2021-04-14 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Fråga oss – en GLAMmig fredag!

Glamlogo skapad av användare Husky CC BY 3.0

Vi har fått frågor och synpunkter på hur man kan samarbeta på Wikimedias plattformar. Det som är speciellt är att projekt och samarbeten är öppna för alla och att vi har gemensamma verktyg och arbetsytor. Fredag den 16 april kör vi en öppen frågestund för de som är intresserade och vill komma igång på plattformarna.

Genom den enkätundersökning som genomfördes under mars 2021 fick vi in flera förslag på områden där vi kan arbeta vidare tillsammans. På frågan om vad man vill uppnå genom ett samarbete på Wikimedias plattformar fick vi bland annat följande svar:

  • Att kunna nå ut till långt fler personer med den kunskap man förvaltar
  • Göra data tillgängligt och sökbart över lång tid
  • Få en större spridning för sitt digitala material
  • Ökad delaktighet och tillgänglighet

På frågan hur Wikimedia Sverige kan hjälpa till fick vi bland annat dessa svar:

  • Underlätta för organisationer att lägga upp eget material
  • Praktisk hjälp med uppladdning och rådgivning
  • Samverka inom ramen för olika projektet
  • Möjlighet att ställa frågor och få stöd
Arbete på Wikimedias plattformar. Foto: Jens Mohr CC BY 3.0

Ett enkelt sätt att påbörja sitt arbetet är att undersöka olika projektsidor eller lägga upp en arbetsstruktur på sin användarsida. Vill man bjuda in och beskriva arbetet mer offentligt finns även ärendehanteringssystemet Wikimedia Phabricator. Här kan man bryta ner arbetsuppgifter i en mer detaljerad nivå och vara fler som delar på uppgifterna i  projektet.

Är man nyfiken på hur arbetet sker på världens största öppna fria dataset, Wikidata, kan man kolla dess Workboard på Phabricator. Arbetet med den här bloggposten finns till exempel med på ett mycket mindre projekt som heter GLAM 2021.

Vill du veta mer? Fråga oss! På fredag den 16 april mellan 13:00 – 15:00 har vi en öppen frågestund där vi kommer berätta mer om arbetet på Wikimedias plattformar. Länken till videomötet är: https://meet.google.com/cfi-emuc-ncn

Våra videomöten följer riktlinjerna för inkluderande möten och akronymen GLAM står för Galleries, Libraries, Archives and Museums. 

Länkar

En GLAMmig fredag!
Resultat av undersökningen

The post Fråga oss – en GLAMmig fredag! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-04-01 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Arbetsamma museer

I det ständigt pågående arbetet med att göra Wikipedia GLAMmigare gjorde vi under mars en ny insats tillsammans med Arbetets museum och ArbetSam för att få fler entusiaster från alla arbetslivsmuseer att bidra med sin ämneskunskap, sina källor och sitt bildmaterial till Wikimediarörelsens olika projekt.

Början på Tågatan, Åsle tå, Foto: Asleta, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Under två kurstillfällen online, med 12 deltagare från söder till norr, lärde sig deltagarna först att förbättra och skriva nya artiklar och sen att bidra med bilder och filmer till Wikimedia Commons och alla artiklar. Som förberedelse hade deltagarna även gått igenom delar av Wikipediapaketet i Digiteket, de onlinmoduler för bibliotekarier som finns i KBs digitala lärplattform.

Dräkt för elev vid statens sjuksköterskeskola i Göteborg 1954, Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, Göteborg, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Utöver det rent redigeringstekniska är det många frågor om relevans och intressekonflikt som är viktiga att reda ut under kurser som den här, där personer som brinner för sina museer och vill berätta alla detaljer behöver anpassa sig till vad Wikipedia är. Det är en svår balans att kunna bidra med ämneskunskap utan att det blir för mycket reklam och att hitta och ange källor till fakta som är självklart för de som redan är insatta och kan allt om ett museum, men genom diskussioner runt både det ena och det andra navigerade vi runt både grynnor och skär. När till exempel alla källor i artikeln om Statarmuseet i Skåne efter en första ambitiös uppdatering kom från egna hemsidan, och därför med rätta ifrågasattes, gjordes en andra omarbetning där källor böts ut mot oberoende externa källor. Att sen kunna gå in i historiken och se hur artiklar förändras gör det enkelt att visa på vilka redigeringar som är positiva och vilka som blir återställda eller ifrågasatta, och sakta men säkert blir artiklarna om arbetslivsmuseer lite bättre!

Ett sovrum på Statarmuseet i Skåne, Foto: Barbro Franckie, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

The post Arbetsamma museer appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-31 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

De globala vinnarna i Wiki Loves Monuments 2020 är utsedda!

Den svenska deltävlingen hölls i september månad, och de tio svenska vinnare som gick vidare till den internationella finalen finner du här. Läs mer om alla bilder på Wiki Loves Monuments hemsida.

Vinnaren i Wiki Loves Monuments 2020. Foto av Farzin Izaddoust DarCC BY-SA 4.0.

Första plats: Denna bild föreställer Saint John Church  i nordöstra Iran. Fotot är taget dagen efter en snöstorm. 

Foto av Alexis AlexandrisCC BY-SA 4.0

Andra plats: Klostret Rousanou i centrala Grekland porträtteras av Alexis Alexandris. Det är beläget i världsarvet Meteora, ett anrik klosterkomplex.

Foto av Abdelatif NourCC BY-SA 4.0.

Tredje plats: I Algeriets huvudstad finns gamla staden Algers kabash, där fotot på tredje plats är taget.

Foto av Soroush JavadianCC BY-SA 4.0.

Fjärde plats: Vi ser Vakil Bazaar i Shiraz, Iran, porträtterat från ovan genom ett takfönster.

Foto av Summer Kamal Eldeen Mohamed Farag, CC BY-SA 4.0.

Femte plats: Här får vi se människor utanför Citadel of Qaitbay, byggnaden som idag är ett museum och beläget i Alexandria, Egypten. 

Foto av Mark EdwardsCC BY-SA 4.0.

Sjätte plats: I Berkshire i England ligger Wilder’s Folly, där fotografen som bor i närheten fångat tornet i ett foto som gav en sjätteplats. 

Foto av Mohammad Abo HelalCC BY-SA 4.0.

Sjunde plats: I Aleppo i Syrien visar fotografen ett foto som vill bredda bilden av landet, och visa något mer än krig. 

Foto av Gilad TopazCC BY-SA 4.0.

Åttonde plats: I Israels största naturskyddsområde ligger berget Makhtesh Ramon, som här omgärdas av dimma som ser ut att falla likt ett vattenfall. 

Foto av Francisco Willian SaldanhaCC BY-SA 4.0.

Nionde plats: I Brasília ligger kyrkan Santuário Dom Bosco, vars blå fönster fotade inifrån liknar pixlar. 

Foto av Hossein RounasiCC BY-SA 4.0.

Tionde plats: På bilden ser vi ett exempel på traditionell iransk arkitektur på deta foto taget i Hamadan.

 Foto av Mohamed Wardany, CC BY-SA 4.0.

Elfte plats: I Kairo finner vi Gayer-Anderson Museum, vars 1600-talsarkitektur fotografen fångat i bilden.

Foto av Omar Hussain AliCC BY-SA 4.0.

Tolfte plats: Här finner vi Abu Dulaf-moskén i Irak, som härstammar ända från år 859. 

Foto av Teodoro CorboCC BY-SA 4.0.

Trettonde plats: I södra Italien finner vi bergsbyn Pertrapertosa med husen som lyser upp vintern. 

Foto av Ahmed Abdulameer lazimCC BY-SA 4.0.

Fjortonde plats: Här får vi se Mesopotamian Marshes, tidigare enorma våtmarker i Iran och Irak som nu påverkas av avvattning.  

Foto av Ching-Tzu LiuCC BY-SA 4.0.

Femtonde plats: Fotot visar en ceremoni utanför ett tempel i Jiayi i Taiwan. 

The post De globala vinnarna i Wiki Loves Monuments 2020 är utsedda! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-20 av rasmus
Copyriot

Vad kryptokonsten säger om pengarnas tillstånd

I detta inlägg tänkte jag återge en diskussionstråd på e-postlistan Nettime, med tankar kring den spekulationsbubbla i kryptovaluta som har vuxit fram kring så kallade NFTs, eller “kryptokonst”.
Själv har jag redan behandlat ämnet i en kort krönika i ETC, då mest om den vansinniga energiförbrukningen:

Precis som vanliga pengar förr var förankrade i guld eller andra ädelmetaller, har även Bitcoin sin koppling till en begränsad naturresurs, nämligen elektricitet. Enda sättet att skapa nya Bitcoins är genom att låta datorer lösa ytterst avancerade matteproblem och varje liten datorberäkning kräver energi. Sammantaget förbrukar nu Bitcoin nästan lika mycket elektricitet som hela Sverige, i storleksordningen 130 TWh per år. Lägg till detta alla andra kryptovalutor som bygger på motsvarande princip, inklusive Ethereum, som dominerar den växande marknaden för kryptokonst.

(Vissa som läser detta kommer genast att invända att Ethereum inte alls är som Bitcoin. Men det är det visst. Båda bygger på principen proof-of-work, det vill säga en sorts energimyntfot. Att sedan Ethereum i åratal sagt att man snart ska gå över till proof-of-stake betyder ingenting förrän det faktiskt sker och om så någonsin alls kommer att ske kan betvivlas.)

Nu till tråden på Nettime, som öppnas av Felix Stalder med två frågor, varav den första lyder:

What – after a decade of quantitative easing and crypto-currencies rising into the stratosphere – monetary value is indicating for the segment that profited the most from these developments and what does that mean for the rest of us?

Utgångspunkten är alltså det omtalade fall där konstnären Beeple har sålt ett stycke metadata för 70 miljoner dollar (eller snarare: för kryptovaluta motsvarande detta dollarvärde). Själva konstverket – en digital bildfil – är allmänt tillgängligt. Metadatan som sålts är i princip bara en garanti för att köparens kopia av filen har status som “originalkopia”. Frågan gäller vad detta kan lära oss, inte om konst, utan om pengar och om värdering.

Brian Holmes är först ut med sitt svar på Felix första fråga:

I believe that there are three distinct forms of money that currently operate in a hierarchy:

  • Infinite money which is produced and deregulated in the financial markets through the manipulation of information
  • Institutional money which is produced and regulated within national frames by governments seeking to stabilize social reproduction
  • Sweat money which is produced on the ground through the exploitation of labor paid at the bear minimum of survivability
  • The last form of money is the most extensive one, it’s the most common coin, the basis of most livelihoods on earth. Institutional money, however, has been carefully decoupled from sweat money; and infinite money has been decoupled from institutional money in its turn. Institutional money began to be produced through Keynesian management of national economies from the 30s onward, it’s inseparable from social democracy. Infinite money started up after the postwar gold standard was abandoned in 1971, and became what it is today with the introduction of computerized trading.

    What does infinite money mean to its owners? Financial capital is power when it is applied to institutions or labor processes. However it can also be used for status displays, what Veblen called “conspicuous consumption.” So you have to bring art back in. For better and mostly worse, “high” culture remains the noisy ghost at the top of the capitalist pyramid.

Konst har länge fyllt funktionen att förvandla pengar till prestige. Men det finns otaliga sätt att köpa prestige. Varför, frågar Felix, strömmar så mycket pengar just nu till blockkedjad metadata som hänvisar till bildfiler?

Why has NFT art become an object of prestige? I mean, for this amount of money, one could have bought a pretty mean yacht. So, what does it tell us about this social milieu that such a purchase confers bragging rights? And, since money is power, what are they planning to use this power for?

Rachel O’ Dwyer hör till de mycket få forskare som på allvar har undersökt det här fenomenet, närmare bestämt dess föregångare i form av “cryptokitties”, som hon skrev om i två artiklar redan 2018. Det handlar i förlängningen om hur konsten förvandlas till ett finansiellt derivat.

This shift from commodity to financial instrument also implies a different economic relationship to the artwork, where the certificate of ownership and authenticity, rather than the formal manifestation of the work itself, are what is most significant. The idea that economic value resides in a certificate of authenticity as opposed to in an artistic image, performance or experience chimes with the marketing of much conceptual and experiential art.

En köpare kan köpa ett konstverk som en tillgång, i hopp om att marknadsvärdet ska stiga över tid. Men köpet kan också vara köparens investering i sitt personliga varumärke, ett sätt att visa att man är en person som äger just denna konst. Pengar som “expressivt medium” är inget nytt, påpekar Rachel O’ Dwyer.
Nu ser vi dock ett närmande från två håll, menar hon. Å ena sidan: kommunikation som pengar (sociala medieföretag som blir till de nya bankerna). Å andra sidan: pengar som kommunikation (en explosion av antalet valutor, “coins”, tokens, poäng).

I’m interested in why now though, beyond growing the speculation in crypto.
The past five years has seen a huge rise in art as an asset class and art is seen as a good hedge against market volatility. Tokens create situations where these art investments have greater liquidity.
But I’m interested in why everyday users are interested in NFTs. Is it pure desperation and precarity – you’re in debt, you probably won’t own a house so why not make a bet and invest in a token that might win big.

