2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Alla lyssnar på Niklas Zennström

Internet förändrade hans liv. Och med företag som Skype och Kazaa förändrade han internet. Vad är nästa steg för Niklas Zennström?

Stockholm, 26 juni 2015 – Niklas Zennström kunde inte ha valt en bättre dag för att visa upp den svenska sommarens oberäkneliga skönhet. Snart ska molntäcket spricka upp över Kastellholmen, mitt i Stockholms inlopp, men just nu rusar ett hundratal entreprenörer och investerare in under stora parasol och trängs, axlar mot axlar, runt enkla träbord. Regnet från den plötsliga skuren stänker in i isbunkar fulla av vin- och champagneflaskor, och kockarna i den handfull food trucks som trängs på uddens södra strand får några minuters vila.

Vad Zennström kallar för Atomicos årliga picknick är en chans för valda delar av den internationella IT-eliten (främst Zennströms medarbetare och affärsbekanta) att träffas under avspända former. Under förmiddagen har han cyklat runt med några i den exklusiva skaran, på sightseeing i Stockholms duggregn. Andra har passat på att idka informellt nätverkande med de andra Atomicogästerna, eller besökt Moderna museets utställning “Efter Babel”, där kuratorerna försökt gestalta det postdigitala samhälle som många av picknickgästerna själva varit med och utformat.

Niklas Zennström är själv bäst känd för att ha skapat företagen Kazaa (fildelning) och Skype (nättelefoni) tillsammans med dansken Janus Friis. Atomico, som Zennström grundade 2006, har flugit mer under radarn, dels för att Niklas Zennström aldrig varit intresserad av att stå i rampljuset, dels för att företaget inte vänder sig till en bred skara konsumenter. Atomico är ett riskkapitalbolag som investerar i IT-företag, framförallt i Nordeuropa, och hjälper dem att växa. Med erfarenheterna från Skype i ryggen vill Niklas Zennström visa att Europa har samma potential att producera stora, internationella IT-bolag som Silicon Valley. Som han själv formulerar uppgiften:

– Vi har fortfarande inget Google, Microsoft eller Facebook här i Europa. Vi vill hitta de entreprenörerna, som vill bygga riktigt stora bolag, och hjälpa dem nå dit.

Atomicos picknick är en chans för investerare, entreprenörer och annat branschfolk från femton länder att bekanta sig med varandra och med den svenska sommarens tvära kast. Det är ett livs levande socialt nätverk och den nyfikne – det här är första gången en journalist får delta – kan i realtid studera hur kontakter knyts och stärks.

För bara tio år sedan var IT-entreprenörer exotiska fåglar i Sverige. Såren efter IT-kraschen hade ännu inte läkt och investeringsviljan var låg. Det är först de senaste åren som det vänt. Skype är ett av de företag som inspirerat studenter på KTH, Handelshögskolan och andra lärosäten att våga drömma om entreprenörskap, och senare succéer som Spotify, King, Klarna och Mojang har gjort drömmen än verkligare. De företagens framgångar har inbringat pengar till grundare och investerare, som de i sin tur investerat i nya företag. Dessutom har de skapat en erfarenhetsbank med kompetens om globalt företagsbyggande, samtidigt som de inneburit att externa investerare fått upp ögonen för potentialen i svenska IT-företag.

För den hugade entreprenören – och de är många, majoriteten av dem som idag går ut Handelshögskolan vill bygga egna företag – finns med andra ord ett ekosystem av erfarenhet och kapital att växa i. Förutsatt, förstås, att man har nätverket för att få ta del av resurserna. En viktig del av entreprenörens vardag är nämligen att säkra investeringar. Först för att komma igång, sedan för att anställa lite folk, och därefter för att växa.

Som investerare, inspiratör och mentor är Niklas Zennström själv en viktig del av ekosystemet. Han svävar omkring i picknickens periferi med uppknäppt skjorta och uppmärksam blick. Ofta spanas hans gängliga gestalt i samtal med foodtruckpersonalen eller i någon mindre grupp kollegor.

– Niklas är inte bekväm med att stå i centrum, säger en av hans närmaste medarbetare när solen åter tittar fram.

– Han är introvert. Att tala inför publik är inget som kommer naturligt för honom. Egentligen är han blyg.

Det låter som besvärande egenskaper för en man som byggt flera globala företag och blivit mångmiljardär på kuppen, men de inte är helt ovanliga i just IT-branschen. Medan Apples framgångar är intimt förknippade med Steve Jobs karisma har profiler som Mark Zuckerberg (Facebook), Larry Page (Google) och Bill Gates (Microsoft) byggt marknadsledande företag trots introverta personligheter. Jag frågar vad Niklas Zennströms hemlighet är. Vad är hans superkraft?

– Ödmjukhet. Niklas är väldigt analytisk och väldigt smart, men han utgår aldrig från att han sitter på alla svaren. Så han lyssnar på andra. Och han har en stark drivkraft att hjälpa inte bara de bolag han investerar i utan hela den europeiska tech-scenen.

Zennström må ha haft enorma framgångar som entreprenör, och blivit en av Sveriges rikaste, men han är påtagligt publicitetsskygg. Att intervjua honom är att möta en passionerad entreprenör, investerare och förkämpe för europeisk innovation, men också att stöta på höga murar kring hans privata sfär. Redan innan första intervjun gör han, via sin publicist, klart att han inte vill tala om något privat. När jag föreslår att vi kan prata om Atomico, entreprenörskap och filantropi får jag svaret: “Niklas är ganska privat”. Det visar sig att han helst inte ens vill prata filantropi.

Men blyg? En viss sorts svensk tillbakadragenhet misstolkas ofta i utlandet som antingen blyghet eller arrogans. Jag tolkar det snarare som starkt behov av personlig integritet och frånvaro av självhävdelsebehov. Å andra sidan, om Niklas Zennström verkligen är blyg så är alla möten, föredrag och middagar han håller i tecken på stort mod. Han är uppriktigt stolt över att få visa upp Stockholm för sina medarbetare och affärsbekanta, men tro inte att det är ett extravagant sätt att sätta sprätt på de miljarder han tjänat på att sälja Skype två gånger om. Allt är en del av en större plan.

*  *  *

London, 21 juli 2015 – I julivärmen på New Bond Street myllrar fler turister än affärsmän. De spanar trånsjukt in genom skyltfönstren hos flaggskeppsbutiker för lyxmärken som Patek Philippe och Louis Vuitton, på souvenirer de bara har råd att fantisera om.

Niklas Zennströms hus, där han bor med hustrun Catherine, ligger i närheten och ett par våningar över skyltfönstren har Atomico sitt huvudkontor. Företaget förvaltar över 6,5 miljarder kronor i sina fonder och har 32 anställda. De flesta sitter här, men några finns också utspridda i världen: Beijing, Istanbul, Tokyo, São Paulo.

Niklas Zennström ser avspänd ut; han har hunnit med lite semester. Men han börjar skruva på sig när jag frågar om han hunnit segla.

Niklas seglade mycket som barn, och efter ett långt uppehåll tog han upp hobbyn igen efter att han sålt Skype och åtnjöt den frihet som framgång och några miljarder på banken innebär. När andra, låt oss kalla dem “vanliga människor”, tar upp segling som hobby handlar det om att komma ut på vattnet, få kontakt med naturen och havet. Kryssa mellan skärgårdskrogar. Kanske utmana sig och se vad man klarar med bara vinden som motor.

De komponenterna finns där även för Niklas, som har ett passionerat förhållande till Stockholms skärgård, men han är obotligt rigorös i det mesta han tar sig för. Idag har han således en båt med professionell besättning, och han tävlar. På hög nivå.

– Vi seglade i VM för TP52-klassen utanför Palma, berättar han, i en tydligt missbelåten ton.

– Det är toppnivån på enskrovsbåtar som finns nu, 52 fot långa. 13 personer ombord. Väldigt intensiv racing. Många som seglar där har varit med i America’s cup.

Zennström är rorsman, den som styr och ställer på båten, och han styr en besättning där de flesta är proffs.

– Men det gick inte så bra, konstaterar han.

– Delad tredje plats… I VM är det en som vinner och många andra som förlorar.

Niklas Zennström är typen som räknar ut exakt vad som krävs för att nå toppen och sedan litar på att om han gör vad som krävs kommer han att nå dit. För två år sedan vann han mycket riktigt VM. Nu irriterar det honom att han inte kunnat vinna tillbaka titeln.

Han ställer ner kaffekoppen med ett skrammel.

– Om man ska vara framgångsrik med någonting måste man vara fokuserad. För om du inte är hundra procent fokuserad medan din konkurrent är det, då har du en konkurrensnackdel.

Den senaste tiden har han helt enkelt inte kunnat ge tillräcklig tid och fokus till seglingen för få de resultat han kräver.

– Det är så mycket att göra med Atomico just nu. Vi har hållit på i nio år, och vi känner att nu har marknaden utvecklats så starkt och vi har så bra position att det är dags att lägga alla andra ambitioner åt sidan. I vissa perioder behöver man vara hundratio procent fokuserad. Så jag får spara seglingen till senare.

Från kontoret i London gör Atomico-teamet research om lovande bolag runt om i världen, med särskilt fokus på norra Europa. När de hittat ett intressant bolag utvärderar de det noggrant utifrån tillgängliga data. Håller det för den granskningen ringer de och bokar ett möte och träffar entreprenörerna öga mot öga.

– London, Stockholm, Berlin och Helsingfors är jättestarka nu. De har nått kritisk massa så att de attraherar entreprenörer och det skapas ett ekosystem av kapital, talang och erfarenhet som gör det lättare att bygga företag där. Men bolag kan fortfarande dyka upp var som helst, säger han.

Förr i tiden kunde investerare sitta och vänta på att entreprenörer skulle komma till dem, mössa i hand, och ödmjukt be om pengar. Idag är konkurrensen hård om de riktigt bra bolagen. Atomico jobbar proaktivt, att spinna nätverk är lika viktigt för dem som för entreprenörerna. Picknicken i Stockholm var med andra ord en kalkylerad del i arbetet för att göra Atomico till en vinnare i den globala konkurrensen bland riskkapitalister.

– Den här teknikvärlden är ganska liten ändå, om man tittar på dem som är betydelsefulla. Eller betydelsefulla ska jag inte säga, men… de som har möjlighet att påverka. Så att bygga starka relationer med dem är jätteviktigt. Det är inte optimalt att kontakta en person på andra sidan jorden bara när man vill göra en transaktion av något slag. Det är mycket mycket bättre om man kan skapa en relation och bjuda på saker och ting när man inte vill ha något tillbaka nästa vecka. Två år senare kanske man behöver en tjänst, och då får man tillbaka. Om vi har bra relationer i Brasilien och Japan blir det enkelt för oss att hjälpa våra portföljbolag där. Så alla de här grejerna är investeringar i framtiden.

*  *  *

Niklas Zennström kommer från medelklassbakgrund, ett radhus i Uppsala där han växte upp med en storasyster och föräldrarna Karl Olov och Else-Marie, båda lärare. Ingen i hans närhet var entreprenör, däremot fanns konstnärer i släkten.

– Vad jag ändå insåg ganska tidigt var att om man ville tjäna pengar skulle man ha ett eget företag, inte vara anställd, säger han.

Exakt vad det skulle innebära att tjäna mycket pengar hade han luddiga idéer om. Idag kommer han inte ihåg exakt hur framtidsvisionen såg ut på den tiden, men att pengar kunde vara bra att ha var han hur som helst på det klara med.

Niklas var duktig i skolan och gick ut gymnasiet med 4,8 i slutbetyg. Därefter tog han en dubbel examen vid Uppsala Universitet, i ekonomi och teknisk fysik. Under ett studieår vid University of Michigan, Ann Arbor, kom han 1990 för första gången i närkontakt med internet.

– Det var före webben, så man kunde inte göra så mycket med det ännu. Men jag blev såld direkt, jag trodde stenhårt på att det här var framtiden.

Niklas Zennström lärde sig om tekniken och insåg att den hade potential att förändra hans eget och många andras liv. Vad han ännu inte visste var att han själv skulle komma att förändra internet.

Apple och Microsoft, Jobs och Gates, tonade fram som förebilder, men entreprenörskap var okänd mark.

– Det fanns inget TechCrunch, inget Twitter, inga tv-program eller radioprogram om det, så det var svårt att känna någon riktig närhet – det var någonting som hände väldigt långt borta.

Istället tog han anställning i Kinneviksfären, som han idag beskriver som den bästa entreprenörskolan i Sverige på den tiden. Han arbetade sig upp till en position som chef på Tele 2-kontoret i Köpenhamn, och där anställde han en dansk vid namn Janus Friis. Friis var tio år yngre än Zennström och saknade universitetsutbildning. Han hade däremot erfarenhet av att jobba med kundtjänst, och de två upptäckte snart att de hade en del gemensamt. Även Friis är tillbakadragen till naturen, men kollegor beskriver honom som “knivskarp och megafokuserad”. Efter en tid på Tele 2 tog Niklas med honom till Modern Times Groups internetportal Everyday.com.

– Vi jobbade tätt tillsammans. För min del blir det ofta så att folk jag jobbar med umgås jag mycket med, och då blir det på något sätt att man hör ihop ganska mycket. Vi delade ett starkt intresse för att bygga företag och teknologi, och vi tillbringade mycket tid med att prata om det, säger Niklas Zennström.

1999 var ett år av snabbsvällande IT-bubbla. Företag som Framfab, Spray, Boo.com och Icon Medialab tog in hundratals miljoner i utbyte mot fromma löften om framtida lönsamhet. Niklas kände pulsen stiga och insåg att om han skulle prova på att bygga ett eget IT-bolag var det nu eller aldrig. Han sade upp sig, flyttade till Amsterdam tillsammans med sin fru Catherine, och Janus Friis flyttade in i deras gästrum. I vardagsrummet inrättade de sitt kontor, fulla av framtidsoptimism, lyckligt ovetande om att IT-euforin närmade sig ett brutalt slut och att de två snart skulle vara jagade män.

*  *  *

Stockholm, hösten 2000 – I den överdesignade lobbyn på hotell Nordic Light, vid Stockholms centralstation, satt Niklas Zennström en morgon mittemot en ung, hungrig investerare på CLS Holdings.

Mattias Ljungman var kompis till en kompis, och Zennström hade fått ett möte för att övertyga honom om att han borde satsa pengar i den nya fildelningstjänst som Zennström och Friis byggt tillsammans med ett par estniska utvecklare. Det gick inget vidare.

Vad Ljungman såg framför sig var en ovanligt noggrann och målmedveten entreprenör, med stenkoll på teknik och siffror. Men produkten, Kazaa, hade en del som talade emot sig. Det var en fin produkt rent tekniskt, ingen tvekan om den saken. Peer-to-peer-tekniken, som lät användare dela och tanka ner filer från varandra, var sofistikerad. Zennström och Friis hade dessutom smarta idéer om hur de skulle tjäna pengar, även om själva fildelningen var gratis. Men å andra sidan…

Nu var det hösten 2000. IT-boomen höll på att förvandlas till en katastrofal härdsmälta, och för ansvarsfulla investerare var nystartade IT-företag var lika attraktiva som ebola.

Här satt alltså en kille som just lanserat en fildelningssajt. Som skulle konkurrera med giganten Napster. Som i sin tur börjat knäa under trycket från alla stämningar från den mäktiga amerikanska musikindustrin.

Det blev nej. Ännu ett nej. Inga investerare ville röra i Kazaa.

– Mattias tog rätt beslut där och då, säger Niklas när jag pratar med honom 15 år senare.

Han har kommit över att han fick nobben den gången, och idag är Mattias Ljungman en av hans närmaste medarbetare i Atomico. Men det blev några tuffa månader med Kazaa. Fast övertygade om att de skulle få in pengar hade de tagit ett kontor mitt i stan, vid kanalen Prinsengracht. Nu fick de flytta tillbaka till lägenheten. De hade inte ens pengar till att betala sina utvecklare.

Uppsvinget kom när konkurrenten Napster tvingades att slå igen. Våren 2001 strömmade miljontals användare in och Kazaa blev världens mest nedladdade program. Under en tid stod fildelningsnätverket för närmare hälften av all internettrafik i världen. Men om användarsiffrorna gav anledning till firande så samlade sig samtidigt mörka moln över Kazaa.

Under en resa till Kalifornien för att förhandla med musikindustrin fick Niklas och Janus höra att deras förhandlingspartners nu bytt taktik och stämt Kazaa. Plötsligt förvandlades de från viktiga internationella affärsmän och förhandlingspartners till kriminella element. De flyttade runt mellan sjaskiga motell där de betalade kontant, för att undvika att bli delgivna musikbolagens stämningar, och åkte hem till Europa stämplade som musikindustrins nya fiende nummer ett.

Musikindustrin stämde inte bara Kazaa, utan även individuella användare som olovligen delade filer, och inom kort tvingades Kazaa, precis som Napster dessförinnan, ge vika. Den illegala fildelningen stryptes på tjänsten och Zennström och Friis tvingades till en svidande ekonomisk uppgörelse.

– Att tacka nej till Kazaa… ja, det var nog rätt, säger Mattias Ljungman idag.

– Men jag ångrar det ändå.

Kazaa i sig hade varit en dålig investering, men Ljungmans nej hade ett pris. Det innebar att han inte heller var med på Skype. Och Skype var en ogrumlad, omvälvande, kolossalt lönsam framgångshistoria.

Zennström och Friis kände tidigt att de hade något stort på gång. Nättelefonitjänsten de döpt till Skype var lika “disruptiv” som Kazaa. Telefonsamtal till vilken del av världen som helst, gratis, var en idé som utmanade de stora telekombolagens hela affärsmodell. Entreprenörsduon visste med andra ord att de återigen skulle få mäktiga fiender. Men den här gången fanns inga legala angreppspunkter.
Tekniken byggde än en gång på en peer-to-peer-lösning, där rösttrafiken inte behövde passera en central flaskhals utan skickades direkt mellan användarna. Lösningen var solid, och gjorde att tjänsten snabbt kunde skalas upp i takt med användarbasen. Dessutom låg det i tjänstens natur att användarna skulle be sina vänner installera Skype så att de kunde prata med varandra gratis. Här fanns potential för exponentiell tillväxt.

