2021-07-19 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

SCB byter licens på öppna data till CC0

Den 1 juli ändrade SCB, Statistiska centralbyrån, licens på sina öppna data till CC0. Beslutet, som togs 25 maj, innebär att det kommer att bli mycket lättare att återanvända statistik från myndigheten. Bland annat kommer statistiken att kunna användas på Wikidata. Förhoppningsvis kan det inspirera fler myndigheter till att fatta samma beslut, liksom statistikmyndigheter i andra länder.

SCB ändrar licens på sina öppna data till CC0.

Statistiska centralbyrån är en av allt fler myndigheter som antar CC0 som licens på sina öppna data. Sveriges regering har kraftsamlat för att öka myndigheters förmåga att tillgängliggöra öppna data, och att en så central myndighet som SCB underlättar för andra aktörer att återvända deras öppna data är väldigt viktigt i det sammanhanget.

Skillnaden mellan deras tidigare licens, CC BY, och CC0 är att man måste ange källa till den förra, men inte för den senare. I Wikidata, den strukturerade länkade databas som Wikimediarörelsen driver, anges alltid källa vid större uppladdningar. Däremot kräver Wikidata CC0, för att göra det lättare att hitta på kreativa lösningar med hjälp av datan i nästa steg.

“Vi hoppas kunna se en ökad återanvändning av SCB:s statistik genom ändringen till CC0. Jag tänker särskilt på sådan statistik och geodata som med fördel kan användas ihop med andra öppna data. Vi har till exempel satsat på att göra statistik över mindre områden i kommuner fritt tillgänglig liksom de digitala områdesindelningarna som behövs för att visualisera statistiken ihop med kartor. Vi vet också att ekonomiska snabbindikatorer, liksom annan statistik som uppdateras frekvent – t.ex. veckovis dödstal under covidpandemin – kan vara intressanta att använda.”

Marie Haldorson, avdelningschef för SCB:s ledningsstab

SCB sitter på oerhörda mängder kvalitativ och väldigt intressant data. Därför har Wikimedia Sverige länge önskat att myndigheten ska ändra licens, vilket myndigheter som Naturvårdsverket, SMHI och flera andra har gjort. Att de nu slutligen gör det är till stor glädje, och vi ser fram emot att kunna arbeta med deras data på Wikimediaplattformarna.

“Vi har under flera år diskuterat licenser med SCB. Vi är väldigt glada över att de nu valt att göra det så enkelt som möjligt att återanvända deras data! Vi ser fram emot att arbeta med dem för att inkludera SCB:s högkvalitativa information på Wikimedias olika plattformar så att allmänheten får korrekt och uppdaterad information.”

John Andersson, verksamhetschef på Wikimedia Sverige

Vi hoppas såklart att detta även kan få andra myndigheter, som inte redan har gjort det, att också växla licens. Sveriges regering och riksdag har vid flera tidpunkter poängterat värdet av öppna data, och DIGG och PRV har i sina rekommendationer för att främja en ökad användning av öppna data i Sverige pekat på vikten av CC0 som licens. När en central myndighet som SCB nu tar detta viktiga beslut kan det förhoppningsvis leda till att fler myndigheter gör samma sak.

Dessutom är det relativt få statistikmyndigheter i andra länder som använder CC0. Förhoppningsvis kan det här beslutet också inspirera andra länder till att fatta samma beslut. Kanske, exempelvis, statistikbyråerna i våra grannländer Norge, Danmark och Finland?

The post SCB byter licens på öppna data till CC0 appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-07-15 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

13 000 fria bilder!

Via hjältarna på Wikimedia Information Team, alltså volontärerna som svarar på mail om både högt och lågt, fick vi för någon vecka sen en fråga om att ta emot en bilddonation till Wikipedia på över 13 000 bilder. Samlingen på arxfoto.se består av väldigt fina bilder på platser, fordon, byggnader, blommor och allt däremellan.

Under Ställen finns bilder på arkitektur och byggd miljö, från södra Sverige upp till Stockholm, med tonvikt på Göteborgsområdet och västkusten. Många av motiven från Göteborg dokumenterar den förvandling som stadsbilden genomgått över åren. Internationellt finns bilder från europeiska städer och från Asien, till exempel från Kina. Under Samlingar finns bilder på klassiska och andra bilar, flygplan (militära och civila), båtar och andra fordon. 

Mailet kom från Lars Mongs, som under sina år som fotograf samlat på sig en enorm bildskatt. Som ett sätt att bjuda tillbaka på den nytta han haft av Wikipedia under åren vill han nu erbjuda de bilder han har för användning i artiklar.

Ellen af Bohuslän (nu M/S Ellen af Harstena), redan uppladdad till Wikimedia Commons. Foto: Lars Mongs, Arxfoto, CC BY SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Att donera en stor samling fotografier till Wikipedia, eller Wikimedia Commons, är dock inte helt enkelt. Om samlingen faktiskt ska föras över så är det mycket som behöver göras för att det ska bli bra. Alla filer behöver vara tillgängliga i så hög upplösning som möjligt, all metadata strukturerad så att det går att passa ihop den med kategorier, beskrivningar och mallar på Commons, och alla upphovsrättsfrågor behöver vara utredda. I kontakten med Lars Mongs blev första steget att diskutera Wikimediarörelsens krav på att tillåta kommersiell återanvändning av material, och att det inte går att göra specialavtal för användning av bilder på Wikipedia men inte utanför. Inspirerad och imponerad av Calle Eklund, som nyligen sålt en fri bild till en affärskedja, såg Lars ändå möjligheten att fortsätta sälja bilder till seriösa aktörer, och därmed var den frågan löst. 

Ängelholms bibliotek har ännu ingen bild på Wikimedia Commons, men kan få det nu. Foto: Lars Mongs, Arxfoto, Licens: CC BY 4.0, via Arxfoto.se

Som nästa steg, och för att släppa bilderna fria även om inte hela samlingen förs över till Commons i ett svep, använder vi lösningen att Lars på sidan Bildrättigheter anger att alla bilder är fria under licensen CC BY 4.0 och hur bilderna ska attribueras. Således finns det nu 13 000 bilder som kan föras över till Commons och därefter illustrera artiklar på alla Wikipedias språkversioner och objekt på Wikidata, till exempel en sval vinterbild på Ängelholms bibliotek. Så leta rätt på en bild du gillar eller behöver till en artikel, och välj sen om du vill kontakta Lars Mongs för uppladdning eller ta hand om överföringen till Commons själv. Och vips, så har världen blivit lite friare och Wikipedia lite bättre.

  • För alla bilder är licensen CC BY 4.0, och som attribuering ska “Foto: Lars Mongs, Arxfoto” anges. 
  • Det går att be om uppladdning genom att kontakta lars.mongs@arxfoto.se och ange önskat bild-ID som finns under info vid varje bild, eller att själv först ladda ned önskad bild från Arxfoto.se (beskrivet under Annat–>Kopiering) och sedan ladda upp filen genom vanliga uppladdningsguiden.
  • Lägg gärna till kategorin “Images from Lars Mongs, Arxfoto” vid uppladdning.

The post 13 000 fria bilder! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-07-13 av rasmus
Copyriot

Mina senaste tolv teknikkrönikor i ETC

Jag fortsätter att skriva teknikkrönikor i ETC, en i veckan, om än med ett kortare uppehåll nu mitt i sommaren.
Här en uppdatering med ämnena för det senaste dussinet:

2021-07-08 av rasmus
Copyriot

Erlanders tid är inte vår

Tage Erlander, som ledde socialdemokratin och Sverige genom 1950- och 1960-talen, har åter kommit i ropen. På sistone har han lyfts fram som en vägvisare av såväl vänsterpartister som vänstersossar. Nyss utkom Daniel Suhonen med pamfletten Vad hade Erlander gjort? som jag fick möjlighet att recensera i Expressen.

Jag tycker att Suhonen har många poänger och därtill en förmåga att agitera med värme. Min främsta invändning är att dagens läge är ett annat än för sjuttio år sedan. Detta kan inte bara skyllas på “den nyliberala motreformationen” (Göran Therborn). Tage Erlanders regeringstid var exceptionell, inte bara i Sverige. Hans socialdemokrati surfade på ryggen av en kapitalism präglad av hög och stabil tillväxt. De höga vinsterna gav utrymme till att via skattsedeln finansiera en växande välfärdsstat. Samtidigt accepterade sossarna inte bara att produktionsmedlen förblev i privata händer utan lät även allt mer av ägandet koncentreras till Wallenbergsfären.
Så långt är Suhonen trogen Erlander. Inte heller han problematiserar ägandet – inte heller av den digitala infrastrukturen – utan agiterar fullt ut för en skattsedelns socialism. Men han tar inte upp frågan om de historiska förutsättningarna.
Att vår tids kapitalism hamnat i ett permanent beroende av penningpolitiska stimulanser skvallrar om att läget är annat. Visst görs det fortfarande vinster, i många fall svindlande stora vinster som smusslas undan i skatteparadis. Men utgör dessa vinster en stabil grund för omfördelning? Kan de bära ett långsiktigt projekt för en återupprättad offentlig välfärd?

Skolkoncernernas vinster är ju bara ett uttag av skattepengar. Samma sak med företag inom vård och omsorg, eller för den delen vacciner och stridsflygplan. Att idag bli en framgångsrik kapitalist handlar i hög grad om att hitta den produktion som i framtiden kommer att få åtnjuta växande flöden av pengar från den offentliga kassan. Även den aktuella frågan om “marknadshyror” handlar om detta: kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen, som det blev i Finland: ett enormt tillflöde av pengar från statskassan till fastighetsägarna. För att inte tala om ränteavdrag, rut-avdrag och rot-avdrag. Staten är redan från början med och betalar kapitalets vinster.

Visst fanns det en motsvarande symbios även på Tage Erlanders regeringstid. Staten bidrog till att bygga ut bilvägar och tv-sändare. Men den behövde knappast subventionera varje bil och varje tv-apparat. För att bara ta två exempel på konsumtionsprodukter där marknaden på 1950- och 1960-talet växte explosivt och som fortsatte att växa eftersom priserna kunde hållas uppe genom att varje produkt kom i nya modeller. Var finns motsvarande dynamik idag? Vore den ens önskvärd?

2021-06-11 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Wiki Loves Earth, nästa steg

Maj är över, och med det växlar Wiki Loves Earth in i nästa fas. För er som deltar betyder det att ni dels kan fortsätta fotografera natur inför nästa års WLE, samt att ni kan fotografera arbetslivsmuseer, K-märkta fartyg, fornminnen och skyddade byggnader så att ni har bilder att ladda upp till Wiki Loves Monuments i september. 

Lilla Kungsholstjärn, även kallad ”Skogens öga”, i Enåns naturreservat, foto: Jusey, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

För den utvalda skara, se nedan, som utgör årets jury innebär den här nya fasen en blandning av förtjusning och vånda då de ska gå igenom alla 1 816 bilder som laddats upp. Förtjusning då de får se och njuta av vacker natur och vånda då de måste välja bort den största delen av alla fina bilder. Juryarbetet kommer att pågå under några veckor, och resultera i 15 bilder som går vidare till internationella finalen samt tre vinnarbilder som kommer att prisas lite extra när vi presenterar listan under en livesändning.

Årets jury

Nedan presenterar sig årets jury, som består av representanter från Biosfärprogrammet i Sverige, svenskspråkiga gemenskapen och Wikimedia Sveriges styrelse.

Johanna MacTaggart

Jag har varit engagerad i Unescos biosfärprogram sedan 2005 där jag sedan 13 år tillbaka är Nationell koordinator för Biosfärprogrammet Sverige. I min roll guidar jag blivande biosfärområden från första initiativet till Unescos utnämning. Jag fokuserar också mycket på att stärka biosfärprogrammet i Sverige genom att utveckla olika typer av samarbeten och, slutligen, är jag Sveriges representant i den globala styrelsen för biosfärprogrammet. Här driver jag svenska perspektiv för programmets strategiska utveckling. Unescos biosfärområden är modellområden för hållbar utveckling, så dessa frågor känns väldigt angelägna för mig och intresserar mig mycket.

Jag bor i Mariestad, är ekolog i botten och jag mår bra av att vara ute i naturen. Det blir både båt på Vänern och vildmarkscamping under sommarhalvåret och självklart många tillfällen att fotografera.

 Marcela Moraga Faura

Jag kommer ursprungligen från Chile och kom till Sverige på grund av mitt engagemang mot militärjuntan och för tortyrfångars rättigheter, genom att ge information till bland annat Amnesty international.

I Sverige har jag utbildat mig till fritidsledare och diakon och jobbar som lärare när det inte är pandemi. Eftersom jag älskar naturen har jag de senaste åren har åkt land och rike runt och fotograferat fornminnen och vacker natur. Från Ale stenar i söder till Abisko i norr.

Zquid

Jag registrerade mig som användare på Wikipedia för snart 5 år sen, och har både skrivit och fotograferat för Wikipedia en del sen dess. Fotointresset hade jag redan tidigare, och motiven är blandade (inklusive natur). Inom Wikipedia har jag bland annat fotograferat på Bokmässan i Göteborg, och jag var med som deltagare i Wiki Loves Monuments 2018. 2018 fick jag även frågan om jag ville vara med i juryn för WLE.

Nu är det fjärde  gången som jag har det hedrande, roliga och svåra uppdraget att sitta med i juryn och välja bland alla bidrag till WLE. Jag hoppas att jag får förtroendet fler gånger, och att jag snart får möjlighet att besöka några av de olika vackra platserna jag sett på bild.

Sven-Erik Jonsson

Jag kommer ursprungligen från Norrbotten, men bor i Karlstad och har nått den ålder när det traditionella yrkeslivet är avslutat. Lejonparten av den delen har varit inom telekombranschen huvudsakligen inom området utvecklingsmiljöer samt utveckling av produkter hos ett välkänt svenskt telekombolag. Därutöver har jag arbetat i ett konsultbolag, som också är verksam inom telekomområdet. Sedan några år tillbaka är jag styrelsemedlem i Wikimedia Sverige, där jag har en roll som bl.a. kassör. Bland mina fritidsintressen återfinns resor och friluftsliv men även fotoutställningar av olika slag, som jag besöker när tillfälle ges.

Sofie Wennström

Jag jobbar på KB som projektledare och utredare, och värnar om det fria ordet och fri kunskap både där och som en del av Wikimedia Sveriges styrelse. Kommer ursprungligen från Hälsingland, men är sen många år bofast i Stockholm där tiden gärna tillbringas i naturen tillsammans med min häst.