Felix tar också upp detta med expressiva pengar:

Or, perhaps, something different, money has somehow morphed into an expressive medium in its own right. During the game-stop saga, I was struck by people saying that they don’t care if they would be losing money because they were here to make a point. This is a very unusual investment intention. Of course, this might well be a cynical strategy where somebody told others they shouldn’t care about losing money, so s/he could gain more, and more easily, but even then, the fact that a lot of people believed that somebody would think about investing in this way, tells us something.

Den andra av Felix inledande frågor handlade mer om vad för slags bedrägerier som kan tänkas spela in i dessa spekulationsbubblor:

And, assuming that this is not a cartoon version of a potlatch where wasting resources serves to put rivals to shame, how many different scams – money laundering would be an obvious contender – are being layered on top of one other to create this?

Apropå detta skriver Stefan Heidenreich (som skrivit den roliga boken Geld och medverkat Transmediale i ämnet).

could it be, that it’s a kind of hoax?
Like: two bubbles trying trying to keep each other up by leaning against one another: a fragile bitcoin market on the one side and a dysfunctional art market on the other side.

with the simple idea idea to create those crazy prices and to to lure luring real world money into the game.

Ontologiskt talat så kan man inte säga att pengar är, skriver Stefan. Det handlar om en “rekursiv numerisk operation under risk”. Så snart operationen har initierats, kan pengarna flöda. Man kan försöka att hålla på pengarna och i vissa fall kan det gå att stanna upp flödet, men pengarna blir inte operationella förrän de återgår i cirkulation (förutsatt att det finns någon som är villig att ta emot dem).

Angående lukten av bedrägeri så hänvisar Felix till en rafflande artikel av Amy Castor om den uppmärksammade rekordnoteringen inom kryptokonstbubblan när Beeple sålde en NFT för uppemot 70 miljoner dollar. Felix sammanfattar artikelns tes:

I suspect there is more to it, more layers of scamminess, but so far the story goes like this:

The buyer, MetaKovan, and the seller, Metapurse, are entities controlled by the same person, Vignesh Sundaresan.

Metapurse is a fund which owns digital art works. It’s mission is to “democratize access and ownership to artwork.” Quite a statement to make in relation to digital art, but the entire story is full of scammy rhetoric.

You can buy into this fund, called B20, then you own a tiny portion of its art works. You do this by buying special B.20 tokens. The value of these tokens reflects some speculative position on the underlying value of the art works held by the funds or profits to be made from selling these works.

There are 10 million tokens minted. 56% of these are owned by Metapurse/MetaKovan who thus controls the entire process in terms of writing to the blockchain. 2% are owned by Beeple himself (oh!). In December, Metapurse bought Beeple’s art work for 2.2 million. On January 23, Metapurse sold 1.6 million tokens at $0.36 a pop.

After the sale, which greatly inflated the value of the “assets” held by the fund, the value of the tokens rose to 23.00 and then fell back to 16.00. Given that buyer and seller are controlled by the same person, the actual costs for the purchase are only the feeds to be paid to Christie’s, some 9 million.

You can do he math yourself, but the profit margins are staggering, if Sundaresan manages to to get cash out his own tokens while it lasts.

What I find remarkable is the role of Christie’s in generating the narrative. Auction houses seem to have specialized in this lately, perhaps they always have. But, remember Sotheby’s sold a Banksy work that shredded itself (Oct 2018). Well, almost shredded. The story went around the world, greatly enhancing the value of the work. It’s hard to phantom that Sotheby’s did not examine the art work before hence realized that there was something hidden in the frame. Or, when Christie’s auctioned off the “Portrait of Edmond de Belamy” in December 2018. The value is really generated by the story, told by a blue-chip auction house.

The fact that all of this is so scammy doesn’t seem to matter, because it’s the money that makes it real, the sheer scale is self-validating, even if the money itself is barely real to begin with.

Rachel O’ Dwyer påpekar att detta påminner om när Damien Hirst år 2007 sålde en fånig diamantskalle för 50 miljoner pund, vilket etablerade honom som världens högst värderade konstnär. Köparen uppgavs vara ett konsortium av privata samlare som betalade i kontant, utan att lämna några spår. Sedan det sig att Damien Hirst själv var en del av detta konsortium. Ett skådespel för att blåsa upp konstnärens status, alltså.

Apropå samma artikel skriver Florian Cramer:

we now know that the buyer didn’t actually pay $69,346,250, but “$60 million in ETH and $9 million in fees, also in ETH” – a significant difference IMHO. The whole Christie’s sale thus boils down to a conversion of one type of ETH token into another type of ETH token within the portfolio of a crypto currency investment firm, and using the art market transaction as means of pumping the value of the latter.
So it seems as if the art market is used as a prop for financial transactions that would likely be illegal on regulated financial markets. Ben Lewis’ 2009 documentary film “The Great Contemporary Art Bubble” investigates the insider trade with Damien Hirst’s art, including the common phenomenon of a few collectors acting as cartels that inflate the prices of certain artists (which includes galleries who bid on their own artists in anonymous auctions). It seems as if this phenomenon is repeating itself, only that the insider trade and price manipulation now is no longer about the market value of an art work, but about the value of the currency with which it has been bought.

Brian Holmes igen:

Gaming the system is a feature, not a bug, of the financial markets. After you analyze it for a while (as I did for about a decade) you just get too disgusted to go on. /…/
What’s so sad is not only that we are relentlessly told that this is the best way of allocating capital to productive enterprise. Or for that matter, that we are relentlessly told the blockchain will save us from corrupt banks and governments. What’s tragic is that the scams of the oligarchy – or what Veblen called the “New Barbarians” – are consistently able to fascinate global public opinion, while the lived environment decays.

Ted Byfield ifrågasätter poängen med att alls ägna sin uppmärksamhet åt alltsammans:

If I drew a venn diagram of how uninteresting mass digital art, the art-systems economics, and cryptographic para-currencies have become, you’d think it was just a circle. There was a time when all three of these areas were fascinating, but in each the substantive groundwork was laid decades ago. What’s happening now no longer has any intrinsic relation to the specific, let’s say ‘crafty,’ details of these area.
/…/
We can ask why now, as Rachel does, talk about hoaxes as Stefan does, or lament the environment impact as John does, but I don’t see any of those lines of inquiry leading anywhere insightful or definitive. At a certain point in history, the cost–benefit of digging down in an effort to find something ‘real’ will become — like art bubbles, crypto-currencies, and assorted media objects — little more than an arbitrary way of framing some variation on ‘proof of work.’ Do you really think that, a decade or two from now, we’ll look back with 20/20 hindsight and regret ignoring this froth because it turned out to be seminal (or germinal) in some respect? I don’t. There are lots of non-events we were right to ignore as noise. This conjuncture is one of them.

På vilket Felix att “intressant” inte är en egenskap hos ett objekt, utan hos en fråga (och Venndiagram signalerar frånvaron av frågor). Touché!
Sen ställer han själv en intressant fråga om kryptovalutornas värde:

What value does 1000 bitcoins confer to the person holding it? At the moment, seemingly U$ 60 million. Almost enough to buy an original copy of a gif. But sell your bitcoins now? No way. As a believer in bitcoin, you are convinced that if you hold it just long enough, then it will become worth 600 million, 6 billion, or 60 billion. Particularly when the next crash wipes out fiat money. On the other hand, you also know that it could crash to zero in no time. If the Chinese government decides to promote their crypto, bans bitcoin, and executes some traders, things can turn quickly. So, it’s a kind of quantum state, everything and nothing at the same time. Why, then, not spend some of it on a gif? no more, no less real, than the money that was spent on it.

Ted Byfield kommer med ytterligare ett uppslagsrikt inlägg. Här ett utdrag:

One distinctive feature of the last decade+ — since the 2008 meltdown — has been the normalization, even banalization of a ‘Powers of Ten‘ illogic. The leaps in ‘public’ numbers are so far beyond any grounded comprehension that words literally fail: in writing and speech, the difference between millions, billions, and trillions is just a letter or two. That ‘problem’ has played a non-trivial role in governments’ willingness to bid bailouts up and up and up, on scales that ceased to be linear. /…/ The linguistic accident that orders of magnitude are distinguished not by mind-bending math but, instead, by a letter or two has played a pivotal role in enabling this escalation or acceleration.
/…/
Things like the NFT bubble, almost a kind of foam so many and interconnected are the constituent bubbles, is a direct result.
/…/
But of course these differences aren’t really reducible to a few letters, are they? Hence, in part, the growing reliance on graphics to ‘show not tell’ what the differences mean. Over the last year, no thanks to Covid, we saw these graphics consume entire front pages of newspapers not just to a degree never seen before but in ways never seen before. As happened in a cruder form in the wake of 2008, though, the shifts in order are so extreme that they even challenge the physical formats of a print media (which webbified versions still refer to and depend on). Yesterday’s gob-smacking gyrations becomes tomorrow’s barely perceptible noise at the foot of an impossibly steep visual cliff. A prime example is the 27 March 2020 issue of the NYT, which depicts a nightmare only a designer could love — the entire sixth column is stripped of any prose and taken over by a graphic spike:


/…/
What strikes me about this discussion is all the sniffy moralizing, what with the go-to reference points of ‘scam’ and ‘hoaxes.’ Yes, Bitcoin consumes more energy than N countries, sure, but — again — we’re back in the realm of incomprehensible orders of magnitude: ‘miners’ don’t GAF how much CO2 a GIF NFT generates — they’re looking at the Lambo. We could save oceans of e-ink if we just recognized that we’ve had the solution to that problem ever since Pigou suggested it almost exactly a century ago: tax the shit out of cryptocurrencies and anyone or anything that touches them. Non-fungibility is a two-edged sword: it might guarantee that a GIF is unique, but it also ensures that all the resulting liquid wealth it generates is indistinguishable. That’s the basic premise of financial enforcement: it doesn’t matter which dollar you tax or confiscate. It’ll all just move offshore you say? We know how to deal with that too. The only thing that’s lacking is the political will to tackle the problem, but that doesn’t have anything to do with cryptocurrencies per se.

Geert Lovink
som driver MoneyLab
och bedrivit en kritisk undersökning av kryptoekonomin i ett flertal år,
ger sig också in i tråden. Han skriver bland annat:

Money is pouring in, it is generated out of the blue, and as a consequences draws in more investors (the Elon Musk effect). This money now has be parked somewhere. As we need, the right-wing liberarian mindset is pretty introvert. It is not going to invest it in climate change tech or social anti-capitalist struggles. The crypto assets want more crypto, ergo one way to is crypto art.

Felix Stalder försöker klarlägga vad som faktiskt har bytt ägare:

The NFT in the blockchain, recorded for eternity, does not contain artwork itself, but metadata pointing to the art work. It basically says, the file over there is the ‘originalcopy’ and I own it. Of course, everyone can still copy the art work over there (assuming it’s a public location), but only that file on that location is the “original” one. Of course, if that server disappears, then the meta data point to nowhere, and becomes impossible to distinguish between the copies that might float around somewhere.

One way to sidestep this is not to point to a location, but to a hash, which can stored anywhere in a decentralized file system.

In Beeble’s case, the token contains metadata that points to such a hash (a IPFS file). This has the advantage that it’s not depended on a server which may or may not be around for very long, so it removes the dependency of the particular entity which host the server mentioned in the token.

Den allmänt tillgängliga metadatafilen för detta övervärderade konstverk är, enligt Felix, en hänvisning till den webbserver (makersplace.com) där bildfilen finns tillgänglig.

In other words, the seller, in order to have any object at all, is dependent on makersplace.com to remain online. In this case, it doesn’t really matter, because buyer and seller is, in effect, the same person. But in other cases, the buyer becomes dependent on the seller for as long as s/he hold be token. Of course, the “originalcopy” could also be stored in decentralized file system, but apparently, this is not done very often. Some people have called this structure “long-game extortion”.

Här hänvisar Felix i sin tur till en serie tweets av Jonty Wareing. Här kommer ett utdrag:

Out of curiosity I dug into how NFT’s actually reference the media you’re “buying” and my eyebrows are now orbiting the moon

Short version:
The NFT token you bought either points to a URL on the internet, or an IPFS hash. In most circumstances it references an IPFS gateway on the internet run by the startup you bought the NFT from.
Oh, and that URL is not the media. That URL is a JSON metadata file
/…/
Which means when the startup who sold you the NFT goes bust, the files will probably vanish from IPFS too
/…/
In short: Right now NFT’s are built on an absolute house of cards constructed by the people selling them.
It is likely that _every_ NFT sold so far will be broken within a decade.
Will that make them worthless? Hard to say

“NFT startups are long-game blackmailers” is an entertaining concept

Rachel O’ Dwyer förtydligar:

With a few exceptions where people actually encode images into the hash (see https://cryptograffiti.info) the only thing you own with cryptoart is the act of ownership itself. People sometimes draw comparisons between owning cryptoart and owning a collectible like a baseball card (you own ‘this’ card but you don’t have any rights to the image etc) but in this case, you don’t even own the card. To me this is emblematic of a shift from the artwork as commodity to the artwork as a financial asset or increasingly as a financial derivative.