Men helt säkra var de inte, säger Niklas Zennström.

– Även om man har koll på tekniken är det omöjligt att förutse konsumentbeteendemönster. Se bara på Airbnb. Jättebra idé – kanske. Om folk är beredda att låna ut sina hem till främlingar. Samma sak med Ebay. Über likaså. Med många sådana här tjänster är det omöjligt att veta på förhand om konsumenter är beredda att använda dem. Det är entreprenörens roll att testa nya grejer.

I Skypes fall var de osäkra på om användare verkligen kunde tänka sig att sitta vid datorn och prata i telefon, och om de var beredda att köpa ett headset för att kunna göra det. Svaret kom kort efter lanseringen i augusti 2003

– Från Kazaa kände vi igen mönstren när tillväxten började bli exponentiell, den virala effekten. Med Kazaa tog det lång tid innan den kom. Med Skype kunde vi se det med detsamma nästan. Redan första månaden kunde man se att det skulle bli stort. För oss gällde det bara att skala upp tekniken i takt med användandet.

Skype hade rätt tajming och teknologisk vind i ryggen. Bredbandet blev bättre runt om i världen och allt fler datorer såldes med inbyggda mikrofoner, vilket underlättade för tjänsten. Två år senare hade Skype hundra miljoner användare. Zennström och Friis hyllades som banbrytande entreprenörer i världspressen, Skype sågs som defacto-standard för telefoni över internet och ett allvarligt hot mot de stora telekombolagen. Ordet “skype” blev ett verb i ordböcker världen över.

I det läget stod i stort sett samtliga stora IT-företag redo att antingen köpa upp Skype eller lansera egna, konkurrerande tjänster. Zennström ville egentligen inte sälja, men trots den explosiva framgången var han orolig att deras försprång inte var tillräckligt för besegra företag som Google, Apple och Microsoft när de drog igång stora satsningar på nättelefoni. Hösten 2005 valde de därför att sälja företaget till e-handelsföretaget Ebay.

Prislappen: 2,6 miljarder dollar.

Ett par månader tidigare hade Niklas Zennström inte kunnat få ett banklån för att köpa en lägenhet. Nu badade han i pengar.

– Min första lön var 15000 kronor. Jag tyckte det var jättebra, reflekterar han.

– Men det var jäkligt svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden om jag ville gå ut med kompisarna på krogen. Sedan fick jag jobbet i Köpenhamn, och då dubblade jag min lön. Då kände jag att jag var överbetald. Allt är relativt. När vi sålde Skype var det ju inte som att jag vunnit på Lotto. Det var inget som kom över natten. Det jag kände var att nu hade jag något att bygga vidare med. Jag kunde finansiera egna bolag och investera i andras. Jag kunde starta en filantropiverksamhet och så kunde jag göra sådant jag inte hade kunnat unna mig på många år. Segling var ett av mina stora intressen när jag växte upp, men jag hade inte haft tid eller råd att göra det när jag byggde företag. Så då tog jag mig tid och råd att göra det.

2007 grundade paret Zennström välgörenhetsorganisationen Zennström Philanthropies. Niklas Zennström beskriver det som en självklarhet att ägna sig åt filantropi, nu när han har resurser för det.

– Däremot hade jag inte tänkt så mycket på hur jag skulle göra det, så jag lät det mogna och sökte inspiration på olika håll. Min fru har alltid brunnit för mänskliga rättigheter, varit medlem i Amnesty och engagerat sig ideellt i Läkare utan gränser och andra organisationer.

Catherine, som är fransyska, är den som driver Zennström Philanthropies, och hon sitter även i styrelsen för Human Rights Watch. Så att mänskliga rättigheter blev ett huvudspår var naturligt.

– Jag insåg att även klimatet var en viktig fråga, och jag hade förmånen att se Al Gore ge sitt berömda föredrag på World Economic Forum i Davos. Efter föredraget gick jag fram till honom och frågade: Vad kan jag göra?

Niklas hade också med egna ögon följt utvecklingen i Östersjön. För varje år tycktes det bli mindre fisk och mindre tång.

– Det är ett hav som ligger mellan några av de mest välmående länderna i världen. Ändå är det ett av världens mest döda hav, med döda zoner stora som Danmark. Då inser man ju att vi har misslyckats.

Idag stödjer Zennström Philanthropies gröna entreprenörer med stipendier och mentorskap, de stödjer stiftelser som jobbar med klimatfrågor, och de driver också Race for the Baltic, ett initiativ för att samla politiker, näringsliv och frivilligorganisationer kring miljöproblemen i Östersjön.

– Men de långsiktiga lösningarna på våra miljöproblem kommer att vara kommersiella lösningar. Entreprenörer som driver teknisk innovation, inte för att de vill rädda världen utan för att de vill bygga bra bolag och produkter.

Nästa högprofilerade företagsbygge efter Skypeförsäljningen blev Joost, som med hjälp av peer-to-peer-teknologi skulle sända tv på webben. Det var en snygg video-on-demand-tjänst, före sin tid, men projektet stöp på problemen med att få loss rättigheter till kvalitetsmaterial från film- och tv-bolagen. Zennström engagerade sig även i musikstreaming-startupen Rdio, men sakta insåg han att han inte längre brann lika hett för att bygga produkter.

– Efter Skype, vad skulle jag egentligen bevisa? Att jag kunde göra det igen? Folk tror kanske att om man är framgångsrik med en grej så betyder det att allt man tar i blir till guld, men så är det inte. Jag hade erfarenhet, men jag visste hur svårt det är att bli framgångsrik och att det var liten sannolikhet att jag skulle ha lika stor framgång igen. Risken var stor att jag skulle jobba stenhårt och ändå bli väldigt frustrerad för att jag inte nådde ända fram.

Sagan om Skype var för den delen inte helt slut ännu. När Ebay 2009 beslöt sig för att sälja företaget till en koalition av riskkapitalister lyckades Zennström och Friis åter förvärva 14 procent av Skype, tack vare att de fortfarande ägde rätten till peer-to-peer-tekniken som låg till grund för kommunikationsprogramvaran. När Skype 2011 än en gång såldes, den här gången till Microsoft och till ett tre gånger högre pris, lyckades Zennström således med det sällsynta konststycket att göra miljardförtjänst en gång till, på att sälja sitt gamla bolag.

Hur som helst var det ett stickspår. Niklas var aldrig intresserad av att jobba med Skype igen utan ville hitta nya möjligheter att dra nytta av sina erfarenheter.

– Jag hade lärt mig mycket, jag hade byggt upp ett stort nätverk över hela världen. Samtidigt hade jag kapital. Då var det naturligt att bygga upp Atomico och hjälpa andra. På så sätt kunde jag få stordriftsfördelar av min erfarenhet. Sedan hade jag också en personlig drivkraft att visa att man inte behöver vara i Silicon Valley för att bygga framgångsrika bolag. Jag kände att jag inte fullt ut hade bevisat det med Skype, utan jag ville visa att vi kan skapa många framgångsrika bolag i Europa.

Förutom Atomicos investeringar i framgångsrika företag som Klarna, Rovio, Supercell och Truecaller har den drivkraften bland annat tagit sig uttryck i form av stridsskrifter i Financial Times. Förra året skrev Niklas debattinlägget “Silicon Valley is no longer the only game in town”, och i somras följde han upp med “Watch out Silicon Valley, here comes Europe”. Zennström är fast besluten att bryta maktkoncentrationen i Silicon Valley, men en viktig poäng han gör om och om igen är att geografi inte spelar samma roll nu när världen är fullt uppkopplad. Att ha en liten hemmamarknad kan till och med vara en fördel då ambitiösa företag från, exempelvis, Sverige tvingas tänka globalt från första början.

– För oss är det egentligen inte så viktigt om entreprenörerna kommer från London, Stockholm, Berlin, eller någon annanstans. Det viktiga är vart de är på väg. Och vart de är på väg måste vara mot en globalt marknadsledande position.

*  *  *

Stockholm, 24 juni 2015 – Vid ett högt bord står en ung man. Han vill något. Det står skrivet i hans nervöst förväntansfulla ögon, i den spända munnen inramad av ett välansat ljusbrunt skägg. I handen håller han en kaffemugg i ett hårt grepp medan han sneglar bort mot bordet där Niklas Zennström står och konverserar med ett par Atomico-medarbetare. Nu tömmer han sin kopp, ställer fumligt ner den och tittar hastigt på sin mobiltelefon. Så vänder han åter blicken mot Zennström och tar några tveksamma steg. Det är steg som skulle kunna förändra hans liv.

Vi befinner oss hos SUP46, ett öppet kontor för svenska tech-startups där de kan hyra kontorsplats, arbeta, nätverka och träffa potentiella investerare. Namnet är en förkortning för “Startup” och Sveriges landskod, +46. I entrén hänger en tröja med Zennströms autograf bredvid en med Spotify-grundaren Daniel Eks. De två utgör en synnerligen exklusiv klubb: IT-Sveriges officiella “Hall of fame”.

För Zennström är stället hemtamt. Hemmabasen är i London, men han är ofta i Stockholm och bor då antingen hemma hos sin pappa eller i sitt vackra trähus i Nacka, där han även ordnar en årlig barbecue för branschfolk. För några år sedan köpte han också en mindre ö vid Dalarö och figurerade motvilligt i kvällspressen via sina “Tillträde förbjudet”-skyltar som väckte ont blod hos grannarna. Men det huset ligger för långt bort för att vara praktiskt när Niklas är i stan för att träffa portföljbolag, uppvakta investerare och lyssna till pitchar från lovande entreprenörer. Då tjänar SUP46 på Regeringsgatan som Atomicos Stockholmskontor.

Idag har Atomicos forskningschef Tom Wehmeier hållit föredrag om hur tech-ekosystemen i Europa – framförallt i Stockholm, London, Berlin och Helsingfors – växer sig allt starkare. En rapport som Atomico tagit fram visar att de flesta nya IT-företag som når en värdering på en miljard dollar (“enhörningar” på branschspråk) numera växer fram utanför Silicon Valley.

Niklas Zennström har själv deltagit i ett panelsamtal om entreprenörskap och vad han letar efter som investerare, tillsammans med Alan Mamedi och Nami Zarringhalam, grundarna av företaget Truecaller, som Atomico investerat i. Det efterföljande minglet sorlar i en dov, maskulin tonart. Här trängs talanger från Stockholms startup-scen, mest män, klädda i variationer på klädkoden business casual, från jeans och t-shirt till kavaj och skjorta. En slips i det här sällskapet är liktydigt med en skylt med texten “Investerare”.

Vid ståborden delas visitkort ut med generösa miner, som om det bjöds på dyra cigarrer. Brottstycken av engelskspråkiga konversationer hakar i varandra i ett ljudcollage som illustrerar startup-sverige: “Basically, what we do is…”; “We are on track to become the second largest…”; “Since we pivoted we are growing at a rate of…”; “Yeah, it’s a social network for houses…”

Mobiltelefoner skickas runt och granskas med gillande miner. Komplimanger delas ut. Den senaste versionen av appen ser bra ut.

Zennström bär svarta kostymbyxor och en uppknäppt vit skjorta. Idag har han fokuserat på vikten av “founders becoming funders”, framgångsrika entreprenörer som investerar pengar och erfarenhet i det lokala entreprenöriella ekosystemet för att förvandla Stockholm och norra Europa till ett “kluster” som kan mäta sig med Silicon Valley.

Med åren har han blivit tryggare på scen. Han vet att folk lyssnar på honom och han vill ge något tillbaka till unga entreprenörer efter sina egna framgångar, trots att han själv inte hade mycket till mentorer – eller kanske just därför. Men de stela armrörelserna och den robotliknande tonen i hans röst avslöjar att han inte precis trivs i strålkastarljuset. Han är glad att folk lyssnar på honom, men det är samtidigt en tyngd på hans axlar. Han är inte typen som skarvar, skryter och killgissar i kraft av sina framgångar. Han är medveten om att vad han säger kan påverka unga entreprenörers liv och karriärer, så han håller sig till manus: välgrundad erfarenhet och kunskaper som Atomico destillerat fram efter noggranna marknadsanalyser.

Zennström är mer bekväm där han står med sina förtrogna, lätt hukad för att kompensera för sin längd, och diskuterar Atomicos portföljbolags utveckling, eller startup-klimatet i São Paulo.
Den unge mannen i skägget har kanske en mockup till en Iphone-app han vill visa upp. Kanske har han en mer avancerad digital tjänst att pitcha. Säkert något med potential att skala snabbt, bli en global framgång. Det är vad som efterfrågas av Atomico och alla andra investerare i IT-världen. Kanske, kanske kan han idag väcka ett intresse som kan leda till ett formellt möte och så småningom en investering.

Han närmar sig, laddar för att hälsa på den store. För svenska IT-entreprenörer representerar Niklas Zennström hoppet om att det faktiskt går att skapa ett globalt miljardföretag utanför Silicon Valley. Men inte bara det. Han representerar dessutom många miljarder i investeringar. Bara en bråkdels promille av de pengarna kan vara nog för att förändra en kämpande entreprenörs karriär.

Mannen med skägget är så nära. Om han hastigt sträcker fram armen når hans visitkort precis fram till Zennström. Men så snabb är han inte. Som på givet kommando vänder sig Niklas och hans sällskap mot dörren och går. Mannen i skägget kommer fram till ett tomt bord. Han drar vilset handen genom håret. Det kunde ha hänt idag. Något. Det hände inte.

Länge hade Atomico policyn “kontakta inte oss, vi kontaktar er”, men de har blivit mer öppna för förslag med åren, inte minst sedan Sebastian Siemiatkowski, Klarnas vd, retat Zennström för att Atomico hade kunnat investera i det framgångsrika fintech-företaget tidigare – och tjänat ännu mer pengar – om Sebastian bara hade kunnat komma i kontakt med dem.

Omvärldsbevakningen är en kontinuerlig och omfattande del av Atomicos verksamhet och pitchmötet har blivit arbetsvardag för Zennström. Han är analytisk och lyssnande medan Mattias Ljungman, som också är med på många möten, är mer energisk och emotionell. De gör alltid sin hemläxa och de analyserar hur de kan hjälpa företaget, inte bara med pengar utan med kontakter och erfarenhet som kan fungera som katalysatorer i en global tillväxtfas. Det är å andra sidan få företag som passerar genom nålsögat. Atomico har sedan starten investerat i ett femtiotal bolag, knappt ett av hundra som de tagit ett möte med.

Flera entreprenörer jag talar med hyllar Atomicos professionalism, och jag ser ingen anledning att ifrågasätta deras noggrannhet. När jag sätter mig ner för en intervju med Mattias Ljungman på SUP46 lägger hans assistent genast fram två egna inspelningsapparater samtidigt som Mattias föser undan en bunt papper han just läst igenom; det visar sig vara en utskrift av intervjun jag gjorde med Niklas i London några veckor tidigare. Så arbetar man om man vill lämna så lite som möjligt åt slumpen.

Klarna är en av de främsta svenska framgångshistorierna som Atomico varit inblandat i. Företaget grundades 2005 av tre kompisar från Handelshögskolan i Stockholm, Atomico investerade i företaget 2011, och idag är bolaget värt uppemot 20 miljarder kronor med kurvorna fortsatt pekande brant uppåt. De började med att hjälpa e-handelsföretag med fakturering, idag hanterar de alla möjliga betalningar över internet och Klarna är väl positionerat för att inom en snar framtid erbjuda ännu fler finansiella tjänster och utmana hela bankväsendet.

Bolagets 34-årige vd Sebastian Siemiatkowski är en av grundarna och Niklas Zennström beskriver honom som en av Europas absolut främsta entreprenörer. Beundran är ömsesidig. När jag träffar Siemiatkowski på Klarnakontoret i Stockholm beskriver han Zennström i termer som inspiration, förebild och idol.

– Niklas har blivit en legendarisk person, mytomspunnen, för han är av den äldsta generationen som lyckats bygga ett framgångsrikt globalt IT-företag med Europa som bas. Det har blivit en Björn Borg-effekt av hans framgång, definitivt.

Klarna tillhör en yngre generation svenska IT-framgångar, tillsammans med företag som Spotify och King. Det var Zennströms resa med Skype som fick Klarnagrundarna att drömma om global framgång, och idag räknar de Atomico bland sina investerare och närmast allierade.

– Det som skiljer ut Niklas från andra investerare är att han byggt upp gänget omkring sig på Atomico precis som man bygger företag som entreprenör. Han har bestämt sig för att han ska ha de bästa i respektive gren och det gör stor skillnad mot andra investerare, säger Siemiatkowski.

Atomicos stab av erfarna rekryterare, kommunikatörer, entreprenörer, researchers och marknadsexperter står alltid till portföljbolagens förfogande. Niklas Zennström bidrar själv med råd om hur man tar sig an olika marknader där han har egna erfarenheter, och när Klarna lanserades i England ordnade han middagar i sitt hus i London, dit han bjöd in ledare för stora handlare.

– De skulle inte komma dit för vår skull, men de gör det för honom. Och så fick vi en chans att lära känna dem. Niklas anstränger sig verkligen för att hjälpa till, han är en väldigt genuin person på det sättet.
Jag frågar Sebastian Siemiatkowski vad han tror är nyckeln till Zennströms framgång, och han har flera svar.

– Han har ju en väldigt privat sida – han är inte den som ställer sig på scen och drar en massa skämt liksom – men han är väldigt målmedveten. Han har lirkat ut att nätverkande och relationer är en nyckel till framgång för Atomico och då jobbar han hårt med det oavsett om han tycker det är kul eller inte.

Sebastian Siemiatkowski är själv mer utåtriktad än Zennström, vältalig och bekväm med att höra sin egen röst. Men de har vissa nyckelegenskaper gemensamma.