Naturminnet Klintatallen, norr om Sala, använd som tandvärkstall i början av 1900-talet. Foto: Axel Pettersson, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Årets tävling må vara slut i Sverige och några andra länder, men de länder som genomför sin tävling i juni får nu in fler och fler fina bidrag. Så när kamerabatterierna behöver laddas går det alltid att skylla på att solen skiner för mycket eller att sommarregnet är för intensivt och njuta en stund av den natur WLE-deltagare från andra länder delar med sig av.

The post Wiki Loves Earth, nästa steg appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-06-10 av Elenor Weijmar
:DFRI

Styrelsemöte 17 juni 2021

DFRI håller öppet styrelsemöte torsdag 2021-06-17 19:30 på internet. Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-06-10 av Elenor Weijmar
:DFRI

Styrelsemöte #6 2021-06-17

Datum: 2021-06-17 19:30

Plats: Online

Närvarande:

  1. Mötets öppnande

Mötet öppnades

2. Val av mötesordförande och mötessekreterare

X valdes till mötesordförande. X valdes till mötessekreterare.3.

3. Ekonomiskt läge och medlemstal

4. Rapport från sysadmingruppen

5. Övriga frågor

7. Nästa möte

8. Mötets avslutande

Mötet avslutas

2021-06-08 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Förslag till Wikimania

Äntligen är det dags igen! Efter att förra årets Wikimania (och väldigt mycket annat också) ställdes in är det nu dags att skicka in förslag på aktiviteter och presentationer till årets Wikimania.

Gruppfoto från Blå hallen i Stadshuset, Stockholm, med deltagare på Wikimania.
Gruppfoto från Blå hallen, Wikimania 2019, Foto: Patricia Costillo, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Senast det begav sig var 2019, när Wikimania var i Stockholm och hållbarhetsmålen var i fokus. Men efter att COVID slog till blev det ingen konferens i Bangkok förra året, och inte i år heller då det blir en onlinevariant i väntan på att alla restriktioner upphävts och det går att resa och ses igen. Temat för året är att fira 20 år med Wikipedia, och att hylla alla, både tidigare, nuvarande och framtida, aktiva inom Wikimediarörelsen. Datumen som gäller är 13-17 augusti, så skriv in det i kalendern redan nu!

Det finns några olika sätt att vara med, men för den som vill presentera eller genomföra en aktivitet är det hög tid att göra färdigt sitt förslag då sista datum för att skicka in är 18 juni. Förslag kan antingen skickas in av enskilda användare eller grupper, eller av registrerade chapters eller användargrupper, och det är lite olika former för hur det sker. Presentationer kan vara förinspelade eller livesända, och ska ha någon form av tillbakablick, nutidsförankring och ambition inför framtiden. Du kan hålla en presentation själv, leda ett panelsamtal eller genomföra en workshop, och det kan vara inom ett organiserat tematiskt spår, under hackathonet eller som en mer spontan del av unconferensen.

Från Wikimedia Sveriges sida kommer vi att ha ett spår om den tematiska hub vi har fått stöd för att utveckla, men för att uppmuntra den svenskspråkiga gemenskapen att vara med kommer vi sätta av tid fram till 18 juni för att svara på frågor och bolla presentationer för den användare eller grupp som vill skicka in ett förslag och inte hittar allt som behövs i riktlinjerna. Så tveka inte, utan kasta dig över tangentbordet och skriv med vad du vill berätta om eller ha hjälp att utveckla, och har du några frågor eller funderingar, eller vill ha hjälp på vägen finns vi här som stöd.

Illustration av Jasmina El Bouamraoui och Karabo Poppy Moletsane. Animering: Kunal Sen och Tisha Pillai. CC0 via Wikimedia Commons.

Presentationer som kan vara intressanta är till exempel hur städarbetet efter ett stort projekt för botskapande av artiklar kan organiseras och vad andra gemenskaper kan ta med sig, eller vilka för- och nackdelar det är att administratörer bara väljs på ett år. Exempel på övergripande ämnen kan ni se här. Låt idéerna flöda!

The post Förslag till Wikimania appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-06-04 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

HBTQI på Wikipedia

Det här är ett gästinlägg av My Malmeström Sobelius, Myohmy671.

Foto från en HBT+-demonstration i Krakow, Polen
Foto: Jakub Hałun via Wikimedia Commons. CC BY-SA 4.0.

HBTQI-rättigheter är, som alla rättighetsfrågor, närvarande överallt och ständigt aktuella. I människors vardagsliv, men också i ett större samhälleligt medvetande. Bara den senaste månaden har det i nyhetsmedier varit fokus på bland annat transpersoners förutsättningar inom idrotten, kränkta HBTQI-rättigheter i Polen och diskriminerande regler vid blodgivning. Och Wikipedia är platsen de flesta vänder sig till för att orientera sig i olika ämnen. HBTQI-frågor är inget undantag. Då håller det inte att encyklopedin uttrycker sig som om det vore 2005 eller helt saknar artiklar i centrala HBTQI-relaterade ämnen. Samtidigt har ingen Wikipedian plikter; encyklopedin bygger på ideellt engagemang och stör jag mig på nånting så får jag ta ansvar för det själv. Så då gör vi det! 

Projekt HBTQI syftar till att förbättra Wikipedias innehåll som rör ämnen kopplade till HBTQI. Så här långt har det resulterat i minst 32 nya artiklar (oändligt många fler redigeringar) och senaste månaden har någon arbetat i projektet nästan varje dag. Successivt förbättrar vi uppslagsverket tillsammans.

Projektet är brett – ”ämnen kopplade till HBTQI” kan betyda nästan vad som helst. Bland de artiklar vi hittills arbetat med återfinns bland annat poeter, symboler, artister, lagstiftning, författare, forskare, akademisk teori, begrepp, familjekonstellationer, föreningar och politiska händelser. 

En av mina egna drivkrafter i projektet är att säkerställa att det går att hitta artiklar om HBTQI-rättigheter. Jag förstår att inte alla orkar läsa OHCHR:s rapporter på ämnet (det gör nämligen inte jag heller). Samtidigt ska det vara självklart för vem som helst att kunna googla och hitta balanserad fakta om hur det faktiskt ligger till. 

Utanför Wikipedia är jag engagerad i RFSU och medlem i en rad andra föreningar, bland annat RFSL. Här finns enorm kunskap som kan komma Wikipedia till del, om vi bara hittar former för det! I delprojektet om HBTQI-rättigheter tar vi nu hjälp av föreningslivets kapacitet: hur ser kunskapsläget ut från sakkunnigas och aktivisters horisont, och hur omvandlar vi det bäst till encyklopediskt relevanta och kvalitativa artiklar? Initiativet är fortfarande i sin linda, men jag tror att känslan av att ens kunskap är efterfrågad är en viktig nyckel för att ta steget att också bidra. 

Genom projektet har jag också kommit i kontakt med den globala HBTQI-gemenskapen inom Wikimedia. Där är möjligheterna oändliga och jag ser stor potential för det svenska projektet att ta ansvar och delta också i det sammanhanget.

Som allt i Wikimediagemenskapen blir det vad vi gör det till. Jag hoppas att fler ger sig in i Projekt HBTQI: skriv upp er på deltagarlistan, kom på skrivstugor! Vi lär av varandra och hjälps åt att skapa en HBTQI-relevant encyklopedi. Jag lovar att det blir kul!

The post HBTQI på Wikipedia appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-05-29 av rasmus
Copyriot

Andreas Malms lovsång till Hamas är grotesk

Det är sorgligt att behöva påpeka detta och ännu sorgligare att behöva göra det just nu, veckan efter att Israels krigsmakt har terrorbombat bostadshus i Gaza. Men inte heller detta kan ursäkta en logik där fiendens fiende automatiskt blir till vän.

Ännu en gång har nu Andreas Malm gått ut och hävdat att vänstern borde alliera sig med den islamistiska högerrörelsen Hamas. Det var inte bara ett förhastat uttalande i stundens hetta. Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med. (Citat och kontext följer nedan.)

Malm och antiimperialismen

Andreas Malm får numera räknas som en internationellt tongivande vänsterteoretiker, med nyleninistisk profil. Av alla dem som läser hans böcker om klimatet och klimatkampen är det nog rätt få som känner till att han i Sverige har en lång historia av att hylla islamistiska rörelser som Hizbollah och Hamas. Inte för att han politiskt skulle stå nära islamismen. Nej, han bara företräder en viss typ av (leninistisk) antiimperialism.
Antiimperialismen innebär i detta fall att “nationell befrielsekamp” i vissa lägen ges ett absolut företräde, på bekostnad av sådant som klasskamp och kvinnokamp. För palestiniernas del innebär detta, enligt Malm, att all befrielse utom den nationella befrielsen måste sättas på paus, ända till folket, enat kring en militär rörelse, har vunnit sin seger över Israel. Tills dess får man inte ifrågasätta Hamas styre på Gaza. Det spelar tills vidare ingen roll om kvinnorna i Gaza trycks tillbaka till hemmet, om man avrättar homosexuella eller om socialister utsätts för tortyr av Hamas egna säkerhetsstyrkor. Gazaborna är underordnade ett större syfte i den antiimperialistiska planen: att besegra Israel.

En antiimperialism av detta slag brukar välja ut ett fåtal väpnade konflikter som utnämns till “huvudmotsättningar” i rådande världsordningen. Sen förväntas att alla tar ställning för en av de krigförande parterna. Den som inte sjunger med i lovsången till Hamas misstänkliggörs för att vara en Israellakej.

Hejaklackslogiken kan leda till märkliga resultat. För tio år sedan krockade två formellt likartade antiimperialismer med varandra. För de som exempelvis har Proletären som husorgan är det en självklarhet att alltid välja den sida som USA är emot. Alltså tog dessa antiimperialister (groteskt nog) ställning för Assad i Syrien och för Gadaffi i Libyen, i praktiken även för Rysslands imperialistiska ambitioner. Andreas Malm ställdes sig däremot på motsatt sida och uttalade inte bara sitt stöd till Natos bombningar, utan förordade att även svenska Jas-plan borde ansluta. Ja, då riktade han sig rentav till Reinfeldtregeringen med krav om att skeppa “Bofors samlade vapenlager” till rebellgrupper i Libyen.
Antiimperialister, på tryggt avstånd i Sverige, ställde sig på motsatta sidor i ett utbrytande inbördeskrig, men enades åtminstone i sitt bejakande av en militarisering.

Stora delar av den radikala vänstern ställer sig avvisande till den typ av “fiendens fiende”-antiimperialism och föga sugen på att agera hejaklack till militära strider. Andreas Malms senaste hyllning till högerrörelsen Hamas har också fått mycket kritik från anarkister, vänsterkommunister, autonoma och antifascister. Men han har också uppbackare som menar att all kritik av Hamas är ett stöd till vad Israel gör, eller att kritiken åtminstone inte borde formuleras nu. Som det lätt blir på Twitter så faller diskussionen sönder i fragment så att själva grunden försvinner. Därav detta försök till sammanfattning.

Bakgrund till panelsamtalet

Under maj månad pågick en virtuell marxistkonferens vid namn “Red May“, organiserad från Seattle. På programmet den 14 maj stod ett panelsamtal som inte var tänkt att handla om Israel eller Palestina, utan rubriken löd: “Covid, Climate, Chronic Emergency: Antinomies of the State”.
Programpunkten tog avstamp i den mycket läsvärda artikeln “The State of the Pandemic“, skriven av filosofen Alberto Toscano. Han tar avstamp i kontrasten mellan två distinkt skilda sätt att förstå staten och dess kapacitet i vår innevarande katastrofepok. De två förståelserna av staten kan sägas utgå från två olika traditioner inom marxismen. De representeras av två böcker som utkom under 2020: å ena sidan De Virus Illustribus av Anselm Jappe et.al. (på franska), å andra sidan Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency. Således hade arrangörerna bjudit in både Toscano, Jappe och Malm till ett panelsamtal som strömmades på Youtube.
Jag har inte för vana att titta på panelsamtal via en skärm och har inte gjort det här heller. Vad jag kommer att ta upp här är bara det utspel som Andreas Malm gjorde så fort han fick ordet.

Så vad sades?

Först pratade Alberto Toscano i 20 minuter om stats- och kristeori. Därefter lämnades ordet till Andreas Malm, som förklarade att han i rådande läge inte kände att han kunde prata om annat än situationen i Palestina. Sedan sa han följande (av allt att döma efter manus):

What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?


Strax efteråt avbröts Malm av Jappe som överrumplat protesterade mot hyllningen till Hamas för att sedan lämna det virtuella panelsamtalet. Allt medan Malm gormade saker som “you’re German, right?”, som om detta var ett avslöjande av stor vikt – att en tysk har smugit sig in! Strax efteråt hann Malm även säga något om Hamas metoder borde tjäna som förebild för en ny klimatrörelse.
Men jag ska inte recensera restsamtalet i sin helhet, utan håller mig nu till Andreas Malms väl inövade inledning på sitt anförande. Jag kommenterade det i en tråd på Twitter:

Mohammed Deif is the leader of Hamas’ military wing, the al-Qassam Brigades. An organization that has assassinated people in Gaza on the accusation of homosexuality. Not to mention the suicide bombings against civilians in Israel – ordered by Deif. “Heroes of the resistance”?

No doubt, the politics of Israel are drifting towards “the extreme proto-genocidal right”. A development with parallells in many other countries around the world. It is a fucking nightmare and Netanyahu is a criminal.

By the way, “the extreme proto-genocidal right” is a pretty adequate description of where to find Hamas on the political spectrum.
Andreas Malm, however, has a very long history of praising Hamas and Hizbollah, while attacking anybody who dares mention the reactionary politics of these organizations.

En hundvissla

I sitt förberedda anförande valde Malm att inte nämna ordet Israel. Han använde i stället frasen “the Zionist entity” – ett uttryck som insisterar på att Israel inte är en “riktig stat”, utan någonting annat, någonting som bara har maskerat sig till en stat.

Det finns omkring 200 stater på jorden. De bygger på olika grader av etnisk rensning, i olika historiska skeden. Turkiet är en stat. Syrien är en stat. Tyskland är en stat, Tredje riket var en stat liksom Sverige och Myanmar och Israel är stater. Varför ska just sistnämnda frånkännas sin statlighet och i stället betecknas i rent metafysiska ordalag, som en abstrakt “entitet”? Kanske för att leda bort all möjlig solidaritet med de konkreta människor som faktiskt lever i det som nu är Israel, de som inte är staten utan dess invånare.

