Fortfarande måste all musik som läggs upp tilldelas en “first genre” och en “second genre”, som får väljas från en fullkomligt bisarr lista:

  • Alternative
  • Big Band
  • Blues
  • Children’s Music
  • Christian/Gospel
  • Classical
  • Comedy
  • Country
  • Dance
  • Electronic
  • Fitness & Workout
  • Folk
  • French Pop
  • German Folk
  • German Pop
  • Hip Hop/Rap
  • Holiday
  • J-Pop
  • Jazz
  • K-Pop
  • Latin
  • Latin Urban
  • Metal
  • New Age
  • Pop
  • Punk
  • R&B/Soul
  • Reggae
  • Rock
  • Singer/Songwriter
  • Soundtrack
  • Spoken Word
  • Vocal
  • World

Jag undrar verkligen vem som har kommit fram till att just dessa 33 kategorier bildar en rimlig taxonomi för all mänsklighetens musik.

Tankarna går ofrånkomligen till Jorge Luis Borges som i en novell återger en uppdelning av världens djur som ska ha gjorts i ett kinesiskt uppslagsverk:

a) tillhörande kejsaren
b) balsamerade
c) tama
d) diande grisar
e) sirener
f) fantastiska
g) herrelösa hundar
h) innefattade i denna klassifikation
i) galna
j) oräkneliga
k) tecknade med den finaste kamelhårs pensel
l) etc.
m) som just slagit sönder vattenkaraffen
n) som på långt håll ser ut som flugor

För att återgå till genrelistan så stod det väl i vårt fall främst mellan folk och classical, även om musiken också kan tryckas in under intetsägande etiketter som world och alternative.

Men trots att folkmusik är en tillåten genrebeteckning, är systemet verkligen inte gjort för att släppa igenom sådan. Varje låt måste nämligen ha minst en angiven kompositör. Om låten skulle sakna en individuell kompositör finns det ingen ruta att kryssa i för detta. I stället får man skriva “Traditional Traditional” som kompositörsnamn. Det var åtminstone vad vi gjorde, och vi släpptes igenom till.

Först stötte vi dock på patrull eftersom vårt “skivomslag” – den kvadratiska bild som all musik måste representeras av för att distribueras i dessa tjänster – utgjordes av en detalj ur triptyken De jordiska fröjdernas paradis målad av Hieronymus Bosch (1450–1516). Precis som i fallet med traditionell folkmusik, är inte heller detta bildmaterial omfattat av någon upphovsrätt. Men aggregatorsystemen är byggda på premissen att allt omfattas av upphovsrätt, att det inte existerar några allmänningar. Vårt släpp stoppades med följande motivering:

– Stores require that artwork is 100% original and not trademarked, available online, or stock photography (even if altered).

Vad betyder ens “100% original”? Hur många välkända skivomslag bryter inte mot detta? Troligen upptäckte systemet att vårt skivomslag var en detalj ur en bild som redan finns tillgänglig på nätet. Att det skulle vara förbjudet att använda sådana bilder var inget som vi upplysts om på förhand, men nu påstods det vara en regel. Efter viss skriftlig kommunikation så accepterade ändå Distrokid vår förklaring och släppte igenom albumet.

Helt annorlunda funkar saker på Bandcamp, en musiktjänst som inte använder aggregatorer och där man som artist eller skivbolag har betydligt större kontroll över hur man vill presentera sin egen musik. (Snart kommer vi upp där med, vi ska bara enas om några återstående formuleringar i vår presentationstext.)

2019-09-12 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek – i Stockholm

[English version below].

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/ae/Wikimedia_TN_User_Group_first_meeting_2017_%2800%29DSC_4190.jpg/1280px-Wikimedia_TN_User_Group_first_meeting_2017_%2800%29DSC_4190.jpg
Med Wikidata – mot framtiden. Foto: Habib M’henni, CC-BY-SA-4.0, via Wikimedia Commons.

Wikimedia Sverige har nu under en längre tid samarbetat med Kungliga biblioteket kring länkade öppna bibliografiska data. Tillsammans har vi bland annat undersökt Wikidata – ett av Wikipedias systerprojekt – och de möjligheter det erbjuder för bibliografiska data. Vårt samarbete har skett under en sannerligen ypperlig tid, ty fler och fler aktörer i jordklotets alla hörn arbetar med liknande frågor.

Nu har några av dem haft tillfälle att träffas och diskutera på plats: världens första Wikidata & Wikibase for National Libraries meeting (Möte om Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek) ägde rum i Stockholm den 18 augusti. Evenemanget organiserades av Europeana med stöd av Wikimedia Sverige, Wikimedia Deutschland (Tyskland) och Kungliga biblioteket, som var vår värd under dagen.

Det dagslånga mötet gav utrymme för såväl presentationer av pågående projekt som diskussioner om framtiden. Deltog gjorde flera erfarna Wikimedianer som redogjorde för de senaste utvecklingarna inom projekten. Jens Ohlig och Lydia Pintscher från Wikimedia Deutschland svarade på frågor om Wikidata och Wikibase, det vill säga den mjukvara som Wikidata använder sig av och som vem som helst kan installera på sin egen dator för att bygga sin alldeles egna Wikidataliknande databas. Även om fler och fler kulturarvsinstitutioner använder sig av Wikidata så har de ofta väldigt specifika behov som inte kan uppfyllas av det, varför Wikibase kan vara ett bra alternativ. Exempelvis testar just nu Tysklands nationalbibliotek Wikibase för sina auktoritetsfiler.