Ted Byfield påpekar att den här logiken länge har funnits i konstvärlden, där frågor om proveniens blivit allt mer komplexa sedan konceptkonstens genombrott. Konstverk kan ha ett värdering “i sig” som förblir rent hypotetiskt så länge man inte kan dokumentera dess tidigare ägare och marknadstransaktioner. Ännu ett långt och uppslagsrikt inlägg av Ted:

As art prices have soared and arty milieus have mushroomed over the last decades, standards for authenticating works have gone completely mad. Their ostensible purpose is to reduce the risk of forgeries, but mostly it just creates bullshit jobs in the culture sector. “What did you do today?” “I verified that petrified mass of shrimp carcasses and noodles in a garbage bag as an authentic artifact of Rirkrit Tiravanija’s seminal 1992 performance at the 303 Gallery rather than, as most thought, a contemporary forgery or, as some believed, an artifact of the performance he did three months later at Andrea Rosen. And how was your day?” It’s just plain-old manual proof-of-work.

This growing focus on provenance is just one tiny facet of the rising culture of authentication. The same kind of thing has also happened with people’s work résumés and academic records, process and product certifications like ISO 9000/1 standards, heightened security techniques from currency design to 2FA techniques, commodity-sourcing certifications (everything from Fair Trade agricultural products to isotopic analyses of nuclear materials), ART STOLEN BY THE NAZIS – the list goes on and on and on and on.

Taken together, this all makes it clear that we live in the Age of the Fake. That’s not to say everything is fake or anything is real – it just means that, as a civilization, we’re more and more consumed by the endless busywork of trying to establish not-fake. When you log in to some account you aren’t proving who you are in any meaningful sense, you’re merely giving the receiving end evidence (i.e., reasonable grounds for limiting their liability) that you aren’t who you aren’t. And, of course, when you prove you “aren’t a robot” by doing some re/captcha, you’re helping to train ML systems to do image-recognition, or at least a few years ago you were. By now there are probably dozens if not hundreds of abstract meta-derivative auction systems built on top of that that, so you kill time clicking on pictures of fire hydrants instead of taking up more valuable CPU cycles bothering someone else with whatever you’re on about. If that hasn’t happened yet, it will soon enough: for example, a service that targets neo-nazis and wastes their time so they don’t waste everyone else’s would be a really good thing, wouldn’t it? But, then, an entire task force at McKinsey could waste time preparing a report surveying which political beliefs are most easily ‘triggered’ into clicking on cows rather than getting something done. Oh, wait, Facebook, never mind.

Also, it’s worth noting that pretty much zero disinterested third parties ever have actually gone to the trouble authenticating some NFT-ish art thing. In practical terms, doing so might be difficult to the point of impossibility. I could claim “I have the ur-NFT” but for you to validate my claim, you’d need to spend $BIGNUM effort learning masses of hypertechnical bullshit involving some ridiculous hodgepodge of protocols, services, providers, actors, reputations, etc. Who can be bothered? $SMALLNUM time passes and hey, presto, my claim has gone unchallenged — and, as with most things, all that was aerial condenses into some good-enough approximation of solid, and in itself it comes to serve as de facto evidence of authenticity. Because, really, no one can be fucking bothered.

To anyone who’s spent some time thinking about the modern sense of information, this should sound ‘eerily’ familiar. In Shannon’s model, information isn’t the thing itself, it’s better understood as a measure of the reduction of uncertainty that it might be something else. When we think someone has transmitted the letter “A” to us, we didn’t really get an A, we just got [letter] are and able to establish a high level of confidence that it isn’t B through Z. But as you read this mail, you aren’t concerned with “Wait, is that apparent instance of the letter A *really* an A? And what would it mean if my confidence level were lowered by N%?” You just read. It’s the same with NFTs, except the people who make them are getting paid better than I am for typing this. But I’m reasonably confident that this email is somehow more important than whatever pot-induced NFT stunt Elon Musk is doing today.

Und wo weiter.

Få orkar väl läsa detta, men för den som ändå har scrollat hit kan tipsas om en tecknad serie i The Guardian som slagkraftigt sammanfattar det väsentliga.

2021-03-18 av rasmus
Copyriot

Nazister och yogamammor i allians? Fyra vanliga missuppfattningar om vaccinmotståndarna

Hur ska man förstå den brokiga framträdelsen av vaccinmotståndare som plötsligt tar utrymme med sina konspirationsteorier? Hundratals demonstranter anförda av en analdoktor som kräver “frihet och sanning“, konfronterar polisen, kränger naturmedicin och tycker att det i största allmänhet är viktigt med en öppen diskussion om den eventuella förekomsten av en allsmäktig judisk konspiration bakom såväl vaccinerna som bankerna och feminismen. Nu på lördag ska “Frihet Sverige” åter demonstrera och den här gången väntas det fler nazis.

“Märkliga allianser har uppstått i pandemins kölvatten”. Så lyder typiskt liberala det konstaterandet. Öppningsmeningen till en ledartext med lika typisk avslutning. Det liberala resonemanget landar vanligen, med en suck, i slutsatsen att konspirationsteorier är farliga och bör motverkas – men något som tyvärr alltid kommer att uppstå, likt ett naturfenomen.

Och plötsligt gör yogamammor som dricker silvervatten gemensam sak med personer som förnekar Förintelsen, tror på en judisk världsregering eller hemliga pedofilnätverk.
Även om man har helt olika värderingar och politiska uppfattningar enas man av att ha ”vaknat” och genomskådat elitens dimridåer.

Beskrivningen är väl inte fel i sak, det är bara analysen som är så uddlös. Den kan varken ge någon förklaring eller alternativ till en tilltagande politisk och medicinsk paranoia.

Texten som jag citerade ur är bara ett exempel ur mängden. Jag syftar inte på någon särskild tyckare, inte bara på uttalat liberala ledarskribenter, utan på en genomgripande tendens i hur journalistiken tar sig an konspiracismen. Återkommande görs en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Här tänker jag alltså inte på någon särskild tyckare eller text, utan mer grundläggande i hur journalistiken tenderar att ta sig an konspiracismen. Återkommande görs det en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Man utgår från att konspirationsgänget av vaccinmotståndare är en ny allians där extremerna möts, en allians som till sin karaktär är både amerikansk och digital. Låt mig helt kort ifrågasätta dessa fyra antaganden.

1.

Man tittar på protesternas brokiga yttre och konkluderar att detta måste vara en “ny allians” eller rentav en “ohelig allians”. Antagandet är alltså att det rör sig om en allians. Det vill säga ett flertal aktörer som kommer från var sitt håll och har sina egna mål, bara för att nu, till följd av en historisk nyck, finna varandra kring en sakfråga. Allianser är någonting som ingås av rationella subjekt, som är förmögna att agera taktiskt och alltid kan välja att bryta alliansen.
Jag skulle betrakta detta som en hypotes, men jag är inte alls säker på att allianshypotesen stämmer. En alternativ hypotes kan handla om att det vi ser inte bara är en allians, utan någonting mer “organiskt”. Att det finns en intellektuell och institutionell historia som bildar ett inre band mellan de fraktioner som visserligen skiljer sig i yttre framträdelse. Detta innebär inte att alla vaccinvägrande yogamammor egentligen är nazister, eller tvärtom. Däremot har den konspirationsbaserade världsåskådningen – inklusive den gamla nationalsocialismen – alltid hängt samman med en vurm för olika former av alternativ medicin. Det är alltså verkligen ingen “ny” allians (om det alls ska kallas för en “allians”)

2.

Idén om att “extremerna möts” är politisk metafysik på högsta nivå. Åtskilliga gånger har den återkommit i rapporteringen om konspirationsteoretikernas coronaprotester. Exempelvis när de som kallar sig “Querdenker” började hålla demonstrationer i Tyskland förra året. Då rapporterade Sveriges Radios korrespondent: “protesterna har också skapat oheliga allianser mellan radikala grupper på de yttersta vänster- och högerkanterna, och anhängare av olika konspirationsteorier”. En typisk rubrik på en svensk ledarsida lyder “Vaccinmotstånd – från vänster till extremhöger“.
Att högerradikala profiler och organisationer deltar är uppenbart och väl dokumenterat. Det är lögn att hävda en symmetri till vänster. Förvisso figurerar det i dessa sammanhang (som så många andra) personer med olika politisk bakgrund, såväl höger som vänster och även mittemellan. Men det är inte samma sak som att vänsterextrema element allierar sig med högerextrema. De individer med vänsterprofil som har dykt upp bland konspirationsteoretikerna har, mig veterligen, inte på många år tillhört någon vänsterradikal rörelse. En och annan gammal besviken sosse har däremot dykt upp. Samt personer som till det yttre ser ut som punkare eller hippies – men nej, dreadlocks är ingen bra indikator på vänsterradikala sympatier och har inte varit det på länge.
Vanligt är däremot att konspirationsteoretikerna definierar sig själva som “varken vänster eller höger”. Detta bekräftas också i en studie från SOM-institutet. Den gjordes för nästan ett år sedan och har vissa svagheter, exempelvis tar den inte upp vacciner eller alternativmedicin, utan tar bara sikte på konspirationsteorin om att “coronaviruset är ett biologiskt vapen skapat av människor”. (Många av högerdemonstranterna verkar snarare hävda att pandemin är en alldeles naturlig influensa vars farlighet har överdrivits av krafter med en ondskefull agenda.) Slutsatsen där blev, i vilket fall, att den aktuella konspirationsteorin hade lägst stöd bland människor som identifierade sig som “vänster” och högst stöd hos SD-sympatisörer.

3.

“De teorier som fått spridning under pandemiåret är i hög grad en direktimport från USA“, skriver SvD. Självklart kommer mycket från Amerika, så brukar ju vara fallet inom såväl politik som andlighet och populärkultur. USA är förvisso ett land som från början har präglats av en apokalyptisk paranoia, vilket än i dag bildar en klangbotten för konspirationstänkande. Men det betyder inte att svenska konspiracister bara ägnar sig åt ideologisk import. Alternativmedicin och konspirationteorier frodas ju sedan länge även i Europa och fann en ny stor marknad efter östblockets fall. Kombinationen har predikats inte bara av hälsoentreprenörer och influencers, utan i vissa fall även av muslimska imamer och rysk-ortodoxa präster. Utbytet av idéer i dessa kretsar är internationellt. Därför är det troligen fel att bygga analysen på att vaccinmotståndet skulle vara en importprodukt från USA.

4.

Vidare föreställer man sig gärna att allt detta är en produkt av internet. Visst ligger det någonting i att “marginella” grupper och idébubblor har lättare att finna varandra nu än tidigare. Det är också signifikant i vilka medier som vaccinmotståndarna nu mobiliserar sig, med närvaro av öppna nazister (i Sverige verkar det främst handla om Facebook samt Telegram).
Men vaccinmotståndet är inte något som först har fått spridning via sociala medier. Dess historia löper längre tillbaka än så – och det har dessutom fortsatt förankring i fysiska träffar inom ramen för en alternativmedicinsk subkultur av terapeuter och föreläsare. Man bör därför inte vara alltför rask att skylla alla tokerier på det digitala.

Under lång tid har det i Sverige funnits en rörelse där vaccinmotstånd och alternativmedicin kopplas in i ett större konspirationstänkande där antisemitismen aldrig varit långt borta. En rörelse som nådde ut via tryckta tidskrifter som såldes i hälsokostbutiker, via healers och livscoacher. Till detta spår tänkte jag återkomma i ett uppföljande inlägg.

Avslutningsvis måste jag bara tipsa om senaste avsnittet av podden Apans Anatomi, med rubriken “I nyliberalismens ruiner” (lyssna gärna via Radio Noden). Mathias Wåg utvecklar där ett viktigt spår som han redan har tagit upp i Aftonbladet, nämligen sambandet mellan vaccinmotstånd, klimatförnekelse, konspirationsteorier och nyliberalism. Det sistnämnda begreppet används alltför ofta på ett slentrianmässigt sätt, men i poddavsnittet bjuds på en strålande analys av den gästande historikern Johan Pries. Mot slutet knyts trådarna ihop och det blir tydligt hur vaccinmotståndet är rotat i en extrem individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns kollektiva, globala problem som kräver gemensamt agerande för att lösas.

2021-03-12 av Tobias Pulls
:DFRI

Styrelsemöte 18 mars 2021

DFRI håller öppet styrelsemöte torsdag 2021-03-18 19:30 på internet. Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-03-12 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Nyttan med Wikimedias plattformar

Wikipedia är en webbplats som förmedlar kunskap i ett globalt perspektiv. Det är en öppen plattform där alla deltar frivilligt och bygger på den gemensamma visionen om att samla all världens kunskap. Men vilka fördelar finns det för en institution att verka på Wikimedias plattformar?

Hundhalsband med Karl XI:s namnchiffer, cirka 1670-1690. Livrustkammaren / Matti Östling / CC BY-SA.

Nu i mars 2021 genomför vi en enkätundersökning om behov och önskemål för de institutioner inom arkiv, bibliotek och museer som vill komma igång på Wikimedias plattformar. Då kom det snabbt en motfråga om vad är det som egentligen är bra med att finnas på Wikimedias plattformar. Här är några av svaren på varför det är bra att vara representerad på Wikipedia.

Ett sätt att synas

Wikipedia har växt fram under tjugo års tid till det största digitala uppslagsverket och sökmotorerna både hittar till och litar på Wikipedia. Syftet att dela kunskap så det är med den inriktningen man bidrar med sitt material på plattformarna. Wikipedia är gratis att använda och det finns ingen reklam eller tredje part som spårar och sparar trafiken på webbplatsen.