Utpekandet av Israel som “ingen riktig stat” utgör i praktiken ett idealiserande och bejakande av staten som sådan. En tydlig undertext är att en riktig stat inte skulle kunna begå de brott som Israel begår. En attraktiv retorik för den som vill frikänna den egna staten från dess historia av folkfördrivningar.

Man kan förstå retoriken som uttryck för en statsfetisch, alltså en naiv övertro på statens förmåga att genomdriva en suverän vilja. Detta är också något som ligger i linje med hans neoleninism, och något som många kritiker av hans klimatböcker har påpekat.

Givetvis vet Andreas Malm att Israel är en stat och han nämner den också vid namn senare i sitt anförande. Men att han allra först pekar ut huvudfienden som “the Zionist entity” bör nog begripas som en hundvissla. Ett ord som inte är antisemitiskt, men samtidigt är som gjort för att tillåta betydelseglidningar i sådan riktning. “Den sionistiska entiteten” kan för den ene syfta på staten Israel, för den andre kan det syfta på själva närvaron av judar i regionen, för den tredje kan det rentav syfta på en global konspiration.

Den som uppriktigt månar om att Israelkritik inte ska blandas samman med antisemitism, den begriper också varför detta uttryck inte är så lyckat.

Edward Said är ett exempel. I flera av sina essäer påpekade han att palestinska befrielserörelser hade underminerat sin egen sak genom att envisas vid att kalla Israel för “den sionistiska entiteten”. Men så företrädde Said också en sekulär linje och var föga förtjust i Hamas, till skillnad från Malm.

På svenska är det ytterst få som använder begreppet “den sionistiska entiteten” när de formulerar sig om Israel. Men några som gärna gör det är nazisterna på Nordfront. Där kan man förresten även läsa Svenska motståndsrörelsens hyllningstelegram till Hamas.

Att nazistiska NMR lovsjunger Hamas är fullt logiskt, då båda rörelserna befinner sig på samma yttre högerkant. Där har de sällskap av de högerextrema grupper i Israel som förespråkar fördrivning av palestinier.

Hamas slår ner sociala protester i Gaza

För två år sedan rapporterade Dagens Nyheter inifrån Gaza, om misär och hopplöshet, men även om kärlek och motstånd. Reportern träffar gazabor som är missnöjda med Hamas brutala styre, men “uttrycker sig försiktigt, som alla vi möter i Gaza”.
Reportaget skildrar även en utomparlamentarisk vänstergrupp i Gaza med Che Guevara på väggen i sin lokal. Gruppen “vill ge en röst åt den unga generationen, genom dans, musik, sit-ins och demonstrationer”, skriver DN, som talar med aktivisten Mohammed Altalouli:

– Vi jagas av Hamas säkerhetstjänst eftersom våra anhängare blir allt fler. Jag har gripits fyra gånger och inkallats till förhör elva gånger. Anklagelsen är i regel ”uppvigling mot regeringen”, och ibland hävdar de att vi bryter mot en lag om ”missbruk av teknologi”. Den lagen använder de för att hindra oss från att tala fritt på Facebook och andra sociala medier.
/…/
De gånger Muhammed har suttit arresterad har han utsatts för hård psykisk press, och tvingades bland annat att stå upp i många timmar i följd i cellen. Hans hus har också attackerats med stenkastning.
/…/
Det har ändå inte hindrat att det har förekommit stora demonstrationer i Gaza. I januari marscherade över 50 000 i protest mot försämrade livsvillkor. Hamas reaktion var att kalla ut kravallpolis som bröt upp demonstrationen med våld – och över 1 000 personer greps.

Andreas Malms lovsång till Hamas’ manliga ledarskikt är en spottloska i ansiktet på de Gazabor, män och kvinnor, som har modet att trotsa Hamas-styret i sin kamp för bättre villkor, eller bara söker små fickor av frihet i vardagen. Han ger legitimitet åt en reaktionär, islamistisk våldsmakt som gång på gång slår ner sociala protester i Gaza. Det är ett ställningstagande i klasskampen – för den lokala borgarklassen.

When Hamas took power in 2007, one of their first acts was to repress the existing Palestinian General Federation of Trade Unions (PGFTU). When they resisted, they attacked the homes and offices of leading trade unionists with rockets. More recently, in March 2019, the Hamas-led government cracked down on peaceful demonstrations against economic hardship, arresting more than 1,000 and beating a number of participants in what amounted to an escalation in repressive tactics.

Eller som 2017 när bristen på elektricitet och vatten i Gaza förvärrades och tiotusentals Gazabor demonstrerade för drägliga livsvillkor och mot Hamas-styret. Då svarade Hamas med att skicka ut sina egna säkerhetsstyrkor, som möttes med stenkastning av demonstranterna. Nu sitter alltså Andreas Malm i Sverige och applåderar ledarskapet för samma säkerhetsstyrkor.

Hur gick det då för Mohammed Altalouli, vänsteraktivisten från Gaza som gång på gång blivit utsatt för tortyr av Hamas? Till slut verkar han ha flytt från Gaza och har just publicerat ett gripande brev. Brevet vädjar om internationell solidaritet med palestinierna som utsätts för Israels bombningar, men varnar också för “falska vänner”:

I had to flee Gaza some time ago, because together with a group of others we opposed the rule of the Hamas regime. We did, what millions of other Arabs did across the region: We demanded more freedom, an end of corruption and violence. If you raise your voice against them, you face repression and even being put to prison. They fear us, the young generation, much more than their declared enemy Israel, because they know they have nothing to offer but destruction, pain and poverty.
We want both: To live in freedom in Gaza and to be without blockade and hardships from Israel. We are caught between a rock and a hard place: Suffering from an intolerant, repressive regime and from Israeli constriction. We have no air to breathe.
But we opposed the hateful propaganda of our rulers and sent a clear message to the Israeli people: We want to live in peace side by side, but as equals and not in a large prison. We want a common future with our Israeli neighbors and an end of war, killing and hate.
/…/
If you are a friend of the Palestinians please know, Hamas does not represent us, they like to speak in our name but they don’t do. We refuse that they are our voice. Our voice sounds different. It’s the voice of peace.
/…/
Please, demonstrate for us, please raise your voice. Please, demonstrate against the false and destructive politics of the Israeli government. But also please raise your voice against what Hamas is doing. Please stand on the side of the Palestinian people and our just cause.
But please, don’t do it with these false friends.

Eftersom vi redan har nämnt Edward Said kanske det även är på plats att nämna det musikkonservatorium i Gaza som uppkallats efter honom. Inte så gillat av Hamas, vars islamistiska ideologi säger att musik är haram, med fler eller färre undantag. År 2019 utfärdade Hamas ett förbud mot uppträdanden med pojkar och flickor på samma scen. Gazaorkestern får inte längre uppträda och den som trotsar förbudet kan vänta sig hembesök av Andreas Malms “hjältar”.

Reaktionära allianser i Mellanöstern

Hamas odlar nära relationer till Turkiets regeringsparti AKP. De två grupperna brukar också beskrivas som utlöpare ur samma islamistiska organisation: Muslimska brödraskapet.
När turkisk militär gick in i Syrien för att krossa det kurdiska självstyret i Rojava, blev de påhejade av Hamas (som självklart inte vill se några sekulära, socialistiska eller feministiska experiment i regionen).

Recall the history, 2018: Khaled Mashaal Former Hamas Leader Congratulates Erdogan for taking Afrin from Kurds in Rojava. In order to make Palestine free from Israeli state, first Palestine need to be free from Hamas. We support Palestine, not fascists who are friends of Erdogan.

Så uttrycker sig federationen av anarkister i Iran/Afghanistan – aktivister som talar utifrån egen erfarenhet av att konfrontera en teokrati. Givetvis är de präglade av minnet från den iranska revolutionen 1979, som från början var ett arbetaruppror men togs över av islamister, som sedan snabbt eliminerade all opposition. Med den erfarenheten i ryggen framstår det milt uttryckt som naivt när västerländska leninister pekar ut vägen mot “nationell befrielse” via en fullständig seger för Hamas.

“We don’t want these fascists in our struggle”, meddelar anarkistfederationen, som twittrar på knagglig engelska:

De issue of Palestine & Israel goes far beyond de conflict between Islamic terrorists & de Israeli regime. De Western media is trying to portray de Hamas terrorist group as de only opposition to Israel, in order to justifies de Israeli attacks. That is absolutely not de reality.

Hamas confiscates the liberation struggles of the Palestinian people in its favor, and the Israeli regime wants this because existence of Hamas gives Israeli regime a legitimation to suppress the liberation struggles of the palestinian people in the name of attacking Hamas.

What is happening in Palestine is definitely not an interfaith war; Analyzing this war as a religious war is entirely in the interests of Islamists such as Hamas and Hezbollah, and Israeli Zionism. Let us not allow the propaganda of imperialists and Islamists to manipulate us.

The Turkish fascist state is taking advantage of what is happening in Palestine. On one hand, they show an angry face towards the events in Palestine, & on other hand, they are committing genocide against the Kurds in Bashur, Bakur & Rojava. Kurds need international solidarity.

What Hamas & Israeli regime did only killed & tortured the Palestinian people; The war between the Israeli regime & Hamas was a clear example of the war between Eastern & Western imperialism, which did not benefit the people. Don’t fight in their wars, fight against their wars.

I förbifarten kan nämnas att samma anarkistgrupp även har publicerat sina kritiska synpunkter om parollen “from the river to the sea“. Utifrån deras lokala erfarenhet i Iran/Afghanistan är detta en paroll som är klart konnoterad till den islamistiska högern.

Malms antiimperialism kritiserad från vänster

De föregående styckena gav exempel på anarkister och vänsteraktivister, i Gaza och i övriga Mellanöstern, som avvisar den form av anti-imperialism som landar i tanken på en strategisk allians med Hamas.

En likartad kritik framförs av Angry Workers, en brittisk grupp av anarkokommunister inriktade på informell arbetsplatskamp. Jag kan uppleva deras klassanalys som rätt stelbent och är osäker på om den alltid håller rent empiriskt i fråga om Gaza. Men den grundläggande kompassen är det inget fel på. Ett utdrag ur deras nya artikel (som rörde upp rätt hård debatt bland engelskspråkiga vänsterradikaler):

The Palestinian state powers undoubtedly have less military power and international state support in comparison to Israel – but that doesn’t make them ‘better’ or more worthy of support. This may shock the ‘anti-colonial’ left. On the one hand, we have the Fatah-controlled Palestinian Authority dominant in the West Bank, recognised by international capital, and, on the other, we have Hamas in Gaza, backed by Iran. Both are utterly bourgeois parties, made up of family-clans that work to reinforce each others’ domination over the limited resources in their territory and control the massive flows of foreign aid, brutally crushing the Palestinian working class.

Som ytterligare exempel på vänsterkommunistisk kritik mot en Hamashyllande antiimperialism kan tas en text av Ross Wolfe, som här knappast kan beskyllas för antifascistisk iver att stöta bort förkastliga åsikter, utan för ett strategiskt resonemang om varför ett stöd till Hamas saknar förutsättningar att leda mot social revolution:

First, in terms of the ideological composition of the forces resisting Israeli aggression. The issue is not, or should not be, whether “the right to resist” — a Lockean concept — is legitimate. Rather, it’s a question of what the political content of such a resistance amounts to. No doubt many in Gaza will feel that such resistance is justified so long as Israel continues to push a stateless population into increasingly cramped and unlivable conditions. But this does nothing to change the fact that the ideology of Hamas is fundamentally incompatible with Marxist politics.
Second, in terms of the practical efficacy of certain tactics of resistance and “resistance” as such. What is the actual effect of firing rockets into Israel, in response to airstrikes in civilian zones? Or, taking into account some of Hamas’ past tactics, suicide bombings? Considered simply as attrition, i.e. an attempt to “bleed” the enemy dry or break its will, this does not seem an effective or advisable strategy. If the significance of such actions is merely the gesture of defiance, symbolic but ultimately futile, then I’m unsure what their political payoff might be.

Hamas strategi har alltid varit att militarisera konflikten, att aktivt undertrycka andra former av kamp än den väpnade kampen mot Israel.
Att sitta i Sverige och säga att krig ska lösa Gazabornas misär, att de måste krossa Israel militärt för att kunna leva i fred, är varken realistiskt eller modigt. Det är cyniskt och naivt.

Vad handlar detta inte om?

1. Detta är ingen personlig vendetta mellan Fleischer och Malm, även om vi polemiserat förr och har en. Snarare manifesterar sig en skiljelinje som går genom den radikala vänstern, med rötter som går åtminstone ett sekel tillbaka i tiden. Att polemiken åter blossar upp tror jag handlar mycket om den vänsterradikalisering som skett bland unga i USA, där stora skaror har radikaliserats åt rätt olika vänsterhåll. Förvånansvärt många har attraherats av neoleninistiska positioner som kan innefatta en föregivet antiimperialistisk solidaritet med såväl Hamas som med Assad och Lukasjenka, liksom i vissa fall ett bisarrt skönmålande av Folkrepubliken Kina. Samtidigt har andra unga amerikaner upptäckt en mer frihetlig kommunism, som inte alls tillmäter “den nationella befrielsen” någon nyckelroll. Motsättningen låg i luften redan innan de amerikanska radikalerna hade samlats till den videokonferens där Andreas Malm gjorde sin intervention.

2. Detta har föga att göra med Anselm Jappe, vad han har sagt eller skrivit. I panelsamtalet fick Andreas Malm ordet före Jappe och körde sin inövade lovsång till Hamas, varpå en omskakad Jappe mest mumlade lite och drog. Men även om Jappe hade sagt någonting helt tokigt så hade det inte förändrat innebörden i Malms uttalande, vilket förtjänar att kritiseras i egen rätt.