Ett annat ämne som mottogs med stort intresse av deltagarna var Structured Data on Commons, det vill säga den förhållandevis nya möjligheten att beskriva filer i Wikimedias mediadatabas med maskinläsbara påståenden. Många som i dag använder Wikimedia Commons upplever att de över 50 miljoner mediefiler är med sina frodiga kategoriträd och användarskapade beskrivningar på ett flertal språk svåra att navigera. Strukturerade data erbjuder helt nya möjligheter att söka bland filerna, vilket kommer att ge inte minst kulturarvsinstitutioner makt att kunna bättre beskriva och belysa det material som de delar med sig av på Wikimedias plattformar.

En bättre strukturerad och ihopkopplad värld drömmer många om. I praktiken blir det nog svårt att genomföra, ty verkligheter utvecklar sig på organiskt och oförutsägbart manér, men Wikidata och Wikibase tar oss ett steg närmare framtiden. Det myckna intresset för länkade öppna data inom bibliotekssektorn förvånar oss knappast; att katalogisera och organisera mänsklig kunskap är ju raison d’être för såväl oss inom Wikimediarörelsen som världens alla bibliotekarier. Stort tack för ett trevligt samkväm – och läs gärna anteckningarna från mötet om du är intresserad av detaljerna.

Wikidata and Wikibase for national libraries – in Stockholm

Wikimedia Sverige has an ongoing collaboration with the National Library of Sweden around linked open bibliographic data. Together, we have examined Wikidata, one of Wikipedia’s sibling projects, in order to evaluate the possibilities for bibliographic data it offers. We have been working together during an exciting time, as more and more actors all around the world get interested in these questions.

Some of them recently got a chance to meet up and discuss together. The world’s first Wikidata & Wikibase for National Libraries meeting took place in Stockholm, Sweden, on August 18. It was organized by Europeana with support from Wikimedia Sverige, Wikimedia Deutschland and the National Library of Sweden, who was our host.

The all-day meeting allowed for both presentations of ongoing projects and discussions about the future. The several experienced Wikimedians who participated provided us with updates on the recent developments in the Wikimedia projects. Jens Ohlig and Lydia Pintscher from Wikimedia Deutschland answered many questions about Wikidata and Wikibase – the software that Wikidata uses and that anyone can install on their own computer in order to start building their own Wikidata-like database. Even though more and more cultural heritage institutions use Wikidata, they often have very specific needs and requirements that Wikidata cannot meet. An own Wikibase installation can be a solution. The National Library of Germany, for example, is testing Wikibase for its authority files.

Another topic that was met with interest was Structured Data on Commons – the relatively new possibility to describe the files in Wikimedia’s media database with machine-readable statements. Many Commons users find the over 50 million media files, with their complex category trees and user-generated multilingual descriptions hard to navigate. Structured data makes it possible to search among the files in completely new ways, which will enable for example GLAM institutions who share their material on the Wikimedia projects to describe and highlight their contributions in new ways.

Many dream of a more structured and linked world. In practice that’s not easy to achieve, as reality tends to develop in unpredictable and organic ways. Wikidata and Wikibase bring us closer to the future. The growing interest for linked open data in the library sector is hardly surprising; organizing and cataloging human knowledge is a raison d’être for both Wikimedians and librarians all over the world. Thank you for a very pleasant meeting. If you’re interested in more details, don’t miss these notes.

The post Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek – i Stockholm appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-11 av rasmus
Copyriot

Forntidsanteckningar, 1: Revolutioner

Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

Ekonomisk historia, min egen vetenskapliga disciplin, är som ingen annan vetenskap hänförd av “revolutioner”. Det var genom Arnold Toynbee som uttrycket den industriella revolutionen populariserades, strax efter att densamme avled 1883, det vill säga mitt under den långa depressionen.

Senare skulle den första industriella revolutionen följas av en andra industriell revolution. Tredje gången gillt så var samhällsvetarna så pass alerta att den utropades strax innan den ens hade hunnit äga rum och numera har ordningsföljden kastats om, så de industriella revolutionerna utropas, i allt snabbare frekvens, i förskott. För att inte tala om oformligheter som “den digitala revolutionen”. Alla dessa ekonomisk-historiska revolutionsbegrepp får sin mening såsom upprepningar av den ursprungliga industriella revolutionen, som etablerats i allas medvetande.

Begreppet kom dock inte bara att projiceras framåt i tiden, utan även bakåt. Ända bak till stenåldern, till den tid för sisådär tiotusen år sedan där vissa mänskliga populationer började ägna sig åt jordbruk, det vill säga en domesticering av växter och djur, vilket hängde samman med en övergång från nomadism till bofasthet. På svenska brukar vi tala om en övergång från jägarstenålder (äldre stenålder) till bondestenålder. På latin en övergång från paleolitikum till neolitikum, eller om man så vill en “neolitisering”.

Jordbrukets uppkomst hängde i det långa loppet samman med framväxten av ett betydligt mer hierarkiskt samhälle, med städer och tidiga stater. Allt detta sammantaget kom förstås också att beskrivas som en “revolution” – även om omvandlingen skedde över loppet av åtskilliga tusen år. Troligen har vi vulgärmarxismen att skylla, vilket snart ska visa sig.

Den neolitiska revolutionen“, som alltså ska syfta på övergången från en jägar/samlar-tillvaro till ett bofast liv baserat på jordbruk med domesticering av växter och djur. Även om djurens domesticering också möjliggör en tredje form av icke-bofast livsstil, nämligen nomadisk boskapsskötsel (pastoralism).

(Tyvärr har svenskan ingen motsvarighet till engelskans foraging och franskans fourrageage – ord besläktade med germanska ord som foder och föda. Dessvärrre verkar vi tvungna att slänga oss med det bökiga snedstrecksordet jägare/samlare.)