– Som entreprenör funderar jag mycket över det här med driv. Vad gör en människa mer driven än någon annan? En person som Niklas drivs ju inte av pengarna längre, men man känner ändå när man träffar honom att det är en människa som verkligen vill någonting. Han vill bevisa någonting. Trots sina framgångar har han den där revanschlustan man behöver. Och sist men inte minst, det är osvenskt att säga, men han är jävligt smart.

För Niklas själv är fokus något han ständigt återkommer till. Målmedvetenheten och tron – den orubbliga tron på att det går.

– Även när det såg som mörkast ut med Kazaa, när vi var stämda på flera miljarder dollar och jag inte kunde betala mina utvecklare och vi bodde i en kompis lägenhet… Det kanske inte såg så jäkla bra ut, men jag tänkte ändå att nu ska vi vara smarta här och så kommer det att lösa sig i slutändan, säger han.

Niklas gav sig in i entreprenörskapet som underdog. Han hade allt emot sig, och han valde medvetet att gå i clinch med mäktiga etablerade branscher. Musikindustrin. Telekomindustrin. Det krävde både mod, målmedvetenhet och extremt fokus. Kanske var det vad som felade när han åter skulle bygga företag efter Skype. Med miljarder på banken sågs han plötsligt själv som en mäktig kraft. Framgången togs för given.

Med Atomico har Niklas Zennström vänt på steken igen. För att åter bli underdog har han tagit sig an ett än ambitiösare projekt – att lyfta norra Europas IT-sektor – och en än mäktigare fiende: Silicon Valley.

Och det är tydligt att han trivs i rollen som världens mäktigaste underdog.

Som han skrev i sin debattartikel i Financial Times i somras:

“Spänningen i entreprenörskap är att det inte finns någon rättvis spelplan. Det är ett arbete fullt av orimligt ambitiösa satsningar, av galna chansningar, och av oräkneliga David som slåss mot sina egna Goliat och – då och då – vinner.”

Reportaget publicerades i Icon Magazine i november 2015.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Therese Uddenfeldt: Gratislunchen

Det har uppstått ett glapp mellan våra ekonomiska fantasier och vår fysiska verklighet. Å ena sidan drömmar om mänskligt arbete, kapital och innovation som drivkraft för den eviga tillväxten. Å andra sidan världens ändliga naturresurser, som förbrukas i våldsamt tempo.

Therese Uddenfeldt skildrar en i grunden fossil ekonomi – vår ekonomi – som inte längre vill kännas vid sina materiella förutsättningar. Och när hon är färdig står vi alla där med våra byxor nere.

Det är frestande att föreställa sig att vi i dagens upplysta, klimatsmarta, informationsdrivna samhälle är på väg att skaka av oss vårt oljemissbruk. Men ser man sig om finns oljan överallt, inte bara som drivmedel i bilar och maskiner. ”Vem tänker på att vi smörjer in oss i olja, klär oss i den, medicinerar oss med den, till och med äter den? Vem skulle påstå att en modern ekonomi drivs av olja och bensin, och inte av kunskap och information?”, skriver Uddenfeldt.

Sanningen är att världen fortfarande förbrukar mer fossilt bränsle för varje år som går; de modesta framstegen med förnybar energi täcker inte ens ökningen i vår totala förbrukning. Hur man än vrider och vänder på det är vårt samhälle, och vår närhistoria av glittrande tillväxt, gravt dopat av oljan. Ju mer och ju billigare energi vi har tillgång till desto mer förbrukar vi, och desto starkare är tillväxten. Det är energi (oavsett om den kommer från arbetare som svettas, solljus, ved eller olja) som får världen att snurra. Och oljan är ett magnifikt energikoncentrat: ”koncentrerad sol”, med Uddenfeldts ord.

Oljan består av plankton och alger som laddats med solenergi och sedan fallit ner till sjöbotten där de packats, lager på lager, i jordens inre. Jorden är ett batteri som på så sätt laddats med kolväten i hundratals miljoner år, och i slutet av 1800-talet började vi tömma batteriet. Snabbt. Ändå är problemet inte att oljan en dag tar slut. Problemet är att upptäckterna av nya fält minskar, och att utvinningen sker till ett allt högre pris. Det är punkten då produktionskurvorna börjar peka nedåt som bekymrar forskarna: ”peak oil”. När den passeras kommer vår globala ekonomi – som vuxit så stark tack vare billig energi – att börja krympa. Effekterna av det hotar att bli dramatiska.

Uddenfeldt har en bakgrund som kulturjournalist, så hon refererar lika självklart till René Descartes, Helena Granström och Erik Gustaf Geijer som till geologiska rapporter. Hon tappar aldrig fokus på de stora perspektiven, inte ens när hon gräver ner sig i föredrag och rapporter, utan växlar ledigt mellan populärvetenskap, kulturhistoria, reportage och debatt. Uddenfeldt har inte bara borrat djupt för att förstå sammanhangen och problematiken. Hon skriver också en spännande, pedagogisk och djupt oroande historia om jordens rikedomar, fysikens orubbliga lagar och människans högmod.

Själv är Uddenfeldt djupt skeptisk till teorier om evig tillväxt. Där ekonomer ser en stark och ”energioberoende” ekonomi ser hon ”en självisk, kortsiktig, rovlysten stöld från framtida generationer”. Det är Uddenfeldt när hon är som beskast. Men det är lätt att förstå de hårda orden när det visar sig att ekonomer hon intervjuar inte bara är skeptiska till att ”peak oil” kommer att påverka oss nämnvärt, utan rentav vägrar acceptera själva konceptet resursbrist.

”Att erkänna peak oil, är att erkänna människans impotens. Att tillstå att allt faktiskt inte är möjligt. Därför gör det så ont att inse något som egentligen är trivialt: ändliga resurser sinar”, skriver hon.

Det som gör vårt predikament till en tvättäkta tragedi är att vi inte kan ersätta oljan. De ”gröna” alternativen är lika ohållbara för jorden, så länge vi fortsätter att öka vår energiförbrukning. Vår framtid är enligt Uddenfeldt återhållsamhet. Medvetenhet om att varje flygresa idag innebär en flygresa som inte kan göras i framtiden. Det är ett synsätt som ger upphov till en rad brännande politiska frågor. Om jordens fossila resurser är ändliga, vem har rätt att förbruka dem, frågar hon sig. ”Och inte minst – för att göra vad? Massproducera plastdinosaurier till Happy meal-kartonger eller tillverka plastslangar och blodpåsar till den neonatala sjukvården?”

Det är ingen vacker syn när man drar ner byxorna på oljesamhället. Vi är alla medskyldiga till de glupande, kortsiktiga excesserna, och till den allmänna oviljan att inse vart kurvorna pekar. Just därför är ”Gratislunchen” mer än en imponerande reportagebok – den är nödvändig läsning för den som vill möta planetens och mänsklighetens utmaningar med öppna ögon.

 

Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut
Författare: Therese Uddenfeldt
Genre: Sakprosa
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 322 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 20/4 2016.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Carlo Rovelli: Sju korta lektioner i fysik

Det är bra att bli påmind ibland, om att världen – den vi motvilligt vaknar i varje morgon, borstar tänderna, pendlar till jobbet, och har så infernaliskt irriterande pollenallergi i – är ofattbar och svindlande. Vidunderlig.

Carlo Rovelli är en italiensk fysiker, bland annat känd som förespråkare för teorin om loopkvantgravitation, ett tappert försök att binda ihop kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Men i hemlandet har han också gjort sig ett namn som bästsäljande populärvetenskaplig författare.

Hans bok ”Sju korta lektioner i fysik” är precis vad den utger sig för att vara, bara mer sinnesutvidgande än den anspråkslösa titeln antyder. På hundra sidor hinner Rovelli måla upp den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, termodynamiken och annat smått och gott. Givetvis inte med någon större detaljrikedom, men med tillräckligt skickliga penseldrag för att vi ska kunna häpna över tingens ordning. Det är en berömvärd ordekonomi, särskilt njutbar för alla som tröttnat på populärvetenskaplig prosa i den amerikanska skolan där få idéer anses för banala för att kavlas ut till 350 sidor.

Krökta rum, kosmos struktur, elementarpartiklarna och värmens betydelse för tidens gång är några av ämnena Rovelli behandlar med en stringens som gör dem begripliga även för oss som glömt mycket av gymnasiefysiken. Annat är mer svårgreppat. Hur ska man till exempel förstå ”rumkvanta” – små korn av en miljarddels miljarddels atomkärnas storlek, som inte breder ut sig i sin yttepyttiga storlek i rummet, utan tillsammans utgör själva rummet? Det är intressant att bli varse att teorin om ”rumatomer” existerar, men små korn utan rumslig utsträckning – i vilken bemärkelse är de korn, och vad betyder det att de är små?

Även när Rovelli inte lyckas förklara uttömmande så ingjuter han åtminstone fascination, och han tillåter sig också själv att förundras över världen och över människans vetgirighet. Men även om han är optimistisk vad gäller våra förutsättningar att lära oss mer om världen och våra egna medvetanden så är han pessimistisk angående mänsklighetens framtidsutsikter.

”Jag tror inte att vårt släkte kommer att bestå länge till … Vi tillhör en art av kortlivade släkten. Våra kusiner är redan alla utplånade. Och vi åsamkar skada.” Snart, skriver han, kommer vi att bli det första ”släkte som medvetet måste se sitt eget slut komma”.

Någon stor tragedi handlar det emellertid inte om, inte i evighetens perspektiv. ”I det ofantliga havet av galaxer och stjärnor är vi ett försvinnande litet avlägset hörn; bland de oändliga arabeskerna av former som utgör det verkliga, är vi bara en krumelur bland många andra.”

I reda siffror är var och en av oss blott en av sju miljarder människor på jorden. Jorden är blott en liten planet i ett stort solsystem. Solsystemet är blott ett av hundratals miljarder solsystem i galaxen. Galaxen är blott en av hundratals miljarder galaxer i det universum vi kan observera.

Många menar att vi skulle bli galna av ångest om vi på djupet insåg vår obetydlighet i det kosmiska perspektivet. Men jag vet inte det. Rovelli har fått mig att grunna över människans litenhet mer än jag gjort på länge, och ju mer jag betänker den desto mindre anledning ser jag att frukta det eviga svarta före oss, efter oss, runtomkring oss. Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut.

 

Sju korta lektioner i fysik
Författare: Carlo Rovelli
Genre: Sakprosa
Översättning: Gustav Sjöberg
Förlag: Norstedts, 102 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 14/4 2016.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Hanne Kjöller: En svensk tiger

Något är ruttet i den svenska polisen. Det märks på den unkna lukten som pyser ut med jämna mellanrum. Det märks på poliskommunikatören som mörkar pedofilimisstankar och varnar medarbetare för att utnyttja meddelarfriheten. Det märks på mörkningen av polisinsatser på asylboenden och sexövergrepp på festivaler, som sedan förbyts i spekulativa utspel. Och inte blir det ett dugg bättre av den febrila pr-aktiviteten med polisens hundratals kommunikatörer och miljonarvoderade reklambyråer.

Man skulle kunna tro att polisen gått in i en kris i samband med den stora omorganisationen, att allt blir bra igen så snart den satt sig. Men dessvärre tyder mycket på att det här är normalläget. Hanne Kjöllers ”En svensk tiger” visar på en poliskultur präglad av maktfullkomliga chefer, korrupta informella praktiker, tystnadskultur och, framför allt, en kompakt ovilja att ta in kritik och förbättra verksamheten.

Hanne Kjöller är till vardags en ideologiskt driven ledarskribent på Dagens Nyheter. För dem som inte läser DN är hon antagligen bäst känd för fiaskot med hennes förra bok, ”En halv sanning är också en lögn”, som beklagligt nog var bemängd med just halvsanningar och sakfel. För att beveka skeptiska läsare är ”En svensk tiger” försedd med omfångsrik notapparat, och de inblandade polischeferna är namngivna, så de har all möjlighet att bemöta eventuella felaktigheter offentligt.

Boken beskriver nio fall där engagerade poliser, som pekat på brister i verksamheten, trakasserats och stötts ut. Ett av de mest anmärkningsvärda fallen är polisen och forskaren Stefan Holgersson som bedrivit högrelevant forskning om polisens arbete. Han har i flera studier tagit fram data som är ovärderliga för en organisation som vill utvecklas, men eftersom den inte varit särskilt smickrande har hans chefer motarbetat och trakasserat honom.

Kjöller har haft ett öga på polisen under många år, och sett en kultur där visselblåsare och vanliga poliser som råkar vara engagerade nog att försöka förbättra verksamheten isoleras och bestraffas. Metoderna är utstuderade. Den obekväme kan fråntas sitt tjänstevapen och skickas till psykologen. I något fall hittar man oförklarligt en tom karta narkotikaklassat läkemedel. I andra sätter man igång omfattande internutredningar mot obekväm personal, inte för att man misstänker oegentligheter utan för att man hoppas hitta något – vad som helst – som kan bli grund för avsked eller omplacering. Ofta skapar man helt enkelt ett så fientligt klimat genom skvaller och utfrysning att vederbörande inte orkar vara kvar.

Vittnesmålen i boken är förfärande; i flera fall är flera chefer involverade i kränkande eller rent av kriminella aktiviteter, men sitter än idag kvar på höga poster. Samtidigt ska man komma ihåg att den svenska polisen är en stor organisation, och boken ger ingen tydlig kvantitativ bild av hur utbredda problemen är. Kanske finns det polisregioner där allt fungerar oklanderligt. Men Hanne Kjöllers grundliga arbete visar att det ingalunda är fråga om enskilda incidenter utan om strukturella problem på flera håll i organisationen.

Dessvärre är polisens problem inte begränsade till usel personalpolitik. Brottsbekämpningen går av svårförklarliga anledningar allt sämre. Som Hanne Kjöller kärnfullt summerar läget i bokens inledning: ”Antalet poliser har aldrig varit fler. Resurserna aldrig större. Andelen uppklarade brott aldrig färre.” På något märkligt sätt tycks polisen bli mindre effektiv ju mer resurser den får.

Just nu står polisen inför stora utmaningar, med rasistiska våldsverkare som attackerar oskyldiga på öppna gator, asylboenden som utsätts för attentat, eskalerande mängder utvisningsärenden att verkställa och tusentals barn som kommer till Sverige utan föräldrar, utan klar bild av sin framtid och ibland med svåra trauman som enda bagage. Vårt samhälle är kort sagt i ett läge då vi är helt beroende av en lyhörd, lärande och resultatinriktad polismakt. En polismakt vi kan lita på. Oroande nog gör Kjöller klart att vi inte har en sådan.

 

En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Genre: Sakprosa
Förlag: Fri Tanke, 301 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 3/2 2016.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Assata Shakur: Min historia

Assata Shakur är en av världens farligaste terrorister. I alla fall om man ska tro FBI, som för två år sedan satte henne på listan över organisationens tio mest efterlysta terrorister. Där hamnade hon 34 år efter att hon rymt från amerikanskt fängelse och 40 år efter mordet hon dömts för, på en polis i New Jersey. Samtidigt har miljontals människor runt om i världen en annan bild av Assata Shakur. För dem är den tidigare medlemmen i Svarta Pantrarna och Black Liberation Army en symbol för hur strukturell och institutionaliserad rasism förtrycker svarta.

Självbiografin publicerades första gången 1987, men när den nu kommer i svensk översättning, med ett svenskt förord av Nathan Hamelberg och Shakurs dikter i tolkning av Athena Farrokhzad och Leandro Schclarek Mulinari, känns den fortfarande högst relevant. Shakur beskriver sin upplevelse av ett korrupt rättssystem, där hon och många av hennes medaktivister blev offer för FBI:s kontraterrorismprogram Cointelpro, som framför allt riktade sig mot medborgarrättsrörelser och politiska aktivister under 50-, 60- och 70-talen.

Shakur är vag i beskrivningen av den väpnade kamp hon bekänner sig till, och vad som egentligen hände på brottsplatsen där en polis och en av Shakurs vänner hittades döda. Men efter att polisen bestämt sig för att hon är polismördare blir hon hur som helst nedmald i en rättsapparat där rasistiskt anstrukna poliser, fängelsevakter, åklagare och domare samarbetar för att bryta ner henne genom en inhuman behandling som fördömts av bland andra FN.

Det är kuslig läsning, och lika drabbande är delarna som handlar om Assata Shakurs uppväxt i New York och Wilmington, North Carolina. Skildringen av att växa upp som svart under 50- och 60-talen ger en smärtsam inblick i hur en ung flicka varje dag intalar sig att hon är lika bra som de vita och inte ska ta någon skit, samtidigt som hon inte kan skaka av sig känslan av att hon och hennes likar inte är lika mycket värda. Blandningen av stolthet och självhat blir ett gift bland de svarta barnen på hennes skola, där de plågar varandra med de värsta skällsorden de känner till, ”svart” och ”nigger”.

På högstadiet blir en skolkamrat förälskad i henne, men hon nobbar honom brutalt. ”Jag stammade och stakade mig och sedan sa jag, med iskall uppriktighet, ‘eftersom du är för svart och ful’.”

Snart därefter börjar hennes politiska resa. Hon inser att mycket hon fått lära sig i skolan om inbördeskriget och stora amerikanska män är ”sagohistoria”. Hon blir varse att kriget i Vietnam inte är så rättfärdigt som hon föreställt sig. Snart framstår den amerikanska drömmen som ihålig och förljugen, och Assata börjar intressera sig för socialism och medborgarrättsrörelser.

Det är en övertygande berättelse om politiskt uppvaknande och radikalisering, där vi genom Assata Shakur ser ett ruttet samhälle som gjort frihet och jämlikhet till exklusivt vita privilegier. Ibland blir de sociopolitiska förklaringsmodellerna väl enkla, men man behöver inte köpa alla hennes teorier för att fängslas av den spännande och bitvis bittra boken, som kryddas med välbehövlig sötma av Shakurs kärlek till alla dem som hon kämpar för och med.