3. Det är också jävligt irrelevant huruvida någon är tysk eller har tyskt påbrå.

4. Saker handlar heller inte om “antideutsch” – vilka misstolkningar som än har spridits av diverse amerikanska twittermarxister.
Antideutsch är namnet på en besynnerlig politisk strömning som bara existerar i den tyskspråkiga världen och faktiskt är rätt marginell även där, numera. Rörelsen växte fram ur 1990-talets militanta antifascism och ur restprodukterna av en äldre leninism. De blev kända för sitt maniska viftande med Israelfanor i olika sammanhang och demonstrerade för Irakkriget. Där någonstans, för ungefär tjugo år sedan, nådde “antideutsch” sin kulmen, varefter dess olika beståndsdelar har glidit isär åt väldigt olika håll. Sjukast är tveklöst hur en liten grupp exmaoister kring tidskriften A HREF=”https://de.wikipedia.org/wiki/Bahamas_(Zeitschrift)”>Bahamas lyckades röra sig hela varvet runt till att numera själva kalla sig höger, “rechtsantideutsch, med en politik som helt byggs på att applådera krigsinsatser av Israel och USA samt att misstänkliggöra muslimer.
Nog för att detta är en spännande berättelse att gräva ner sig i om man råkar vara idéhistoriskt intresserad av vänstern i Tyskland. Då rekommenderar jag Gerhard Hanlosers bok som utkom härom året, på samma gång en historik och polemik. Lite tråkigt bara att den mest håller sig på den rena idédebattens nivå; jag hade önskat att han kunde skildra de sociala (maskulina) sammanhang där “antideutsch” under perioder har kunnat frodas. Men ändå, berättelsen är historiskt intressant, på samma sätt som att det är intressant att läsa Håkan Blomqvists bok Nils Flyg och nazismen, om hur Socialistiska partiet gick från att stå nära trotskismen till att hylla Hitler. Det finns historiska exempel på hur marxister hamnat katastrofalt fel. Väldigt ofta börjar dikeskörningen med en iver att inta en geopolitisk ståndpunkt i olika krig. En iver som återfinns såväl hos “antiimperialisten” Malm som hos “proimperialistiska” antideutsche.

5. Detta är ingen antisemitismanklagelse. Observera: jag påstår inte att Andreas Malm är antisemit. Jag har noterat att han är kapabel att känna igen och även fördöma antisemitism. Men han odlar också en antiimperialistisk analys som i praktiken föreskriver dubbla måttstockar, där “den nationella befrielsen” i vissa geografiska områden tillmäts en överordnad prioritet. Följden blir att såväl homofobi som antisemitism måste bortförklaras såsom ickefrågor, något att ta itu med efter “den nationella befrielsen”.
Andreas Malms lovsång till Hamas innebär att praktiskt legitimerande av antisemitism. Det är inte liktydigt med att vara antisemit, men i vissa lägen kan det fan vara lika illa.
Jag har också förklarat varför jag tycker att Malms retorik om “den sionistiska entiteten” knappast bidrar till att dra en klar skiljelinje mellan Israelkritik och antisemitism – tvärtom.
Vi behöver dock inte fastna i bara denna fråga. Det finns nämligen hundra ytterligare skäl för vänstern att inte räkna Hamas som en allierad. Se ovan.

6. Jag uppfattar inte att Malms lovsång till Hamas har någon omedelbar koppling till hans engagemang i klimatrörelsen. Samtidigt finns det en tydlig koppling i fråga om förståelsen av staten och dess förmågor, där Malms “ekoleninism” alls inte står oemotsagd i den radikala klimatrörelsen.
Läs gärna Bue Rübner Hansen i Viewpoint: “On the limits and pitfalls of Andreas Malm’s eco-Leninism“. Det är ingen polemik, utan en lång och omsorgsfull kritik som lyfter fram de frågor som Malm i sin statsfetischism undviker att ställa. Det är lite för lätt att uppställa Sovjetunionens “krigskommunism” (1918–21) som vägvisar för klimaträddningen, utan att ta hänsyn till att krigskommunismen föregicks av en social revolution som krossade Tsarrysslands befintliga statsapparat – eller till militariseringen av arbetskraften, eller till den fortsatta utvecklingen av Sovjetunionen under Lenin och senare Stalin.
Grejen är dock inte så mycket att Malm skönmålar sovjetiskt förtryck, som att hans idealiserande av staten får honom att tappa intresset för saker som nog är helt avgörande om vi vill tänka på fossilkapitalismens avskaffande. Bue Rübner Hansen skriver i Viewpoint:

Questions of care and other forms of non-productive and non-consumptive social agency, such as play and idleness, are left aside, as are questions of our rooting in soils and non-bordered ecologies, and our imaginaries of the good beyond the carbon economy, and the bad within it. Yet the answers to such questions are essential not just for a post-fossil society (a point to which I will return), but for the awakening of social desires.

Artikeln belyser också ett genomgående drag i Andreas Malms skriftställeri: det programmatiska förnekandet av all slags ambivalens.

7. Detta inlägg följs inte av något kommentarsfält. Har stängt av det för att slippa hantera en flodvåg av anonyma insinuationer och rasistiska utfall.

2021-05-26 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Med Wikipedia på Gotland

Det här är ett gästinlägg av Måns Hagberg, naturfotograf för Wikimedia Commons.

Wiki Loves Earth 2021 blev en extra utmaning för mig. Lite krasslig efter andra sprutan, men piggande till, beställde biljett på godsfärjan som har glest med passagerare och åkte till ön.

Det finns en kanonbra karta att söka motiv i! Alla naturminnen och reservat finns där. De utan bilder i Wikimedia Commons är markerade i blått. Ett riktigt smörgåsbord.

Jag klickade på det närmsta, naturminnet Häglajvs 1:11 i Sanda. Jag åkte dit, letade och letade, hittade inget. (Men snavade på nåt och fick ett skrubbsår. Sånt stoppar inte den som fotar åt Wikipedia.) Tillbaka på kvällen dubbelkollade jag på Internet. Där hittade jag skuggan av en ek på ett flygfoto från 1950-talet. Ingen skugga på ett modernt flygfoto. Jag åkte tillbaka till platsen men kunde inte hitta något spår efter eken.

Skuggan av en ek”. Kollage med äldre svartvitt flygfoto med skuggan av en ek som
enligt koordinaterna är ett naturminne, ett aktuellt flygfoto och ett nytaget foto. Foto: Måns Hagberg, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Det blev ett kollage med en nytagen bild utan ek, en flygbild utan och ett med ”Skuggan av en ek”. Lite övertoner där, till slut finns bara skuggan kvar.

Vivesholms naturreservat blev en upplevelse! Jättefint därute fast man anar Klintehamn helt nära. Först såg jag ett fint motiv ut över havet med Lilla Karlsö i dimma. Just då drog tusen gäss förbi! Klick! Sen hittade jag ett mer beskrivande bildutsnitt, kanske ännu bättre för Wikipedia. Just då jag ramat in motivet kom ett gäng gäss inflygande från höger. Klick! TACK snälla gässen.

Vivesholms naturreservat på Gotland, med gäss. Foto: Måns Hagberg, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Sen vart det Visby och träffa grannarna och klippa gräsmattan, men Gotland finns kvar till nästa år!

The post Med Wikipedia på Gotland appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-05-12 av Tobias Pulls
:DFRI

Styrelsemöte 20 maj 2021

DFRI håller öppet styrelsemöte torsdag 2021-05-20 19:00 på internet (notera 19:00, 30 min tidigare än planerat). Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-05-10 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Men vem är det på bilden egentligen?

Det är kul att fotografera, och det är viktigt att fotografera evenemang, bandymatcher, bröllop, hästhoppningstävlingar och annat spännande så att bilder med fri licens finns att använda nu och bevara för framtiden. Sen är det lika viktigt att göra ett urval så att alla bra bilder kan laddas upp, och dessutom identifiera personer, platser, hästar eller vad det nu är på bilderna. Men det är tyvärr inte lika lätt eller kul som att faktiskt ta bilderna. 

Skärmdump av commonskategorin med oidentifierade gäster vid bröllopet mellan Victoria och Daniel.

På Wikimedia Commons finns det därför väldigt många bilder där till exempel beskrivningen består av en enkel text som säger under vilken match en bild är tagen, men inte vem det är på bilden eller hela kategorier av bröllopsgäster där det inte framgår vem det faktiskt är. Även om det så klart är både praktiskt och önskvärt att beskrivningarna är kompletta redan vid uppladdning har inga användare plikter, och eftersom några är bättre på att fotografera och kanske prioriterar den delen av samarbetet gillar andra ett basketlag och vet direkt vilka spelarna med nummer 13 och 35 på tröjorna är och kan skriva in det så snabbt och smidigt som Wikimedia Commons tillåter.

13 och 35! Men vilka är det egentligen? Foto: Roland Osbeck, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Som en hjälp för att få till det där med snabbt och smidigt har Jan Ainali tagit fram två korta filmer som på enklaste sätt visar hur det går till att dels lägga till ett namn i beskrivningen, samt att dessutom lägga till ett Wikidataobjekt som strukturerad data, så att fler kan hjälpa till att förbättra bilderna. Om fler kan vara med och uppdatera beskrivningarna kan fotograferna ladda upp fler bilder till Wikimedia Commons utan att känna dåligt samvete för bristfälliga beskrivningar, och i slutändan blir Wikimedia Commons en bättre källa för kunskap och bilder.

Redigera beskrivning och Lägg till strukturerad data. Två enkla filmer som visar hur det går till, skapade av Jan Ainali, CC BY-SA 4.0.

Så om du hejar på ett lag och känner igen spelare, eller vet vilka kändisar, hästar, platser eller annat det är på en bild får du gärna uppdatera och skriva in det. Vet du inte själv får du gärna bjuda in andra du tror vet och be dem uppdatera. Vill du hellre fotografera hjälper vi gärna till med att söka ackreditering, lån av kamerautrustning eller stöd till resor och entréavgifter. Tillsammans gör vi Wikipedia bättre!

The post Men vem är det på bilden egentligen? appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-05-07 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Vi letar vårtecken! – Så kan mamma fota lite också

Det här är ett gästinlägg av Anna F Söderström, Wikipedian, utforskare och fotograf.

Med personlig lockdown på gång i ett hårt pandemidrabbat Östergötland behövde jag hitta något kul att göra med barnen (9 och 5 år) som inte bara innebar de klassiska turerna till Trollegater, Tåkern eller Omberg. Det är fantastiskt att vi allt mer börjar uppskatta vår natur, vår allemansrätt och möjligheten att hitta utflyktsmål relativt nära, men det börjar bli högt tryck på de mest populära alternativen och även om det är nyheter från 2020 är det aktuellt även kommande vår. I just Östergötland ökade besöken i natur och parker med 65% under 2020.

Vilka vårtecken kan vi hitta vid Roxens strand, i Farsbovikens ädelskog?

När det blev dags för Wiki Loves Earth 2021 såg jag en möjlighet att kombinera flera av familjens intressen – och samtidigt upptäcka lite nya trakter i Östergötland. Det kanske ska tilläggas att jag behöver något element av spelifiering, något som triggar min nyfikenhet för just friluftsliv – jag är mer en urban böna som gärna plockar svamp och kollar efter fåglar. Att då delta i WLE21 kändes som en bra ingång att vidga våra vyer och naturupplevelser.

För att komma igång berättade jag för barnen att vi skulle ut och kolla efter vårtecken, jag skapade en karta med hjälp av Google för att se vilka ställen som ligger i regionen och som i nuläget saknar bilder, utrustade oss med vattenhåvar, genomskinlig hink, matsäck och kamera. Nioåringen tog en del kort, men var mer fokuserad på att navigera i en digitalkamera för första gången, så kanske att hans bidrag kommer med nästa gång.

Vatten, fåglar och mygglarver och så förstås matsäck i en vitsippsbacke var nog dagens höjdpunkter enligt barnen och jag hoppas få med dem på fler äventyr (femåringens benämning på dagens aktivitet) innan maj är slut!

Mygglarver, Kungsbro fågeltorn och naturreservat

The post Vi letar vårtecken! – Så kan mamma fota lite också appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-05-06 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Zorns spelmanstävling och Romans Assaggi

Zorn vid spelmanstävlingen i Gesunda 1906. Public domain.

I mitten av april genomförde Musikverket och musikarkiven en digital skrivstuga tillsammans. Fokus för skrivandet låg på svensk folkmusik och Romansamlingen. Arbetsmaterial var Radiotjänsts folkmusikinspelningar, porträttfotografier och delar av Johan Helmich Romans originalmanuskript.

En viktig händelse i den svenska folkmusikens utveckling är Anders Zorns spelmanstävling i Gesunda 1906. Händelsen benämns ibland som den första spelmansstämman men var egentligen en spelmanstävling. I samband med publicering av artikeln sökte vi även efter bilder. Vi hittade sidan Äldre foton från Sollerö socken och får ett trevligt bemötande när vi skickade iväg ett mejl och frågade om att använda bilderna. Sådana svar är alltid väldigt tacksamma! 

Hornblåserskan av Anders Zorn. Public domain.

Artikeln berättar också om Lafvas Margit som visar Zorn till festplatsen Måstäppan där ungdomar brukade samlas. Festplatsen verkar inte finnas kvar längre men väl en minnessten vid Måstäppsvägen. Vi får hjälp med koordinaterna av vår vän på Äldre foton från Sollerö socken som kan sin lokalhistoria och tar nya bilder. Lafvas Margit står sedan modell för Zorn i målningen “Hornblåserskan” – som vi tyvärr inte hittar i någon högupplöst version.

Nu finns det fler spelmän att skriva om och kanske är någon från 1906 även kvar när Matts Arnberg gör sina radioinspelningar omkring 50 år senare? Men vilka personer fanns i publiken? Vad hände med spelmännen? Vilka satte upp minnesstenen? Här finns det mer kunskap att gräva efter och vi börjar kanske närma oss släktforskning. Lafvas Margit Olsson från Sollerön vann i alla fall 10 kronor i tävlingen och blev dessutom förevigad i konsten.

Assaggio blir assaggi i plural

Sats tre och fyra ur Assaggio i h-moll BeRI 324 av Johan Helmich Roman. CC0.

Johan Helmich Roman brukar kallas den svenska musikens fader och det finns ett 20-tal bevarade kompositioner av typen Assaggio som Roman gärna spelade på oackompanjerad soloviolin. Assaggio är en musikalisk genre som betyder ”försök” eller ”smakprov” och den övergripande formen är ofta fri i sin utformning.

Roman gör en resa till London 1716 och kan ha hämtat inspiration till sina assaggi från Francesco Geminiani som levde där mellan 1687-1762. Andra källor för inspiration kan ha varit Georg Philipp Telemann, Johann Paul von Westhoff och Johann Sebastian Bach. Romans assaggi utgår ifrån violinens speltekniska förutsättningar och är virtuosa. Inslag av polyfon sats och flerstämmighet är betydande.