På 1880-talet etablerades alltså begreppet “den industriella revolutionen”. Ett halvsekel senare, år 1935 (alltså under nästa stora ekonomiska depression), grundades The Prehistoric Society av den framstående arkeologen V. Gordon Childe. Vid samfundets första möte höll ett anförande där han med uttrycklig hänvisning till den industriella revolutionen etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”:

What then is to become of the hallowed terms Palaeolithic, Neolithic, Bronze Age, Iron Age ? Can they survive as designations of true periods of time which could be expressed in terms of solar years in our calendar ? Obviously not. But I should like to believe that they may be given a profound significance as indicating vital stages in human progress. I would suggest that the classification Old Stone Age, New Stone Age, Bronze Age and Iron Age draws attention to real revolutions that affected all departments of human life.
/…/
The first revolutionary advance was made when some group or groups began to cultivate plants and /or to breed food animals. /…/That revolution in human life may be termed the neolithic revolution. Neolithic will mean ‘ food-producing ‘ and will point a contrast with the food-gathering economy of the Old Stone Age.

V. Gordon Childe, som alltså år 1935 etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”, var inte bara framstående arkeolog, utan även övertygad marxist. I sitt hemland Australien hade han kring 1920 varit medlem i anarkosyndikalistiska IWW men på 1930-talet blev han en vän av det stalinistiska Sovjetunionen. Även om han besökte Sovjet flera gånger, hade han troligen inte överlevt många år som sovjetmedborgare. Arkeologer och historiker hörde till de yrkesgrupper som hade allra svårast att överleva Stalins terror. V. Gordon Childe var aldrig någon partilakej och han vände sig mot Sovjets pakt med Hitler. Han verkar ha varit så lurig att vissa av hans mer konservativa arkeologkolleger trodde att han marxism mest var ett skämt. Han kom senare att grunda tidskriften Past & Present tillsammans med bl.a. historikerna E. P. Thompson, Christopher Hill och Eric Hobsbawm.

Men från den moskvastyrda vulgärmarxismen hämtade han ändå en förståelse av mänsklighetens historia som en sekvens av “revolutioner”. Må vara att vissa av dem rent empiriskt råkade sträcka sig över flera tusen år, som i fallet med “den neolitiska revolutionen”.

The book that best represents the originality of his contribution in this phase is Man Makes Himself, the fruit of his researches on the Near East. Written during the depressed years of the 1930s, it was also an assertion of a deeper trend, underlying the surface events and partisan interpretations of history, /…/ and just as the Industrial Revolution marked a crucial turning-point, so prehistory too was punctuated by periods of sharply accelerated growth. Childe thus visualized the transitions from hunting to farming, and from farming to urban life, as two comparable “revolutions”, which he termed the Neolithic and the Urban Revolutions – separating savagery from barbarism and barbarism from civilization. /…/
Despite his use of the term “revolution”, it is clear that he did not see it in Marxian terms, as the resolution of a contradiction: it is a consensualist model in which all parties initially benefited.

Citatet kommer från ett tal som hölls till minne av V. Gordon Childe vid en sammankomst anordnad av Past & Present, 1987. Talare var arkeologen Andrew Sherratt som bara några år tidigare hade förkunnat ännu en revolution i människans historia, “sekundärproduktsrevolutionen“. För övrigt skedde detta ganska precis ett halvsekel efter att “den neolitiska revolutionen” hade myntats av V. Gordon Childe.

“Sekundärproduktrevolutionen” syftar på att människor började använda de domesticerade djuren på ett nytt och mer mångfaldig sätt. I stället för att bara äta deras kött, började de även att använda deras ull, mjölk och rörelseenergi. Människorna fick yllekläder, ost och något att spänna för plogen. Problemet med Sharrats tes är bara, som många arkeologer numera har påpekat, att dessa tre resurser inte alls började tas tillvara parallellt, utan vid helt olika tidpunkter.

För tillfället undervisar jag på grundkursen i ekonomisk historia vid Stockholm universitet. Kurslitteraturen från 2007 talar både om “den neolitiska revolutionen” och om “sekundärproduktrevolutionen”. Detta ligger helt i linje med den besatthet för “revolutioner” som präglar vår disciplin. Men inte alls i linje med aktuell forntidsforskning. Arkeologer och antropologer har i allmänhet övergivit revolutionsretoriken när det gäller att beskriva förlopp som sträcker sig över hundratals eller tusentals år. Neolithic Revolution har blivit Neolithic Transition – och studierna av nya arkeologiska fynd som allt tydligare visar på hur mycket sämre livet i allmänhet blev för de bofasta jordbrukarna. De tvingades arbeta mer än vad människor tidigare hade gjort, de åt en mer ensidig föda och utsatte sig för ständiga vågor av sjukdomssmitta.

Hur det trots allt kom sig att människor grundade bofasta jordbrukssamhällen är en fråga som jag tänkte återkomma till i den här lilla serien av läsanteckningar. En annan fråga gäller de boskapshållande nomadernas förhållande till den bofasta befolkningen. I förlängningen frågan om staten, men även frågan om festen – vilket kommer att visa sig i kommande inlägg.

Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete.

Här lutar sig Debord troligen på Hegel – vet förresten någon ur vilken av Hegels skrifter han citerar? Tyvärr blir det historiskt felaktigt. Efter jägar/samlar-tillvaron kommer först det bofasta jordbruket med domesticering av vissa djur, därefter framväxten av en ny livsstil som nomadiserande boskapsskötare. Men hela tiden – det vill säga, ända fram tills för några hundra år sedan – fortsätter de allra flesta av jordens människor av hålla sig på visst avstånd från de bofasta. Under de stora forntida, antika och medeltida staternas epoker fortsatte majoriteten av mänskligheten att leva ett liv väsentligen utanför staternas räckvidd.