De som använder Wikipedia förväntar sig att informationen är korrekt, uppdaterad och hänvisar till trovärdiga källor. Så det skiljer sig från berättelser, marknadsföring och reklam. Synligheten ligger i att innehållet och kunskapen är intressant för den som läser. För en institution är det ytterligare ett sätt att synas och då som en del i ett ekosystem av kunskap. Att vara relevant på en plattform där fler personer kan tillföra och bidra med fler perspektiv.

Den engelska artikeln om hundar har ungefär 300 000 visningar i månaden. I artikeln finns det en bild som föreställer ett hundhalsband i sammet från slutet av 1600-talet. Halsbandet med Karl XI:s namnchiffer blir till global kunskap drygt 300 år senare genom att Livrustkammaren bjuder på den.

Studie av en hand av Amalia Lindegren. Nationalmuseum, Foto: Cecilia Heisser. Public domain.

Ett sätt att dela med sig

Fri kunskap definieras genom att den är tillgänglig genom fria licenser. Det kostar ingenting att delta eller dela med sig av kunskap på plattformarna. Förvaltning och drift av servrar sköts av en amerikansk stiftelse men genom att innehållet delas under fria licenser så äger vi det gemensamt. 

Den här lösningen gör att andra kan återanvända allt material som skrivs och laddas upp på plattformarna. Man kan se det som en altruistisk handling där vi och andra både ansvarar för och sprider kunskapen vidare.

En fördel för institutioner är att man kan hänvisa nedladdning av filer till en och samma plats. På Wikimedia Commons kan man skriva in all information och även hur mediefiler ska attribueras. Även verk i Public domain, som Studie av en hand av Amalia Lindegren från Nationalmuseum, har tips om hur man ger erkännande vid ett användande.

Ett sätt att nå hela världen

Det finns över 300 språkversioner av Wikipedia och man räknar med att över 200 000 personer redigerar varje månad på något av projekten. Plattformarna är framtagna och utvecklade för ett globalt samarbete. Det är på så sätt möjligt att nå många människor genom samarbeten över land- och språkgränser.   

Alla kan skriva på Wikipedia men man kan inte skriva vad som helst. Det finns en utarbetad kultur av regler och relevanskriterier. Sökmotorerna länkar gärna till Wikipedia då informationen ska vara källbelagd och neutral. Totalt på alla språk är det över femtio miljoner artiklar nu. Engelska Wikipedia är störst med över sex miljoner artiklar och Sverige har över tre miljoner artiklar.

Vintergatan från Altiplano. Foto Thomas Fuhrmann. Milky way seen from bolivian high altiplano, CC BY SA 4.0.

Nackdelar då?

Ska man ge bort det bästa man har? Kan andra använda våra bilder till vad som helst? De som har onda avsikter bryr sig inte om lagar och regler. Däremot är det bra att underlätta för de som har goda avsikter. Här måste man själv ta beslut hur man vill dela sitt material och använda de olika licenserna.

Någon har ändrat i artiklarna som jag har skrivit? Tagit bort mina formuleringar? Det här kan upplevas orättvist men tanken är att alla kan utöka och förbättra artiklarna över tid. Det är alltså bra att fler är inne i en artikel och lägger arbete i den. Har man bra källor så brukar det här inte vara något problem.

Tekniken går så snabbt framåt och det är svårt att hänga med i utvecklingen? Måste man lära sig allt det nya som till exempel Abstract Wikipedia? Det här är ett problem som många känner igen sig i men det som är bra är att Wikimediarörelsen arbetar mot samma mål och vision. Så den tekniska utvecklingen och framtagande av verktyg görs för att underlätta arbetet för alla.

Enkätundersökning

Wikimedia Sverige arbetar för att stödja alla som vill bidra med fri kunskap till Wikimedias plattformar. Vi genomför nu en enkätundersökning för att ta reda på hur vi på bästa sätt kan stödja intresserade organisationer och institutioner med samlingar och verksamhet inom arkiv, bibliotek och museum. Berätta om era behov i vår enkätundersökning (Google Forms) och hur vi kan hjälpa er på bästa sätt!

The post Nyttan med Wikimedias plattformar appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-05 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

The Launch of the WikiGap Season

The International Women’s Day (8 March) marks the beginning of the WikiGap Season. Join us in our global kickoff event, and take part in the WikiGap Challenge that runs throughout the month, until 8 April. This year, in partnership with the UN Human Rights Office (OHCHR), women human rights defenders will be in extra focus.

WikiGap 2020 in Naga, the Philippines. Irvin Parco Sto. Tomas, CC BY-SA 4.0.

For the fourth year in a row, 8 March marks the start of the WikiGap Campaign. The goal of the campaign is to close the gender gap on Wikipedia, and so far, more than 5,000 editors have written over 50,000 articles. Events have taken place across the world, and new organizers join the campaign all the time.

When the circumstances in the world force us to go all virtual, we have decided to launch the campaign this year with a global virtual event. Joined by, among others, the Permanent Swedish Representative to the United Nations, Wikimedia DC, and Global Citizen, we will hold trainings on how to edit, write plenty of articles – and launch the WikiGap Challenge of 2021!

WikiGap Challenge is an online challenge that anyone can take part in, from 8 March to 8 April. The idea is simple: to write as many and as good articles on women, in any language, as possible, throughout the duration of the challenge. The winner receives great prizes, and prominent women gets much more well-deserved visibility.

For this year, the UN Human Rights Office (OHCHR) have proposed a set of 25 prominent woman human rights defenders, who have no or few articles on Wikipedia. All these names will yield bonus points in the WikiGap Challenge. This means that through the Challenge, prominent human rights defenders across the world will get much more visibility on Wikipedia.

  • If you want to take part in the launch of the campaign, sign up here before 6 March!
  • If you want to take part in the WikiGap Challenge, read more here.
  • Do you want to organize a WikiGap event yourself? Contact Wikimedia Sverige, either at wikigap@wikimedia.se or at eric.luth@wikimedia.se.

The post The Launch of the WikiGap Season appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-03 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Världens största uppslagsverk kan bättre

Miljoner kvinnor saknas på Wikipedia. Skriv en artikel om någon av dem. #wikigap

Wikipedia är världens största encyklopedi. På de 300 språkversionerna läggs nya artiklar till, minut för minut. Artiklar om allt mellan himmel och jord, och en del utanför det spannet också. Däribland finns en hel del biografier, alltså artiklar om personer. Dessa biografier porträtterar till fyra femtedelar män, till en femtedel kvinnor. Icke-binära eller transpersoner så få att de inte får genomslag i statistiken. En del av detta kan förklaras med att källmaterialet, som ska ligga till grund för alla Wikipediaartiklar, har en tydlig övervikt till männens fördel, men detta är inte hela förklaringen. Det har helt enkelt skrivits fler artiklar om män.

Wikimedia Sverige och Utrikesdepartementet enades för några år sedan om att detta är ett problem som behöver lösas, och drog igång projektet WikiGap. Projektet syftar helt enkelt till att skriva fler artiklar om kvinnor, genom arrangemang på svenska ambassader världen över. Lokala Wikimediagemenskaper står för kunskaper om plattformen, och ofta finns en tredje part med kunskap från sina expertområden. 

Kickoff för WikiGap Challenge

Som komplement till de fysiska arrangemangen startades den globala utmaningen WikiGap Challenge, som även FN:s råd för mänskliga rättigheter har varit med och anordnat sedan 2019. Det är en tävling där vem som helst, oavsett språk, land eller intresse ska skapa eller utöka artiklar om kvinnor. I år startar WikiGap Challenge 8 mars och slutar 8 april. Utmaningen inleds med ett digitalt arrangemang som anordnas av Sveriges ambassad i USA, Sveriges generalkonsulat i New York, Sveriges FN-representation, Wikimedia DC och Wikimedia Sverige. Där får vi bland annat höra representanter från de olika arrangörerna berätta om varför de delar visionen om fri och jämställd kunskap. 

Arrangemanget kommer också att innehålla en genomgång av Ariel Cetrone från Wikimedia DC om hur man redigerar artiklar på engelskspråkiga Wikipedia med hjälp av Visual Editor. Det är öppet för alla, anmäl dig här och sprid det till alla du känner!

The post Världens största uppslagsverk kan bättre appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-02-24 av rasmus
Copyriot

Krönikör i ETC

Jag har fått ett nytt uppdrag som krönikör i tidningen ETC. Senast jag hade ett krönikörsuppdrag var 2007–2011 då det fanns en gratis veckotidning som hette Metro Teknik och som lät mig skriva om lite vad som helst med koppling till “teknik”. Uppdraget nu är väl inte helt olikt, även om ETC har en mer tydligt politisk inramning.
Nu presenteras jag visst som “ETC:s expert på den digitala utvecklingen”. Oj. Vad har jag gjort för att förtjäna denna experttitel? Och vad menas ens med “den digitala utvecklingen” när året är 2021? Jag är inte helt säker, men å andra sidan har jag bara 2000 tecken till mitt förfogande. Varje vecka. Det känns både roligt, lärorikt och svårt. Min ambition blir att pendla mellan mer vardagsnära frågor och mer spekulativa utblickar över mot den politiska ekonomi som håller uppe de digitala medierna. Hittills har jag hunnit med tre krönikor i ETC, där tonvikten har legat på det mer vardagliga:

2021-02-22 av Mattias Axell
:DFRI

Styrelsemöte 25 februari 2021

DFRI håller öppet styrelsemöte tisdag 2020-02-25 19:00 på Internet. Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-02-10 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Projekt HBTQI på Folk och Kultur

Hur kan vi förbättra Wikipedia utifrån ett hbtqi-perspektiv? Vad kan museer och bibliotek bidra med? I ett samtal på Folk och Kultur diskuterar vi betydelsen av fler röster i den gemensamma kunskapsutvecklingen. Samtalet tar sitt avstamp i Projekt HBTQI som uppstod våren 2020 när många fysiska Pridefestivaler ställdes in.

Armband med regnbågsfärger – CC BY SA – Åsa Levander/Sörmlands museum (bilden är omarbetad med en grafisk formgivning i samband med Folk och Kultur 2021)

Att skapa projektsidor är ett vanligt sätt att samarbeta inom olika områden på Wikipedia. Projekt HBTQI skapades under våren 2020 på den svenska språkversionen. Det var ett efterlängtat projektet som redan fanns på andra språkversioner sedan tidigare. När samma tema finns på olika språkversioner ger det inspiration och förslag på artiklar och områden som kan översättas eller fördjupas. 

Så i år gör vi gemensam sak tillsammans med Sörmlands museum och Biblioteksutveckling Sörmland på det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur 2021. I ett panelsamtal berättar vi om bakgrunden till projektet och om de verktyg vi använder för att arbeta tillsammans. Samtalet modereras av Charlotta Dahlén från Sörmlands museum.

Låter det här intressant? Lyssna först på vår programpunkt och sedan kan du också ställa frågor till oss direkt. Torsdagen den 11 februari mellan 18:00–20:00 har vi en skrivstuga via videolänk. Mer information hur du träffar oss finns på programsidan!

För att se hela programmet måste du skapa ett konto och logga in. Det är kostnadsfritt och kan göras på länken “Skapa ett konto”. När du är inloggad letar du upp vår programpunkt eller klickar på länken här Projekt hbtqi – så gör vi Wikipedia och världen bättre tillsammans.

Välkommen in! 

The post Projekt HBTQI på Folk och Kultur appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-01-26 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

De mest visade artiklarna på Svenskspråkiga Wikipedia 2020

Här följer en sammanställning av de 10 mest visade sidorna på Wikipedia 1 januari-31 december 2020. Covid-19 och det amerikanska presidentvalet präglar listan, som också innehåller en och annan oväntad artikel.

Den överlägset mest visade artikeln på Wikipedia under 2020 var artikeln om Spanska sjukan. Den visades över 1,1 miljon gånger, varav ca 80% var från en mobiltelefon. Detta är onekligen ett stort tecken på året som gått, då artikeln år 2019 hade sammanlagt ca 81 000 visningar.

På andra plats kommer artikeln om Sverige. Den visades drygt 837 000 gånger under 2020. Här är andelen som tittar via mobil betydligt lägre, endast 56%.

Även tredjeplatsen relaterar till årets händelser, då den innehas av artikeln om Coronavirus, som visades knappt 776 000 gånger under 2020. Denna sida redigerades dessutom 372 gånger av 159 användare under året.

Fjärdeplatsen innehas av artikeln Lista över namnsdagar i Sverige i datumordning, där dessutom hela 88% kollade upp namnsdagarna via mobiltelefon. Artikeln visades 684 000 gånger under 2020.

På femte plats kommer artikeln om Elizabeth II med 593 000 visningar. Den här artikeln har varit relativt välbesökt varje år, med en topp ungefär samtidigt som en ny säsong av The Crown släppts. Den högsta sidvisningen en enskild dag kom dock 19 maj 2018 (då Harry och Meghan gifte sig).

Vidare placeringar

6. Donald Trump, 492 000 visningar
7. Pandemi, 482 000 visningar
8. Grekiska alfabetet, 464 000 visningar
9. Lista över länder efter folkmängd, 450 000 visningar
10. Joe Biden, 447 000 visningar.

Du hittar listan på de 500 mest visade artiklarna här.

Sammanlagt visades sidor på svenskspråkiga Wikipedia ungefär en miljard gånger under 2020.