Fri musik på Wikipedia

Skrivstugor och digitala arbetsträffar har varit en del av projektet Fri musik på Wikipedia. Dessa träffar har gett möjlighet att gå in i materialet och diskutera detaljer. Det finns hur mycket kunskap som helst att förmedla och egentligen tar det aldrig slut – det finns alltid mer att upptäcka. Arbete sker på flera av Wikimedias plattformar och det är många moment och processer att gå igenom när ekosystemet av kunskap utvidgas.

Det finns verktyg för statistik så det går att följa vad enskilda skrivstugor som denna tillför i praktiken. Projektet är finansierat av Kulturbryggan och efter slutrapporten i juni tar nya projekt vid. Men arbetet med att tillgängliggöra musik och bygga upp mer kunskap på Wikimedias plattformar fortsätter. Ska vi sikta mot en Wiki Loves Music där musiker över hela världen gör nyinspelningar av äldre musik för uppladdning på Wikimedia Commons?

 

The post Zorns spelmanstävling och Romans Assaggi appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-05-05 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Upptäck din omvärld genom Wiki Loves Earth!

Det här är ett gästinlägg från Larissa Borck, nyfiken kulturarvsarbetare och Wikimedian.

Har du precis flyttat till ett nytt ställe eller vill du upptäcka ditt hemområde på ett helt nytt sätt? Då är kanske Wiki Loves Earth det perfekta tillfället att göra så! Under maj 2021 får du möjligheten att delta i en fototävling som handlar om att dela bilder på naturreservat, biosfärområden, nationalparker eller naturminnen. Under hela månaden deltar människor över hela världen, ger sig ut i naturen och tar foton på naturen för att dokumentera sitt närområde. Varför borde du också vara med? 

Skärmklipp av Wiki Loves Earth-kartan, 2021, OSM CC BY-SA.

Det var i alla fall en fråga som jag hade ifjol när jag deltog för första gången i Wiki Loves Earth? Varför skulle just mina bilder vara relevanta i en internationell fototävling? Jag hade just flyttat till Sverige, min svenska var sådär och jag skulle aldrig tycka att mina foton förtjänade en pris i en tävling. Det var dessutom början på coronapandemin och de flesta evenemang där folk samlades hade ställts in. Jag var ute på promenader ofta och brukar ju nästan alltid ha min smartphone med mig. Jo, jag gillar att ta foton, men mest för att jag tycker om naturen och vill bevara minnen från landskapet, plantorna och ibland djuren som jag ser omkring mig. 

Grogarnsbergets naturreservat, Foto: Larissa Borck, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Och då upptäckte jag Wiki Loves Earth genom Wiki-gemenskapen. Och syftet med kampanjen passade perfekt till anledningen varför jag tar foton: För att dela med andra hur jag ser på naturen, att upptäcka hur deras naturliga omvärld ser ut och för att tillgängliggöra naturen för dem som har inte haft möjligheten (än) att titta på det jag ser dagligen. 

Som sagt: Jag är verkligen ingen fotograf. Men jag har en smartphone och lånat en minst 15 år gammal kamera från min far. Det finns många andra i hela världen som bidrar till Wiki Loves Earth med helt fantastiska bilder på flora och fauna. Jag försöker lösa ett annat problem än att bidra med högkvalitativa bilder: jag vill tillgängliggöra naturreservat och naturminnen på visuella sätt. Och då var just Wiki Loves Earth en bra möjlighet att göra så, för många skyddade naturområden har inga öppet licensierade bilder i Wikimedia Commons. Det är mediadatabasen som till exempel medierna i Wikipedia-artiklar kommer ifrån. Alla kan redigera Wikipedia och alla kan bidra med sina bilder till Wikimedia Commons. 

Får i Klosterängens naturreservat, Foto: Larissa Borck, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Därför söker jag naturreservat och naturminnen i mitt område som inte har bilder än i Wikimedia Commons – och det är ganska enkelt, tack vare Wiki Loves Earth-kartan. Den visar dig exakt var i ditt område det finns skyddade eller märkta naturområden och objekt som inte har en bild än. Då tar jag mig dit och tar foton på vad som representerar och dokumenterar området: hur ser landskapet ut, vad är representativt för det området, vad finns det som blomstrar just nu under säsongen?

Såklart finns det bilder som jag tar bara för att jag tycker det är ett speciellt fint motiv. Men jag försöker också alltid ta foton som skulle förenkla det för en person som aldrig har varit där att få ett intryck av just det där området. Därför försöker jag också hitta plantorna som hänvisas till på informationsskyltarna som oftast finns vid ingången till ett naturreservat. Jag har inte så stor koll på plantor och ännu mer sällan vet jag svenska namnet till plantorna som jag ser. Därför hjälper dessa skyltar mig ofta att identifiera plantorna som är representativa till just det där området eller till och med väldigt sällsynt någon annanstans.

Humleblomster i Hörsne prästänge, Foto: Larissa Borck, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Att delta i Wiki Loves Earth (eller Wiki Loves Monuments, en liknande tävling som handlar om kulturarv) har förändrat lite hur jag upplever min omvärld. Det har särskilt hjälpt mig att lära känna mitt nya hemområde efter en flytt. Ibland kan det kännas svårt att landa i ett helt nytt land; man vet inte riktigt var man ska börja att upptäcka sitt nya hem. Och så tillkommer ofta en barriär kring språket. Nuförtiden gör corona det ju inte heller lättare att landa i en ny stad eller region. 

I den här situationen har jag därför gärna använt Wiki Loves Earth som en upptäcktsresa. Jag kollar kartan, hittar de naturreservat eller naturminnen som inte har en bild än, dokumenterar dem och området med mina foton och när jag kommer hem laddar jag dem upp genom formuläret på Wiki Loves Earth-sidan. Och det går att göra på många olika språk. Nu ska jag ta er med och förklara hur jag gör när jag laddar upp mina bilder inom Wiki Loves Earth-tävlingen.

En del av Sörmlandsleden som går genom Ryssbergen naturreservat, Foto: Larissa Borck, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Det här är en av de första tre bilderna som jag har laddat upp i årets upplaga av Wiki Loves Earth. Ryssbergen naturreservat har inte haft någon bild i Wikimedia Commons tidigare. Den här bilden visar en del av Sörmlandsleden som leder genom Ryssbergen. Efter uppladdningen scrollar jag ner på bildsidan i Wikimedia Commons och lägger till strukturerad data för bilden. Det här steget är ganska viktigt, för att det gör det enklare för andra att upptäcka och återanvända bilderna. Där lägger jag till koncepten som syns på bilden, i det här fallet tycker jag att naturreservatet och den här etappen av Sörmlandsleden är viktigast. 

Så här kan du lägga till strukturerad data till din bild i Wikimedia Commons.

Därefter hoppar jag vidare till nästa Wiki-plattform, Wikidata. Det är Wikimedias projekt för länkad öppen data. Där finns det också ett objekt om Ryssbergen som inte heller hade en bild än. Wikidatas information anropas till exempel av Google eller andra sökmotorer och om Ryssbergen får en bild där kan det visas på massvis andra plattformar. På detta sätt sprids kunskap om det här naturreservatet på alla möjliga ställen på internet.

Efter jag har lagt till min bild i Wikidata dyker det också automatiskt upp i infoboxen i Wikipedia-artikeln om Ryssbergen. Och för att ge ett lite mer varierat intryck av Ryssbergen som inte hade bilder än i sin Wikipedia-artikel har jag också lagt till ett galleri. 

En trevlig aspekt av tävlingen är att se hur människor från hela landet och världen laddar upp sina bilder samtidigt. Och man får ett intryck av fauna och floran från platser man har aldrig sett själv. Samtidigt har jag då också börjat känna mig som en del av en gemenskap som kommer ihop på ett coronasäkert sätt.

En pro-tips: Man kan ta foton under hela året och spara dem till uppladdningen i maj för att delta med dem i Wiki Loves Earth-tävlingen! Wiki Loves Earth-kartan är också tillgänglig hela året, så man kan till och med spana på vilka områden inte har bilder än när man är till exempel på semester. Och man kan såklart också dela sina foton av naturreservat och minnen som redan har bilder i Wikimedia Commons, kanske för att man tycker att man kan bidra med ett komplementerande perspektiv.

Så jag hoppas vi ses under Wiki Loves Earth-tävlingen! 

Jungfrun raukområde vid  Lickershamn, Gotland. Foto: Larissa Borck, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

The post Upptäck din omvärld genom Wiki Loves Earth! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-04-26 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Ny i styrelsen – Välkommen Per Hasselberg

Årsmötet avklarat, och förutom all formalia om ansvarsfrihet, budget och verksamhetsplan blev det även en mindre rockad i styrelsen där vi tackar av Göran Konstenius och välkomnar in Per Hasselberg. För att få lite bättre koll på vem Per är ställde vi honom några frågor.

Vem är du, vad har du för bakgrund och vad gör du nu?

Jag är konstnär med bakgrund inom stadsplanering men också verksamhets­ledare för Folkrörelsernas Konstfrämjande. Med Konstfrämjandets motto sedan 1947: ”konst för alla” vill vi, tillsammans med våra medlemmar verka som folkbildande kraft i samhället. 

Per Hasselberg, Foto: Katarina Borg, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Har du någon tidigare koppling till Wikipedia, Wikimedia- eller fri kunskapsrörelsen?

Nästan daglig koppling i kunskapssökning, men endast enstaka möten angående konstfrågor genom åren. Men i anden så är bildningen samma kunskapssökande som konsten: Ett sätt att upptäcka världen – och tänka om den!

Vilken kunskap och erfarenhet tar du med in i Wikimedia Sveriges styrelse, och inom vilket område tror du att du kommer att bidra mest?

Framförallt bild och formområdet, med arkitektur och planering. Min egen erfarenhet av konst och stadsplanering, med konsten som ett brett och kunskapssökande fenomen, har utvecklats genom Konstfrämjandets medlemmar till ett nätverk av sakkunniga. Jag frågar ofta andra, ser samhörigheter och vill koppla ihop olika kunskapsfält med varandra.

Vad vill du uppnå med ditt styrelseengagemang, både för Wikimedia Sverige samt för egen del?

Jag kommer lära mig mer om hur en samtida folkrörelse som Wikimedia vuxit fram och jag hoppas kunna bidra med mina kopplingar och erfarenheter hur en samtida konstbildning kan fungera på Wikimedia.

Har du någon favoritartikel på Wikipedia?

För en konceptkonstnär är hela Wikipedia en vacker bild hur vi bygger kunskap tillsammans och hur fler perspektiv kan komma fram. Det är inte klart, vi bjuds in att tänka vidare också. Tex året utan sommar, visst borde det kopplas till cykelns och demokratins genombrott 🙂

Välkommen hit Per! Om någon är nyfiken så finns Per, och alla andra i styrelsen på funktionärssidan, och där finns även kontaktuppgifter till föreningens styrelse, övriga funktionärer och anställda. Tveka inte att höra av dig med frågor, förslag eller funderingar.

The post Ny i styrelsen – Välkommen Per Hasselberg appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-04-26 av rasmus
Copyriot

Konsumtionen som sjunker och stiger på samma gång

Över ett uppslag i söndagstidningen finner jag rubriken: “Konsumtionen sjunker för första gången på 30 år” (DN 25/4, s. 26–27). Tidningens ekonomidel återger innehållet i en forskningsrapport från Göteborgs universitet och konstaterar ett historiskt trendbrott:

Sedan 90-talets finanskris har svenskarnas konsumtion varit på ständig uppgång – men det är en trend som vänt under pandemin /…/
Sedan covid-19 bröt ut har den totala konsumtionen minskat med 4,7 procent.

Nu tycker säkert någon att jag gör mig naivare än vad jag är. Men i artikeln – och i forskningsrapporten – förklaras aldrig riktigt vad det är man vill mäta. Är det självklart vad konsumtion är och hur den mäts?

Det finns flera grundläggande frågor att ställa sig inför de siffror som rapporteras. Exempelvis:
1. Talar vi om “svenskarnas konsumtion” (oavsett var de befinner sig) eller om “konsumtion i Sverige” (oavsett vem som konsumerar)? Mellan dessa storheter finns ett betydande glapp som utgörs av dels turism, dels köp av allehanda digitala tjänster.
2. Syftar minskningen på den totala konsumtionen, eller konsumtionen per capita? Detta har givetvis viss betydelse i det 30-åriga perspektivet, eftersom Sveriges befolkning under tiden har ökat med uppemot två miljoner.
3. Var drar man gränsen mellan att konsumera och att investera? Ett klassiskt dilemma, särskilt när man talar om fastigheter (bostäder och fritidshus) eller om finansiella tjänster.

Att dessa tre saker inte reds ut i en DN-artikel är begripligt. Men det finns en annan sak som är ännu mer grundläggande. En sak som knappast kan lämnas hängande i luften när man slår upp rubriker om ett historiskt trendbrott. Jag tänker på åtskillnaden mellan det som man konsumerar och pengarna som man betalar. Vi kan också säga: materiellt och monetärt. Eller om man så vill: bruksvärde och bytesvärde.

Det är en sak att konsumtionen minskar, i materiella termer.
Det är en annan sak med minskade konsumtionsutgifter.

Dessa två saker kan givetvis gå hand i hand, vilket säkert också kan ha skett under 2020. Men det är också fullt möjligt för kurvorna pekar åt olika håll. Låt oss som exempel ta en av konsumtionsforskningens mest klassiska varor: korv.

Vi kan tänka oss att människor ett år äter exakt lika många korvar som förra året. Men priset på korv stiger. Kanske för att råvarorna blir dyrare, kanske för att staten inför en ny korvskatt, detta spelar mindre roll. Folk vill fortfarande ha sina korvar och är beredda att betala för dem. Alltså kommer den totala mängden pengar som folk lägger på korv att öka. Om vi mäter konsumtion i monetära termer så kommer alltså kurvan att peka uppåt. Men den materiella korvkonsumtionen har likväl inte ändrats det minsta. Så kurvan kommer att förbli helt platt så länge vi mäter antalet korvar, eller någon annan fysisk enhet, typ kilogram eller kilojoule eller kilometer.