Idag lever Assata Shakur som politisk flykting i Kuba. Är hon skyldig till polismordet hon dömts för? Den frågan ger boken inget entydigt svar på. Men så länge FBI ser henne som en livsfarlig terrorist och miljontals amerikaner ser henne som en förföljd aktivist kan vi slå fast att rasmotsättningarna förblir levande i USA, samt att självbiografin är en knivskarp illustration av talesättet ”den enes terrorist är den andres frihetskämpe”.

 

Min historia
Författare: Assata Shakur
Genre: Biografier
Övers: Per Björklund
Förlag: Verbal Förlag, 392 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 16/12 2015.

2016-09-29 av Per-Ola Mjömark
Internetdagarna 2016

Presentdygn i nördens tecken!

Lägg din beställning och skriv koden NÖRD i fritextfältet innan du checkar ut. Presentdagen pågår fram till 12:00 imorgon (fredag 30/9) och frakten bjuder vi på.

Boka biljett och hämta din present! Vi ses på Waterfront i november.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Samtal – inte mobiler – gör oss till människor

Jag har tre regler för åsikter om den tilltagande digitaliseringen av vår vardag: Lyssna inte för mycket på evangelister. Lyssna inte för mycket på krösamajor. Lyssna alltid noga på Sherry Turkle.

Det knepiga är att regel två och tre börjar te sig allt mer oförenliga.

Turkle är sociolog, psykolog, professor vid Massachusetts Institute of Technology och världens främsta analytiker av hur tekniken förändrar vår samvaro. 1995 gav hon ut boken “Life on the screen”, som i positiva ordalag beskrev hur uppkopplade datorer lät oss experimentera med identiteter och bygga virtuella relationer. Därefter hände något. Efter de smarta mobilernas intåg i våra liv började Turkles böcker gå i moll. I “Alone together” (2011) varnade hon för att tekniken riskerar att ställa sig i vägen för djupa mänskliga relationer, och under ett seminarium i samband med årets Nobelfestligheter berättade hon om arbetet med sin nya bok, “Reclaiming conversation”.

Under fem år har hon studerat hur ny teknik (framför allt mobiler) påverkar våra konversationer och vår empatiska förmåga. Hennes slutsatser är inte upplyftande. Flera studier tyder på att empatin sinar när öga mot öga-konversation ersätts av chatt, mejl och sociala medier. Turkle menar att barn hämmas i sin empatiska utveckling om de får för lite direkt mänsklig kontakt, och att tekniken undergräver förutsättningarna för de viktiga möten som skapar mänsklig kontakt och samhörighet. Det är inte bara när någon tittar på sin mobil under ett samtal som magin bryts, det räcker enligt Turkle med att någon lägger sin mobiltelefon på bordet för att samtalet ska bli ytligare och det empatiska utbytet lägre.

Det här är inga populära åsikter, i synnerhet i uppkopplade Sverige. När barnläkare, barnmorskor, psykologer och forskare vädrar dylika farhågor viftas de reflexmässigt bort som reaktionära virrpannor med moralpanik. Deras kunskap och erfarenhet betyder ingenting för de teknikkramande förståsigpåare som å ena sidan ropar “Det saknar stöd i forskningen!” och å andra sidan betraktar lustiga anekdoter om forna tiders rädsla för hårdrock som fullgott bevis för att mobilbruk är ofarligt.

Sanningen är att forskningen kring mobilanvändande fortfarande är ofullständig. Det finns studier som stödjer Turkles teser, men smarta mobiler är ett färskt fenomen. Original-Iphone släpptes 2007, så av förklarliga skäl saknas longitudinella studier av hur en smartphonestinn uppväxt påverkar den empatiska förmågan senare i livet.

Sherry Turkle gör därför klokt i att inte slåss mot tekniken. I stället slåss hon för det goda samtalet. Hon manar oss helt enkelt att göra tid och utrymme för skärmlösa samtal, där vi gör ålderdomliga saker som ser varandra djupt i ögonen, läser ansiktsuttryck, lyssnar, reflekterar och munhuggs. På det området finns det nämligen gott om forskning: allt det där får oss att växa som medmänniskor. Och det saknas helt forskningsstöd för att Snapchat fyller samma funktion.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 14 december 2015.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Ryan Gattis: Sex dagar

11 113 bränder. 10 904 gripna. 2 383 skadade. 60 döda. Värden för över en miljard dollar förstörda. Det finns många sätt att beskriva upploppen i Los Angeles 1992.

Frikännandet av poliserna som fångats på film då de misshandlade Rodney King, en oskyldig svart man, var en tändande gnista i den krutdurk som är den splittrade staden Los Angeles. Änglarnas stad är inte bara geografiskt vidsträckt utan även svårt segregerad och genomsyrad av rädsla för områden och människor utanför den egna bubblan, oavsett om det råkar vara burgna Beverly Hills eller gängklickar i socialt utsatta områden.

”Sex dagar” utspelar sig främst i området Lynwood och utgörs av 17 olika röster – gängmedlemmar, droghandlare, tacoförsäljare, sjuksköterskor, brandmän, hemlösa – som ur sitt perspektiv lägger fram de sex dagarnas händelseförlopp. Lynwood, som domineras av latinamerikanska invandrare och deras ättlingar, befann sig utanför kaosets epicentrum. Under upploppen tömdes området därför på poliser, och även reportrarna var upptagna på andra håll. En lucka uppstår, vilket sätter igång de skeenden Gattis beskriver. I romanen skildrar han en våldskedja som eskalerar för varje dag som går, en polyfonisk symfoni av våld och gängkultur med drag av både datorspelet ”Grand theft auto” och tv-serien ”The wire”.

Som vit författare från Colorado hade Ryan Gattis sparsamt med egen livserfarenhet att ösa ur. I intervjuer har han berättat att han själv i sin ungdom blev misshandlad till den grad att kirurger var tvungna att rekonstruera hans ansikte. Den erfarenheten tar sig i texten uttryck genom att varje våldsskildring får plågsamma, realistiska konsekvenser. På kroppar, på människor och på samhället. Våldets brutalitet skildras närgånget, inifrån, med en lugn saklighet som får varje knäckt ben att knaka även i min egen kropp.

För att lära sig om livet i gängens inflytelsesfär tillbringade Gattis två och ett halvt år i Los Angeles som en del av gatukonstkollektivet Uglar. Han upptäckte till sin förvåning att många gamla gängmedlemmar gärna pratade om sina erfarenheter, och började lägga ett pussel av personer och berättelser som han sedan förankrade med djupdykningar i dokumentation om kravallerna från tv, tidningar och fackböcker.

Här och där väver Gattis in sociologiska reflektioner om gängvåld och vapeninnehav i Los Angeles i texten. Han lyckas nästan fålla in det så snyggt att sömmarna inte märks, men bara nästan, det skaver fortfarande lite här och där. Det gör också språket på sina håll. Att fånga latinogängens amerikanska dialekter med en lagom mix av realism och läslighet är en svår uppgift till att börja med. Att dessutom få dem att klinga rent i en svensk översättning är i princip ogörligt. Det nitiska researcharbetet ger å andra sidan utdelning i form av miljöer och beteendeskildringar som får helheten att kännas autentisk.

Gattis avhåller sig från politiska resonemang och enkla lösningar på utanförskapsproblematiken, han nöjer sig med att måla den med en expressionistisk intensitet som gör det svårt för oss att titta bort. I en passage funderar en brandman över allt han ser i sitt yrke: ”Det finns ett annat USA dolt bakom den bild vi visar upp för omvärlden, och det är bara en liten grupp människor som faktiskt får se det. En del av oss sitter fast i det från födseln eller av geografiska skäl, men resten av oss jobbar bara här. Läkare, sjuksköterskor, brandmän, poliser – vi känner till det. Vi ser det. Vi förhandlar med döden på vår arbetsplats för det ingår i jobbet. Vi ser dess olika lager, orättvisan i det, oundvikligheten. Men vi ger oss in i striden, fast den redan är förlorad.”

”Sex dagar” är en skakande roman om människorna och drivkrafterna i den där skuggvärlden, som ibland spiller ut i ljuset och skrämmer slag på medelklassen. Det är skickligt, rafflande, obehagligt och – viktigast av allt – medkännande.

Sex dagar. En roman om upploppen i Los Angeles 1992
Författare: Ryan Gattis
Genre: Prosa
Övers: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 419 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 10/11 2015.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Därför suger mediebranschen på alla sätt

Just nu pågår en avprofessionalisering av journalistiken som skadar kvaliteten och urholkar demokratin. Det är ett sätt att summera en vecka som gått i mediekrisens tecken. Sveriges Television har i veckan sänt flera inslag om kulturtidskrifternas eländiga situation. Tidningarna går på knäna ekonomiskt och tvingas betala sina skribenter skamarvoden. I bästa fall. I värsta fall betalar de ingenting alls.

Problematiken är inte isolerad till kulturtidskrifterna. I torsdags publicerade Journalistförbundet en rapport om den bistra situationen för fackförbundets frilansmedlemmar. Undersökningen visar att arvodena sjunkit till nivåer där förskräckande mängder frilansjournalister i dag lever på socialbidragsnivå. De allra flesta får ut mindre pengar i månaden än anställda journalister med lägstalön. Med andra ord, när tidningar gör sig av med anställda (var fjärde har fått gå från svenska redaktioner de senaste tio åren) för att i stället förlita sig på frilansar innebär det i praktiken lönedumpning.

På konferensrumsspråk talar man om nödvändiga effektiviseringar. På ren svenska säger man som Nöjesguidens chefredaktör Jenny Nordlander, vid en paneldebatt med anledning av Journalistförbundets rapport:

– Det handlar om att branschen suger just nu, på alla sätt. Vi har inga pengar till någonting, liksom.

Mediekrisveckans huvudnummer var annars medieutredningens delbetänkande som i torsdags lämnades över till kulturministern. Utredaren Anette Novaks skrift är 350 sidor gedigen, bitvis deprimerande nulägesanalys. Bland mycket annat påpekas konsekvenserna av branschens utarmning: forskning visar att kvaliteten på svensk journalistik sjunkit de senaste åren. Utredningen skissar också upp flera tänkbara framtidsscenarion där klassisk, professionell journalistik radikalt marginaliserats.

Syftet med medieutredningen är att hitta nya mediepolitiska verktyg som bland annat ska ersätta presstödet. De ska givetvis vara plattformsneutrala och anpassade för ett nytt och snabbrörligt medielandskap, vilket är en stor utmaning. De skarpa förslagen väntar till slutbetänkandet, men en passage jag hoppas på debatt kring är Novaks antydan om att det behövs ett journalistiskt kvalitetskriterium för att avgöra vem som är berättigad till offentligt stöd. Det torde innebära att vi på utredningens slutsträcka kan se fram mot ett omsorgsfullt nystande i vad journalistisk kvalitet är och vilka värden mediepolitiken ska främja.

Räcker det att journalistik är oberoende, sanningssökande och grundlig för att den ska kvalitetsstämplas? Måste den också verka i demokratisk eller rent av folkbildande anda? Kan journalistik som sponsras av kommersiella intressen betecknas som oberoende? Och inte minst: Får vi kvalitet från publikationer som shoppar journalistik till extrapris från frilansar nära socialbidragsnivå?

Vi befinner oss i en negativ spiral. Det är bara att erkänna att Jenny Nordlander har rätt, mediebranschen suger. Men tack och lov har även Anette Novak rätt när hon i utredningsbetänkandet avslutningsvis konstaterar: “De digitala möjligheterna öppnar dörrar som hittills i historien varit stängda, potentialen att denna utveckling stärker demokratin är enorm.”

För att dra nytta av den potentialen är det naturligtvis viktigt att klura ut nya digitala tjänster och smarta affärsmodeller. Men det är minst lika viktigt att hålla diskussionen levande om vad som är kvalitativ journalistik, och om förutsättningarna som krävs för att sådan ska kunna produceras.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2015.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

En ny berättelse om Sverige

Höst i Sverige 2015. Barn mördas. Flyktingförläggningar brinner.

Det är en svår tid att vara stolt över mänskligheten. När vi ställs inför avgrunden bleknar på ett ögonblick allt det där som pekat i rätt riktning: Kraftsamlingen kring medmänsklighet, viljan att hjälpa dem i världen som inte har trygga hem.

Den som följt flyktingdebatten i dagstidningar och sociala medier har sett två flodvågor torna upp sig parallellt. En av kärlek och medmänsklighet, en av rädsla och hat. För varje “Vi hjälper” ett “Vi klarar inte mer”. För varje “Hela Sverige skramlar” ett “Sverige går under”.

Nu försöker vi förstå. Famlar efter förklaringar. Redan timmar efter morden upplyste medierna oss om att den misstänkte mördaren i Trollhättan gillade tv-spel och hårdrock. Lösryckta detaljer som inte kan fogas ihop till förklaringar. På fredagen gick polisen ut med den mer relevanta uppgiften att morden var rasistiskt motiverade.

Lika lite som hatbrott mot svarta i USA eller homosexuella i Ryssland kan betraktas som enbart ett problem med enskilda våldsverkare, kan rasistiskt motiverade dåd i Sverige förstås utanför en samhällelig kontext. I boken “Lasermannen”, om rasistiske seriemördaren John Ausonius, beskriver journalisten Gellert Tamas skickligt hur samhällsströmningar under 80-tal och tidigt 90-tal präglade gärningsmannens idévärld. Ny demokrati. Sverigedemokraterna. Boken har den talande undertiteln “En berättelse om Sverige”.

Även i dag föreligger en sådan berättelse, en fond för dådet i Trollhättan. En offentlig debatt om flyktinginvandring som rört sig utåt högerkanten, där tonläget hårdnat. “Invandringskritisk” opinionsbildning där det talas om en invandringslavin som slår sönder samhället, skapar “no-go-zoner”, där det svenska samhällets regler sätts ur spel. Det är retorik som föder rädsla. Rädsla föder hat. Hat föder våld. När rumsrena partier och opinionsbildare anammar extremhögerns verklighetsbeskrivning av asylinvandringen som ett hot mot det svenska samhällssystemet ser fascister hur deras fantasier om ett stolt Sverige som knäcks under belägring av muslimer och kulturmarxister legitimeras.

Självklart tar även vårt mest främlingsfientliga riksdagsparti Sverigedemokraterna avstånd från morden i Trollhättan. Men när de under en presskonferens i förra veckan rent ut säger att våra samhällssystem har kollapsat under trycket från flyktinginvandringen, när partiledaren Jimmie Åkesson säger att vi står inför “den största katastrof som det svenska samhället befunnit sig i under modern tid”, är det en apokalyptisk retorik som legitimerar extrema åtgärder. Om Sverige verkligen håller på att gå under blir desperata dåd rationella.

När partiet samtidigt lanserar en ny annonskampanj riktad till flyktingar i Turkiet, Libanon och Jordanien – med uttalat syfte att visa hur otrevligt Sverige är, hur ovälkomna utlänningar är här, och hur svårt de får det om de kommer hit – då använder de reklam i stället för knivar, men de säger samma sak som en barnamördare i nazisthjälm:

Ni är inte välkomna i vårt land.

Hösten 2015 kommer vi att minnas som hösten då den rasistiska terrorn kom till Sverige. Det kan inte hjälpas. Men den kom inte från ingenstans.

Vi kan inte skydda våra barn med murar kring deras skolor. Men vi kan skydda dem genom att dämpa hatets möjligheter att gro, genom att minnas kraften i medmänskliga initiativ för att hjälpa varandra och genom att möta vårt samhälles utmaningar utan rädsla.

Åter igen behöver vi en ny berättelse om Sverige.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 25/10 2015.

2016-09-29 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Pinsamt förutsägbart om public service

Oj oj, den där statstelevisionen. Vilket elände alltså. Nu måste public service-företagen stoppas innan de helt förstör marknaden för kommersiella aktörer, särskilt i den digitala sfären. Detta visar en ny rapport om public service som presenteras våren 2016.

Det är sant, den så kallade public service-kommissionen har knappt inlett sitt arbete, men vi kan redan räkna ut vad den kommer att mynna ut i. Stora mediebolag som Bonnier, Schibsted och Mittmedia har alltså dragit igång en “oberoende” utredning för att de är missnöjda med den utredning om public service som Myndigheten för radio och tv presenterade för en månad sedan. Den kom nämligen fram till att public service “inte kan anses agera på ett sätt som uppenbart hindrar konkurrerande aktörer från att etablera, driva och utveckla sina medieverksamheter”. Det låter ju inget bra. Således ska handplockade utredare nu grunna ett varv till över public services framtid, och de är absolut helt fria att komma till vilka slutsatser de vill. Verkligen.

Mittmedias vd Thomas Peterssohn hann inte mycket mer än att i en SvD-intervju säga orden öppenhet och transparens, samt att uppdragsgivarna inte lägger sig i arbetet, förrän en sån där glappkäftad internetdebattör kraschade partyt. Joakim Jardenberg, internetchef i Helsingborgs stad, meddelade på sin blogg att han tillfrågats om att delta i utredningen, men att erbjudandet omgående drogs tillbaka när han artigt frågade om det fanns utrymme för hans tankar om att public service-företagen bör bli mer offensiva. Pr-byrån som ansvarade för rekryteringen såg med andra ord noga till att hitta personer med rätt åsikter, i harmonisk samklang med utgångspunkten att public service behöver bli mindre “marknadsstörande”. Och det är klart, väljer man sådana personer redan på förhand behöver man inte påverka dem i efterhand. Voilà, “oberoende”!

En sak till sade Mittmedias vd om sin nya kommissions utredning: “Sedan kommer det säkert komma gnällspikar som tycker att det är en partsinlaga”. Det kan man förstå, att verkligheten känns gnällig ibland när den inte stämmer överens med direktörers världsbild. Men om fler direktörer å andra sidan vågade utmana sina etablerade verklighetsuppfattningar skulle kanske världen te sig lite trevligare för dem.