The post De mest visade artiklarna på Svenskspråkiga Wikipedia 2020 appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-01-25 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Bibliotekarier – var med och bidra till #1lib1ref

Det här är en gästpost av Britt-Marie Ingdén-Ringselle, användare Briing på Wikipedia, som är bibliotekarie och översättare, och mest aktiv med #1lib1ref på svenskspråkiga Wikipedia.

I september 2014 intervjuades jag som månadens översättare av Översättarsektionen, och då sa jag bland annat detta:

Ett sätt att dela med sig är att skriva artiklar för wikipedia, det är verkligen något jag kan rekommendera. Jag är rätt ny på wikipedia. Från början gick jag bara in och korrigerade uppenbara fel jag upptäckte, och så skrev jag om ”min” författare Nick Perumov och hans verk och värld. Men för ett år sedan började jag skriva lite mer när jag upptäckte att artikeln om Slavisk mytologi var inskannad från Nordisk familjebok från 1906 och var på ca en A4-sida medan den ryska var på ca 30 sidor. Så jag översatte den sidan och publicerade den med hjälp av min kunnige mentor på wikipedia. Därefter har jag översatt och skrivit andra artiklar, mestadels om slavisk mytologi, slaviska gudar, rysk historia och annat som jag upptäckt behöver kompletteras. Och nu senast om Villa Kivi. Det är skoj och nödvändigt. Än så länge är det endast ca 9 procent av wikipediaartiklarna som är skrivna av kvinnor, och så kan vi väl ändå inte låta det vara?!

Sedan dess har det gått sex år och jag har fortsatt att skriva för Wikipedia då och då, beroende på hur mycket tid jag har över mellan översättaruppdragen och mitt heltidsjobb som bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek.

Under de tre senaste åren har mina kollegor och jag deltagit under #1lib1ref. Det började med att vi haft Wikipediaskrivstugor på biblioteket under några år, först på ungdomsbiblioteket PUNKTmedis där jag arbetade tidigare, och sedan på Stadsbiblioteket. I samarbete med Sara Mörtsell och Axel Pettersson började vi med att bjuda in mina drygt 400 kollegor vid Stockholms stadsbiblioteks 40 bibliotek till Wikifika vid två tillfällen inför varje #1lib1ref-kampanj. Sammanlagt har nu ca 10 procent av bibliotekspersonalen fått en genomgång av hur Wikipedia fungerar och hur lätt och roligt det är att gå in och ändra och framförallt källbelägga artiklar. Och det är ju det vi är specialister på inom biblioteksvärlden, där vi har tillgång till all relevant litteratur och databaser.

Wikfika på Sundsvalls Stadsbibliotek, foto: Saspe13, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Sedan kom vi av oss pga omorganisationer mm, men jag fortsätter att bidra med källbelagd information på Wikipedia, för jag kan bara inte låta bli. För det är både viktigt och roligt! Det gäller bara att ha som rutin att verkligen göra det regelbundet, i lagom omfattning och märka upp det som källbeläggs med #1lib1ref.

Olika litterära priser är alltid extra roligt att uppdatera, som till exempel Svensk biblioteksförenings nio olika priser. Då händer det även att jag skriver en ny wikipediaartikel om pris som saknar det, till exempel:
* Collijnpriset för bästa magisteruppsats på Biblioteks- och Informationsvetenskapsutbildningarna.
* Årets mobila bibliotek Ett pris till ett mobilt bibliotek som på ett nyskapande sätt utvecklar verksamheten, samspelar med utvecklingen i samhället, har en väl förankrad verksamhet i kommunen/regionen och är inspiratör för kollegor.
* Barnrättsutmärkelsen Elefanten belönar en verksamhet eller en person som i en bibliotekskontext föredömligt har arbetat med att stärka barns rättigheter, i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter

För att delta i #1lib1ref, se filmen nedan och läs mer på projektsidan.

The post Bibliotekarier – var med och bidra till #1lib1ref appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-01-21 av jfp108
:DFRI

Styrelsemöte 2021-01-26

DFRI håller ett öppet styrelsemöte den 26:e januari kl 19:00. Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Det är sista styrelsemötet innan årsmötet. En preliminär dagordning finns publicerad här.

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-01-20 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Vem är välkommen till den fria encyklopedin som alla kan redigera?

Följande kåseri framfördes på Wikipedias 20-årsfirande av wikipedianen Sandra Abi-Khalil.

I just dina händer!
Formgiven av David Peters för Wikimedia Foundation. Foto av Lane Hartwell för Wikimedia Foundation. Från Wikimedia Commons.

Välkommen till Wikipedia – den fria encyklopedin som alla kan redigera!
Fri encyklopedi, fri kunskap, all kunskap.
Vi ska samla all kunskap. All?

Välkommen till Wikipedia – den fria encyklopedin som alla kan redigera!
Alla kan redigera, alla kan skriva, alla kan bidra.
Kan alla?

Så vi ser oss omkring. 
Är alla här? 
Är alla med?
Har vi allt? 
All kunskap?

Framstår det så när det finns 17330 artiklar om olika fotbollsspelare från hela världen men bara 929 artiklar om olika dansare från hela världen?

Verkar det så när vi har en navigationsruta för verktyg som innehåller både lödkolv och vedklyv men inte symaskin?

Ter det sig så när antalet utmärkta artiklar om män är dubbelt så många som antalet utmärkta artiklar om kvinnor?

Jaja, men är det vårt fel då?
Vi säger ju faktiskt att alla kan vara med!
Men vad betyder ens det?

Vad betyder det att jag kan när jag behöver och förtjänar samma villkor? 

Är jag med på samma villkor när jag funderade länge på om jag skulle välja ett användarnamn som dolde mitt kön och ursprung?

Är jag med på samma villkor när jag ständigt måste vara beredd på att försvara mig om jag syns med mitt namn eller min bild?

Är jag med på samma villkor när jag när som helst kan behöva värja mig från irrationella påståenden om att kvinnor skulle vara mer irrationella eller känslosamma utbrott om hur kvinnor är mer känslosamma?

Och som om det inte vore nog med att de här sakerna händer, 
så förväntas jag dessutom tassa på tå kring dem 
för att inte 
jag ska anses skapa ett negativt klimat.

För att inte nån stackare ska känna sig anklagad
för att jag påpekaratt det kan finnas lite omedvetna fördomar på plats –
allt dåligt kräver ju inte medvetet hat.

Och alltid måste jag vara beredd på att någon, som själv inte drabbas, 
gör 
min verklighet till sitt utrymme att filosofiera 
och ikläda sig rollen av den berömda djävulens advokat.

Så vad betyder det att jag tekniskt sett kan vara med,
om jag hela tiden tvingas förhålla mig till allt det?

När nya artiklar om kvinnor synas hårdare och möter mer kritik.
(Jomen, tänk om nån rätt oviktig kvinna skulle slinka förbi och nån läste om henne,
hur skulle vi då kunna stå till svars inför vår publik?)

När ett bråk om ordet hen kan pågå om och om och om igen.
(Jomen, tänk på att ordet inte är helt, totalt och fullständigt okontroversiellt 
och att Wikipedia inte ska sätta standarden!)

Och när varje samtal om alla de här små och stora nålsticken möts av misstrogenhet.
(Jomen, tänk på att det är viktigt med det jag – som inte utsätts – upplever som neutralitet!)

Så nöter och äter motståndet sakta av min ork och jag undrar.
Ska jag stanna och fortsätta streta?
Stanna och fejka och le?
Eller bara ge upp?

Så sitter jag då här och ska fira men istället för att orka producera ett skojigt kåseri
så landar jag i den här blandningen av ett matt stridsrop och en elegi.
Men för all del, av alternativen som finns tillhands är väl det inte det sämsta.

Välkommen till Wikipedia – den fria encyklopedin som alla kan redigera!
Välkommen?

The post Vem är välkommen till den fria encyklopedin som alla kan redigera? appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-01-17 av rasmus
Copyriot

Yttrandefrihet, Hegel och sociala medier

Medierna i P1 har i helgen tagit upp frågan om de sociala mediernas framtid efter Twitters utkastande av Trump. Även jag hörs säga några rader, apropå min artikel i Expressen. Men den stora behållningen var att få höra en längre utläggning av Nicklas Berild Lundblad, som nyligen har avslutat sitt högt uppsatta jobb på Google. Därmed inte sagt att han talar som en apologet för Big Tech. Frågan om vilken position han talar från är betydligt mer intrikat.

Nicklas Berild Lundblad börjar med att slå fast att den tekniska utvecklingen inte löper linjärt, utan “hoppar mellan olika jämviktstillstånd”. Bara för att vissa medietjänster – som Twitter eller Youtube – har dominerat i sin nisch sedan över tio år, så kan vi inte räkna med att deras positioner kommer att bestå genom 2020-talet. Här kan man dock invända att utfallet knappast bara beror på “den tekniska utvecklingen” – de aktuella företagens dominans är ju både ekonomiskt och politiskt förankrad. Det termodynamiska talet om “jämviktstillstånd” riskerar att mystifiera de verkliga maktförhållanden som upprätthåller det som kan upplevas som “jämvikt”.

Vi får också en historisk tillbakablick på 1800-talets tidningspress, som ju i hög grad verkligen vara skräppress – full av förtal och grundlösa spekulationer. Det tog tid innan den traditionella journalistiken etablerade sina normer. På liknande sätt kan det nu, med frågan om de nyare medieföretagens roll i politiken, ta 5–10 år “innan man landar”, förklarar Nicklas Berild Lundblad och fortsätter:

vägen framåt är förmodligen inte rak, utan det kommer att vara kast hit och dit, pendeln kommer att svänga mot kanske ett strikt ansvar för innehåll, och sen kommer man inse att det var ingen bra idé och så måste man långsamt förhandla yttrandefriheten.
Det enda vi måste titta på är: hur böjer sig den långa vågen. Böjer den sig mot ett ställe där vi faktiskt får inte bara mer yttrandefrihet, utan en mer värdefull yttrandefrihet. Och det här är svårt, för när man tänker på yttrandefrihet så tänker man ofta på yttrandena själva. När vi har en debatt om plattformarnas ansvar då handlar den debatten ofta om de ska ta ner den här videon, eller stänga den här facebookgruppen. Man tittar på de enskilda innehållsbitarna. Men vad vi egentligen borde vara intresserade av är förstås det offentliga samtalet i sig och hur det påverkas utan ny teknik. Där är det ju så att nästan all tidigare yttrandefrihet som vi har haft har varit inbäddad i olika typer av institutioner.
När John Stuart Mill försvarar yttrandefriheten – han tas ofta som en av de mest extrema försvararna av yttrandefrihet – då försvarar han pressfriheten. Han försvarar alltså yttrandefriheten inbäddad i en institution och ett ramverk. Han försvarar inte det fullständigt nakna yttrandet utan några som helst kontexter, sammanhang eller institutioner. Det finns ingen som har gjort det i historien, av det enkla skälet att yttrandefriheten måste vila i någonting, den måste ha ett ramverk, en institutionell kontext. /…/
Det är det vi måste börja koncentrera oss på att lösa. Vi ska inte besvara frågan om en viss video ska tas ner eller vara uppe, vi ska besvara frågan: hur bygger vi en bättre offentlig sfär, ett bättre offentligt samtal. Det är en mycket svårare fråga.

Filosofen som nämns vid namn är J.S. Mill, men det är omöjligt att inte åter tänka på G.W.F. Hegel. Betoningen av ett positivt frihetsbegrepp – i detta fall en yttrandefrihet som inte är ett abstrakt ideal, utan alltid är “inbäddad” i ett större sammanhang, i ett “ramverk” – är typiskt hegeliansk.
En fördel med detta tänkesätt är att det hjälper oss att höja blicken, så att vi inte fastnar i dagfrågor om enskilda yttranden, om enskilda användare eller för den delen vad som står i enskilda tjänsters användarvillkor. Emellertid lämnas vi med problemet om vilket “vi” det är som ska bygga “en bättre offentlig sfär”. Hegelianismen tycks här mycket nära att tippa över i någon form av teknokrati, en offentlighetens ingenjörskonst.

En hegeliansk analys måste givetvis historicera sig själv. Även detta är något som görs, i vart fall antydningsvis, av Lundblad. Betänk då att han redan vid 1990-talets mitt skrev glatt utopiska texter om internet som befriande kraft i tidskriften Nyliberalen, följt av den intressanta boken Teknotopier (2000), följd av Det låsta nätet och anonymitetens fiender (2002). Därefter fortsatte han att tala om “rätten till anonymitet” som “en förutsättning för nätets frihet”. Ett helt annat frihetsbegrepp än vad Lundblad tycks ha landat i nu, efter sina år på Google! (Se även hans aktuella text “Plattformars ansvar – en guide för perplexa“.)
Lundblad fortsätter i Medierna:

Om man går tillbaka och tittar på hur vi tänkte i början på internet, i den cyberlibertarianska perioden, då trodde alla att världens yttrandefrihet skulle globaliseras och homogeniseras /…/ att i princip allt skulle vara tillåtet. Det tror jag är rätt tydligt att så inte är fallet över huvud taget. Yttandefriheten är rotad i de politiska samfund där man yttrar sig, där det offentliga samtalet lever. Och det ger upphov till en intressant fråga: hur stort kan ett offentligt samtal vara?
Min hypotes nu är att /…/ det verkar som att det finns en största möjliga storlek för det offentliga samtalet. Jag vet inte hur stor den är, om den är regional eller europeisk, eller om den är faktiskt är nationell, eller lokal till och med. Men det verkar finnas en största möjliga storlek /…/ Det kan leda till helt nya idéer vad gäller teknikens utveckling och frågan om hur vi bäst stödjer det offentliga samtalet.