I scenario nummer två tänker vi oss att det inträffar en ekonomisk kris. Människor håller hårdare i slantarna, men deras magar fortsätter att kräva sitt mått av korv. I stället för att äta färre korvar, drar människorna ner på sina kvalitetskrav. Ut med den närproducerade lammkorven – in med hot dogs av tvivelaktigt innehåll, till lägre pris. Antalet konsumerade korvar är samma, i vikt eller volym har ingen förändring skett. Men de totala konsumtionsutgifterna för korv har minskat till hälften. Huruvida konsumtionen har minskat är en svårare fråga att besvara. (Så länge alla korvsorter finns samtidigt på marknaden går det att göra en hedonisk regression, men denna bygger fortfarande på ett godtyckligt urval av kvalitetsparametrar.)

Konsumtionsrapporten går inte närmare in på just korv, däremot på mode. Det rör sig om en årlig publikation från Centrum för konsumtionsforskning vid Göteborgs universitet. Den senaste kom i december och det är lite oklart varför DN väntade i fyra månader. Den stort uppslagna nyheten handlar alltså om ett historiskt trendbrott: för första gången på 30 år så minskar konsumtionen i Sverige.

Konsumtionsrapporten hoppar över det där med att klargöra metod och begrepp. Men när man läser den så framgår det snart att den handlar om konsumtionsutgifter, snarare än om den faktiska konsumtionen. Mestadels används dock begreppet “konsumtionen” som en synonym med de penningsummor som läggs på konsumtion inom olika områden.

Konsumtionsrapporten drar då och då slutsatser som man får kalla rätt märkliga. Som den här:

Att svenskar spenderar lika stor andel av sin totala konsumtionsbudget pa? kommunikation trots den snabba teknikutvecklingen inneba?r att man fa?r avseva?rt mycket mer kommunikation a?n fo?r tio a?r sedan.

Jag är inte helt säker på vad “mer kommunikation” skulle betyda, eller om det är så lätt att kvantifiera. Men jag tycker det citerade utgör exempel på en tveksam spekulation från Konsumtionsrapporten, vars data ju inte handlar om vad folk får för pengarna, utan bara om hur mycket pengar de lägger ut.
Att utgifterna för “kommunikation” har gått upp över tid skulle kunna ha flera möjliga förklaringar. Det kan exempelvis bero på att priserna på kommunikationstjänster har stigit, kanske till följd av en viss monopolisering, efter att företagen tidigare tog underpriser i en hård konkurrens om marknadsandelar. Det kan också bero på att olika nöjen och fritidsaktiviteter som tidigare föll under andra kategorier numera har flyttat in i olika appar och därmed hamnar i totalsumman för “kommunikation”.
Liknande tvivel känner sig inför påståendet: “Svenska folket spelar allt mindre frekvent om pengar pa? exempelvis lotto, trav och tips. En tydlig minskning har skett sedan a?r 2013.” Hur man än försöker att avgränsa “spel om pengar” som konsumtionskategori så kommer det att bli godtyckligt. Om färre spelar klassisk lotto, är det nu desto fler som finner motsvarande spänning i att handla med aktier eller kryptovaluta. Särskilt under det senaste året har ju finansspekulation blivit “folkligt” på det sätt som bara sker i riktigt stekheta bubblor. Detta kan inte bara avskrivas som gambling, men att det finns ett sådant inslag är ovedersägligt. Samma sak med många onlinespel som kanske inte är “spel om pengar” i strikt mening, men ändå en jakt på loot boxes och spelvalutor. Om sådant tar över marknadsandelar från travet så betyder det inte att folk gamblar mindre än tidigare.

Men den stora frågan som Konsumtionsrapporten väcker är likväl hur man kan dra slutsatsen att minskade konsumtionsutgifter betyder minskad konsumtion. För att göra en sådan slutledning, med vetenskaplig trovärdighet i behåll, krävs ett minimum av teoretisk grund att stå på. Men något sådant ges inte. Konsumtionsrapporten handlar i realiteten bara om konsumtionsutgifter och borde avstå från att dra slutsatser som går utöver detta.

Det kan tyckas som en språklig petitess. Men tänk då på talet om att vi, för planetens skull, måste minska vår konsumtion. Då avses ju helt klart inte utgifterna, utan den materiella konsumtionen. Rubriker om att “konsumtionen har minskat” kan lätt missförstås som ett steg i rätt riktning. Men bakom minskade utgifter kan det mycket väl dölja sig en konsumtionsomläggning i riktning mot billigare och mindre hållbara produkter, alltså motsatsen till hållbarhet.

2021-04-21 av Siren Hofvander
:DFRI

Styrelsemöte 2021-04-22

DFRI håller öppet styrelsemöte torsdag 2021-03-18 19:30 på internet. Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande via Internet.

2021-04-17 av rasmus
Copyriot

Senaste krönikorna: om varför Bitcoin bör förgöras, statlig hackning är osolidariskt, klickfarmar och informationssuveränitet

Numera skriver jag ju krönikor i ETC varje vecka. En uppdatering med de senaste ämnena:

2021-04-14 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Fråga oss – en GLAMmig fredag!

Glamlogo skapad av användare Husky CC BY 3.0

Vi har fått frågor och synpunkter på hur man kan samarbeta på Wikimedias plattformar. Det som är speciellt är att projekt och samarbeten är öppna för alla och att vi har gemensamma verktyg och arbetsytor. Fredag den 16 april kör vi en öppen frågestund för de som är intresserade och vill komma igång på plattformarna.

Genom den enkätundersökning som genomfördes under mars 2021 fick vi in flera förslag på områden där vi kan arbeta vidare tillsammans. På frågan om vad man vill uppnå genom ett samarbete på Wikimedias plattformar fick vi bland annat följande svar:

  • Att kunna nå ut till långt fler personer med den kunskap man förvaltar
  • Göra data tillgängligt och sökbart över lång tid
  • Få en större spridning för sitt digitala material
  • Ökad delaktighet och tillgänglighet

På frågan hur Wikimedia Sverige kan hjälpa till fick vi bland annat dessa svar:

  • Underlätta för organisationer att lägga upp eget material
  • Praktisk hjälp med uppladdning och rådgivning
  • Samverka inom ramen för olika projektet
  • Möjlighet att ställa frågor och få stöd
Arbete på Wikimedias plattformar. Foto: Jens Mohr CC BY 3.0

Ett enkelt sätt att påbörja sitt arbetet är att undersöka olika projektsidor eller lägga upp en arbetsstruktur på sin användarsida. Vill man bjuda in och beskriva arbetet mer offentligt finns även ärendehanteringssystemet Wikimedia Phabricator. Här kan man bryta ner arbetsuppgifter i en mer detaljerad nivå och vara fler som delar på uppgifterna i  projektet.

Är man nyfiken på hur arbetet sker på världens största öppna fria dataset, Wikidata, kan man kolla dess Workboard på Phabricator. Arbetet med den här bloggposten finns till exempel med på ett mycket mindre projekt som heter GLAM 2021.

Vill du veta mer? Fråga oss! På fredag den 16 april mellan 13:00 – 15:00 har vi en öppen frågestund där vi kommer berätta mer om arbetet på Wikimedias plattformar. Länken till videomötet är: https://meet.google.com/cfi-emuc-ncn

Våra videomöten följer riktlinjerna för inkluderande möten och akronymen GLAM står för Galleries, Libraries, Archives and Museums. 

Länkar

En GLAMmig fredag!
Resultat av undersökningen

The post Fråga oss – en GLAMmig fredag! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-04-01 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

Arbetsamma museer

I det ständigt pågående arbetet med att göra Wikipedia GLAMmigare gjorde vi under mars en ny insats tillsammans med Arbetets museum och ArbetSam för att få fler entusiaster från alla arbetslivsmuseer att bidra med sin ämneskunskap, sina källor och sitt bildmaterial till Wikimediarörelsens olika projekt.

Början på Tågatan, Åsle tå, Foto: Asleta, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Under två kurstillfällen online, med 12 deltagare från söder till norr, lärde sig deltagarna först att förbättra och skriva nya artiklar och sen att bidra med bilder och filmer till Wikimedia Commons och alla artiklar. Som förberedelse hade deltagarna även gått igenom delar av Wikipediapaketet i Digiteket, de onlinmoduler för bibliotekarier som finns i KBs digitala lärplattform.

Dräkt för elev vid statens sjuksköterskeskola i Göteborg 1954, Foto: Anna Stow, Medicinhistoriska museet, Göteborg, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Utöver det rent redigeringstekniska är det många frågor om relevans och intressekonflikt som är viktiga att reda ut under kurser som den här, där personer som brinner för sina museer och vill berätta alla detaljer behöver anpassa sig till vad Wikipedia är. Det är en svår balans att kunna bidra med ämneskunskap utan att det blir för mycket reklam och att hitta och ange källor till fakta som är självklart för de som redan är insatta och kan allt om ett museum, men genom diskussioner runt både det ena och det andra navigerade vi runt både grynnor och skär. När till exempel alla källor i artikeln om Statarmuseet i Skåne efter en första ambitiös uppdatering kom från egna hemsidan, och därför med rätta ifrågasattes, gjordes en andra omarbetning där källor böts ut mot oberoende externa källor. Att sen kunna gå in i historiken och se hur artiklar förändras gör det enkelt att visa på vilka redigeringar som är positiva och vilka som blir återställda eller ifrågasatta, och sakta men säkert blir artiklarna om arbetslivsmuseer lite bättre!

Ett sovrum på Statarmuseet i Skåne, Foto: Barbro Franckie, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

The post Arbetsamma museer appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-31 av Josefine Hellroth Larsson
Blogg – Wikimedia Sverige

De globala vinnarna i Wiki Loves Monuments 2020 är utsedda!

Den svenska deltävlingen hölls i september månad, och de tio svenska vinnare som gick vidare till den internationella finalen finner du här. Läs mer om alla bilder på Wiki Loves Monuments hemsida.

Vinnaren i Wiki Loves Monuments 2020. Foto av Farzin Izaddoust DarCC BY-SA 4.0.

Första plats: Denna bild föreställer Saint John Church  i nordöstra Iran. Fotot är taget dagen efter en snöstorm. 

Foto av Alexis AlexandrisCC BY-SA 4.0

Andra plats: Klostret Rousanou i centrala Grekland porträtteras av Alexis Alexandris. Det är beläget i världsarvet Meteora, ett anrik klosterkomplex.

Foto av Abdelatif NourCC BY-SA 4.0.

Tredje plats: I Algeriets huvudstad finns gamla staden Algers kabash, där fotot på tredje plats är taget.

Foto av Soroush JavadianCC BY-SA 4.0.

Fjärde plats: Vi ser Vakil Bazaar i Shiraz, Iran, porträtterat från ovan genom ett takfönster.

Foto av Summer Kamal Eldeen Mohamed Farag, CC BY-SA 4.0.

Femte plats: Här får vi se människor utanför Citadel of Qaitbay, byggnaden som idag är ett museum och beläget i Alexandria, Egypten. 

Foto av Mark EdwardsCC BY-SA 4.0.

Sjätte plats: I Berkshire i England ligger Wilder’s Folly, där fotografen som bor i närheten fångat tornet i ett foto som gav en sjätteplats. 

Foto av Mohammad Abo HelalCC BY-SA 4.0.

Sjunde plats: I Aleppo i Syrien visar fotografen ett foto som vill bredda bilden av landet, och visa något mer än krig. 

Foto av Gilad TopazCC BY-SA 4.0.

Åttonde plats: I Israels största naturskyddsområde ligger berget Makhtesh Ramon, som här omgärdas av dimma som ser ut att falla likt ett vattenfall. 

Foto av Francisco Willian SaldanhaCC BY-SA 4.0.

Nionde plats: I Brasília ligger kyrkan Santuário Dom Bosco, vars blå fönster fotade inifrån liknar pixlar. 

Foto av Hossein RounasiCC BY-SA 4.0.

Tionde plats: På bilden ser vi ett exempel på traditionell iransk arkitektur på deta foto taget i Hamadan.

 Foto av Mohamed Wardany, CC BY-SA 4.0.

Elfte plats: I Kairo finner vi Gayer-Anderson Museum, vars 1600-talsarkitektur fotografen fångat i bilden.

Foto av Omar Hussain AliCC BY-SA 4.0.

Tolfte plats: Här finner vi Abu Dulaf-moskén i Irak, som härstammar ända från år 859. 

Foto av Teodoro CorboCC BY-SA 4.0.

Trettonde plats: I södra Italien finner vi bergsbyn Pertrapertosa med husen som lyser upp vintern. 

Foto av Ahmed Abdulameer lazimCC BY-SA 4.0.

Fjortonde plats: Här får vi se Mesopotamian Marshes, tidigare enorma våtmarker i Iran och Irak som nu påverkas av avvattning.  

Foto av Ching-Tzu LiuCC BY-SA 4.0.

Femtonde plats: Fotot visar en ceremoni utanför ett tempel i Jiayi i Taiwan. 

The post De globala vinnarna i Wiki Loves Monuments 2020 är utsedda! appeared first on Wikimedia Sverige.

2021-03-20 av rasmus
Copyriot

Vad kryptokonsten säger om pengarnas tillstånd

I detta inlägg tänkte jag återge en diskussionstråd på e-postlistan Nettime, med tankar kring den spekulationsbubbla i kryptovaluta som har vuxit fram kring så kallade NFTs, eller “kryptokonst”.
Själv har jag redan behandlat ämnet i en kort krönika i ETC, då mest om den vansinniga energiförbrukningen:

Precis som vanliga pengar förr var förankrade i guld eller andra ädelmetaller, har även Bitcoin sin koppling till en begränsad naturresurs, nämligen elektricitet. Enda sättet att skapa nya Bitcoins är genom att låta datorer lösa ytterst avancerade matteproblem och varje liten datorberäkning kräver energi. Sammantaget förbrukar nu Bitcoin nästan lika mycket elektricitet som hela Sverige, i storleksordningen 130 TWh per år. Lägg till detta alla andra kryptovalutor som bygger på motsvarande princip, inklusive Ethereum, som dominerar den växande marknaden för kryptokonst.

(Vissa som läser detta kommer genast att invända att Ethereum inte alls är som Bitcoin. Men det är det visst. Båda bygger på principen proof-of-work, det vill säga en sorts energimyntfot. Att sedan Ethereum i åratal sagt att man snart ska gå över till proof-of-stake betyder ingenting förrän det faktiskt sker och om så någonsin alls kommer att ske kan betvivlas.)

Nu till tråden på Nettime, som öppnas av Felix Stalder med två frågor, varav den första lyder:

What – after a decade of quantitative easing and crypto-currencies rising into the stratosphere – monetary value is indicating for the segment that profited the most from these developments and what does that mean for the rest of us?