Det trista med den här utredningen är inte att den med pinsam förutsägbarhet kommer att föreslå försämringar av public service; det verkligt beklämmande är att mediehusens ledningar envisas med att skälla på fel träd. De kommersiella mediernas kämpiga digitala situation beror inte på public service, utan på att de inte lyckats tillräckligt väl med sina digitala produkter och affärsmodeller. I det läget kan en skräddarsydd utredning om orättvisorna med licensfinansierade medier i bästa fall fungera som snuttefilt för stukade mediedirektörer. Men risken är tyvärr överhängande att de kommer att dra den där snuttefilten över huvudet och stappla vidare, i blindo, in i framtiden.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 5/10 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Det finns inga moraliska frikort

“En människas död är en tragedi. En miljon människors död är statistik.”

Det gamla talesättet har sällan fått en tydligare illustration än fallet Aylan Kurdi. Bilden på den treåriga barnkroppen, uppspolad som drivved på en turkisk sandstrand, väckte en opinion som slumrat trots en strid ström av rapporter om syriers svåra situation, både i hemlandet och på flykt.

Bilden förvandlade flyktingsituationen från statistik till tragedi, och plötsligt ville alla hjälpa. Tiotusentals människor samlades i demonstrationer. Radiohjälpen, Röda Korset och UNHCR fick in mångmiljonbelopp inom loppet av ett par dagar. Och så sjösattes gräsrotsinitiativ för att hjälpa, som det framgångsrika ‘Vi gör vad vi kan’, som samlat in kläder och hygienartiklar att skicka till flyktingarna på den grekiska ön Lesbos.

Men anta att du nu vill hjälpa, i flyktingkrisen eller i allmänhet för att göra världen bättre. Du vill just “göra vad du kan”, hjälpa så mycket som möjligt med de resurser du har att tillgå. Vad bör du då egentligen ta dig till? Den frågan har den senaste tiden aktualiserats inom akademin av moralfilosofer som Peter Singer och William MacAskill. Under året har de utkommit med varsin bok där de förespråkar en radikal linje de kallar för “effektiv altruism”.

Singers bok heter ‘The most good you can do’, MacAskills heter ‘Doing good better’. Redan titlarna säger en del om deras innehåll. De utilitaristiskt lagda herrarna förespråkar konsekvensetik förankrad i empiriska studier av hur våra gåvor och ansträngningar gör störst nytta.

MacAskill och Singer kräver att vi gör vad vi kan. Och deras viktigaste poäng är att vi alla, i välmående länder som Sverige, kan göra enormt mycket. Enligt MacAskills kalkyler kan var och en av oss göra insatser på samma nivå som Oskar Schindler, som under andra världskriget räddade livet på tusentals judar. Men då gäller det att vi inte slösar bort våra tillgångar på onödig lyx eller ineffektiv välgörenhet.

Under ditt liv kan just du rädda livet på hundratals eller tusentals människor genom att skänka en del av din månadslön till effektiva välgörenhetsprojekt. Sug på den tanken. Hur kan du försvara att du inte gör det? Hur motiverar du exempelvis att du behöver resa till Thailand för att lindra novemberdepressionen mer än ett barn i Malawi, som riskerar att dö i malaria, behöver överleva hösten?

Den effektiva altruismens fiender är inte bara egoism och lättja, utan även känslostyrd altruism – vad Peter Singer i sin bok kallar för “warm glow giving”. Det är välgörenhet som ger oss en mysig känsla av att göra gott, men som inte nödvändigtvis har någon större effekt ute i världen. Lyder vi vår empati och moraliska intuition hamnar vi nämligen ofta på villovägar. Studier har exempelvis visat att vi hellre skänker en summa pengar för att rädda en enskild individ än för att rädda ett dussin, vilket såklart är ett moraliskt haveri. Många av oss tenderar också att pytsa ut små donationer till en rad olika välgörenhetsorganisationer, av den föga rationella anledningen att det får oss att känna oss lite duktiga lite oftare.

Den effektive altruisten ger istället mycket, till noga utvalda organisationer vars verksamhet genomlysts och funnits effektiv. Ett gott syfte är ingenting, resultatet är allt. Och med det synsättet är det direkt omoraliskt att skicka tandkräm till flyktingar på Lesbos istället för att skicka pengarna dit där de skulle göra allra mest nytta, i program för avmaskning och malariabekämpning i Afrika.

Men det finns ett problem med det stränga effektivitetsresonemanget, ett som utilitarismen alltid dragits med. Människor är människor, inte änglar. Vår empati är inte rationell, det visar forskningen med all önskvärd tydlighet. Och om vi nu vill att folk ska engagera sig så är det en dålig strategi att motarbeta de psykologiska mekanismer som faktiskt får oss att göra det. Sannolikheten är nämligen stor att den gemensamma strävan mot ett fint och lättfattligt mål, som när vi träffas för att samla in kläder till flyktingar, ger mer feel-good-vibbar än en bankgiroöverföring till ett avmaskningsprojekt. Det givandets välbehag kan i sin tur föda framtida engagemang, i bästa fall under än mer effektiva former.

Det finns inga moraliska frikort som välmående svenskar kan hala fram för att slippa hjälpa dem i världen som lider brist på livets nödtorft. Att vara privilegierad förpliktigar. Men tar man det mänskliga psyket i beaktan är det fullt möjligt att så kallad “warm glow giving” i det långa loppet kan göra större nytta än kyliga utilitaristiska kalkyler.

 

Det här är en radioessä som gick i OBS i P1 1/9 2015. Du kan lyssna på den här. (Men ignorera ingressen där, jag tycker definitivt att man bör skänka ansenliga summor till väl vald välgörenhet.)

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Eklund/Schulman: Tid. Livet är inte kronologiskt

En eftermiddag när Alex Schulman kom hem från skolan upptäckte han att hunden Timmy hade lämnat efter sig en pöl på golvet. Schulman tog tag i Timmy, vände honom uppochned, och torkade upp kisset från parketten med hundens rygg. Sedan slog han jycken och stängde in honom i en garderob. Allt enligt bekännelserna i nya boken ”Tid”, där de poddande, showande och författande medieentreprenörerna Alex Schulman och Sigge Eklund i all anspråkslöshet försöker ”ta kontroll över tiden”.

Anekdoten om Timmy är talande. Tar vi den för sann är den ett varsel om den sadistiska bloggmobbning som senare ska lägga grunden för den vuxne Schulmans ryktbarhet. Tar vi den för falsk demonstrerar den hans benägenhet att manipulera berättelser, känslor och människor, för att nå dit han vill.

Boken består av ett par dussin kåserier om barndom, föräldraskap, arv och minne. Vartannat är skrivet av Schulman, vartannat av Eklund. ”Det är inte bara så att vi kan forma vår framtid”, skriver Schulman i första kapitlet. ”Vi kan forma vårt förflutna.”

Det är lätt att förstå varför han intalar sig det. Han har varit mästerlig i navigeringen av mediebranschen och gjort karriär genom att till en början peka finger och håna folk, för att med tiden ompositionera sitt varumärke och med sentimentala böcker om sina närstående smyga sig närmare kulturens finrum.

Men trots den skenbart självutlämnande tonen i ”Tid”, där han alltså kan tillstå grymma djurplågerier, låtsas han som om den kalkylerat elake bloggmobbar-Alex aldrig har funnits. I Schulmans egen historieskrivning är han ett offer, oälskad, ömkansvärd, i ofas med den grymma världen. Han förmår inte att se sig själv som förövare och tyrann, vilket han av många människor, i många år, upplevts som.

På Schulmans pluskonto sätter vi att han är en språkligt orädd skribent som tecknar barndomsminnen som skeva, levande scener darrande av neurotisk detaljrikedom. På minuskontot sätter vi att de alltför ofta utmynnar i en allmän känsla av ungdomlig tafatthet i rakt nedstigande led från ”Berts bekännelser”.

Sigge Eklund är en mer harmlös, konventionell författarsjäl som grubblar kring arv, föräldraskap och tidens gång. Ibland nosar han sig fram till något intressant, ibland fastnar han i någon fruktlös tankegång, som att vi bara är i fas med livet just när den kronologiska åldern sammanfaller med vår själs oföränderliga ålder.

En mer passande boktitel hade varit ”Arv. Vi ältar våra faderskomplex (ett varv till)”. Eklund och Schulman delar övertygelsen att de blivit som de blivit på grund av sina föräldrar, särskilt fäderna, och de skyggar för att själva ta ansvar för sin utveckling. Inte sällan längtar de tillbaka till barndomen då de hade en varm, vuxen hand att hålla i. Det är således frestande att avfärda boken som två privilegierade mediemäns klagan över att de kunde ha varit ännu lite mer älskade. Men det vore att göra det lite för lätt för sig.

Hur framgångsrik karriär man än må ha kan man naturligtvis ha problem värda att gräva i, och både Alex och Sigge verkar ha genuina behov av att rota i barndomar där de upplever att de inte blivit sedda och villkorslöst älskade. Därför är det rörande att se hur fint de refererar till varandras kapitel i vänliga, intertextuella ryggdunkningar. Där, tänker jag, finns deras nyckel till framgång. Två begåvade men ängsligt kärlekstörstande kulturmän som tar stöd mot varandra, som gång på gång klappar varandra på axeln i ömsint samförstånd:

”Du är bra du, Sigge.”

”Du också, Alex.”

Somliga fnyser åt den sortens kamaraderi. Jag tycker det är fint. Må fler vilsna själar finna varandra, lyfta varandra och gråta på varandras axlar – även om det blir medioker litteratur av det.

 

Tid. Livet är inte kronologiskt
Författare: Alex Schulman och Sigge Eklund
Genre: Sakprosa
Förlag: Bookmark, 315 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 30/9 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Bilden på Aylan fick alla att springa på samma boll

Sorgen var en karatespark i magen. Anda tappades. Ögon tårades. Det var den andra september och på Värmdöbussen grät jag tyst över bilden i mitt Twitterflöde, där en treårig kropp spolats upp som drivved på en turkisk strand.

Nilufer Demirs bild på Aylan Kurdi drabbade inom loppet av ett par dagar miljontals människor världen över på liknande sätt. Bilden satte igång en flodvåg av medkänsla, viljan att hjälpa svämmade över i sociala medier, pengar skänktes och gräsrotsinitiativ drogs igång för att hjälpa flyktingar. Men i nyhetsmedierna började saker genast gå över styr.

Expressen följde upp sin starka förstasidespublicering av bilden med en klumpig redogörelse för Stefan Löfvens reaktion och närbilder på Margot Wallströms tårar. Dagens Nyheter trappade upp engagemanget genom att samla hundra kändisar, från Avicii till Hédi Fried, i ett upprop för medmänsklighet. Public service storsatsade på rapportering om flyktingsituationen och Omni, nyhetsappen med mottot “Alla nyheter. Alla perspektiv” vigde hela sitt veckobrev åt flyktingkrisen, som om inget annat skett i världen. Alla sprang på samma boll.

Många har jämfört med hur bilden på napalmbrända Phan Thị Kim Phúc förändrade debatten om Vietnamkriget. Så även Jerker Karlsson, doktorand i etik vid Lunds universitet, som under rubriken “Bilderna sätter vår moraliska kompass ur spel” på SvD Brännpunkt kritiserat hur “bildernas emotionella effekt cyniskt utnyttjas i ett effektsökeri som suggererar en i viss mån missriktad indignation”.

Även Karlssons indignation framstår dock som missriktad. Bilden på Alan Kurdi förmedlar tragiken i syriernas situation med större kraft än tusentals faktaspäckade artiklar, och min moraliska kompass var tveklöst mer defekt när jag satt på bussen och funderade på att renovera hela köket för att få plats med ett nytt kylskåp än när jag plötsligt letade efter UNHCR:s bankgironummer. Bilden är inte problemet utan monomanin i dess kölvatten. För någonstans i mediernas tävling om att ryta med störst auktoritet om flyktingfrågan förorenades åtminstone mitt autonoma engagemang av känslan av tvångsmatning samt insikten att andra viktiga skeenden hamnar i medieskugga när nyhetsvärderingen än en gång kantrar, bara åt ett nytt håll.

Metros senaste opinionsmätning visar att flyktingfrågan nu är allra viktigast för svenska väljare, framför jobb, skola och sjukvård. Inte konstigt, med tanke på medieutrymmet som frågan ägnas. Men i både Metros och Novus undersökningar, gjorda efter bildpubliceringen, fortsätter Sverigedemokraterna, med sin restriktiva flyktingpolitik, att växa.

Visst kan en stark bild förändra världen. Men det är lätt att missbedöma effekterna av ett massivt medierace mot ett och samma mål, hur vällovligt det än är. Risken är inte bara att folk blir avtrubbade utan att förtroendet för nyhetsförmedlingens saklighet skadas. Novus undersökning innehåller nämligen en beklämmande förklaring till att opinionen inte vänt:

Sverigedemokraternas sympatisörer litar helt enkelt inte längre på massmedierna.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 21/9 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Per Schlingmann: Så vinner du kommunikationskriget

Ju mer jag läser av Per Schlingmann desto mer obegripligt förefaller det att han var ett av snillena bakom Nya Moderaterna. Den djärva varumärkesomdaningen måste betraktas som den mest framgångsrika i modern svensk historia, en listig kursändring som inte bara förändrade Sveriges näst största parti utan hela det politiska landskapet och i förlängningen, via två valsegrar, vårt land.

Det hade känts betryggande om en diabolisk mästerstrateg låg bakom de framgångarna, men allt Schlingmann har publicerat sedan han slutade som partisekreterare pekar på att han förlorade sina superkrafter när han lämnade Fredrik Reinfeldts sida, alternativt inte hade några till att börja med.

I sin förra bok, ”Urban express”, sjöng Per Schlingmann stadens lov tillsammans med medförfattaren Kjell A Nordström. Det var en entonig gospel om staden som nyliberalt nirvana, en lättviktig pendang till Edward Glaesers ”Stadens triumf” som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle gav ut 2012. Schlingmann gjorde också ett inspel som valhänt kolumnist i Svenska Dagbladet härom året, men det blev av lättbegripliga skäl kortlivat. ”Kommunikationskriget” är med andra ord Per Schlingmanns sista chans att återupprätta sitt anseende som författare, och för att göra en lång historia kort: den tar han inte.

Bokens övergripande tes är att digitaliseringen kastat oss in i ett ”kommunikationskrig där alla kämpar mot alla i kampen om människors tid och uppmärksamhet”. Tidigare var information en bristvara, men tack vare internet lever vi nu i ett informationsöverflöd där kommunikatörer måste tävla om människors uppmärksamhet. Det mest effektiva verktyget, enligt Schlingmann, är en stark berättelse.

Premissen är okontroversiell. Men istället för att djupdyka i hur man bygger upp en sådan berättelse och utvinna visdom ur erfarenheterna med Moderaterna, slår Schlingmann om och om igen fast att jo, man måste ha en berättelse, man måste vara snabbfotad, man måste våga, man måste förtjäna uppmärksamhet och man måste delta i konversationen. Schlingmann sliter själv hårt för att övertyga oss om att han är värd att höra. På nära nog varje sida förkunnas att ”spelplanen är ny”, ”förändringen är fundamental”, ”världsbilder slås sönder” och ”ett kommunikationskrig har utbrutit”.

Schlingmann är inte den förste att se kommunikation som ett krig – Jonah Sachs beträder till exempel samma mark i “Winning the story wars” (2012) – men redan i inledningen blir liknelsen ansträngd: “Vapenarsenalen är det militära krigets motsats. Istället för att hota och utplåna handlar det om att göra sig attraktiv och inkludera.”

Samma budskap idisslas i kapitel efter kapitel, men här och var öppnar sig ett bråddjup i samtiden. ”Varumärken personifieras”, skriver Schlingmann. Själv är jag mer intresserad av den reciproka rörelsen i motsatt riktning: hur personer varumärkefieras. I boken uttrycks det lite annorlunda: ”vi människor blir våra egna medier”. Hur som helst är det tydligt att vi i de sociala mediernas era alla behöver en kommunikationsstrategi för att hitta rätt mix av Twittersarkasmer, Facebookmys och lifestylebilder på Instagram, så att vi projicerar rätt bild av vårt personliga varumärke till vänner, bekanta och följare.

I en annan passage förklarar Schlingmann att nationsstaterna inte har samma kraft i en globaliserad värld. Istället kan företag kliva in som meningsskapande entiteter som tar samhällsansvar och representerar tydliga värden som människor attraheras av. Konsumenterna ska nu betraktas som medborgare i ”Peoples Republic of Ica eller United States of Kjell & co”. Allt för att, i slutändan, sälja oss prylar, givetvis.

Det är ett synsätt som sänder kalla kårar längs ryggraden, och som kunde vara utgångspunkt för en rejäl diskussion om uppluckrade gränser mellan politik och näringsliv, konsument och medborgare. Men så snart boken finner sig på kanten till dylika bråddjup snubblar den skyndsamt vidare till grötmyndiga slutsatser om att man ska försöka se glaset som halvfullt istället för halvtomt.

Ja, det är en gräslig bok på många sätt: substanslös, repetitiv och stilistiskt infantil. Men även om ”Så vinner du kommunikationskriget” har bokens form ska den nog i första hand betraktas som en sloganspäckad reklambroschyr för de föredrag och workshops som kan köpas styckevis av Per Schlingmann AB. Berättelsen han säljer är att han har något angeläget att berätta.

 

Så vinner du kommunikationskriget. Med berättelsen som vapen
Författare: Per Schlingmann
Genre: Sakprosa
Förlag: Forum, 150 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 11/9 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Kay Pollak: ”Jag är skadad av min manliga uppfostran”

Älskad filmskapare. Krånglig perfektionist. Feminist skadad av patriarkatet. Kay Pollak är många saker. Men han är ingen vän av återhållsamhet.

Kay Pollak vrider upp volymen på sin cd-spelare.

– Jag lyssnar väldigt mycket på klassiskt. Bara på klassiskt. Och det här, det är fantastiskt. Lyssna nu, andra satsen. De första tonerna. En sådan lätthet!