Den teknokratiska frågeställningen reduceras här till en fråga om skala. Det påminner om en aktuell artikel i The Atlantic, vars redaktör Adrienne LaFrance citerar Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av naturliga gränser för goda samtalet. Zuckerman har dock varit öppen med att denna jakt drivs av ekonomiska realiteter; nätets “syndafall” var att det blev beroende av reklamintäkter. Frågan om intäkter – för att inte tala om ägande – är däremot frånvarande i de mer teknokratiska inlägg som nu publiceras lite överallt, exempelvis hos Adrienne LaFrance.

Nu ska man väl inte vänta sig att en utpräglat marknadsliberal tänkare, som Nicklas Berild Lundblad, ska ifrågasätta det privata ägandet av medier. Men nog är det signifikant hur han – på vältaligt hegelianskt vis – betonar att marknaden inte kan stå helt på egna ben.
Signifikant är även hur frågan om “största möjliga storlek på det offentliga samtalet” görs endimensionell. Från det lokala, via det nationella och de större regionala blocken, till den globala nivån. Man kan förstås – särskilt om man vill värna politisk stabilitet – önska att offentligheterna ska kristallisera sig så, det vill säga territoriellt. Så att alla människor som bor i ett visst område exponeras för ungefär samma samtal, via ungefär samma utbud av mediekanaler. Men som jag skrev här, i förra inlägget, finns det ju redan nu många exempel på en fragmentering som följer helt andra skiljelinjer. Inte geografiska, utan exempelvis politiska. Det är då man brukar tala om “filterbubblor”. Vilket möjligen är själva det problem som ska lösas, ur det teknokratiska perspektivet.

2021-01-13 av rasmus
Copyriot

De sociala mediernas politik efter Twitters dumpning av Trump

Jag skriver i Expressen om vad för slags nätpolitiska maktkamper vi har att vänta under 2021, efter nätjättarnas samfällda agerande mot Donald Trump och Parler.

dragkampen om vilken status de sociala medierna ska ha i 2020-talets politik har knappt börjat. Givetvis kommer fler alternativtjänster att startas: vissa med högerradikal prägel, andra inte. Runt om i världen kommer politiska rörelser av väldigt olika slag att tvingas förhålla sig till om de ska våga förlita sig på fortsatt välvilja från USA:s nätjättar.
/…/
Vilka politiska krafter kommer att stanna på de gamla, stora plattformarna – och vilka kommer att mana sina anhängare till exodus?

För att sammanfatta: vi vet ännu inte vilka läger som kommer att stå emot varandra i den långa serie av strider som det resterande året lär bjuda på. Därför känner jag att det är för tidigt att plädera för en viss linje. Men att spekulera i möjliga scenarion går förstås att göra.
Ett sådant scenario är att nätjättarnas enade front, som framträtt senaste veckan, gradvis kommer att formaliseras och knytas närmare USA:s centrala statsmakt under den tillträdande presidenten. Företagen skulle få ekonomiska förmåner, som att slippa undan skatter och antitruståtgärder, mot att de på ett mer effektivt sätt stryper kommunikationerna för vad som inom USA räknas som ”extremism”. Kanske även agera mot politiska grupper i andra världsdelar, kanske inte.

En annan tanke som jag inte utvecklar i artikeln, men kan kasta fram här: kanske är de sociala mediernas fragmentering en oundviklig sak. Frågan är kanske inte om utan hur. Alltså efter vilka skiljelinjer som de kommer att fragmenteras. Det kan ske efter nationella skiljelinjer, eller efter politiska skiljelinjer som löper tvärs igenom länderna. Det senare vore liktydigt med det som brukar kallas ökad polarisering inom respektive land, men skulle även underblåsa bygget av transnationella allianser mellan politiska rörelser, utifrån vilka sociala medier som de använder.

Vi får se. Min artikel är verkligen bara tänkt som en skiss inför den fortsatta analysen av hur situationen utvecklas.

2021-01-13 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Världsförbättrare på tio minuter – haka på #1lib1ref!

Det här är ett gästinlägg från Karolina Andersdotter, som utöver att lägga till referenser på Wikipedia jobbar som bibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek.

Något otippat fick jag innan jul meddelande om att jag var en av toppredigerarna i Wikipedias årliga #1lib1ref-kampanj, kunde jag därför skriva några rader om detta och berätta om varför jag deltar i kampanjen? Ja, absolut!

Jag har tillsammans med mina topplistekollegor Madeleine Söderberg och Jonas Petersson (som numer är bibliotekarie på SLU) ordnat #1lib1ref-kampanjer på Uppsala universitetsbibliotek 2018-2019 med syftet att uppmärksamma kampanjen, förklara vad Wikipedia är och hur kunskapsproduktionen fungerar där samt lära ut hur en arbetar i redigeringsläget. Denna kunskap är tillämpbar i flera andra områden utöver Wikipedia, inte minst för bibliotekarier!

Skärmdump från en hashtaggsökning som visar hur antalet redigeringar taggade med #1lib1ref på svenska Wikipedia stiger i samband med kampanjperioderna i januari och maj

På Uppsala universitetsbibliotek har vi flera salar ägnade åt referenslitteratur. Där finns inte bara generella uppslagsverk som till exempel Nationalencyklopedin utan också ämnesspecifika uppslagsverk. Wikipedia som uppslagsverk fyller en liknande funktion: generella uppslag samsas med artiklar om fenomen som beskrivs mer ingående än ett tryckt medium eller ett expertkurerat uppslagsverk skulle kunna ge utrymme för.

Det finns både fördelar och nackdelar med Wikipedia, i synnerhet när det kommer till att ange källor. Det finns en naiv syn på Wikipedia som något som absolut inte går att referera till – något jag anser är felaktigt eftersom den information som finns på Wikipedia ibland överträffar den information som finns i förmodat pålitligare källor.

Däremot behöver var och en som refererar till något använda sitt förnuft och framför allt betänka vad en källa innebär, nämligen själva ursprunget till något. Wikipedia erbjuder (i synnerhet efter en omgång #1lib1ref) ofta alldeles utmärkta källhänvisningar och det är dem du bör spåra upp när du skriver uppsatser, skolarbeten eller vetenskapliga artiklar. Gå till källan! Detta gäller naturligtvis även när du använder Nationalencyklopedin. Det är inte en fråga om kvaliteten på Wikipedia, utan om källkritik.

Bibliotekarier som lär sig av varandra för att hjälpa andra

Frågan om källkritik och Wikipedia är också en av de viktigaste att diskutera tillsammans med bibliotekariekollegor. Bibliotekarier på alla typer av bibliotek får frågor om att söka, finns och värdera information från sina användare. Kan vi tipsa om Wikipedia? är en fråga som många bibliotekarier ställt sig själv eller andra.

Ett viktigt steg för att besvara den frågan är att förstå hur Wikipedia fungerar. Hur ser ”baksidan” av en Wikipediaartikel ut? Att se hur texten (och koden) ser ut i redigeringsläge, att kunna granska sidändringar och att kunna länka till referenser är bra verktyg för att förstå Wikipedia. Det gör oss till bättre guider genom referenshanteringsdjungeln – och därmed till bättre bibliotekarier.

I vårt fall så gav också letandet efter källor upphov till spännande skattjakter i både digitala och fysiska samlingar. Vi anordnade gemensamma träffar på biblioteket där medarbetare kunde samlas i grupp och lägga till källor (och fika! en mycket viktig social komponent!) vilket gjorde att vi kunde hjälpa varandra när vi fastnade – oavsett om det var i Wikipedias redigeringsläge, i tolkningen av katalog 1962 eller i en medicinsk databas där vi inte har vana av att söka själva.

1lib1ref-fika. Foto: Karolina Andersdotter. CC BY 4.0.

Öppen vetenskap och hållbar utveckling

Ett viktigt spår vi tog vara på under vår första #1lib1ref-kampanj på UUB var att koppla ihop letandet av referenser med öppen vetenskap. I största möjligaste mån försökte vi hitta referenser till påståenden i källor som var öppet tillgängliga (till exempel publicerade under öppen tillgång eller tillhörande den kulturella allmänningen) och vi bekantade oss också litegrann med OABOT. Vi hade tidigare under hösten (2017) uppmärksammat Open Access Week och detta blev ett naturligt sätt att följa upp det.

Bild på invigningen av Wikimania i Stockholm, där temat inkluderade FN:s hållbarhetsmål (vilkas kännspaka kuber kan skönjas på scenen):

Invigningen av Wikimania i Stockholm, där temat inkluderade FN:s hållbarhetsmål (vilkas kuber kan skönjas på scenen), Foto: Vysotsky, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Wikipedia, som med sitt öppet licensierade och mångspråkiga innehåll är en pionjäraktör gällande tillgång till information (för alla med en internetuppkoppling), bidrar på många sätt till FN:s globala hållbarhetsmål, precis som bibliotek gör världen över (bland annat genom att erbjuda den internetuppkoppling som krävs för att nå Wikipedia). Att tillgängliggöra information och kunskap uppfyller inte bara mål 4 om god utbildning för alla utan möjliggör även agerande för att uppnå andra mål, t.ex. bekämpande av klimatförändringar (mål 13) och utbildning om HBTQ+-rättigheter (mål 5). Fler exempel på hur Wikipedia bidrar till hållbarhetsmålen finns här och biblioteksexempel finner du här.

#1lib1ref är också en pusselbit i detta – en pusselbit som är lätt att lägga (ungefär som en kantbit på ett 500-bitarspussel). Vill bibliotek pussla vidare på hållbar utveckling så finns det massor av utvecklingsmöjligheter. Några lokala exempel på detta är Wikipediasamarbete mellan klimatforskare och gymnasieelever och bibliotekets kurser och support för att sprida forskningsresultat med hjälp av Wikipedia. Vill du lyfta blicken från det lokala kan du läsa IFLA Wikipedia Opportunities Papers eller sammanfattningen av dessa i IFLA:s blogginlägg om #1lib1ref.

Det finns alltså mängder av synergieffekter, projektidéer och goda tankar kring bibliotek och Wikipedia. Men vet du inte var du ska börja så är #1lib1ref en bra start – det är enkelt, roligt och resultatet kommer direkt när du klickar på Publicera ändringar. En omedelbar tillfredsställelse!

UUB:s första #1lib1ref-träff – vi bockade av både deltagare och inlagda referenser under fikatimmen. Foto: Karolina Andersdotter. CC BY 4.0.

The post Världsförbättrare på tio minuter – haka på #1lib1ref! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-01-10 av Peter
:DFRI

Kallelse till årsmöte

Datum: Söndagen den 14:e februari 2021
Tid: 14:00
Plats: Digitalt möte (länk meddelas senare)

Enligt stadgarna ska ett antal ärenden behandlas på dagordningen.

Eventuell motioner till årsmötet skall skickas till styrelse@dfri.se senast 24 januari 2021.

Handlingar till årsmötet publiceras när de finns tillgängliga.

Alla medlemmar är välkomna. Glöm inte att förnya ditt medlemskap!

2021-01-08 av rasmus
Copyriot

Kassetthouse 2020

En dryg veckas försening blev det, men traditionen från 2019, 2018, 2017 och 2016 måste upprätthållas. Här kommer alltså en lista på ett antal kassetter som släpptes under året 2020 och som jag rent fysiskt lyckades lägga vantarna på. De var snyggare än någonsin.

Det visade sig bli en stark slagsida mot Storbritannien, närmare bestämt Newcastle. Tyvärr kommer det nog att bli svårare att köpa fysiska produkter därifrån under 2021 när kassettbolag som Acid Waxa inte längre opererar i den inre marknaden. Precis som att jag numera undviker att beställa kassetter från Nordamerika och Ryssland eftersom det ofta kommer på en saftig avgift för momsdeklaration. Såvitt jag förstår kommer inte vinylmarknaden att påverkas lika mycket av Brexit då vinyler i allmänhet har större upplaga och distributörer i typ Nederländerna. Kassetterna som listas här, däremot, får man beställa (via Bandcamp) direkt från bolaget eller artisten, innan upplagan tar slut (vilket den ofta gör ganska fort). Men i allmänhet släpps ju musiken även digitalt. Om den finns på den stora skvalmaskinen vet jag däremot inte, det får ni i så fall ta reda på själva.

Huruvida musiken faktiskt är “house” är en mindre viktig fråga. Men för att stå fast vid traditionen har jag sållat bort diverse ambient-, noise- och popkassetter till förmån för en årslista bestående av musik som är mer eller mindre elektronisk och som i någon mening orienterar sig mot dansgolvet samtidigt som kassettformatet i sig (jämfört med t.ex. vinyl) är en tydlig signal om att musiken inte “bara” är gjord för att dansas till.

Vodor L Zeck – Body Transfer Illusion Volume 1 (Acid Waxa)

Något av det mest upplyftande som jag fått höra under tråkåret 2020 är den här kassetten med Vodor L Zeck. Vem är det? Av allt att döma någon från Turkiet, som nu kanske befinner sig i Berlin och är hiskeligt produktiv utan att göra så mycket väsen av sig. Nyss råkade jag ladda hem ett tiotal album på Soulseek. Återstår att se om de håller samma utsökta klass som den här kassetten på Acid Waxa, vars titel antyder att minst en till volym är på väg.
Stundtals drar musiken åt det mer ceephaxianskt lekfulla hållet. Andra gånger blir acidslingorna insvepta i en melankolisk novemberfuktighet som påminner en hel del om Aphex Twins allra mest sublima stunder.