2019-09-10 av marcin
Marcin de Kaminski

Riksmötets sekulära öppnande

Idag hade jag förmånen att tala vid Humanisternas sekulära högtidsstund i samband med Riksmötets öppnande. Här är mitt pratmanus:

Image

För femtio år sedan kom mina föräldrar till Sverige. Tvångsförvisade från det land de trodde var deras. De fick höra att de inte längre var välkomna och att deras judiska arv och oppositionella engagemang betraktades som reaktionärt och icke önskvärt. För femtio år sedan fick mina föräldrar ett utresevisum och en enkelbiljett från det totalitära Polen.

Min fars engagemang för yttrandefrihet, demokrati och frihet för alla fortsatte från Sverige. Som del av den östeuropeiska diasporan arbetade han med att översätta, trycka och smuggla demokratirörelsens pamfletter och böcker från väst in över den fysiska järnridå som länge delade Europa.

När muren föll pustade mina föräldrar, liksom många andra, äntligen ut. Demokratin var på frammarsch, och skulle segra mot den totalitära diktaturen. Alla dessa år av förtryck, så fysiskt nära våra liberala demokratier – visst borde vi alla ha lärt oss något.

Jag arbetar vid den svenska människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, där jag är chef över vår avdelning för skydd och säkerhet för särskilt utsatta försvarare av mänskliga rättigheter. Många av de 35 länder där våra 200 partnerorganisationer är verksamma tillhör världens allra mest repressiva. Den globala utblick vi har i vårt arbete ger en bra – om än inte positiv – bild av världsläget för demokrati och mänskliga rättigheter.

Och jag måste ärligt säga, jag är orolig. Att läget för mänskliga rättigheter är allvarligt och oroande i Kambodja, i Venezuela, i Tanzania – det är välkänt. Utmaningarna skiftar, men den demokratiska trenden är ur ett globalt perspektiv nedåtgående. Det som oroar mig allra mest är dock hur den negativa utvecklingen återigen kryper allt närmare – utan att vi tycks veta vad vi ska göra.

Jag är inbjuden för att här hålla ett inspirerande högtidstal. Men det senaste decenniet har Europas demokratier utmanats på ett sätt som inte återfinns någon annanstans i världen. Tillåt mig därför istället göra en folkbildande utvikning.

Den trend vi ser spridas över världen där demokratier görs tandlösa och tvingas – eller tillåts – röra sig mot mer slutna samhällen är vad vi kallar autokratisering. Autokratiseringen är en lömsk process, eftersom den – likt de kokande grodorna – ofta kommer smygande. Vi måste lära oss att känna igen dess specifika kännetecken för att i god tid ana fara å färde så att vi alla, såväl i det personliga som det gemensamma, kan agera. Det finns tre signaler vi måste lära oss att identifera, och därefter desarmera.

Ett. Demoniseringen. Populismens frammarsch runt om i världen – inte minst i vårt eget närområde och land – borde vara en väckarklocka. Karismatiska ledare, som utan egentlig politisk analys pekar ut en skapad fiende för att öka den generella misstron mot det vi känner som enande och sant, känner vi alla igen. Vi borde veta bättre. Vi borde aldrig låta oss själva eller våra vänner att köpa idén om den dehumaniserade andre. Analyser som baseras på ”vi mot dem” borde tillhöra det förgångna.

Två. Tystandet. En evidensbaserad och verklighetsförankrad analys måste utgöra grunden till vår gemensamma politiska verklighet. Men det vi känner som sanning utmanas allt oftare, inte minst genom organiserade desinformations- och smutskastningskampanjer. Viktiga röster som bör ligga till grund för ett verkligt rättighetsbaserat beslutsfattande riskerar att tystna. Ett öppet samhälle kan inte existera utan det fria ordet, och dess aktörer måste till varje pris försvaras.

Tre. Försvagandet av våra demokratiska institutioner. När demokratins grundvalar osakligt attackeras och dess tjänstemän ersätts av klåpare till politruker – då är det fara å färde. Vi får inte låta diskursen tas över av nervösa aktörer som har den verklighetsfrämmande samhällskollapsen som sitt viktigaste narrativ. Det är ingen hemlighet att jag och den organisation jag företräder ofta agerar som kritisk röst i det offentliga samtalet. Men, liksom alla aktörer som med självinsikt kan kalla sig demokrater, har vi vår grund i ett försvar av rättstaten, det offentligas oberoende myndigheter och den fria pressens granskande funktioner.

Många av dessa utmaningar har vi länge levt med i vårt arbete i länder långt härifrån. Men den senaste tiden har anledningarna att sopa allt närmare vår egen dörr blivit alltfler. I Ungern utsätts vår systerorganisation för statligt sanktionerade antisemitiska attacker. I Polen monteras rättstaten ner, bit för bit. Även i Sverige utsätts opinionsbildare i rättighetsorienterade frågor för upplevt ökat hat, hot och trakasserier.

I våras släppte vi på Civil Rights Defenders rapporten ”När samhället tystnar” om just hat, hot och trakasserier mot oberoende opinionsbildare. Ta gärna ett eget exemplar på vägen ut. Rapporten ger en smärtsam inblick i vardagen för de skribenter, journalister och opinionsbildande aktivister som engagerar sig i rättighetsbaserade frågor. Att läget var oroväckande visste vi redan innan, rapporten baseras på de kontakter vi under förra året i allt ökande omfattning haft med personer som hört av sig till oss för råd och stöd i hanteringen av hotfulla situationer som resultat av sitt opinionsbildande.