Utgångspunkten är alltså det omtalade fall där konstnären Beeple har sålt ett stycke metadata för 70 miljoner dollar (eller snarare: för kryptovaluta motsvarande detta dollarvärde). Själva konstverket – en digital bildfil – är allmänt tillgängligt. Metadatan som sålts är i princip bara en garanti för att köparens kopia av filen har status som “originalkopia”. Frågan gäller vad detta kan lära oss, inte om konst, utan om pengar och om värdering.

Brian Holmes är först ut med sitt svar på Felix första fråga:

I believe that there are three distinct forms of money that currently operate in a hierarchy:

  • Infinite money which is produced and deregulated in the financial markets through the manipulation of information
  • Institutional money which is produced and regulated within national frames by governments seeking to stabilize social reproduction
  • Sweat money which is produced on the ground through the exploitation of labor paid at the bear minimum of survivability
  • The last form of money is the most extensive one, it’s the most common coin, the basis of most livelihoods on earth. Institutional money, however, has been carefully decoupled from sweat money; and infinite money has been decoupled from institutional money in its turn. Institutional money began to be produced through Keynesian management of national economies from the 30s onward, it’s inseparable from social democracy. Infinite money started up after the postwar gold standard was abandoned in 1971, and became what it is today with the introduction of computerized trading.

    What does infinite money mean to its owners? Financial capital is power when it is applied to institutions or labor processes. However it can also be used for status displays, what Veblen called “conspicuous consumption.” So you have to bring art back in. For better and mostly worse, “high” culture remains the noisy ghost at the top of the capitalist pyramid.

Konst har länge fyllt funktionen att förvandla pengar till prestige. Men det finns otaliga sätt att köpa prestige. Varför, frågar Felix, strömmar så mycket pengar just nu till blockkedjad metadata som hänvisar till bildfiler?

Why has NFT art become an object of prestige? I mean, for this amount of money, one could have bought a pretty mean yacht. So, what does it tell us about this social milieu that such a purchase confers bragging rights? And, since money is power, what are they planning to use this power for?

Rachel O’ Dwyer hör till de mycket få forskare som på allvar har undersökt det här fenomenet, närmare bestämt dess föregångare i form av “cryptokitties”, som hon skrev om i två artiklar redan 2018. Det handlar i förlängningen om hur konsten förvandlas till ett finansiellt derivat.

This shift from commodity to financial instrument also implies a different economic relationship to the artwork, where the certificate of ownership and authenticity, rather than the formal manifestation of the work itself, are what is most significant. The idea that economic value resides in a certificate of authenticity as opposed to in an artistic image, performance or experience chimes with the marketing of much conceptual and experiential art.

En köpare kan köpa ett konstverk som en tillgång, i hopp om att marknadsvärdet ska stiga över tid. Men köpet kan också vara köparens investering i sitt personliga varumärke, ett sätt att visa att man är en person som äger just denna konst. Pengar som “expressivt medium” är inget nytt, påpekar Rachel O’ Dwyer.
Nu ser vi dock ett närmande från två håll, menar hon. Å ena sidan: kommunikation som pengar (sociala medieföretag som blir till de nya bankerna). Å andra sidan: pengar som kommunikation (en explosion av antalet valutor, “coins”, tokens, poäng).

I’m interested in why now though, beyond growing the speculation in crypto.
The past five years has seen a huge rise in art as an asset class and art is seen as a good hedge against market volatility. Tokens create situations where these art investments have greater liquidity.
But I’m interested in why everyday users are interested in NFTs. Is it pure desperation and precarity – you’re in debt, you probably won’t own a house so why not make a bet and invest in a token that might win big.

Felix tar också upp detta med expressiva pengar:

Or, perhaps, something different, money has somehow morphed into an expressive medium in its own right. During the game-stop saga, I was struck by people saying that they don’t care if they would be losing money because they were here to make a point. This is a very unusual investment intention. Of course, this might well be a cynical strategy where somebody told others they shouldn’t care about losing money, so s/he could gain more, and more easily, but even then, the fact that a lot of people believed that somebody would think about investing in this way, tells us something.

Den andra av Felix inledande frågor handlade mer om vad för slags bedrägerier som kan tänkas spela in i dessa spekulationsbubblor:

And, assuming that this is not a cartoon version of a potlatch where wasting resources serves to put rivals to shame, how many different scams – money laundering would be an obvious contender – are being layered on top of one other to create this?

Apropå detta skriver Stefan Heidenreich (som skrivit den roliga boken Geld och medverkat Transmediale i ämnet).

could it be, that it’s a kind of hoax?
Like: two bubbles trying trying to keep each other up by leaning against one another: a fragile bitcoin market on the one side and a dysfunctional art market on the other side.

with the simple idea idea to create those crazy prices and to to lure luring real world money into the game.

Ontologiskt talat så kan man inte säga att pengar är, skriver Stefan. Det handlar om en “rekursiv numerisk operation under risk”. Så snart operationen har initierats, kan pengarna flöda. Man kan försöka att hålla på pengarna och i vissa fall kan det gå att stanna upp flödet, men pengarna blir inte operationella förrän de återgår i cirkulation (förutsatt att det finns någon som är villig att ta emot dem).

Angående lukten av bedrägeri så hänvisar Felix till en rafflande artikel av Amy Castor om den uppmärksammade rekordnoteringen inom kryptokonstbubblan när Beeple sålde en NFT för uppemot 70 miljoner dollar. Felix sammanfattar artikelns tes:

I suspect there is more to it, more layers of scamminess, but so far the story goes like this:

The buyer, MetaKovan, and the seller, Metapurse, are entities controlled by the same person, Vignesh Sundaresan.

Metapurse is a fund which owns digital art works. It’s mission is to “democratize access and ownership to artwork.” Quite a statement to make in relation to digital art, but the entire story is full of scammy rhetoric.

You can buy into this fund, called B20, then you own a tiny portion of its art works. You do this by buying special B.20 tokens. The value of these tokens reflects some speculative position on the underlying value of the art works held by the funds or profits to be made from selling these works.

There are 10 million tokens minted. 56% of these are owned by Metapurse/MetaKovan who thus controls the entire process in terms of writing to the blockchain. 2% are owned by Beeple himself (oh!). In December, Metapurse bought Beeple’s art work for 2.2 million. On January 23, Metapurse sold 1.6 million tokens at $0.36 a pop.

After the sale, which greatly inflated the value of the “assets” held by the fund, the value of the tokens rose to 23.00 and then fell back to 16.00. Given that buyer and seller are controlled by the same person, the actual costs for the purchase are only the feeds to be paid to Christie’s, some 9 million.

You can do he math yourself, but the profit margins are staggering, if Sundaresan manages to to get cash out his own tokens while it lasts.

What I find remarkable is the role of Christie’s in generating the narrative. Auction houses seem to have specialized in this lately, perhaps they always have. But, remember Sotheby’s sold a Banksy work that shredded itself (Oct 2018). Well, almost shredded. The story went around the world, greatly enhancing the value of the work. It’s hard to phantom that Sotheby’s did not examine the art work before hence realized that there was something hidden in the frame. Or, when Christie’s auctioned off the “Portrait of Edmond de Belamy” in December 2018. The value is really generated by the story, told by a blue-chip auction house.

The fact that all of this is so scammy doesn’t seem to matter, because it’s the money that makes it real, the sheer scale is self-validating, even if the money itself is barely real to begin with.

Rachel O’ Dwyer påpekar att detta påminner om när Damien Hirst år 2007 sålde en fånig diamantskalle för 50 miljoner pund, vilket etablerade honom som världens högst värderade konstnär. Köparen uppgavs vara ett konsortium av privata samlare som betalade i kontant, utan att lämna några spår. Sedan det sig att Damien Hirst själv var en del av detta konsortium. Ett skådespel för att blåsa upp konstnärens status, alltså.

Apropå samma artikel skriver Florian Cramer:

we now know that the buyer didn’t actually pay $69,346,250, but “$60 million in ETH and $9 million in fees, also in ETH” – a significant difference IMHO. The whole Christie’s sale thus boils down to a conversion of one type of ETH token into another type of ETH token within the portfolio of a crypto currency investment firm, and using the art market transaction as means of pumping the value of the latter.
So it seems as if the art market is used as a prop for financial transactions that would likely be illegal on regulated financial markets. Ben Lewis’ 2009 documentary film “The Great Contemporary Art Bubble” investigates the insider trade with Damien Hirst’s art, including the common phenomenon of a few collectors acting as cartels that inflate the prices of certain artists (which includes galleries who bid on their own artists in anonymous auctions). It seems as if this phenomenon is repeating itself, only that the insider trade and price manipulation now is no longer about the market value of an art work, but about the value of the currency with which it has been bought.

Brian Holmes igen:

Gaming the system is a feature, not a bug, of the financial markets. After you analyze it for a while (as I did for about a decade) you just get too disgusted to go on. /…/
What’s so sad is not only that we are relentlessly told that this is the best way of allocating capital to productive enterprise. Or for that matter, that we are relentlessly told the blockchain will save us from corrupt banks and governments. What’s tragic is that the scams of the oligarchy – or what Veblen called the “New Barbarians” – are consistently able to fascinate global public opinion, while the lived environment decays.

Ted Byfield ifrågasätter poängen med att alls ägna sin uppmärksamhet åt alltsammans:

If I drew a venn diagram of how uninteresting mass digital art, the art-systems economics, and cryptographic para-currencies have become, you’d think it was just a circle. There was a time when all three of these areas were fascinating, but in each the substantive groundwork was laid decades ago. What’s happening now no longer has any intrinsic relation to the specific, let’s say ‘crafty,’ details of these area.
/…/
We can ask why now, as Rachel does, talk about hoaxes as Stefan does, or lament the environment impact as John does, but I don’t see any of those lines of inquiry leading anywhere insightful or definitive. At a certain point in history, the cost–benefit of digging down in an effort to find something ‘real’ will become — like art bubbles, crypto-currencies, and assorted media objects — little more than an arbitrary way of framing some variation on ‘proof of work.’ Do you really think that, a decade or two from now, we’ll look back with 20/20 hindsight and regret ignoring this froth because it turned out to be seminal (or germinal) in some respect? I don’t. There are lots of non-events we were right to ignore as noise. This conjuncture is one of them.

På vilket Felix att “intressant” inte är en egenskap hos ett objekt, utan hos en fråga (och Venndiagram signalerar frånvaron av frågor). Touché!
Sen ställer han själv en intressant fråga om kryptovalutornas värde:

What value does 1000 bitcoins confer to the person holding it? At the moment, seemingly U$ 60 million. Almost enough to buy an original copy of a gif. But sell your bitcoins now? No way. As a believer in bitcoin, you are convinced that if you hold it just long enough, then it will become worth 600 million, 6 billion, or 60 billion. Particularly when the next crash wipes out fiat money. On the other hand, you also know that it could crash to zero in no time. If the Chinese government decides to promote their crypto, bans bitcoin, and executes some traders, things can turn quickly. So, it’s a kind of quantum state, everything and nothing at the same time. Why, then, not spend some of it on a gif? no more, no less real, than the money that was spent on it.

Ted Byfield kommer med ytterligare ett uppslagsrikt inlägg. Här ett utdrag:

One distinctive feature of the last decade+ — since the 2008 meltdown — has been the normalization, even banalization of a ‘Powers of Ten‘ illogic. The leaps in ‘public’ numbers are so far beyond any grounded comprehension that words literally fail: in writing and speech, the difference between millions, billions, and trillions is just a letter or two. That ‘problem’ has played a non-trivial role in governments’ willingness to bid bailouts up and up and up, on scales that ceased to be linear. /…/ The linguistic accident that orders of magnitude are distinguished not by mind-bending math but, instead, by a letter or two has played a pivotal role in enabling this escalation or acceleration.
/…/
Things like the NFT bubble, almost a kind of foam so many and interconnected are the constituent bubbles, is a direct result.
/…/
But of course these differences aren’t really reducible to a few letters, are they? Hence, in part, the growing reliance on graphics to ‘show not tell’ what the differences mean. Over the last year, no thanks to Covid, we saw these graphics consume entire front pages of newspapers not just to a degree never seen before but in ways never seen before. As happened in a cruder form in the wake of 2008, though, the shifts in order are so extreme that they even challenge the physical formats of a print media (which webbified versions still refer to and depend on). Yesterday’s gob-smacking gyrations becomes tomorrow’s barely perceptible noise at the foot of an impossibly steep visual cliff. A prime example is the 27 March 2020 issue of the NYT, which depicts a nightmare only a designer could love — the entire sixth column is stripped of any prose and taken over by a graphic spike:


/…/
What strikes me about this discussion is all the sniffy moralizing, what with the go-to reference points of ‘scam’ and ‘hoaxes.’ Yes, Bitcoin consumes more energy than N countries, sure, but — again — we’re back in the realm of incomprehensible orders of magnitude: ‘miners’ don’t GAF how much CO2 a GIF NFT generates — they’re looking at the Lambo. We could save oceans of e-ink if we just recognized that we’ve had the solution to that problem ever since Pigou suggested it almost exactly a century ago: tax the shit out of cryptocurrencies and anyone or anything that touches them. Non-fungibility is a two-edged sword: it might guarantee that a GIF is unique, but it also ensures that all the resulting liquid wealth it generates is indistinguishable. That’s the basic premise of financial enforcement: it doesn’t matter which dollar you tax or confiscate. It’ll all just move offshore you say? We know how to deal with that too. The only thing that’s lacking is the political will to tackle the problem, but that doesn’t have anything to do with cryptocurrencies per se.

Geert Lovink
som driver MoneyLab
och bedrivit en kritisk undersökning av kryptoekonomin i ett flertal år,
ger sig också in i tråden. Han skriver bland annat:

Money is pouring in, it is generated out of the blue, and as a consequences draws in more investors (the Elon Musk effect). This money now has be parked somewhere. As we need, the right-wing liberarian mindset is pretty introvert. It is not going to invest it in climate change tech or social anti-capitalist struggles. The crypto assets want more crypto, ergo one way to is crypto art.

Felix Stalder försöker klarlägga vad som faktiskt har bytt ägare:

The NFT in the blockchain, recorded for eternity, does not contain artwork itself, but metadata pointing to the art work. It basically says, the file over there is the ‘originalcopy’ and I own it. Of course, everyone can still copy the art work over there (assuming it’s a public location), but only that file on that location is the “original” one. Of course, if that server disappears, then the meta data point to nowhere, and becomes impossible to distinguish between the copies that might float around somewhere.

