2018-01-17 av pawal
:DFRI

Kallelse till årsmöte 2018

Datum: 11:e februari
Tid: 14.00 – 16.00
Plats: Tulegatan 11, 3tr (hos Sunet), Stockholm
Anmälan och frågor: skicka ett mail till dfri@dfri.se

Årsmötets Dagordning

1. Mötets öppnande
2. Val av mötets ordförande
3. Val av mötets sekreterare
4. Mötets behörighet
5. Fastställande av röstlängd
6. Godkännande av dagordningen
7. Val av två personer att justera protokollet och vara rösträknare
8. Styrelsens verksamhetsberättelse för förra året
9. Ekonomisk berättelse för förra året
10. Revisorernas berättelse för förra året
11. Ansvarsfrihet för förra årets styrelse
12. Årets verksamhetsplan
13. Årets budget och fastställande av medlemsavgift
14. Styrelsens förslag
15. Val av årets styrelse
16. Val av årets revisor
17. Val av årets valberedning
18. Motioner
19. Övriga frågor
20. Mötets avslutande

Om ni vet med er att ni vill engagera er lite extra i föreningen, eller om ni
känner någon som är intresserad av styrelsearbete, då får man gärna kontakta
vår valberedning. Detta gör man genom att skicka ett mail till
valberedning@dfri.se.

Motioner måste skickas in till styrelsen senast tre veckor före årsmötet. Läs
mer i föreningens stadgar:
https://www.dfri.se/dfri/stadgar/

Vi tänkte tjuvstarta årsmötet med presentationer från några av våra
vänföreningar redan kl 13. Så om ni är intresserade av detta så öppnar vi
dörrarna strax innan kl 13. Mer information om detta kommer senare.

2018-01-11 av rasmus
Copyriot

Kassetthouse 2017

För ett drygt år sedan la jag upp en lista med 12 riktigt bra kassetter som släpptes under 2016, mer eller mindre möjliga att trycka in under etiketten “kassetthouse”. Nu är det dags igen.

Vi säger “house” mest av bekvämlighetsskäl. Något som överlappar såväl med techno och acid som med vissa former av disco och funk, liksom alltsammans i olika grad kan glida in mot ambient. Ingen kan överblicka allt, men kassettformatets materialitet gör att det ändå går att skymta vissa väggar och tänka sig ett rum, där en handfull kassettbolag verkar befinna sig särskilt centralt. Här kan vi notera en förlust: 1080p från Vancouver, som stod för några av 2016 års bästa släpp, tystnade plötsligt och har inte märkts av under hela 2017. Däremot fortsätter 100% Silk (Los Angeles) att imponera, gång på gång, medan Seagrave (London) har ökat tempot på sina släpp med lite mer abstrakt musik och i den brittiska scenen måste jag även nämna de färgglada släppen från Acid Waxa (Newcastle).
För att inte glömma alla de artister som släpper på egen hand, oftast via Bandcamp (vars centrala betydelse som nod kanske är en akilleshäl för hela kassettscenen). Där går nästan alla släpp att hitta även i digital version. (Huruvida musiken finns på typ Spotify orkar väl inte jag kolla upp. Kanske gör den det.)

Min princip för den här listan är att bara ta med kassetter som jag själv faktiskt har köpt (innan de oftast små upplagorna tagit slut). Så löste jag överblicksproblemet. Här listar jag dem, 22 stycken, i alfabetisk ordning. Jag tänker försöka undvika att beskriva hur musiken låter eftersom jag just nu inte orkar med inflationen av subgenrer och de förutsägbara motreaktioner som sedan kommer som ett brev på posten.

* * *

A Thousand Mouths ‎– A Thousand Mouths (Lamour)
Lagom tills att träden tappade sina löv släppte Gävlebolaget Lamour den här mycket höstiga C40-kassetten med två spår på ena sidan och ett på den andra. Analoga klanger som rör sig mellan acid och ambient. Bakom artistnamnet står malmöiten Anders Walldén.

AIWA – Recent Ups and Downs (Seagrave)
Flera helkvällar i höstas snurrade den här kassetten varv efter varv i min bandare. Lajos Nádházi från Budapest (och som väl hör till samma scen som S Olbricht) beskriver själv sin musik som “fusion funk hardware jamz”.

Birdy Earns ‎– Nachtangst (Seagrave)
Ännu ett släpp från Seagrave som är svårt att placera i ett fack, utöver att det ligger i linje med Seagraves övriga utgivning. Erinrar kanske lite mer om tidigt 2000-tal, på ett lekfullt sätt.

Deeper Kenz – Deeper Kenz (100% Silk)
Bland de mest dansanta släppen i årets lista. Direkt från norra Philadelphia. Den här låten kanske ni känner igen från TMP #002:

DJ Sabrina the Teenage DJ – Makin’ Magick
Kanske något att antingen älska eller hata. De som slentriangnäller på lo-fi har verkligen fått en krok att hugga på. Själv älskar jag DJ Sabrina the Teenage DJ, vem som än döljer sig bakom det underbart fåniga artistnamnet, som får den musikaliskt närbesläktade DJ Seinfeld att blekna. Alldeles oavsett alla samplingar från tv-serien, så är det här musik som gör mig glad. Punkt. Dessutom kom den hem till mig i form av en skrikrosa dubbelkassett. Vill ha mer.