Det som så ledsamt överraskade mig var hur explicit de opinionsbildare som intervjuats för rapporten uttryckte att de aktivt valt bort ämnen att skriva om på grund av en verklig eller antagen hotbild. Hur de är oroliga för att den digitala smutskastningen de drabbas av kan påverka deras möjlighet att uttrycka sig, men också att den kan påverka deras barns fysiska säkerhet. Och inte minst – hur de upplever att de, bortom sina närmaste stöd- och vängrupper, saknar backning från samhället.

Jag skulle vilja vara mer entusiastisk och uppmuntrande. Men allvarliga tider kräver såväl allvar som mod. Den demokrati vi känner som vår måste försvaras, av såväl folkvalda och civilsamhällets engagerade som den bredare allmänheten.

Historien har ledsamt visat att våra friheter för att bevaras aktivt måste försvaras.

Det försvaret, den kampen, är vi alla, gemensamt, en del av. Tack.

2019-09-09 av marcin
Marcin de Kaminski

Ett långsamt internet

För tio år sedan tävlade tidningarna om att öka interaktionen i kommentarsfälten. Det övergripande argumentet som lyftes rörde en maximering av det demokratiska samtalet, baserat på fria och oberoende mediers särställning i samhället och medborgarnas nu ökande möjlighet att vara en del av den mediala konversationen. Den verkliga anledningen var nog dock främst att öka trafiken till tidningarnas hemsidor, för att likt klickbeten säkerställa löpande intäkter i den digitala ekonomin.

Kommentarsfälten var ofta verkligen bedrövliga. Att gå in på artiklar hos Aftonbladet eller SVT Debatt och försöka följa diskussionen gjorde ofta att man därefter letade efter svinto för att tvätta skiten ur ögonen. Och många försök att lösa detta gjordes.

2017 publicerade Medievärlden ett särtryck, författat av Malin Crona, där hon redogör för kampen om kommentarsfälten. Hon citerar där mig, ursprungligen från en paneldiskussion vid Bokmässan 2013 (diskussionen har tyvärr försvunnit från internet):

Redan då hade vi alltså märkt att samtalsklimatet led av att fördummas till en verbal ping-pong, där folk som i ren reflex envisades med att svara på varandras triggande argumentation. Tanken var att man – genom att medvetet analysera input innan man producerade output – borde kunna komma en bit på vägen när det gällde att hantera rent toxiska digitala diskussioner.

Samma resonemang förde jag vidare senare samma år, när jag intervjuades i SvD under den klatchiga rubriken ”Folk kan säga vad som helst på nätet”. Där bollade jag tanken om att faktiskt rent tekniskt lugna samtalet lite, som för att koda fram lite mänsklig eftertanke.

Vi har fortfarande inte löst den här nöten. Ja, där finns tankar och idéer om detta. Hårdare moderering, tjänster som kräver inloggning med Bank-ID för att diskutera online, Facebooks försök med att kräva verkliga namn på sin plattform – och den mest handfasta lösningen: att helt enkelt stänga kommentarsfälten. Men vi har nog ännu inte hittat rätt.

Ibland är internet lite väl fort, vi hinner inte helt med att bete oss som människor. Vem löser det problemet?

2019-09-08 av rasmus
Copyriot

För en halvautomatisk lyxkommunism

Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.

Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former, vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken. Jag har absolut inget mot de yviga överdrifterna. Inte heller när det kommer till att tänka på framtida möjligheter eller faror till följd av ny teknik.

Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men här frammanas en totalitet.

Vari består egentligen denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.

‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/
With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.

Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen två olika engelska ord för arbete, både work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är något som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra något som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.

Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets våg av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. Frågan måste ställas på nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?

Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ram – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.

Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.

Jag söker i bokens fulltext och får noll träffar på ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft något viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.
Noll träffar på “gender”. Noll på feminism. Inget om hushålls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. Alltså shit, enda gången som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten påpekar att elektrifiering kan lösa problemet med att många av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gånger in på hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)

Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:

Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.

As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5

Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.

Allt detta kan ledas tillbaka inte så mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsanspråk som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte når.

2019-09-06 av Datasvammel
Datasvammel

Byte av domän – bort med blipp.com

Jag är på väg att avveckla blipp.com. Ny domän för mail blir tset.se, så certifikat, adresser och liknande byts ut. SMTP-servern är redan bytt till mail.tse.se, med tillhörande certifikat.

2019-09-04 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

­– Börja bara! Börja med det värsta ni har!

Beskrivning och titel kan skilja sig åt beroende på språk och vem som tolkar målningen – se Rijksmuseum, Wikimedia Commons och Wikidata. Har du förslag på titel eller beskrivning så saknas det på flera språk i Wikidata.

Det rådet ger Bas Nederveen till de institutioner som vill arbeta med problematisk data i sina samlingar. Tillsammans med terminologi-gruppen på Rijksmuseum har Bas varit med och utvecklat en metod som är enkel att följa. Genom att arbeta med öppenhet behöver man varken ändra eller ta bort information utan istället redovisar man den information man lägger till och därefter föredrar.

Bakgrunden till metoden går tillbaka till nyöppningen av Rijksmuseum våren 2013. Museet hade varit stängt i nästan tio år för renovering och den självklara visionen nu är att vara “det öppna museet”. Ledningen väljer även att publicera de digitala reproduktionerna under öppna och fria licenser. Genom den ökade tillgängligheten får den här strategin ett enormt genomslag och i förlängningen sätter det fokus också på beskrivningarna.