Polyseme – Minsk Odyssey (Acid Waxa)

Inte från Belarus största stad utan från Quebecs dito kommer Melissa Speirs. Kanske hörs något spår av det där Montreal-soundet även om det här knappast är fråga om gammal microhouse utan någonting betydligt mer maximalt: ibland ganska poppigt, hela tiden acidknorrigt.

Aftawerks – Superjovian Tracks Vol 1 (Acid Waxa)

Även detta kan vi nog ställa på hyllan för acid-maximalism som ligger helt i linje med Acid Waxas estetik.

Musique Chienne – Mega Double 20 (Acid Waxa)

Fast här är det knappt alls fråga om acid! Sarah-Louise Barbett från Marseille gör oemotståndlig pop som kanske påminner lite om… Peaking Lights, tror jag att jag tänkte på. Fast detta är på franska, lite mer oborstat och rytmiskt.

Lesinge – Plic Ploc (Acid Waxa)

En favoritartist ur Acid Waxas stall som nämndes här 2017 och visar upp ett ganska brett spektrum över vad acid kan vara.

Roy of The Ravers – Fenix Break (Acid Waxa)

Rakt igenom energisk acid, ganska rå och denna gång inte så melodisk, men alltid i grunden lekfull.

Erlin – Worldin’ (Acid Waxa)

Listan över acidkassetter som skickats till mig från Newcastle kan tyckas ändlös men jag kan inte avstå från att tipsa om det här släppet med acid som drar mer åt emohållet, om ni förstår vad jag menar. Bakom artistnamnet döljer sig en Connor Clasen från Bethlehem, Pennsylvania.

Och därmed var vi klara med listandet av årets sju favoritsläpp från Acid Waxa och kan rikta blickarna mot den europeiska kontinenten.

Space Invaders (Blaq Numbers)

Jag älskar samlingskassetterna från tyska Blaq Numbers. Det känns som utpräglad kassetthouse fast när man lyssnar närmare på saken drar det än åt boogie och soul, än åt techno. En helhet med roliga överraskningar från mestadels obskyra artister.

Polar Inertia – Ripped Through The Valley (Climate of Fear)

Före pandemin ordnade Climate of Fear en serie klubbnätter på bland annat ://about blank i Berlin. När detta avbröts så övergick man inte till att fjanta runt med “livestreams” utan snarast det motsatta, nämligen att ge ut en serie kassetter med inspelningar från de tidigare tillställningarna, utspritt över lång tid, med möjlighet att prenumerera. Här snackar vi hård fransk techno som kan dra en smula (men inte för långt) åt det tranceiga hållet.

Nkisi – Peeling (Climate of Fear)

Troligen bland den bästa technon som nådde mina öron 2020 (inspelat i Berlin sommaren 2019). Hårt och snabbt.
Nkisi är ett artistnamn för Melika Ngombe Kolongo som drivit det afrodiasporiska kollektivet NON.

DJ Paulo – Sons Pa Curtir (Rave Tuga)

Vidare till Portugal och ett kassettbolag baserat i Lissabons ravescen som det tipsades om redan i föregående årslista. Här är det i hög grad fråga om breakbeat house som blickar tillbaka på 1990-talet på ett sätt som var väldigt 2020.

Howes – Tape 10 (Cong Burn)

Åtminstone på A-sidan är det här fråga om någon sorts långsam, dubbigt psykedelisk techno. Syftet med produktionen verkar åtminstone delvis vara att demonstrera vad man kan göra med en viss mjukvara för att bygga rytmer, som John Howes skapat med inspiration från legendariska Can-trummisen Jaki Liebezeit.

På tal om slagverkare:

Tulips – Hipólito (Stenze Quo)

Här har vi en slagverkare från Köln som släppt en kassett på ett danskt bolag. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Delfindisco?

Hökarängen Sound System – Ryck upp rälsen under tåget! Tunneltranskriptioner 2009?-?2018 (Qvästlafve)

Med bas just i Hökarängen släpper Qvästlafve väldigt små upplagor av väldigt egenartade ljud. Om detta projekt säger ljudsystemet:

Jag fick bara bygga ljud och instrument av de befintliga inspelningarna från tunnelbanan. Alla ljud på skivan är i grunden därifrån och ljuden har manipulerats för att skapa en hel instrumentarsenal. Jag känner mig nöjd med resultatet, det blev annorlunda och jag har utvecklats som musiker på tio år. Med tiden kunde jag med olika verktyg mejsla fram ljud och skapa mer liv i låtarna. Jag använde en modulärsynt som kunde processa, remixa och stöpa ljud på olika sätt.

Väldigt hauntologisk tajming av släppet år 2020 när många av oss plötsligt och oväntat slutande åka tunnelbana.


Detox Mañana – In Tropical Asatru (Ptroleum)

Sista helgen i september 2020, jag kommer att minnas hur pandemins tyngd aldrig kändes så lätt som just då, mellan första och andra vågen. Man kunde rentav gå på en liten spelningSnickars med Detox Mañana som spelar en form av postpunk/disco i lager på lager. Kassetten gavs ut av en underetikett till bokförlaget Styx, med rötterna i Surrealistgruppen.

Anders Enge – Faun Frown (Ett annorlunda hörn rec.)

Vid nyss nämnda septembertillställning släpptes även den här kassetten: “Intensiva, kringsmygande teknoider fulla av dåliga avsikter och illavarslande tankar.” Fast jag tycker den är rätt hemtrevlig att lyssna på.

Inför kassettåret 2021 hoppas jag på fler svenska släpp och ökade möjligheter att köpa kassetter utan att behöva betala lika mycket för porto eller tulldeklarationsavgift!

2021-01-08 av rasmus
Copyriot

Stagnation?

Stagnation?

När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.

Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten. Ordet tycks ta avstamp från en norm säger att vatten inte bör stå stilla, att vattnets väsen är att rinna. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.

Stagnationens själva sinnebild är kanske en våtmark!

Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan där stagnation föga förvånande är syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även “stabil och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Ja, så kan man smaka på den proto-indoeuropeiska stammen.

Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:

SAOB: “av­stanna i ut­veckling”.
Svensk ordbok: “gradvis upp­höra att ut­vecklas i positiv riktning”.
SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”

SAOB definierar även substantivet stagnation: “om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”
Där upplyses också om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomi” och om ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen är tillväxt och stagnation inte bara motsatser utan två sidor av samma mynt.
Redan här anar vi en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse.

Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.

Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.
Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.
Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.

Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.

A Dictionary of Economics (Oxford University Press):

stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.

Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.

The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.

En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:

The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.

Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.

För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:

It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.

Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.

Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.

Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.

Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:

stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.

The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:

recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.

Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.

Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.

Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.

Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.

Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.

2020-12-22 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Vinnare med fokus på historiska kvinnor

Wikipediadagen i november var det inte bara prat om Wikidata och diskussioner om det, utan det var också utdelning av Wikimedia-priset. Här kommer några svar från användaren Aciram, som är årets vinnare.

Användare:Aciram, vem är du? Kan du beskriva dig själv och hur du började redigera Wikipedia.

Jag studerar historia, men mitt intresse gjorde att jag hade en del kunskap i ämnet långt innan jag började bekräfta mina kunskaper genom att ta akademiska poäng. Ett av mina stora intressen på fritiden är att skriva. 

Det var ett tag sedan jag började redigera, men om jag minns rätt såg jag ett stavfel eller ett faktafel i en artikel som jag ville rätta till, och upptäckte då att det faktiskt gick att göra. Jag skrev därefter mer och mer själv allteftersom jag lade märke till vad som saknades. Jag redigerade länge innan jag blev övertalad att skapa ett konto.

Själva handlingen att skriva är avslappnande för mig: man får något att fokusera på, om man är stressad och har mycket att tänka på. Samtidigt är det också en pedagogisk metod att först läsa något och därefter repetera det genom att skriva ned det, och det fungerar därmed också som en metod för mig att befästa kunskap, då jag ofta skriver om saker jag först letat efter men inte funnit. 

Porträtt av Lucrezia Panciatichi, av Bronzino, Public Domain, via Ufizi/Wikimdia Commons

Utöver svenskspråkiga Wikipedia räknade jag att du under 2020 redigerat på tio andra språk plus Wikidata och Commons, hur ser du på Wikipedia som internationellt samarbetsprojekt? Är det viktigt att sprida kunskap internationellt, eller är det mest bonus?

Det är viktigt med den internationella spridningen av kunskap. Särskilt engelskspråkiga Wikipedia sprider förstås kunskap globalt eftersom engelska är ett internationellt språk, men alla språkversioner gör det i viss mån. Det blir en demokratisering av kunskap att sprida information som annars kanske bara skulle ha varit känd av experter, eller inom det land det har sitt ursprung. Översättningarna mellan språkversionerna är ett exempel på det senare. Hur kända är till exempel ungerska 1700-talsskådespelare i Sverige, eller den danska rösträttsrörelsen i USA? Kanske var kunskapen inte ens översatt i någon bok innan den hamnade på Wikipedia. Det är ett exempel på de bästa effekterna av internet.

Samtidigt är det i praktiken en bonus för mig, som skulle ha bidragit till projektet oavsett. Men det är en konsekvens som det finns anledning att vara stolt över. Jag har sett artiklar jag har skrivit refereras till i olika bloggar på andra språk, och det har illustrerat hur kunskap har nått människor som kanske annars inte skulle haft tillgång till den.

Det känns som om jag bidrar ungefär likvärdigt på både svenskspråkiga och engelskspråkiga Wikipedia, och har varit medlem på båda projekten lika länge, men det kanske bara är som jag upplever det eftersom jag har bidragit parallellt till dem under så lång tid. Då jag skapar en artikel på en språkversion, brukar den ofta bli översatt till en annan. 

På övriga språkversioner har jag skapat kortare artiklar, men främst bidragit till kategoriseringssystemet, ofta för att jag har velat se till att relevanta kategorier har sina motsvarigheter på flera olika projekt. Kategorier som finns på många olika språkversioner gör det lättare att finna information som kanske inte blivit översatt ännu.

Jag började bidra med bilder och kategorier till Commons då jag upptäckte att det jag letade efter inte fanns där. Jag tror att jag upptäckte att det inte fanns en bild jag sökte, och att jag då tog reda på hur man skulle göra för att sätta in en själv. 

Ulrika Eleonora von Fersen, av Gustaf Lundberg, Public Domain, via Finska nationalgalleriet/Wikimedia Commons

Hur kommer sig ditt intresse för historiska kvinnor? Fanns intresset före ditt Wikipediaengagemang, eller har det vuxit vidare efteråt?

Intresset fanns före mitt Wikipediagengagemang. Jag tror att jag började redigera på Wikipedia just för att jag såg något jag ville justera i en historisk kvinnobiografi.

Mitt intresse för historia kom från början från mitt intresse för skönlitteratur, som sedan ledde vidare till att jag ville leta reda på mer information om verkligheten bakom den fiktion jag läste. Under mitt sökande efter fakta märkte jag att mycket av det jag sökte var svårt att finna, eller att det kanske fanns i böcker men ännu inte lätt tillgängligt på nätet. Att jag sedan intresserade mig särskilt för just kvinnors historia beror nog till viss del på att den informationen var svårare att hitta, och därför krävde mer engagemang för att finna, och det har sedan också blivit något jag intresserat mig för i mina akademiska studier, där jag även skrivit en uppsats om en historisk kvinna. 

Det är förstås ett viktigt ämne, just för att historien inte går att förstå om man inte har helhetsbilden av den; och det faktum att mäns och kvinnors historia ser så olika ut illustrerar också hur människan formar samhället utifrån religion, ideal och olika typer av normer, och därmed också hur människan kan styra och forma framtiden. 

Hur ser du på det gap som finns på Wikipedia, att bara 20% av alla biografier handlar om kvinnor. Avspeglar det källorna, så det är svårt att jämna ut det eller går det att förändra? Vad kan vi som förening göra, med till exempel WikiGap och andra projekt? Ser du några andra gap och luckor som viktiga att jobba med för att fylla igen?

Jag tror att det avspeglar de källor som oftast används, och därmed att det går att förändra. Först vill jag säga att det finns information, men att den inte finns i de källor man kanske vanligen letar i. Jag talar då om historiska kvinnor, som jag själv skriver om. 

Traditionellt har kvinnor bara tagits med i uppslagsverk och historieböcker om de varit så berömda att de inte gick att undvika, och det gäller främst kungligheter, eller kvinnor som var välkända under den tid verket skrevs. De kvinnor som faktiskt togs med kunde ofta stå i sin makes artikel snarare än sin egen, och därmed bli osynliga vid första anblicken. 

Uppslagsböcker och historieböcker blev vanligare efter sekelskiftet 1900, och ofta är det just kvinnor från då och framåt som uppmärksammas i nutid när exempel på historiska kvinnor ska ges. Bland historiska svenska affärskvinnor kanske en del känner till Sofia Gumaelius, som var verksam just kring 1900, medan Barbara Pauli, som var verksam under gustaviansk tid, är mer okänd.