Han skrattar till. På väggarna omkring honom vittnar foton, filmaffischer och handskrivna lappar medinspirerande citat om tre decennier av kreativ verksamhet i arbetslägenheten i Sundbyberg, och nu fylls den av Chopins första pianokonsert och en varsam augustisol. Inga yttre tecken tyder på att svensk films välmående den här hösten vilar på denne mans axlar, en godmodig 77-åring i blåjeans som dukat fram pulverkaffe, mineralvatten och vindruvor på sitt stora arbetsbord.

39 år har gått sedan Kay Pollak gjorde sin första film, “Elvis! Elvis!”. Under de åren har det bara blivit ytterligare fyra, inklusive bioaktuella “Så ock på jorden”. Han säger med eftertryck att han inte är någon vän av att ha bråttom, men det är som bäst en delförklaring. Pollak har en omvittnat hög ambitionsnivå som tenderar att spränga den svenska filmvärldens ramar, inte minst i form av budgetar.

“Så som i himmelen” (2004) var Pollaks comeback efter 18 års frånvaro från filmen. Filmen om världsdirigenten (Michael Nyqvist) som kommer hem till sin uppväxtby i Norrbotten blev en sällsynt succé som lockade 1,5 miljoner till biograferna bara i Sverige, och den blev en stor framgång även i andra länder. Filmen nominerades till en Oscar som bästa utländska film och till åtta guldbaggar. Den fick i slutändan inte ett enda av priserna, men hellre än att gräma sig över baggar som aldrig blev berättar Pollak om de mejl han får från människor runtom i världen som betygar att filmen berört dem, ibland till och med förändrat deras liv.

Att förändra liv. Ska man peka ut den ambition som är motorn i Kay Pollaks arbete så är det denna. Mellan filmerna har han skrivit två böcker, “Att växa genom möten” (1994) och “Att välja glädje” (2001). Med utgångspunkt i livsfilosofin han formulerar där håller han inspirationsföreläsningar om att ta kontroll över sina tankar och ansvar för sitt eget liv. Han kom själv till en punkt i livet då han behövde de insikterna för 30 år sedan.

– Jag mådde inte bra. Det var efter filmen “Älska mej.” Jag tyckte att jag hade haft ett sådant helsike. Jag retade mig på producenterna och på människor i teamet. Jag skapade väldiga konflikter. Det bottnade i att jag inte värderade mig själv så högt. Då accepterar man villkor man inte borde acceptera och man skapar konflikter. Det var så strävsamt att jag sade att jag aldrig mer skulle göra film i Sverige. Det var omöjligt. Det var antingen fel på mig och mina höga krav, eller på något annat, men jag nådde inte de resultat jag önskade.

Pollak letade efter en förändring och fann The Option Institute. Under en intensiv workshop på stiftelsens gård i Massachusetts fick han söka inåt, efter den djupaste personliga tanke han hyste om sig själv.

– Då var jag 47 år, en vuxen man, och jag upptäckte att den djupaste tanken i mig var “You are not good enough”. När jag insåg att den inte var sann, och att ingen annan än jag kunde ändra på den… det var stort. Man kan behöva öva på att bejaka sin storhet och det unika i sig själv. Det kan du inte ens skriva i tidningen för då undrar folk “Vem tror han att han är?” Men om jag inte vågar bejaka det stor hos mig själv, då kan jag aldrig sant säga till mina medarbetare att vi är värda det bästa. Nu fortsätter vi att jobba tills vi har nått fram till det allra bästa!

Kay Pollaks filmer, böcker och föreläsningar cirklar sedan dess runt just dessa teman. Att inte låta sig tryckas ner, att se sitt eget värde, att vara sann och kärleksfull mot sig själv och andra. Ibland framstår Pollaks verktyg för självutveckling – alla citat och mantran – som ordmagi, besvärjelser som ska förändra världen inifrån.

– Ja, det är sant. De behövs för att lura egot. Vad jag insåg var att jag har ansvar för mina egna tankar. Men även om man når den insikten så är det svårt att efterleva den i stunder när man är upprörd eller arg. Kanske att Dalai Lama klarar det, och Nelson Mandela gjorde det. Vi vanliga människor trillar dit gång på gång.

Måste man inte ibland rikta in sig på att förändra världen utanför istället för sina egna tankar?

– Självklart, men hur kan jag förändra någonting där ute om jag inte har börjat med mig själv? Nelson Mandela har sagt att de 27 åren i fängelse var hans universitet, och så säger han en grej som kan vara provocerande: “Det finns ingen situation som är så hemsk att du inte kan välja en tanke som gör att du mår något lite bättre.” Och faktiskt, det är sant! När han till slut kom ut – det här är helt otroligt – kom han ut helt utan bitterhet. Och han förändrade världen.

Då och då reser sig Kay Pollak upp för att peka ut ett särskilt klokt citat på väggen. Devisen “Real but unusual” är en av hans ledstjärnor i filmskapandet, och han kluckar instämmande åt “Movies are intricately made emotion machines”. Det första fröet till “Så ock på jorden” var en mening som Kay Pollaks fru Carin formulerade, som han klistrade upp på väggen. Sedan satt den där i tre år, tills filmen var färdig.

– Vi lever i en tid av väldiga våldsamheter. Män begår fruktansvärda övergrepp mot kvinnor och mot barn, man skjuter och skjuter. Så det har vuxit en vilja att berätta om en kvinna som använder sin kraft för att förändra världen. När vi bestämt oss för det kom lusten att berätta, och att ge den onda kraften från den förra filmen, mannen, prästen, en möjlighet. Här på väggen satt den första meningen som skulle beskriva den nya filmen: “Den unga kvinnligheten tar den gamla manligheten i handen och skapar en ny världsordning.”

Är du feminist?

– Eftersom jag är så gammal är jag skadad av den manliga uppfostran jag fått. Varenda man som är i min ålder har blivit skadad på det sättet. Alla ens gamla vanor är rotade i att man har rättigheter och privilegier som man tycker är självklara. Att man går före. Man blir nog aldrig helt av med den smittan, som man fått av att växa upp i ett patriarkat. Men det är klart att jag är feminist. Hur kan man inte vara det när världen ser ut som den gör?

Som barn gick Kay Pollak i kyrkan varje söndag. Hans mor släpade med honom, han förstod inte vad prästen sade utan satt stilla i träbänkarna, stirrade in i folks nackar och bekymrade sig över den uppspikade mannen på korset. Något hopp för människan var det inte tal om, tvärtom. I hans filmer står kyrkan följaktligen för den förtryckande kraften, skulden och rädslan, som människor måste befrias från.

– Kyrkans hyllande av lidandet och offertanken är en fullständig katastrof för människor. Generation efter generation har upprepat: “Jag, fattig, syndig människa född i synd”. Vem blir man av att upprepa detta mantra? Hade man istället upprepat “Jag fantastiska, unika, rika människa”, då hade man blivit en annan. Men jag hade å andra sidan inte gjort “Så som i himmelen” om inte min mamma tagit med mig till kyrkan. Tänk om det är så som Daniels mamma säger i “Så som i himmelen”: Allt sker till det bästa?

Det blev som det blev, man är som man är och alla gör sitt bästa, utefter sina förutsättningar. En tråd av fatalism glimmar i Pollaks tankeväv, på tvärs med övertygelsen om att alla har makten att ta sig i kragen och förändra sitt liv. Någon sorg för att han inte hunnit med fler filmer finns inte, säger han.

– Jag har gjort mycket annat spännande i mitt liv. Jag bodde under många år ensam med min dotter Jenny. Jag träffade min fru Carin, vi fick tre barn, jag skrev två böcker. Det var säkert nödvändigt. Annars hade inte “Så som i himmelen” blivit det den blev.

Skaparångesten och tvivlet är störst på manusstadiet, och det finns sekvenser i “Så ock på jorden” som Kay Pollak våndats över. Inledningens förlossningsscener är starka och i slutet får berättelsen sagans skimmer i poetiska, drömliknande sekvenser som leder fram till ett klimax där himmelen och jorden förenas på ett högst oväntat sätt.

– Det är klart att när man skriver sådana scener, då bultar det. Man frågar sig: Går vi för långt? Kommer folk att resa sig och gå ut ur biosalongen? Vågar vi det här? Är det här för starkt?

I slutändan, säger han, är han glad att han vågade gå hela vägen. Den andra juli klockan tre på natten lämnade han och Carin ljudstudion för sista gången. Slutmixen var färdig.

– När dörren slog igen bakom oss kunde vi inte göra någonting mer. Det är en så skön känsla. En sådan befrielse. Då är det bara att släppa ner filmen i floden, och där åker den bort nu. Jag är jättetacksam att den är färdig. Nu längtar jag efter att jag ska kunna sätta upp någon ny mening där på väggen.

Kay Pollaks vilja att tackla stora frågor om hur vi är som människor uppskattas av många, men det är en riskabel konstnärlig lindans. Miljontals människor må ha älskat “Så som i himmelen”, men den fick också hård kritik av dem som tyckte filosofin var flum, det universella banalt och det livsbejakande präktigt. Kay Pollak är väl medveten om att ju hårdare man spänner bågen desto viktigare är det att siktet är exakt.

– Man går där på kanten och vet inte, blir det magplask eller inte? Där är vi nu, jag vet inte vad som kommer att stå i tidningarna och jag vet inte hur publiken kommer att ta emot den.

När du läser det här har kritikernas dom kommit. Kay Pollak bryr sig emellertid mer om huruvida människor går och ser filmen. Inte för att branschens förhoppningar på “Så ock på jorden” är att den ska lyfta de dystra publiksiffrorna för svensk film utan för att han vill beröra människor igen.

– Jag älskar film. Jag vill göra mer. Och idag går det att göra med små medel. “Broarna i Madison County” är en oerhört stark film i sin enkelhet. Thomas Vinterberg och Susanne Bier har gjort fantastiska dogmafilmer. Håller man nere produktionskostnaderna får man mer kontroll över inspelningen.

Att skala ner produktionsapparaten är en sak, ett sätt att byta tekniska begränsningar mot kreativ frihet. Att skala ner ambitionerna är däremot inget alternativ. Kay Pollak vill åt det universella, det som berör på djupet, och han är övertygad om att både han själv och publiken är värd det allra bästa.

– Hemma sätter jag mig ibland och lyssnar på Beethovens violinkonsert. Det är en enorm… Hur femton kan man skriva något sådant? Så mycket ömhet, kraft och lekfullhet samtidigt. Det är väldigt inspirerande. Jag älskar Beethoven för att han får människor att vakna till, att han inte är likgiltig. Han gillar inte sparlåga.

Det gör inte du heller?

– Nej, jag är inte mycket för sparlåga. Det är alldeles sant.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Klickokratin – Mediekrisens första offer är sanningen

Det kusligaste med tidningskrisen är att ingen, fortfarande, vet hur vi tar oss ur den eller vad som kommer sedan. Och det är lika bra att avslöja det med en gång: det dussintal tyckare och branschexperter som författaren, journalisten och samhällsdebattören Ulrika Kärnborg intervjuar i ”Klickokratin” vet det inte heller.

Krisens orsaker och symtom är lättare att peka på än botemedlen, och det gör Kärnborg förtjänstfullt. Grundproblemet är att digitaliseringen har gått snabbare än tidningarnas innovationsarbete, och att många beslutsfattare i jakt på nya affärsmodeller förirrat sig in i vad Journalistförbundets ordförande i en intervju torrt kallar ”felaktiga analyser av branschens framtid”. Vikande resultat har sedan behandlats med en modern form av åderlåtning: man har dränerat redaktionerna på journalister.

Klickjournalistiken har ”förändrat allt”, skriver Kärnborg, från rubriksättning och stilistik till arbetsmetoder och etik. I slutändan, menar hon, är det ett hot mot själva demokratin. Även de hon intervjuar är bekymrade; en före detta redigerare menar att man nu stöper om tidningarna till företag ”som låtsas syssla med journalistik, men som inte gör det”.

”Klickokratin” är främst en sammanställning av just mediebranschens sjukdomssymtom: annonstappet, sparpaketen, frysboxarna, textreklamen, listmissbruket, klickomanin. Några konstruktiva förslag ryms också, men de är vaga i konturerna. Digitalt presstöd? Utökad public service? Statligt avlönade kulturkritiker? Att medarbetare och kanske till och med läsare involveras i förändringsprocessen?

Jag hade önskat att Kärnborg var mer på djupet nyfiken på de digitala möjligheterna och vilka vägar framåt som öppnar sig om man ser dem som verktyg istället för hot. Om journalister och ingenjörer slår sina kloka huvuden ihop kan kunskapen som digitala plattformar genererar om läsarbeteenden bli basen för nya journalistiska produkter, som inte bara kittlar läsarnas klickfinger utan ger dem vad de vill ha även i längre perspektiv. Internet har ju inte bara givit oss klickmonster som Gawker, Buzzfeed och Lajkat, utan även journalistiskt ambitiösa sajter som Vox, Pro Publica och The Intercept.

Som summering av svensk journalistiks trångmål är boken adekvat. Men den som är mätt på papperskrisen rekommenderas att gå vidare med mer framåtblickande medierapportering, exempelvis hos Nieman Lab och Columbia Journalism Review. Även om journalistikens framtid är allt annat än kristallklar blir det där tydligt att den tar form i detta nu, och att den inte behöver vara så förtvivlat skrämmande.

 

Klickokratin. Mediekrisens första offer är sanningen
Författare: Ulrika Kärnborg
Genre: Sakprosa
Förlag: Atlas

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 26/8 2015.

2016-09-28 av Per-Ola Mjömark
Internetdagarna 2016

Crowdsourcing och crowdfunding i kubik

Johan Hammarlund har en lång bakgrund inom omvärldsanalys och omvärldsbevakning, och sysslar även en del med medieforskning.

–På senare år så har jag intresserat mig allt mer för nya tekniker inom omvärldsbevakning, och då inte minst crowdsourcing i olika former. Det finns idag ett stort och växande intresse för crowdsourcing och de närliggande fenomenen crowdfunding och delningsekonomi. Jag vill därför erbjuda en möjlighet för intresserade att få lära sig mer om detta och testa hur det funkar tillsammans med branschexperter och forskare, förklarar han.  

Berätta med dina egna ord om ert evenemang, vad är det som kommer att ske?

–Crowdsourcing och delningsekonomi är breda fenomen som kommer att ha stor påverkan på vårt samhälle på många områden. Därför är också programmet brett och spänner över allt ifrån panelsamtal med handfasta råd om hur man kan jobba med crowdsourcing och crowdfunding till diskussioner om framtidens samhälle. Vi kommer också att titta på hur användargenerat innehåll kan användas i medier och marknadsföring och hur crowdsourcing kan bidra till innovation och utveckling av nya affärsmodeller.

Är det någon/några talare du bokat som du ser lite extra fram emot att lyssna på?

–Jag ser fram emot att lyssna till alla olika spännande talare som kommer men det är faktiskt den praktiska delen som ska bli allra roligast. Många har bara läst om crowdsourcing men här kommer man att få möjlighet att testa själv vilket jag hoppas ska ge deltagarna nya idéer och impulser. Antingen kan man delta i ett Map Jam, där vi gemensamt kartlägger olika lokala initiativ inom delningsekonomin med hjälp av ett koncept framtaget av amerikanska Shareable, eller så kan man testa svenska Mapillarys omtalade tjänst som samlar in gatubilder genom crowdsourcing.

Vilka tycker du ska gå på ert arrangemang?

–Alla som kanske funderar på hur de kan använda sig av crowdsourcing eller crowdfunding i sin verksamhet, oavsett om det är ett företag eller en annan typ av organisationen, tycker jag ska gå. Även de som funderar på vilken effekt delningsekonomin kommer att ha på samhälle och näringsliv, eller hur de själva skulle kunna bidra till denna utveckling, kommer att ha mycket spännande att se fram emot. 

Om du fick välja ett, vilket annat evenemang på Internetdagarna skulle du vilja gå på och varför?

–Jag är väldigt nyfiken på blockchaintekniken och vilka uttryck den kommer att ta sig, och skulle därför gärna gått på det spåret. Men, tyvärr så ligger det på samma dag som mitt arrangemang så jag får försöka ta del av innehållet i efterhand.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Högt pris för billiga läkemedel

Den indiska läkemedelsindustrin växer snabbt och genererar stora exportintäkter. Men priset för billiga mediciner i Sverige och andra delar av världen är förgiftade vattendrag och storskalig produktion av multiresistenta bakterier. Det rapporterar Sam Sundberg som besökt fabriksområden i indiska Patancheru.

Mitt i Indiens mellangärde ligger en stad med sju miljoner invånare. Det är en stad med svindlande klyftor mellan det fina folket uppe på kullarna och gatubarnen i den gamla delen av staden. Men än djupare är klyftorna mellan det moderna Indien och det gammaldags.

Indien är hungrigt, på tillväxt, välstånd och framtid. Men medan små skikt av samhället klättrat till nya höjder har andra inte bara lämnats på kvar på botten utan trampats ner i utvecklingens namn.

Staden heter Hyderabad, och i dess nordvästra utkant ligger området Patancheru. För inte så länge sedan var det en bördig jordbruksmark och kör man omkring i området ser man fortfarande bufflar och getter beta på små gräsplättar inträngda mellan fabrikerna.

Fabrikerna började dyka upp under 70-talet. Indira Ghandi hade nämligen en plan. En plan om välstånd och utveckling. När hon representerade Medakdistriktet i parlamentet satte så industrialiseringen av Patancheru igång. Först kom metallverken, sedan kom läkemedelsfabrikerna.

Strax öster om Patancheru finns en namnlös liten sjö. Den är grågrön till färgen, och när jag kliver ur bilen vid sjön en mild vårdag slår en stank av död emot mig. Det är den sortens våldsamma stank som får människor som stiger ur luftkonditionerade bilar att krympa ihop och desperat försöka skydda sina ansikten.

Sjön är egentligen inte en sjö. Den är en stor pöl med avfallsvatten från läkemedelsfabriker på Bollaram Road precis intill. Narasimhulu, en äldre man från ortsbefolkningen som visar mig runt, förklarar att bilar varje dag transporterar vatten från sjön till reningsverket.