En person från Australien hör av sig och undrar om man kan “upptäcka ett land” när det redan bor ett folk där? En annan person vill ha ett förtydligande av innebörden när man beskriver en person som “framgångsrik plantageägare” i och med kolonialiseringen. Det är alltså inte bara enskilda ord som kan vara problematiska utan också den kontext man beskriver och arbetar med.

Arbetet inom terminologi-projektet börjar med en längre research inom problemområdet för att ta fram flera förslag som också sparas i dokumentationen. På så sätt finns det spårbarhet till resonemanget innan det nya tillägget presenteras. Tidigare ändringar av bland annat titlar har inte haft denna sorts dokumentation. Språket utvecklas hela tiden och förnyas så processen tar egentligen aldrig slut. Arbetsgruppen har redan gått tillbaka till sina egna tillägg och uppdaterat dessa, i början användes både  “slave” och “enslave” men numera använder man bara “enslave”. Den uppdaterade ändringen får högre synlighet och kan vara ”preferred data” vid sökningar i databasen.

Se hela Bas Nederveens föreläsningen om terminologi och problematisk data här, på Wikimedia Commons finns även övriga presentationer och bilder från dagen.

Bas Nederveen var en av tre föreläsare på workshopen om Problematisk data som genomfördes fredagen den 30 augusti i Stockholm. Stefan Bohman, tidigare ordförande i svenska ICOM och aktuell med boken Skelett i garderoben, föreläste om problematiska personmuseer där berättelser som inte berättas också kan bli ett problem. Susanna Ånäs från Wikimedia Finland presenterade WikiProject Saami som undersöker och förbättrar kunskap och information kring den samiska representationen på Wikimedias öppna plattformar.

Workshopen var ett samarbete mellan Wikimedia Sverige och Riksantikvarieämbetet som en del av projektet FindingGLAMs. Diskussionerna mellan de ungefär 25 deltagarna från olika museer och myndigheter kommer nu att användas som ingångsvärden till en fallstudie om hur problematisk data kan hanteras. Fallstudien kommer även ingå tillsammans med andra i det White paper som tas fram inom FindingGLAMs.

Se bilder och fler föreläsningar från Problematisk data här­ – Problematic Data workshop 2019.

Rubriken ”­– Börja bara! Börja med det värsta ni har!” är ett citat från Johanna Bergs facebookpost och en del av samtalet med Bas Nederveen efter föreläsningen.

Relaterade länkar:
Words Matter
Difficult Issues

The post ­– Börja bara! Börja med det värsta ni har! appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-01 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

September, dags för Wiki Loves Monuments igen

Att september börjar betyder inte att sommaren är slut än, men det betyder att det äntligen är dags för Wiki Loves Monuments igen. Förhoppningsvis har ni hunnit med att besöka och fotografera monument och minnesmärken runt om i både Sverige och världen, och nu kan ni passa på att ladda upp era bilder och samtidigt vara med och förbättra Wikipedia och tävla om fina priser.

Skeppssättningen Ales stenar (fornlämning 10113600200001), vinnarbild 2018. Foto: David Bengtsson, CC BY-SA via Wikimedia Commons

I Sverige fortsätter vi med listorna (från Riksantikvarieämbetet, Sjöhistoriska och ArbetSam) som använts dom senaste åren, och således är det bilder på skyddade byggnader, fornminnen, K-märkta fartyg och arbetslivsmuseer som får vara med i tävlingen. Utöver listorna med färdiga länkar för enkel uppladdning finns det verktyg och både en och två kartor som underlättar identifiering och kategorisering vid uppladdning.

Under åren tävlingen genomförts har det kommit in över 22 000 bilder på svenska objekt (och över 2,2 miljoner totalt), men trots det finns det fortfarande många luckor att fylla. Många av dom objekt som är lättast att hitta och fotografera har både en och flera bilder, men det går ändå att bidra med fler bilder. Försök då helst hitta en ny detalj eller vinkel som gör att det inte blir en kopia av en tidigare bild.

Schejk Lutfullahs moské i Iran, internationell vinnarbild 2018. Foto: Ara9979, CC BY-SA via Wikimedia Commons

wikilovesmonuments.se finns all information som behövs för att vara med, så nu är det bara att ta med kameran eller telefonen ut och fotografera. Gamla bilder är också välkomna i tävlingen, så leta gärna igenom alla tidigare fotoalbum och se vad som passar att ladda upp. Dessutom genomförs Wiki Loves Monuments i mer än 35 länder, så bilder från både sommarens och tidigare års semesterresor kan förhoppningsvis vara med och tävla.

The post September, dags för Wiki Loves Monuments igen appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-08-29 av marcin
Marcin de Kaminski

Dator är ingen självklarhet

Ny termin, nya föräldramöten. I år har vår lilla skola på allvar rullat ut Google Classroom som läroplattform. Alla elever i klasserna där våra mellanstora barn går har fått varsin Chromebook för att kunna arbeta i den nya digitala miljön. Men deras Chromebooks får pga beslut inte lämna skolan. Hemma förväntas barnen ha egna datorer att jobba på.

Visst, om sanningen ska fram lider våra barn ingen brist på digitala enheter. Samtidigt vet jag att frågan om bristande förutsättningar hemma för såväl utflyktspengar som datorer kan vara känslig. För att ändå lyfta frågan på gårdagens föräldramöte valde jag en annan argumentativ väg. Jag påpekade att det är viktigt att skoldatorn följer med hem om barnen förväntas arbeta digitalt med skolarbete för att tydligare kunna separera skolarbete och fritidsdata.