One way to sidestep this is not to point to a location, but to a hash, which can stored anywhere in a decentralized file system.

In Beeble’s case, the token contains metadata that points to such a hash (a IPFS file). This has the advantage that it’s not depended on a server which may or may not be around for very long, so it removes the dependency of the particular entity which host the server mentioned in the token.

Den allmänt tillgängliga metadatafilen för detta övervärderade konstverk är, enligt Felix, en hänvisning till den webbserver (makersplace.com) där bildfilen finns tillgänglig.

In other words, the seller, in order to have any object at all, is dependent on makersplace.com to remain online. In this case, it doesn’t really matter, because buyer and seller is, in effect, the same person. But in other cases, the buyer becomes dependent on the seller for as long as s/he hold be token. Of course, the “originalcopy” could also be stored in decentralized file system, but apparently, this is not done very often. Some people have called this structure “long-game extortion”.

Här hänvisar Felix i sin tur till en serie tweets av Jonty Wareing. Här kommer ett utdrag:

Out of curiosity I dug into how NFT’s actually reference the media you’re “buying” and my eyebrows are now orbiting the moon

Short version:
The NFT token you bought either points to a URL on the internet, or an IPFS hash. In most circumstances it references an IPFS gateway on the internet run by the startup you bought the NFT from.
Oh, and that URL is not the media. That URL is a JSON metadata file
/…/
Which means when the startup who sold you the NFT goes bust, the files will probably vanish from IPFS too
/…/
In short: Right now NFT’s are built on an absolute house of cards constructed by the people selling them.
It is likely that _every_ NFT sold so far will be broken within a decade.
Will that make them worthless? Hard to say

“NFT startups are long-game blackmailers” is an entertaining concept

Rachel O’ Dwyer förtydligar:

With a few exceptions where people actually encode images into the hash (see https://cryptograffiti.info) the only thing you own with cryptoart is the act of ownership itself. People sometimes draw comparisons between owning cryptoart and owning a collectible like a baseball card (you own ‘this’ card but you don’t have any rights to the image etc) but in this case, you don’t even own the card. To me this is emblematic of a shift from the artwork as commodity to the artwork as a financial asset or increasingly as a financial derivative.

Ted Byfield påpekar att den här logiken länge har funnits i konstvärlden, där frågor om proveniens blivit allt mer komplexa sedan konceptkonstens genombrott. Konstverk kan ha ett värdering “i sig” som förblir rent hypotetiskt så länge man inte kan dokumentera dess tidigare ägare och marknadstransaktioner. Ännu ett långt och uppslagsrikt inlägg av Ted:

As art prices have soared and arty milieus have mushroomed over the last decades, standards for authenticating works have gone completely mad. Their ostensible purpose is to reduce the risk of forgeries, but mostly it just creates bullshit jobs in the culture sector. “What did you do today?” “I verified that petrified mass of shrimp carcasses and noodles in a garbage bag as an authentic artifact of Rirkrit Tiravanija’s seminal 1992 performance at the 303 Gallery rather than, as most thought, a contemporary forgery or, as some believed, an artifact of the performance he did three months later at Andrea Rosen. And how was your day?” It’s just plain-old manual proof-of-work.

This growing focus on provenance is just one tiny facet of the rising culture of authentication. The same kind of thing has also happened with people’s work résumés and academic records, process and product certifications like ISO 9000/1 standards, heightened security techniques from currency design to 2FA techniques, commodity-sourcing certifications (everything from Fair Trade agricultural products to isotopic analyses of nuclear materials), ART STOLEN BY THE NAZIS – the list goes on and on and on and on.

Taken together, this all makes it clear that we live in the Age of the Fake. That’s not to say everything is fake or anything is real – it just means that, as a civilization, we’re more and more consumed by the endless busywork of trying to establish not-fake. When you log in to some account you aren’t proving who you are in any meaningful sense, you’re merely giving the receiving end evidence (i.e., reasonable grounds for limiting their liability) that you aren’t who you aren’t. And, of course, when you prove you “aren’t a robot” by doing some re/captcha, you’re helping to train ML systems to do image-recognition, or at least a few years ago you were. By now there are probably dozens if not hundreds of abstract meta-derivative auction systems built on top of that that, so you kill time clicking on pictures of fire hydrants instead of taking up more valuable CPU cycles bothering someone else with whatever you’re on about. If that hasn’t happened yet, it will soon enough: for example, a service that targets neo-nazis and wastes their time so they don’t waste everyone else’s would be a really good thing, wouldn’t it? But, then, an entire task force at McKinsey could waste time preparing a report surveying which political beliefs are most easily ‘triggered’ into clicking on cows rather than getting something done. Oh, wait, Facebook, never mind.

Also, it’s worth noting that pretty much zero disinterested third parties ever have actually gone to the trouble authenticating some NFT-ish art thing. In practical terms, doing so might be difficult to the point of impossibility. I could claim “I have the ur-NFT” but for you to validate my claim, you’d need to spend $BIGNUM effort learning masses of hypertechnical bullshit involving some ridiculous hodgepodge of protocols, services, providers, actors, reputations, etc. Who can be bothered? $SMALLNUM time passes and hey, presto, my claim has gone unchallenged — and, as with most things, all that was aerial condenses into some good-enough approximation of solid, and in itself it comes to serve as de facto evidence of authenticity. Because, really, no one can be fucking bothered.

To anyone who’s spent some time thinking about the modern sense of information, this should sound ‘eerily’ familiar. In Shannon’s model, information isn’t the thing itself, it’s better understood as a measure of the reduction of uncertainty that it might be something else. When we think someone has transmitted the letter “A” to us, we didn’t really get an A, we just got [letter] are and able to establish a high level of confidence that it isn’t B through Z. But as you read this mail, you aren’t concerned with “Wait, is that apparent instance of the letter A *really* an A? And what would it mean if my confidence level were lowered by N%?” You just read. It’s the same with NFTs, except the people who make them are getting paid better than I am for typing this. But I’m reasonably confident that this email is somehow more important than whatever pot-induced NFT stunt Elon Musk is doing today.

Und wo weiter.

Få orkar väl läsa detta, men för den som ändå har scrollat hit kan tipsas om en tecknad serie i The Guardian som slagkraftigt sammanfattar det väsentliga.

2021-03-18 av rasmus
Copyriot

Nazister och yogamammor i allians? Fyra vanliga missuppfattningar om vaccinmotståndarna

Hur ska man förstå den brokiga framträdelsen av vaccinmotståndare som plötsligt tar utrymme med sina konspirationsteorier? Hundratals demonstranter anförda av en analdoktor som kräver “frihet och sanning“, konfronterar polisen, kränger naturmedicin och tycker att det i största allmänhet är viktigt med en öppen diskussion om den eventuella förekomsten av en allsmäktig judisk konspiration bakom såväl vaccinerna som bankerna och feminismen. Nu på lördag ska “Frihet Sverige” åter demonstrera och den här gången väntas det fler nazis.

“Märkliga allianser har uppstått i pandemins kölvatten”. Så lyder typiskt liberala det konstaterandet. Öppningsmeningen till en ledartext med lika typisk avslutning. Det liberala resonemanget landar vanligen, med en suck, i slutsatsen att konspirationsteorier är farliga och bör motverkas – men något som tyvärr alltid kommer att uppstå, likt ett naturfenomen.

Och plötsligt gör yogamammor som dricker silvervatten gemensam sak med personer som förnekar Förintelsen, tror på en judisk världsregering eller hemliga pedofilnätverk.
Även om man har helt olika värderingar och politiska uppfattningar enas man av att ha ”vaknat” och genomskådat elitens dimridåer.

Beskrivningen är väl inte fel i sak, det är bara analysen som är så uddlös. Den kan varken ge någon förklaring eller alternativ till en tilltagande politisk och medicinsk paranoia.

Texten som jag citerade ur är bara ett exempel ur mängden. Jag syftar inte på någon särskild tyckare, inte bara på uttalat liberala ledarskribenter, utan på en genomgripande tendens i hur journalistiken tar sig an konspiracismen. Återkommande görs en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Här tänker jag alltså inte på någon särskild tyckare eller text, utan mer grundläggande i hur journalistiken tenderar att ta sig an konspiracismen. Återkommande görs det en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Man utgår från att konspirationsgänget av vaccinmotståndare är en ny allians där extremerna möts, en allians som till sin karaktär är både amerikansk och digital. Låt mig helt kort ifrågasätta dessa fyra antaganden.

1.

Man tittar på protesternas brokiga yttre och konkluderar att detta måste vara en “ny allians” eller rentav en “ohelig allians”. Antagandet är alltså att det rör sig om en allians. Det vill säga ett flertal aktörer som kommer från var sitt håll och har sina egna mål, bara för att nu, till följd av en historisk nyck, finna varandra kring en sakfråga. Allianser är någonting som ingås av rationella subjekt, som är förmögna att agera taktiskt och alltid kan välja att bryta alliansen.
Jag skulle betrakta detta som en hypotes, men jag är inte alls säker på att allianshypotesen stämmer. En alternativ hypotes kan handla om att det vi ser inte bara är en allians, utan någonting mer “organiskt”. Att det finns en intellektuell och institutionell historia som bildar ett inre band mellan de fraktioner som visserligen skiljer sig i yttre framträdelse. Detta innebär inte att alla vaccinvägrande yogamammor egentligen är nazister, eller tvärtom. Däremot har den konspirationsbaserade världsåskådningen – inklusive den gamla nationalsocialismen – alltid hängt samman med en vurm för olika former av alternativ medicin. Det är alltså verkligen ingen “ny” allians (om det alls ska kallas för en “allians”)

2.

Idén om att “extremerna möts” är politisk metafysik på högsta nivå. Åtskilliga gånger har den återkommit i rapporteringen om konspirationsteoretikernas coronaprotester. Exempelvis när de som kallar sig “Querdenker” började hålla demonstrationer i Tyskland förra året. Då rapporterade Sveriges Radios korrespondent: “protesterna har också skapat oheliga allianser mellan radikala grupper på de yttersta vänster- och högerkanterna, och anhängare av olika konspirationsteorier”. En typisk rubrik på en svensk ledarsida lyder “Vaccinmotstånd – från vänster till extremhöger“.
Att högerradikala profiler och organisationer deltar är uppenbart och väl dokumenterat. Det är lögn att hävda en symmetri till vänster. Förvisso figurerar det i dessa sammanhang (som så många andra) personer med olika politisk bakgrund, såväl höger som vänster och även mittemellan. Men det är inte samma sak som att vänsterextrema element allierar sig med högerextrema. De individer med vänsterprofil som har dykt upp bland konspirationsteoretikerna har, mig veterligen, inte på många år tillhört någon vänsterradikal rörelse. En och annan gammal besviken sosse har däremot dykt upp. Samt personer som till det yttre ser ut som punkare eller hippies – men nej, dreadlocks är ingen bra indikator på vänsterradikala sympatier och har inte varit det på länge.
Vanligt är däremot att konspirationsteoretikerna definierar sig själva som “varken vänster eller höger”. Detta bekräftas också i en studie från SOM-institutet. Den gjordes för nästan ett år sedan och har vissa svagheter, exempelvis tar den inte upp vacciner eller alternativmedicin, utan tar bara sikte på konspirationsteorin om att “coronaviruset är ett biologiskt vapen skapat av människor”. (Många av högerdemonstranterna verkar snarare hävda att pandemin är en alldeles naturlig influensa vars farlighet har överdrivits av krafter med en ondskefull agenda.) Slutsatsen där blev, i vilket fall, att den aktuella konspirationsteorin hade lägst stöd bland människor som identifierade sig som “vänster” och högst stöd hos SD-sympatisörer.

3.

“De teorier som fått spridning under pandemiåret är i hög grad en direktimport från USA“, skriver SvD. Självklart kommer mycket från Amerika, så brukar ju vara fallet inom såväl politik som andlighet och populärkultur. USA är förvisso ett land som från början har präglats av en apokalyptisk paranoia, vilket än i dag bildar en klangbotten för konspirationstänkande. Men det betyder inte att svenska konspiracister bara ägnar sig åt ideologisk import. Alternativmedicin och konspirationteorier frodas ju sedan länge även i Europa och fann en ny stor marknad efter östblockets fall. Kombinationen har predikats inte bara av hälsoentreprenörer och influencers, utan i vissa fall även av muslimska imamer och rysk-ortodoxa präster. Utbytet av idéer i dessa kretsar är internationellt. Därför är det troligen fel att bygga analysen på att vaccinmotståndet skulle vara en importprodukt från USA.

4.

Vidare föreställer man sig gärna att allt detta är en produkt av internet. Visst ligger det någonting i att “marginella” grupper och idébubblor har lättare att finna varandra nu än tidigare. Det är också signifikant i vilka medier som vaccinmotståndarna nu mobiliserar sig, med närvaro av öppna nazister (i Sverige verkar det främst handla om Facebook samt Telegram).
Men vaccinmotståndet är inte något som först har fått spridning via sociala medier. Dess historia löper längre tillbaka än så – och det har dessutom fortsatt förankring i fysiska träffar inom ramen för en alternativmedicinsk subkultur av terapeuter och föreläsare. Man bör därför inte vara alltför rask att skylla alla tokerier på det digitala.

Under lång tid har det i Sverige funnits en rörelse där vaccinmotstånd och alternativmedicin kopplas in i ett större konspirationstänkande där antisemitismen aldrig varit långt borta. En rörelse som nådde ut via tryckta tidskrifter som såldes i hälsokostbutiker, via healers och livscoacher. Till detta spår tänkte jag återkomma i ett uppföljande inlägg.

Avslutningsvis måste jag bara tipsa om senaste avsnittet av podden Apans Anatomi, med rubriken “I nyliberalismens ruiner” (lyssna gärna via Radio Noden). Mathias Wåg utvecklar där ett viktigt spår som han redan har tagit upp i Aftonbladet, nämligen sambandet mellan vaccinmotstånd, klimatförnekelse, konspirationsteorier och nyliberalism. Det sistnämnda begreppet används alltför ofta på ett slentrianmässigt sätt, men i poddavsnittet bjuds på en strålande analys av den gästande historikern Johan Pries. Mot slutet knyts trådarna ihop och det blir tydligt hur vaccinmotståndet är rotat i en extrem individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns kollektiva, globala problem som kräver gemensamt agerande för att lösas.