– Två tankbilar om dagen. Det är rent symboliskt, förstås. Så snart det regnar så svämmar sjön över och vattnet rinner ut i bäckar och grundvatten.

Bara ett par hundra meter bort ligger Narasimhulus son Sadanandams lilla bondgård, som han ärvt av sin far. Många av Patancherus jordbrukare har gett upp och jobbar nu i fabrikerna, men Sadanandam vet inget annat sätt att leva, säger han. Så han fortsätter driva sitt lilla jordbruk på den förgiftade marken.

Några höns pickar förstrött i jorden och små, svarta getter tittar frågande upp från förmiddagsvilan när Sadanandam skruvar på en kran ute på gården. Vatten börjar flöda ur ett långt rör.

– Det är tjugo år sedan vi kunde dricka det. I dag kan vi inte ens vattna grödor med det. För ett tag sedan dog en buffel efter att ha druckit av vattnet.

Lokalbefolkningen klagar på hudsjukdomar, ledsmärtor och andningsbesvär, men det är svårt att belägga orsakssamband mellan utsläpp och åkommor. Forskare har däremot belagt att vattnet i och omkring Patancheru är gravt förorenat.

För sju år sedan gjorde forskaren Joakim Larsson, i dag professor i miljöfarmakologi vid Göteborgs universitet, resan till Patancheru. Han lät analysera vatten från det lokala reningsverket och hans forskargrupp återvände senare för att ta prover från brunnar och vattendrag.

Resultaten blev en världssensation som, så snart de häpnadsväckande resultaten bekräftats, förändrades synen på riskerna med läkemedel i miljön. I Patancheru nämns Larssons namn med djup respekt.

Vad forskarna fann var de högsta halterna av medicinska substanser som någonsin uppmätts i naturen, en miljon gånger högre än vad man kan se i renat svenskt avloppsvatten.

I en av Patancherus sjöar var halterna av antibiotika och antihistamin högre än i blodomloppet på en patient som aktivt behandlas med substanserna. Och just utsläppen av antibiotika inrymmer en speciell problematik. Joakim Larsson beskriver det som en närmast perfekt fabrik för att producera antibiotikaresistenta bakterier.

Ett par kilometer bort har doktor Allani Kishan Rao sin praktik, Yashodara Hospital. På vägen dit passerar vi otaliga små läkemedelsfabriker, och några stora. En av dem är Aurobindo Pharma, som producerar generiska läkemedel för en global marknad. De har levererat till jättar som AstraZeneca och Pfizer, men kunderna växlar.

Företaget har upprepade gånger blivit föremål för sanktioner från både indiska och amerikanska myndigheter, just för flagranta brister i miljöarbetet. Men miljöbov eller ej, de är idag ett av Indiens största och mest lönsamma företag.

Vi gör ett kort stopp vid den uttorkade sjön Gandigudem Cheruvu, som tidigare var populärt fiskevatten. I dag är den helt död. När regnen kommer fylls den på, och då passar man på att släppa ut avfallsvatten i den, för att det ska spädas ut innan det rinner vidare i kretsloppet. Idag är botten en narig sårskorpa av porös jord med en märklig, frän lukt.

Fläckiga filtar på stålhårda britsar. Sprucket kakel och dystert rasslande takfläktar. Mottagningen ser mer ut som scenografi från en dystopisk film än som en svensk vårdcentral. Men Allani Kishan Rao, själv klädd i klanderfri, kritvit dress, är en populär byläkare. Han har engagerat sig i Patancherus invånares öden i decennier.

Sedan nittiotalet har han drivit rättsprocesser om miljöförstörelsen och 2002 författade han en bok med titeln ”Patancheru – a hell on earth”. I dag är det tydligt att han förlorat hoppet. Tonen är närmast apokalyptisk. En kvinna i trakten tvättade kläder i floden varje dag under sin graviditet, berättar han. Hon simmade i den och drack ibland av vattnet. Hennes barn föddes utan ögon.

– Det är företagsterrorism, upprepar han gång på gång och jämför läkemedelsföretagens agerande i Patancheru-området med talibanernas attack mot en skola i Pakistan i december, där 145 mördades. Det är med tungt hjärta jag säger det, men samma sak har hänt här. Under lång tid. Och ingen gör något åt det.

Miljöaktivisterna i Hyderabad ser varken myndigheter eller politiker som allierade i kampen för en dräglig livsmiljö. I deras ögon är makthavarna förblindade av läkemedelsindustrins exportintäkter. De är förvisso avsevärda: omkring 100 miljarder kronor årligen, med en tillväxt på 20 procent. Industrin sysselsatte 2013 över 345 000 indier. Därför, säger aktivisterna, är byråkratin urholkad av korruption, kontrollinstanserna tandlösa och efterlevnaden av befintligt regelverk usel.

Myndigheten som ska kontrollera fabrikernas miljöpåverkan huserar i norra delen av staden i en illa underhållen byggnad där strömmen går flera gånger om dagen. På Telangana State Pollution Control Board har de inte heller några direkta invändningar mot aktivisternas lägesbeskrivning.

En högt uppsatt tjänsteman skrattar gott åt frågan om det förekommer politiska påtryckningar och brister ut i en lidelsefull monolog på telugu innan han landar i bister engelska:

– Ja, det förekommer politiska påtryckningar. Det är vardagsmat.

Myndigheten har insatsgrupper som åker ut och inspekterar fabriker, framförallt när det kommer in klagomål. Det händer att fabriker får reprimander eller till och med får stänga medan man åtgärdar problemen. En fabrik hölls stängd i fyra år efter att ha släppt avfallsvatten rakt ut i strömmen. Men ofta röjs bevisen undan innan inspektörerna kan granska dem.

– Våra anställda har sina egna telefoner, säger tjänstemannen med en axelryckning. Det är vanligt att det kommer tips den vägen till politiker och fabriker.

Kia Salin, miljöstrateg på läkemedelsverket här hemma i Sverige, konstaterar över telefon att läkemedelsindustrins miljöpåverkan är ett globalt problem.

– Tyvärr är det inte isolerat till Indien, det ser likartat ut i flera länder. Dessutom står vi inte bara inför ett moraliskt problem, att vi så att säga exporterar miljöförstöring till de här länderna. Utsläppen av antibiotika bidrar också till utvecklingen multiresistenta bakterier. Det är ett oerhört problem, för oss och för hela världen.

Som konsument är det i dag omöjligt att välja ”gröna” läkemedel. Den läkemedelsproducent som satsar på hållbart producerad medicin får inte ens nämna det på förpackningen och någon offentlig information om vilka underleverantörer som producerar aktiva substanser finns inte att tillgå.

Läkemedelsverket har däremot möjlighet att följa ett specifikt läkemedel genom hela produktionskedjan, och inom ramen för sin forskning har Joakim Larsson fått deras hjälp att spåra produktionen. Vid det aktuella tillfället undersökte han ett utsnitt av läkemedlen på svenska apotekshyllor och fann att 74 av dem innehöll substanser tillverkade i Patancheru, som han dessutom hittat i vattnet där.

Kia Salin på läkemedelsverket bekräftar att en ”mycket stor andel” av våra läkemedel produceras i området, och i liknande områden runtom i världen där miljöpåverkan är stor. Men hon är trots allt förhoppningsfull om att situationen kan förbättras.

– Vi har fått billigare läkemedel till priset av de här miljöproblemen. Så är det. Men det finns ett gryende intresse hos konsumenter, politiker och industri för mer hållbar produktion. Vi måste ta tag i det nu. Det finns teknik som kan göra produktionen renare. I många fall finns till och med sådan i fabrikerna, men man väljer att inte använda den på grund av att energikostnaderna är höga.

Kia Salin och Joakim Larsson är överens om att man på internationell politisk nivå måste skapa incitament för en hållbar läkemedelsproduktion. Där har de också medhåll från industrin. Kan man skapa en efterfrågan på dyrare, grönare läkemedel och göra hållbar produktion till en konkurrensfördel så kommer producenterna att anpassa sig. Det är förhoppningen.

Men faktum kvarstår. Det har gått mer än sju år sedan Joakim Larsson publicerade sina första forskningsresultat och mycket lite har förändrats.

Utvecklingsländer som Indien offrar fortfarande sin egen miljö och skapar ett globalt hot i form av multiresistenta bakterier, allt för att kunna priskonkurrera på världsmarknaden för läkemedel. Och i en enkel privatklinik vid Mumbay Highway sitter doktor Allani Kishan Rao och skakar på sitt skalliga huvud.

– Domstolarna bara skjuter upp fallen, år efter år, och miljöförstöringen pågår mitt under näsan på industri, investerare, myndigheter och politiker. Man undrar. Vilken dörr ska vi knacka på för att någon ska rädda våra liv?

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 5/6 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Ingenting är längre heligt i journalistiken

Telia betalar lönen till en Aftonbladetjournalist. Volvo sponsrar Svenska Dagbladets intervjuserie med näringslivstoppar. Joakim Thåströms managementbolag betalar musikjournalisten Jan Gradvall för intervjuer.

Drar du streck mellan de svarta plumparna i den svenska journalistikens utveckling på sistone sitter du snart framför en bild som liknar ett gammalt Bob hund-album: ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”

Du blir kanske också sittande med en fråga. Är ingenting heligt längre?

Det är en fråga som jag lyckligtvis kan besvara. Nej, ingenting är heligt. Och det är i grunden sunt. Men riskabelt.

Journalistik blir inte per automatik undermålig för att den finansieras av telekombolag eller biltillverkare. Sanningen är att journalistik betald av läsare, lyssnare, tittare och filantroper är sällsynt. Annonsintäkter är en viktig del av mediefinansieringen, och när de sinar tarvas nya sätt att betala för journalistik. I jakten på nya intäkter har vi ingen användning för heliga dogmer. Däremot behöver vi ruskigt gott omdöme, och olyckligtvis tycks det tryta i samma takt som annonspengarna.

När Dagens Media frågar Aftonbladets chefredaktör om satsningen ”Digitala livet”, där Telia sponsrar tidningen med en USA-korrespondent, säger han att den digitala utvecklingen är ”en av de största berättelserna just nu” och att Aftonbladet genom samarbetet med Telia får möjlighet att bevaka den ”på ett mer omfattande och insatt sätt”. Det hade varit en rimlig hållning om pengarna kom utan andra förbehåll än en ”Artikeln är sponsrad av Telia”-märkning, för att Telia ser ett värde i att associeras med kvalitetsjournalistik om IT.

Tyvärr blir det uppenbart att satsningen ”Digitala livet” är värdelös som journalistik betraktad i samma ögonblick som Teliaföreträdare yttrar orden ”Vi har inflytande över innehållet” och ”Samarbetet ska inspirera människor kring vilka möjligheter digitaliseringen erbjuder”. Att ge sådant journalistiskt inflytande till en övervakningstokig telekombjässe förefaller lika klokt som att låta smspengar.nu inspirera människor kring vilka möjligheter ett nytt billån erbjuder. Annonspengar är värdefulla när de finansierar journalistik, inte när de finansierar annonstexter, så frågan är hur man ser på ”Digitala livet”. Är det journalistik, annonstext eller, hemska tanke, håller allt på att smälta ihop under begreppet ”innehåll”?

Vi har som sagt inte råd med heliga dogmer för renlärig journalistik, och så kallat branded content kan vara en väg framåt. Det kommer aldrig att vara oproblematiskt, men vi får nog lära oss att leva med att finansiering av journalistik numera är problematisk.

Ändå vill jag hoppas att vi kan vara överens om en sak: Journalistik ska ha ambitionen att berätta sanningen om världen. I samma stund som den ambitionen får ge vika för att något företag vill ”inspirera människor” rear journalistiken ut sin själ. Då störtar medierna huvudstupa ner i en kapplöpning mot pressetikens botten.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 13/6 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Uttråkning är bästa vapnet mot massförströelse

Den replik jag tycker bäst om att höra ur mina barns munnar klingar av akut livsleda. – Åååh! Jag har inget att göööra! Orden betyder i själva verket ”Får jag låna din Ipad? Snälla snälla? Okej, jag vet att jag inte får, men det är det enda jag kan tänka på. Snälla?”

Om jag lämnar barnen till uttråkningens skärseld kommer jag att få utstå tio minuter av gnäll och gnissel. Men är jag bara tillräckligt kallblodig kommer jämret snart att bytas mot smattrande steg på övervåningen, tjatter, mystiska tystnader, fniss – nyuppfunna lekar systrar emellan.

Som småglin i Skellefteå i slutet av 70-talet lärde jag mig en gång att läsa av ren uttråkning. Därmed blev världen betydligt roligare, men uttråkningen drog ändå in som spridda skurar av utspätt regn. Medieutbudet var nämligen på den tiden ändligt. Fastnade jag på en bänk, väntande på något som aldrig hände, så var den enda underhållningen att tänka tankar om tankar som tänkte tankar om andra tankar.

Internet är det ultimata massförströelsevapnet, ett dödligt hot mot tråkigheten. Den dagen du får en egen mobil behöver du aldrig ha tråkigt igen. Jag har med fasa sett dagens (som alltid) förtappade ungdomar sitta och mata bilder, spel och Youtube-klipp på sina skärmar med tomma blickar och korta avbrott endast för att hinka energidryck. Allt för att upprätthålla ett tillstånd av konstant distraktion. Skulle du till äventyrs ha ett rutinbetonat jobb som lämnar din hjärna understimulerad kan du lita på att någon omtänksam typ täpper till de mentala andningshålen med skrällande reklamradio.

Søren Kierkegaard hävdade att uttråkning var roten till allt ont i världen, men jag tilltalas mer av Walter Benjamins uttråkningsbejakande skrifter. Redan för 80 år sedan fruktade han att städernas modernitet hotade att utrota uttråkningen och lämna oss oförmögna till den mentala avslappning som krävs för att, exempelvis, på djupet tränga in i litteratur.

Färsk forskning från Storbritannien och USA visar dessutom att vi blir mer kreativa av uttråkning. Eller för att hålla oss till empiriskt belagda fakta: en grupp som först utsätts för en trist, repetitiv syssla är bättre än en kontrollgrupp på associationstester samt att uppfinna nya användningsområden för plastmuggar. I dag måste vi aktivt söka uttråkningen för att uppnå den, och ibland även förvägra barnen Netflix-lindring. Ty varje gång jag har dött av uttråkning har jag gjort samma erfarenhet: det är en död som går över, och även om fångenskapen i ett understimulerande limbo i stunden tycks outhärdlig, så öppnar den inte sällan ett rum i skallen där nya tankar får plats för piruetter.

Ibland smyger jag upp på övervåningen för att observera hur systrarna övervunnit tråkigheten. Då upptäcker jag att de små änglarna klippt sönder sina påslakan för att sy dockkläder eller plundrat mitt skrivbord på märkpennor och ritat Lego Chima-legender över alla soffkuddar. Det är kreativitet det. Eller möjligen hämnd. Det kan inte uteslutas att även Kierkegaard var något på spåren.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 1/6 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Skärmens glitter och hålen i våra själar

Den kommer när jag sätter surfplattan i treåringens händer för att få ro att laga middag. När jag tänkt läsa ut en bok men fastnar i Wordfeud. När det slår mig att vi sitter fyra vuxna runt ett krogbord, var och en försjunken i sin egen mobil.

Den är irrationell, emotionell, dunkla hugg utan tydlig avsändare. Men känslan är så tydlig och så välbekant att den vid det här laget förtjänar ett eget namn. Låt oss kalla den skärmskam.

Debatten om vårt digitala medielandskap rasar permanent i spalterna. Professor Hugo Lagercrantz går, än en gång, till storms mot att barn använder skärmar. Medieforskaren Jesper Strömbäck larmar om en ny generation som tyr sig till dubiösa nätkällor i stället för att ta del av gamla hederliga, vederhäftiga nyhetskällor. Och båda får mothugg från debattörer som menar att oron för det nya medielandskapet är omotiverad.

Ja möjligen är den omotiverad, oron liksom skammen. Inte desto mindre är känslorna verkliga. Statens medieråds sprillans nya rapport ”Ungar & medier 2015” kommer därför lägligt och bjuder på flera intressanta rön. Framför allt visar den att digitaliseringen av vår vardag är rask och obeveklig. Bland riktigt små barn exploderar spelandet, tack vare surfplattorna. Bland tonåriga pojkar ägnar nästan hälften över tre timmar om dagen åt spel. Lika många tonårsflickor ägnar sig nu åt sociala medier tre timmar om dagen.

Skärmrelaterade aktiviteter har med andra ord en oerhört framträdande roll i svenska barns liv. Det är knappast förvånande att det sätter griller i huvudet på oss som vuxit upp utan dagens medieöverflöd. Kan det vara nyttigt med ett outsinligt utbud av ”My little pony”, ”Lego Chima” och ”Dora utforskaren”? Var inte världen en rimligare anordning när vi fick vänta en vecka mellan ”Tom & Jerry”-avsnitten i ”Tecknade pärlor” på SVT?

I Medierådets studie har barn och ungdomar själva fått bedöma vad de lägger för mycket och för lite tid på. Tendensen är entydig. Barn upplever att de lägger för mycket tid på skärmrelaterade aktiviteter som spel, mobilen och sociala medier, och för lite tid på analoga aktiviteter som att idrotta och läsa böcker. Antingen missbrukar våra barn spel och sociala medier mot bättre vetande, eller så har de från omgivningen anammat attityden att skärmrelaterade aktiviteter är något fult som man inte ska ägna för mycket tid åt. När föräldrarna bedömer vad barnen lägger för mycket tid på säger de mycket riktigt precis samma sak: allt skärmrelaterat.

”Ungar & medier 2015” ringar in skärmskammen men botar den inte. Medierådet har valt att inte gå ut med råd om hur mycket tid man bör tillbringa framför skärmar. Det är på goda grunder, skärmtid kan innebära så många olika mer eller mindre nyttiga saker.