Detta hade skolan inget bra svar på.

Samtidigt passade då en annan förälder på att lyfta frågan jag skulle vilja påstå att det egentligen handlar om. Familjen hade ingen dator och av olika skäl ingen tanke på att skaffa en. Det påminde mig om diskussionerna om digitalt utanförskap och internet som rättighet, realpolitiskt som del av socialbidragsnormen, som periodvis blossade upp för sju-åtta år sedan.

Mina medforskare vid Cybernormer arbetade då med digital delaktighet och lyfte demokrati- och tillgänglighetsproblemet med att en stor del av befolkningen stod utanför den stora utrullningen av digitala tjänster. De intervjuades om detta i Sydsvenskan, där främst med fokus på äldre ouppkopplade:

Fler liknande resonemang går att finna i Cybernormers bloggarkiv, där det också finns länkar till högst relevanta nyhetsspår om hur dator och internet kan tänkas ingå i socialbidraget. Jag hade då många intressanta samtal med Majblomman om detta, eftersom de fått ökat antal förfrågningar från medellösa familjer om just stöd för datorer när skolor begärde att barnen skulle kunna arbeta digitalt hemifrån. Deras rapport från 2014 är fortfarande läsvärd, inte minst på det temat:

Diskussionen om barns tillgång till datorer och internet fortsätter vara aktuell, och då har jag inte ens berört triggerfrågor som skärmtid och porrfilter.

2019-08-27 av marcin
Marcin de Kaminski

Den digitala arvssynden, och skammen

Men så härligt att amerikanska presidentens team nu sitter och letar upp pinsamma saker som granskande journalister i tonåren publicerat på sociala medier i det senaste försöket att diskreditera den fria pressen. Det var väl kanske den minst oväntade väntningen i den senaste presidenturens krig mot medierna, och bara en tidsfråga innan näthistoriken kom att användas på det här sättet.

För fem och ett halvt år sedan skrev jag en text till IDG:s trendbilaga 2014 som jag klatchigt kallade ”Internets kollektiva minne är företagens framtidsutmaning”. Jag skrev då om vad jag kallade den digitala arvssynden, alltså hur komprometterande publiceringar riskerade följa allt fler över de generationer av internet-personas som vi alla på olika sätt nog har en uppsjö av. Jag baserade då resonemanget på ett antal då aktuella fall – där personer fått sparken på grund av till synes orelaterade nätpubliceringar. En rektor norröver fick sparken efter att ha kommit till en personalfest, klädd som ”östtysk kulstöterska”. Och en barnskötare fick se sin anställning avslutad efter att en moralist till förälder hittat en facebook-bild där barnskötaren burit en mössa med texten ”porn star”. Att personalfesten hade ett uttalat maskeradtema verkade inte spela någon roll, än mindre att ”porn star” inte åsyftade att barnskötaren extraknäckte som porrstjärna utan helt enkelt var ett då rätt populärt klädmärke.

Redan då, för fem år sedan, när vi precis börjat skönja hur socialamedie-publiceringar börjat påverka folks liv i efterhand drev jag linjen om att lösningen INTE låg i att få folk att publicera mindre. Möjligtvis med mer eftertanke, men inte nödvändigtvis mindre. Däremot menade jag att offentligheten måste rusta sig för att inte uppröras över tidigare synder eller mindre lämpliga historiska utvik. Anledningen då var ett rätt högljutt samtal om hur privatpersoner kom att drabbas av sociala eller arbetsrättsliga sanktioner efter att – ofta omedvetet – blivit ansiktet utåt för sina arbetsgivares varumärken. Det samtalet bubblar med jämna mellanrum upp, och det är nog i sig bra. Den digitala arvssynden är ett koncept vi ännu inte lärt oss hantera.

I en samtid när publiceringar på Facebook fortsatt ackompanjeras av såväl hemort som titel och arbetsgivare är det förstås relevant att försöka förstå hur olika livssfärer samverkar och/eller kolliderar. Att det skulle bli relevant som del av cirkusen i Vita huset känns mest som ett naturligt metapolitiskt nedslag.

2019-08-22 av Amanda
Internetdagarna 2019

Möt 2019 års keynotetalare

Här är våra sex internationella namnkunniga gäster utgör årets lista med Internetdagarnas huvudtalare.

Max Schrems – Integritetsaktivist

Max Schrems har utmanat nätjätten Facebook och ifrågasatt deras insamling av data från sina användare bland annat genom initiativ som ”None of Your Business”. 

Läs mer om Max Schrems.

Max Schrems

danah boyd – Sociala medie-expert

danah boyd är expert på nätbaserad ungdomskultur och hur vi använder sociala medier, hon forskar i skärningspunkten mellan teknik, samhälle och politik.

Läs mer om danah boyd här.

danah boyd

Harper Reed – Futurist

Harper Reed är teknologist, futurist och hacker som jobbat med Barack Obamas återvalskampanj, sålt kläder via crowdfunding och jonglerat.

Läs mer om Harper Reed här.

Harper Reed

Jenny Radcliffe – Människohacker

Jenny Radcliffe tar sig in i vilken byggnad som helst med hjälp av socialt ingenjörskap, människokännedom och konsten att förhandla och övertala.

Läs mer om Jenny Radcliffe här.

Jenny Radcliffe

Cecilia MoSze Tham – Socialteknolog

Cecilia MoSze Tham är biolog, designer, entrepenör och skapare som bygger innovativa mötesplatser för individer och organisationer. 

Läs mer om Cecilia MoSze Tham här.