Bristen på kvinnor i historieböcker i skolan har uppmärksammats de senaste åren, och jag tror att skälet är liknande som på Wikipedia. Man hämtar information från gamla källor, som inte uppmärksammade kvinnor särskilt mycket, och reproducerar därmed omedvetet bilden av att det inte fanns många kvinnor som var relevanta att skriva om.

Den här historievinklingen har uppmärksammats sedan 1970-talet och sedan dess utkommer ständigt böcker som kompletterar bilden. Problemet är att den informationen mest uppmärksammas av specialintresserade, och att de flesta andra tror att de enda kvinnor som var relevanta före 1900 är kungligheter. Vem har hört talas om kvinnor som alkemisten Fang i det antika Kina, eller den tyska läkaren Agatha Streicher (1520-1582)? Kanske bara de specialintresserade – eller, nu, de som läst Wikipedia.

Det är av dessa skäl som jag ofta har ifrågasatt artiklar om kvinnor med svaga relevanskriterier på Wikipedia. Det är inte nödvändigt att sänka kriterierna för att öka antalet. Det stärker bara bilden av att det inte finns några kvinnor som motsvarar relevanskriteriet att skriva om. Men det finns fler än man kanske tror.

Sedan får man i viss mån acceptera att kvinnor före 1900 alltid kommer vara i minoritet i uppslagsverket. Kvinnor har historiskt sett inte tillåtits de möjligheter som krävs för att göra sig märkbara. Man kan jämföra kön med klass: det vore en logisk slutsats att anta de flesta historiska personer i ett uppslagsverk är män från de övre samhällsklasserna. De var de som fick möjligheter att göra avtryck, men knappast de enda som hade haft potentialen till det, om de bara haft möjlighet. 

Men jag har aldrig haft svårigheter att hitta nya saker att skriva om, trots att jag nästan enbart skriver om det här ämnet. Det säger en del. Vad man bör göra är att uppmärksamma ämnet, och leta efter information från andra källor än de vanliga.

Varje år omkring kvinnodagen hålls en tävling på Wikipedia för att utöka artiklar om just kvinnor. Kanske kan man hålla sådana lite oftare, och ge extra poäng för att utöka antalet artiklar om kvinnor ur olika tidsperioder, kulturer eller yrkesområden där de är extra underrepresenterade? Eller hela tävlingar inom just mer snäva områden. Man kan även ge tips på källor att utöka från. Kanske blir deltagarna färre, men inte desto mindre kommer de ha effekt, för tävlingsmomentet brukar engagera.

För just svenskspråkiga Wikipedia ser jag annars luckor för artiklar om antikens kulturer, och då talar jag inte enbart om Grekland och Rom. Kanske kan de luckorna fyllas på samma sätt.     

din användarsida finns flera utmärkelser och tävlingspriser, hur ser du på veckans tävling som samarbetsform?

För mig ger Veckans tävling ”gratis” uppslag till ämnen att skriva om då jag behöver något annat att tänka på, samtidigt som det ger en möjlighet att lägga fokus på ett ämne, som exempelvis ett land eller en region. För inte så länge sedan fick jag till exempel anledning att fokusera på kvinnors historia i Mexiko tack vare en tävling med fokus på just Mexiko. Jag tycker om dem och deltar ofta, i de fall de ger utrymme att skriva om mina intresseområden.

En marmorstaty av Demeter, National Roman Museum, Rom, foto: Marie-Lan Nguyen, CC BY 2.5, via Wikimedia Commons

Är det någon artikel du saknar på Wikipedia som du försökt skriva men antingen fått raderad eller inte kunnat skriva i brist på källor?

Det tvivlar jag inte på att det finns i båda fallen, men jag har tänkt efter utan att komma på någon. Ser jag att en artikel jag letar efter inte finns brukar jag skapa den, eller åtminstone skriva om ämnet i ett avsnitt av en annan artikel, där kunskapen passar in.

Någon källa brukar alltid finnas tillgänglig, men ibland har artiklar blivit kortare än jag skulle ha velat, när informationen varit begränsad. I sådana fall brukar jag tänka att någon annan kanske har kunskapen och kommer utvidga en artikel som redan finns skapad. Det är en av de fantastiska sakerna med Wikipedia som samarbetsprojekt, och jag tror att många viktiga artiklar aldrig skulle ha blivit skrivna om Wikipedia inte var uppbyggt för att varje artikel ständigt ska kunna kompletteras av användare som har den information den föregående skribenten saknar, och är villiga att bidra med den. 

Har du någon favoritartikel, antingen en du skrivit/utökat själv, eller en som någon annan skrivit? 

Det känns omöjligt att ha en favoritartikel i stort – för mig blir varje välskriven och informativ artikel tillfälligt en favorit, om den har vad jag letar efter just då. Bland de artiklar jag har skrivit själv, kan jag däremot säga att jag är särskilt stolt över ”Kvinnor i det klassiska Aten”.

Om vi ser bortom de artiklar jag skrivit om kvinnohistoria, så får jag säga att mina artiklar om digerdödens katastrof, som den utspelade sig i olika länder: ”Digerdöden i Sverige” och motsvarande artiklar om Danmark, Frankrike, Italien, Mellanöstern, Norge, Spanien och Tysk-romerska riket, är artiklar jag är stolt över. De artiklarna har jag också översatt till engelskspråkiga Wikipedia, och jag kan se att de har ett stort allmänintresse och har fått många läsare på båda språkversionerna, vilket kanske inte är konstigt just nu. 

The post Vinnare med fokus på historiska kvinnor appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-12-20 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Världens bästa naturfoton utsedda

Nu har den internationella juryn meddelat vilka bilder som placerat sig i toppen av den stora tävlingen Wiki Loves Earth 2020. Tidigare har vi presenterat de svenska vinnarna, och nu har alltså den globala tävlingen avgjorts. Här kommer de femton topplaceringarna!

Årets vinnare: foto av Touhid biplob, CC BY-SA 4.0

I år deltog 34 länder med sammanlagt 340 finalbilder. Ett genomgående tema bland de vinnare juryn valt ut är djur av olika slag, inte minst fåglar.

Vinnarbilden är tagen i nationalparken Satchari i Bangladesh och föreställer gråhuvade starar. Upphovspersonen berättar att två av fåglarna var redo att attackera och den tredje var väldigt förvånad!

Andra plats: foto av Luca Casale, CC BY-SA 4.0

På andra plats finner vi en kungsfiskare precis när den fångar sitt byte! Den här bilden är tagen i Po-floden i Italien.

Tredje plats: foto av Nawas Sharif, CC BY-SA 4.0

På tredje plats finner vi träskskogen Ratargul, som är den enda i sitt slag i Bangladesh.

Fjärde plats: foto av Senthiaathavan, CC BY-SA 4.0

Fjärdeplatsen visar en apbebis av arten Semnopithecus priam, en primat i släktet hulmaner. De lever på Sri Lanka och just den här bilden är tagen i nationalparken Yala.

Femte plats: foto av Gurazuru, CC BY-SA 4.0

På plats fem hittar vi en bild föreställande en karst som kallas the Pinnacles, och som är upptagen på Unescos världsarvslista. Bilden är tagen i nationalparken Mulu, i närheten av berget Mount Api, i den malaysiska delen av Borneo.

Sjätte plats: foto av Ruchapong deemak, CC BY-SA 4.0

Fotot på sjätte plats är taget i nationalparken Khao Yai i Thailand. Den föreställer en malackauv som verkar sova gott på en gren.

Sjunde plats: foto av Md Mehedi hasan456, CC BY-SA 4.0

I familjen huggormar hittar vi Cryptelytrops erythrurus, ormen som dyker upp på sjunde plats. Här beredd till attack i Sundarbans East Wildlife Sanctuary i Bangladesh.

Åttonde plats: foto av Michael Angelo Luna, CC BY-SA 4.0

Två dagar efter ett vulkanutbrott togs bilden på åttonde plats. Bilden är tagen i Filippinerna, i Taal Volcano Natural Park.

Nionde plats: foto av Сергій Мірошник,CC BY-SA 4.0

Niondeplatsen intas av fotot på denna skrida och samtidigt färgstarka slända. Det är taget i parken Pushcha-Vodytsia i Kiev, Ukraina.

Tionde plats: foto av NadezhdaKhaustova, CC BY-SA 4.0

På Kamtjatka-halvön i Ryssland har denna rödräv lagt sig att vila med storslagen bakgrund över vulkanen Vilyuchik. Räven hamnar på tionde plats.

Elfte plats: foto av Daniel Msirikale, CC BY-SA 4.0

I Arusha-regionen i Tanzania finns denna storslagna utsikt över sjö och vulkanen Ol Doinyo Lengai, som hamnar på elfte plats i år.

Tolfte plats: foto av Lucas Rosado Mendonça, CC BY-SA 4.0

På plats tolv hittar vi denna lövgroda, Aplastodiscus arildae. Den är porträtterad i nationalparken Caparao i Brasilien.

Trettonde plats: foto av Hwbund, CC BY-SA 4.0

På trettonde plats dyker kungsfiskaren upp igen, även denna med fångst i munnen. Fågeln befinner sig i Geo-Naturpark Bergstraße-Odenwald i Tyskland.

Fjortonde plats: foto av Andhika bayu nugraha, CC BY-SA 4.0

I Bromo-Tengger-Semeru nationalpark i Indonesien är fotot på fjortonde plats taget. På bilden ser vi berget Bromo.

Femtonde plats: foto av Dipu ME-12, CC BY-SA 4.0

På femtonde plats dyker en tredje kungsfiskare upp. Även denna har sitt byte i munnen och bekräftar varför fågeln fått sitt namn. Detta exemplar finns i National Botanical Garden i Bangladesh.

Läs mer om samtliga vinnarbilder på Wiki Loves Earth-bloggen. Du kan också se en sändning där vinnarna, representanter från juryn och från den internationella arrangörsgruppen, samt lokala organisatörer, deltar. Följ sändningen idag den 20 december klockan 12.00 via Zoom.

The post Världens bästa naturfoton utsedda appeared first on Wikimedia Sverige.

2020-12-18 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

Gemensamt remissvar på öppna data-utredningen

I juni 2019 röstades det så kallade Öppna data-direktivet igenom i EU. I sommar ska direktivet ha genomförts i svensk lagstiftning, och för några månader sedan kom Öppna data-utredningens huvudbetänkande Innovation genom information, SOU 2020:55 (dnr I2020/02346). Igår var deadline för remisser på utredningens lagförslag.

Wikimedia Sverige var inbjuden som remissinstans, och vi svarade på remissen i ett gemensamt remissvar tillsammans med bland andra Civic Tech Sweden, Open Knowledge Sweden, Datastory, Sweco och Föreningen Grävande Journalister.

Remissvaret crowdsourcades genom ett kollaborativt Google Docs, och många olika organisationer, företag och myndigheter utväxlade synpunkter. Det var en väldigt spännande och lärorik process för oss att delta i, och det verkar också ha varit väldigt lärorikt för de som deltog i processen, oavsett om de var en del av det slutgiltiga remissvaret eller inte.

På en övergripande nivå går lagförslaget i rätt riktning. Den tidigare så kallade PSI-lagen har tyvärr inte fått önskad effekt, eftersom Sverige fortfarande halkar efter när det kommer till öppna data. Det nya huvudbetänkandet går på flera håll i rätt riktning, och lägger fokus på hur Sveriges myndigheter och offentliga företag kan tillhandahålla mer offentlig information på ett öppet, fritt och maskinläsbart sätt.

I vårt remissvar lyfter vi dock några områden där vi menar att lagförslaget inte går lika långt som direktivet, och därmed riskerar att inte nå lagens syften:

  • Lagförslaget skriver att myndigheter bör göra information tillgänglig på eget initiativ. Bör är ett knepigt ord, eftersom det inte går att följa upp, och inte heller innebär några direkta krav. Vi menar att bör riskerar att få liten eller utebliven effekt, och att det bör ersättas med ett ska.

    Ett viktigt syfte med direktivet är att myndigheter ska verka i enlighet med “inbyggd öppenhet och öppenhet som standard”. Vi menar att bör inte kommer att leda dit.

    Dessutom har man i lagförslaget valt att inte lyfta in öppenhet som standard i syftet, eftersom man menar att skrivelsen om bör leder till just det. Som beskrivet ovan är vi skeptiska till det, men menar att öppenhet som standard också bör skrivas in i syftet med lagen, i dess portalparagraf.

  • I direktivet är det tydligt att öppenhet och fria villkor ska vara normalläget, men som det har formulerats i det svenska lagförslaget framstår det som att begränsade villkor är normalläget, och att helt fria villkor är ett undantag. Vi menar att villkorsskrivelserna är felvända, går på tvärs med direktivet och missar målet. Därför föreslår vi en ny skrivelse apropå det.

  • En tredje och sista viktig punkt för Wikimedia Sverige är att om man inte får information enligt de licensvillkor, exempelvis CC0, som man begär, ska det kunna vara en grund för överklagan. I lagförslaget föreslås att man ska kunna överklaga om inte myndigheten vill tillhandahålla informationen såsom man har önskat, och vi menar att licensvillkor är en del av begäran om vidareutnyttjande.

Civic Tech Sweden har lagt ut hela remissvaret på sin blogg: du kan ta del av det här!

Dessa organisationer står bakom remissvaret:

The post Gemensamt remissvar på öppna data-utredningen appeared first on Wikimedia Sverige.