Men det betyder också att vi trots den intensiva diskussionen står där lika vilsna som innan, obönhörligt förförda av skärmarnas glittrande digitala världar och samtidigt plågade av känslan att de kanske, kanske inte, långsamt gnager små hål i våra själar.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 14/4 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Sebbe Staxx. Musiken, brotten, beroendet

När hiphopbandet Kartellen för några år sedan sågades i Kingsize Magazine var Sebastian Staksets, alias Sebbe Staxx, reaktion självklar. Han sökte upp recensenten: ”Din lilla horunge. Kom ner, vi vill prata med dig, fattar du!?”

Episoden återges summariskt i den 29-årige musikerns självbiografi, mellan knarkaffärer, väpnade rån och misshandelsfall.

”På gatan, om du säger att någon är keff, då är det bråk. Så enkelt är det. Och i ärlighetens namn så har jag fortfarande inte släppt det där tänket.”

Med andra ord är det inte utan bävan jag recenserar Staksets självbiografi. Särskilt som den, så långt in, inte är något att hänga i julgranen. Men det är nog ingen fara. Tror jag. I dag är ju Sebastian Stakset frälst.

Vägen dit är lång och bråkig. Det börjar i barndomens mobbning och stök, i de första dåliga valen som snart leder Sebastian Stakset in i en återvändsgränd av kokain och kriminalitet.

Unge Sebbe hör långt ifrån till de mest utsatta i vårt samhälle. Han har föräldrar som bryr sig och lantställe på Gotland. Men han får ingen respekt från sina jämnåriga, han förväxlar ungdomlig vilsenhet med utanförskap och han hungrar efter bekräftelse. Han vill vara någon.

Snatteri är ett sätt att få status, men det är när han skaffar kniv hans öde beseglas. Hot och hugg ger honom smak på våldets makt. Samtidigt förlorar han sig i utanförskapets retorik, bestämmer sig för att gatan, betongen och miljonprogrammen har gjort honom till en gangster som vanliga Svenssons inte kan förstå. Kokainet och fängelsestraffen snärjer honom allt hårdare i de destruktiva tankemönstren.

Första delen av boken är ett haveri. Stakset blandar gangsterromantik med haltande förklaringsmodeller där mobbning, segregering och taskiga poliser anförs som förmildrande omständigheter för att han rånar, sticker ner folk med kniv och dödshotar sin flickvän så att hon inte törs lämna honom.

Stakset sitter på häktet i Huddinge när hans dotter föds. Det är en skam i sig. När han väl kommer ut och är ensam hemma med dottern snortar han kokain hela natten och märker inte att hon ligger och skriker. Botten är nådd.

Där, när Stakset till sist börjar kämpa för sitt och sina barns liv, griper boken äntligen tag.

Behandlingshem hjälper – ett tag. Sedan åter in i mörkret. Igen och igen. Framgångarna med Kartellen har två sidor. Musiken ger nytt fokus, men hiphopvärlden är å andra sidan ingen kurort utformad för folk som vill bli drogfria. En flock asgamar ur kultursfären dras dessutom till Staksets ruttnande liv. Ett dokumentärteam från SVT följer honom i hasorna ett tag, men tröttnar när han inte beter sig illa nog. Fryshuset gör en pjäs med honom och skådespeleriet slungar honom in i gamla vanor igen. Sedan snuvar de honom på inkomsterna. Allt enligt Stakset själv.

När han till sist har bränt alla tänkbara broar besöker han mamman till den livstidsdömde Kartellen-kamraten Kinesen. Hon är pastor, de ber tillsammans och Stakset får en förnimmelse av Gud, som hämtad ur en saga: ”Det var som en renande eld for igenom mig och brände bort all smuts som tyngde min själ.”

Sedan dess har han vacklat fram längs den smala vägen.

Det är en tillrättalagd avslutning, passande för en bok som bara fläckvis tränger bortom flosklerna. Livet är inte så enkelt som att man hastigt blir frälst och god, och så blir livet en dans på rosor. Staksets kamp fortgår. Som rehabiliterad alkoholist, narkoman och våldsbrottsling vet han att han måste fortsätta slita för att hålla mörkret borta. Men nu går i alla fall Jesus vid hans sida. Förhoppningsvis ser han också till att Sebastian Stakset avhåller sig från att attackera arma litteraturkritiker.

 

Sebbe Staxx. Musiken, brotten, beroendet
Författare: Sebastian Stakset, Niklas Malmborg
Genre: Sakprosa
Förlag: Norstedts
254 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 8/4 2015.

2016-09-28 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Idag ska vi inte dö – Fångar i krigets Syrien

Niclas Hammarströms sambo är på varuhuset Brisak i Gustavsberg för att handla julpynt med barnen när mobilen ringer. Utländskt nummer. På knagglig engelska förklarar en röst att hennes man är vid liv. Än så länge. Rösten kräver en arabisktalande tolk om 24 timmar, därefter bryts samtalet.

Historien har sedan dess vevats många varv i medierna. Frilansjournalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed tar sig in i Syrien för att skriva om situationen i Qalamoun-regionen.

På väg tillbaka till Libanon stoppas de i en vägspärr och förs bort, kidnappade av en rebellgrupp. I en och en halv månad är de frihetsberövade. De svälter, torteras och pendlar mellan hopp om frihet och skräck för att aldrig få återse sina familjer.

Boken börjar med frilansjobbet, en prosaisk startsträcka där duon framstår som äventyrsturister. De körs runt i Qalamoun av motvilliga reseguider med jihadistskägg och Kalasjnikovgevär som försöker se till att de kommer lagom nära strider och lidande utan att hamna i verklig fara.

Hammarström muttrar över att han behöver mer action i sina bilder medan Falkehed samlar pratminus.

Ibland konstaterar han att han gjort en särskilt bra intervju men det ger aldrig någon riktig utdelning på sidan.

Boken är så långt inget strålande reportage om inbördeskriget i Syrien, däremot en intressant inblick i utrikesjournalisters arbete. När Hammarström står och komponerar bilder under attackerande stridsflyg – med kulspruteeld smattrande över huvudet irriterar han sig på att de flyende människorna springer ifrån honom istället för in i bilden – önskar jag stilla att ett arbetsmiljöombud kunde ingripa. I det ögonblicket blir det plågsamt tydligt att känslan av kontroll över situationen är helt illusorisk.

När svenskarna så tas som gisslan börjar en gripande psykologisk thriller om två män som, trots sin maktlöshet, förtvivlat kämpar för sina liv. Jo, det är konstant spännande. Även om vi vet att de kommer att släppas vet vi inte vad de kommer att utsättas för, timme för timme, och hur de kommer att hantera det.

Hammarström och Falkegård kämpar för att hitta flyktmöjligheter, för att säga rätt saker till kidnapparna, för att hålla sams, för att få en förhandling till stånd. Och, framför allt, för att se till att de inte kommer hem som psykiska vrak – om de kommer hem.

Gisslantillvaron är mardrömslik. Det är en klyscha jag står för, jag har på riktigt drömt mardrömmar om fängelsehålan under läsningen.

Maktlösheten och dödsångesten beskrivs så återhållsamt att det kryper i huden. Men det som på allvar tar andan ur mig är korsklippningen mellan källarhålans mörker och de anhörigas förtvivlan i Värmdö och Paris.

Telefonförbindelsen mellan Qalamoun och Brisak öppnar en portal mellan två oförenliga världar. Kontrastverkan mellan luciafirande och skenavrättningar är outhärdlig.

Några av de tyngsta själsliga prövningarna i fängelsehålan kommer av författarnas skuldkänslor för att ha övergivit sina familjer för att åka på äventyr i helvetet.

Visst drivs reportrarna av en vilja att berätta för världen om vad som händer befolkningen i ett utsatt område i Syrien, men de ädla journalistiska ambitionerna väger lätt i fängelsehålans mörker jämfört med skuldkänslorna över vad de utsatt sina käraste för.

Ändå är boken i slutändan ett lysande argument för just det journalistiska uppdraget.

Bara genom att öppna den där helvetesportalen mellan olika världar kan vi komma situationen i avlägsna, krigshärjade länder nära.

Det är mycket mycket farligt och mycket mycket viktigt.

 

Idag ska vi inte dö – Fångar i krigets Syrien
Författare: Magnus Falkehed, Niclas Hammarström
Genre: Sakprosa
471 s. Norstedts

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 25/3 2015.

2016-09-27 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Filterbubblan sluter sig allt tätare om oss

Algoritmer som skräddarsyr vår nättillvaro väver in oss i en allt tätare bekräftelsekokong. Nu vill Google utveckla nya algoritmer som ska förhindra att nätet förvandlas till en ekokammare.

Internet har slagit massmediernas informationsmonopol sönder och samman. Alla med nättillgång kan i dag ta del av miljontals olika röster, från traditionella massmedier till nischade alternativa medier, enskilda bloggare och Twittertyckare.

Men? Jo, det finns några men här. Inte minst har det vuxit fram en oro hos forskare och mediedebattörer kring att vi stängs in i slutna informationsekosystem eller, med Eli Parisers begrepp, filterbubblor.

I boken ”The filter bubble” (2011) beskrev Pariser effekten av att webbsökningar personanpassas. I ett nyckelexempel bad han, i samband med oljeläckan från plattformen Deepwater Horizon i Mexikanska gulfen 2010, två vänner att googla ”BP”. Den ena fann en massa information om miljökatastrofen från olika nyhetsförmedlare. Den andra fann information om investeringsmöjligheter i BP:s aktie. Googles algoritmer tolkade de identiska söktermerna som vitt skilda förfrågningar.

Sedan december 2009 är alla Googlesökningar personanpassade, om man inte aktivt undviker det. Sökresultaten serveras efter att Google vägt in en stor mängd faktorer som ringar in användaren: webbläsare, sökhistorik, vilka sajter man besökt på sistone, geografisk position och så vidare.

”The filter bubble” blev en omdebatterad varningsklocka som illustrerade de oönskade effekter som kan uppstå när algoritmer manipulerar våra sökresultat. Exakt hur stor effekt Googles personanpassning har på sökresultaten är omtvistat och föränderligt över tid då Google ständigt justerar sina sökalgoritmer, men sedan Parisers bok först publicerades har konceptet filterbubbla aktualiserats i en rad sammanhang.

Greg Marra, en 26-åring bosatt i Kalifornien, lyfts ofta fram som en av journalistikens främsta makthavare i dag. Marra arbetar inte på någon stor tidning, tv-kanal eller nyhetsbyrå, utan på Facebook. Han ansvarar för algoritmerna som styr Facebooks nyhetsflöde, med andra ord vilka uppdateringar som användarna ser och inte ser, däribland alla länkar till artiklar runt om på webben.

Artikellänkar på Facebook står i dag för en betydande andel av trafiken till tidningssajter, enligt flera undersökningar över 20 procent. Den siffran gör Marra och hans medarbetare till tunga makthavare i dagens medielandskap. När de justerar algoritmen för nyhetsflödet så att en viss typ av innehåll prioriteras högre eller lägre kan det innebära stora förändringar i trafiken till tidningars webbplatser, särskilt för dem som byggt upp sin verksamhet kring spridning i sociala medier.

Som Facebookanvändare ser du framför allt uppdateringar från dina vänner, människor som tenderar att likna dig själv i etniskt, kulturellt och socioekonomiskt hänseende. Marras algoritmer förstärker bubbeleffekten genom att iaktta vilka länkar du ”gillar”, kommenterar och klickar på, och serverar dig sedan mer sådant, eftersom algoritmen antar att du uppskattar sådant innehåll.

Många tidningar har inspirerats (och skrämts) av Facebooks framgångar och sneglar nu på att själva personanpassa nyhetsvärderingen på sina sajter, så att exempelvis den som bara läser lokalnyheter och sport får färre puffar för utrikes och kultur på förstasidan. På så sätt hoppas man åter göra sina förstasidor attraktiva nu när allt fler hittar sina nyheter via sociala medier.

Läser du den här texten på nätet så har du säkert vid det här laget reflekterat över hur du hittade hit, vilken roll redaktörer, sociala medier-bekanta och eventuellt algoritmer hos Facebook eller Google spelade. Du ska också veta att du i så fall är iakttagen av de så kallade trackers som kartlägger dina rörelser på webben, allt för att kunna visa dig mer svåremotståndliga annonser.

Härom veckan skrev Svenska Dagbladets Malin Ekman om mediehuset Schibsteds (Svenska Dagbladets ägare) långt gångna planer på personanpassade nyheter. Med en gemensam inloggning till Schibstedsajter som Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Blocket samlas data om användarna. Ett team med erfarenheter från bland annat Facebook, Google och Twitter jobbar nu på en strategi för att personanpassa såväl annonser som nyheter.

Personanpassade nyheter är inte utan risker. Fördjupningen i ämnen som redan intresserar oss kan komma på bekostnad av den breda nyhetsorientering vi behöver som medborgare i en demokrati. Det är mediehusen medvetna om, men det är en öppen fråga hur de i framtiden balanserar presentationen av det vi gillar att läsa och det vi behöver veta.

I internationell debatt har man länge talat om ”ekokammare”, slutna informationsbubblor där deltagarna förstärker varandras åsikter. I boken ”Echo chamber” (2008) beskriver exempelvis forskarna Kathleen Hall Jamieson och Joseph N Capella hur den konservativa mediebubblan i USA, från Rush Limbaugh till Wall Street Journal och Fox News stärker de konservativa väljarna i deras politiska övertygelser.

Ekokammare förekommer både på nätet och utanför. Främlingsfientliga ”sverigevänner” skapar forum där likasinnade bekräftar varandras världsbild, militanta islamister gör detsamma, liksom vaccinationsmotståndare och förnekare av växthuseffekten.

För några år sedan var Jenny McCarthy gäst i Oprah Winfreys tv-program. McCarthy är känd som modell och programledare men även som framträdande vaccinationsmotståndare. I programmet frågade Oprah henne hur hon kunde vara så säker på att vaccinationer verkligen var skadliga för barn. Svaret blev ”modersinstinkt”. Och information som McCarthy hittat på nätet.

McCarthys replik ”Jag fick min examen från Google-universitetet” blev snabbt en symbol för den inskränkta, vetenskapsföraktande attityden hos grupper som finner stöd hos varandra och i pseudovetenskap som stöds av annan pseudovetenskap. Personanpassade sökresultat riskerar att befästa en vaccinationsmotståndares världsbild genom att servera sökresultat från vaccinationsfientliga källor, baserat på insikten i vilka sidor personen ifråga besökt tidigare.

I värsta fall blir informationsbubblorna kuvöser för hat och okunnighet. För de flesta nätanvändare blir effekterna emellertid mer subtila. För den medvetne mediekonsumenten krävs det bara några knapptryckningar för att få tillgång till oöverskådliga mängder information från massor av olika källor, och det finns även tekniska hjälpmedel för att bryta sig ur sin filterbubbla. Nyhetsläsaren Random puffar till exempel för nyheter man inte skulle ha hittat i sitt eget sociala medier-flöde, och webbläsartillägget Bobbles syfte är att sätta Googles personanpassning av sökresultat ur spel. Men ett större, mer djupt rotat problem är vår mänskliga benägenhet till konfirmeringsbias. När vi översköljs av ohanterliga informationsmängder söker vi oss till det bekanta och begripliga. En del av oss är också i grunden ointresserade av att ifrågasätta våra egna föreställningar.

I en Aftonbladetartikel om Utøya-dådet talade ­Katrine Marçal med Jamie Bartlett, chef för forsknings­programmet om våld och extremism vid den brittiska tankesmedjan ­Demos. Bartlett sade att Anders Behring Breivik uppehöll sig i en online­bubbla som gjorde honom övertygad om att han hade brett stöd för sina handlingar: ”När du spenderar tid på internet, läser samma dokument och bara pratar med samma människor, då kommer du aldrig i kontakt med någon eller något som säger emot dig. Allting tycks överensstämma med din världsbild och du hamnar i en ekokammare som kan bli väldigt farlig.”

Breivik är ett exempel på när informationsbubblor blir direkt farliga. Även islamistisk extremism kan gro under liknande förutsättningar. Underrättelsetjänster lägger därför avsevärda resurser på att identifiera och övervaka slutna miljöer där fanatiker radikaliserar varandra.

Nyligen släppte The Quilliam Foundation, en brittisk tankesmedja fokuserad på radikalisering och terrorism, en rapport där de föreslår att sociala medier-företag ska hjälpa myndigheter med ”counterspeech”, att leverera motargument mot extremismen i nätforum där radikalisering pågår.

En naturlig följdfråga är om algoritmerna hos Facebook, Google och andra nättjänster – just de som anklagats för att skapa filterbubblor – skulle kunna användas för att identifiera problematiska bubblor och dessutom aktivt föra in avvikande åsikter i de hermetiska gemenskaper där våldsideologier och samhällsfarlig pseudovetenskap frodas.

Somliga menar i alla fall att det är möjligt. I veckan rapporterade tidningen New Scientist att ett av Googles forskningsteam jobbar på ett system som kan komma att förändra företagets sökalgoritm i grunden. För att avgöra en webbsidas relevans ska algoritmen, förutom att räkna antalet länkar till sidan, bedöma dess sanningshalt. Algoritmen jämför påståendena på webbsidan med informationen i Googles Knowledge Vault, en samling av fakta som företagets algoritmer samlat in från internet. På så sätt ska exempelvis villfarelser om vaccins skadlighet och judiska konspirationer skuffas undan till förmån för alllmänt vedertagna sanningar.

Det är ett ambitiöst projekt. Lyckas det kan algoritmerna förvandlas till verktyg för att spräcka bubblorna av desinformation som växer på nätet och kanske rent av motverka radikalisering.

Men? Jo, det förutsätter förstås att vi anförtror Google, informationsålderns mäktigaste företag, den samhällskritiska uppgiften att avgöra inte bara vad som är relevant i det globala informationsflödet, utan också vad som är sant.

Något säger mig att Eli Pariser redan har börjat skissa på en uppföljare till ”The filter bubble”. Det kan bli en lång serie om hur välmenande algoritmer allt mer begränsar vår världsbild.

Essän publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, 9/3 2015.