Cecilia MoSze Tham

David Rowan – Teknologiguru

David Rowan har varit chefredaktör för den brittiska upplagan av teknikmagasinet Wired, och är expert på tekniktrender och företagsinnovation.

Läs mer om David Rowan här.

David Rowan

2019-08-21 av marcin
Marcin de Kaminski

Ingen plats för mig

Igår när jag kom hem hade jag fått paket. Det var från Katia Wagner, och innehöll ett ex av hennes sprillans nya bok ”Ingen plats för mig” som släpps i slutet av månaden.

Image result for ingen plats för mig

Jag har känt Katia i ett helt decennium. Vi blev snabbt vänner efter att jag hört henne berätta om hennes research kring Alexandramannen på en kurs om unga, sex och internet som jag hade ynnesten att få gå. Vi klickade fint, fortsatte bolla samma tankar – och skrev bland annat den här texten om näthat med den klatchiga titeln ”De vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna”. Vår position, som var överraskande nyskapande, var i korthet: vuxna är förebilder för barn, om inte vuxna kan bete sig – hur kan då vuxenvärlden skylla näthatet på barn, de vuxna som lägger över skuldbördan för samtalsklimatet på internet på barn får fasen skärpa sig. Hon var också redaktör för P1 OBS! där jag fick möjligheten att lägga ut mina tankar om jämställdhet i en präktig radio-prata innan poddar hade hunnit bli ballt.

Katia har en av de mest välriktade inre kompasserna jag känner. Med ett djupt rotat socialt rättvisepatos har hon de senaste åren med kompromisslöst barnperspektiv beskrivit situationen för de barn och unga som helt saknar skyddsnät och trygghet. Senast för några få veckor sedan uppdagades det att en hel syskonskara, som utan medföljande vuxen nyligen kommit till Sverige, plötsligt gått upp i rök. Ingen myndighet, ingen representant för den samlade vuxenvärlden, har engagerat sig i ett systematiskt sökande. Tydligast historisk analys av detta har förstås… Katia.

I ”Ingen plats för mig” följer Katia en ung pojke som hoppas på att finna ett bättre liv i Sverige och Norge – men som övertygas att det livet istället går att finna i Syrien och Islamiska staten.

Jag har haft den personliga förmånen att i perioder nära följa Katias arbete med ”Ingen plats för mig”. Jag är djupt ödmjuk inför och imponerad över resultatet – som ger läsaren en inblick i en ung människas resa från stillsamt tonårsliv till en verklighet präglad av radikal islamism och bedrövelse.

”Ingen plats för mig” släpps 31 augusti vid Natur och Kultur och borde bli ett standardverk för den som intresserar sig för frågor som så många tycks ha anekdotiskt baserade åsikter om: ensamkommande flyktingbarn, islamistisk radikalisering, och hur otroligt komplicerat det är att vara människa. Med risk för att verka tjatig: vilken JÄVLA story detta är.

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Hej hej

När vi flyttade ut från stan blev jag så förundrad över hur alla jag mötte på byn, i lokala affären eller vid kanalpromenaden alltid såg glada ut och sa hej hej. ”Inte känner jag dem?” tänkte jag, skojade om min ansiktsblindhet och lallade glatt vidare.

Men för ett drygt år sedan flyttade vi från centrala byn (om det ens är ett koncept) till en mindre gatan i utkanten av samhället. Plötsligt sa verkligen alla omkring mig hej hej. Och tydligen förväntades jag vinka och visualisera hej hej när jag mötte grannarna i bilen? Helt sjukt.

Min svärfar skrockade lite och förklarade att det är ”så man gör”. Plötsligt föll poletten ner. Nu säger jag – seriöst fortfarande lika ansiktsblind – hej hej så snart jag möter någon jag tror mig kunna härleda till en social interaktion på byn, och genast är tillvaron både trevligare och roligare.

Hej hej!

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Återuppväckt

Jag har bloggat i olika form i en rad vändor, med störst fokus i mitten och slutet av nollnoll-talet. Både högst personligt i form av privata barnbloggar och boksuccén ”Dagens Agnes”, men också mer fokuserat kring internet och fildelning – med mest frihet på min finska (!) piratblogg men störst genomslag på forskningsprojektet Cybernormers blogg. Mest udda, men samtidigt väldigt kul, var det skrivande jag fick göra som del av DI Digitals blogg-kader.

När jag nyligen återupplivande min domän var det som att traska in i senaste stoppet för min digitala tidsmaskin. Min hemsida somnade stilla in under sent 2014 när jag hade jobbat på Sida under en tid och helt enkelt inte mäktade med att underhålla den. Att hitta den igen, inte minst den sida där jag samlat alla debattartiklar jag skrev under åren 2009-2014, var verkligen intressant. Jag hoppas få anledning att återvända till en del av mitt tidigare skrivande – jag tror nämligen det har bäring för många diskussioner även idag.

Exakt vad som kommer hända här vet jag i nuläget inte. Det jag vet är att jag länge saknat att läsa och skriva saker som inte nödvändigtvis rör mitt jobb. Framförallt saknar jag att ha en plattform där jag kan fortsätta tänka kring internet, och som inte är ett alltför socialt medium. Därtill saknar jag den gamla ”bloggosfären”, som nog peakade kring 2010 – den långsamma gemenskapen som den utgjorde tycker jag bidrog till en social dimension som inte alltid uppnås i dagens sociala medier.

Min förhoppning är att hitta ett eget rum, ett forum där jag kan kommentera frågor jag tycker är viktiga – men också göra tillbakablickar till sådant jag en gång resonerat om och nu vill fortsätta samtalet kring.

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Hello world!

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!