Fennec – One Night Could Change Your Life
Till skillnad från ovanstående kan detta inte anklagas för ironi. Fennecs samplingsspäckade house är på samma gång lekfull och oerhört varm och känslomättad. De långa tacklistorna känns också befriande ocreddiga. Den här gången får vi en givande bakgrundsbeskrivning. Fennec är tydligen från den amerikanska Mellanvästern, långt från storstädernas klubbkultur. I stället sprider sig dansmusiken via intima fester i människors egna källare. Den här kassetten är ett försök att skildra periferins värme. Upplagan är fortfarande inte slutsåld!

French 79 – Olympic
Mina barn gillar den här kassetten mycket. Men jag är inte heller själv helt osvag för dess varma syntpop med vokala inslag. Utgivet på Data Airlines som annars mest är en institution inom chiptune (och t.ex. har gett ut en rad släpp med svenska Dubmood, som vissa av er säkert minns från Piratbyråntiden).

Inner Self ‎– O​.​E. Outside Experience (100% Silk)
New York-producenten Andrew Stefano rör sig mellan deep house och elektronisk jazz, så visst, kalla det gärna fusion. Även detta är en kassett som med sina varma syntklanger envisats med att spelas varv efter varv på kvällarna hemma hos mig.

Iku Sakan – Human Wave Music (Natural Sciences)
Japansk ambient. Fuktig och metallisk.

ISSHU – Bloc (Seagrave)
16 korta spår med dekonstruerad dansmusik. Bra introduktion till Seagraves estetik. Ännu inte slutsåld!

Jjakub – Entry Level (Seagrave)
“Techno reduced down to a ultra-potent soup”, skrev någon. Ungefär så. Nyfiken på vart detta ska ta vägen.

Khotin ‎– New Tab
Ljud som jag fortfarande förknippar med försommaren. Khotin från Vancouver har tidigare mest gjort dansmusik, men detta är någonting annat, mestadels renodlad ambient, känslosamt med lite samplade röster. (Men missa ändå inte föregående årets vinyl Baikal Acid, kanske ett av de sista släpp som gjordes på 1080p.)

Lesinge – Slide Blinders (Acid Waxa)
Acid som från och till erinrar ordentligt om de släpp som Richard D. James i början av seklet släppte under artistnamnet Analord, men också om Ceephax. Alltsammans levererat i ett mycket snyggt omslag signerat Broshuda.

Michael Claus – Memory Protect (100 % Silk)
Introvert och samtidigt drivig techno/house. Skulle kunna vara 2017 års bästa släpp från 100% Silk.

Minimal Violence – Live at the Pickle Factory (Lobster Theremin)
Ett set med mörk acid och synkoperad techno, inspelat i somras på en klubb i östra London. Årets enda kassettsläpp från Lobster Theremin som annars ger ut mycket av den allra bästa dansmusiken i vår tid. (Hoppa gärna till 4.40 i klippet.)

MONO.1 (Modularfield/Noorden)
Inspelade livesessioner med olika artister knutna till de två Köln-etiketterna. Stilarna växlar lite för fort för att jag ska hinna med och visst blir det ganska ojämnt, men särskilt på B-sidan finns ett par riktigt bra passager.

PKU! – Veggie
Vet inte vad detta är för Stockholmare men deras musik är rolig! Fullt av samplingar, även från gamla svenska filmer. “Det måste ju funnits nån kvinna som gjorde nånting bra under första världskriget” kan vara årets låttitel. Upplagan om 20 kassetter än ännu inte slutsåld!

Replica – Gold
Londonproducenten beskriver sin kassett som “en dekonstruktion av housegenren”. En utsökt liten resa.

Roy of the Ravers – Acid Royale (Acid Waxa)
Lekfull acid från Newcastle.

Åmnfx ‎– Moscow Beat (100 % Silk)
Rysk producent som genom sitt sätt att abstrahera för tankarna till mycket av vad som under året utgavs på Seagrave.

V/A – Sensate Silk (100% Silk)
Brukar inte köpa samlingskassetter, men har ändå svårt att inte köpa allt från 100% Silk och den här var ingen besvikelse. En rad bra bidrag från nya och okända producenter, men en av dem sticker ut – berlinaren Westcoast Goddess (som just har släppt sin första vinyl på stockholmska Omena).

V/A – Volna 1 (Volna)
Rysk kassetthouse har en särskilt plats i mitt hjärta och det verkar hända mycket på den fronten nu. Vad som i väst kallas för “low-fi house” verkar ryssarna helt enkelt kalla “raw” och öppna för en större bredd av influenser från hiphop, r’n’b och techno – utan gränser för hur opolerad ljudbilden kan bli. Underbart. Mitt intryck är att detta är något som rör sig utanför de allra största städerna i Ryssland. Den här kassetten anlände till mig från en avsändaradress i Nizjnij Novgorod. Räkna med att höra mer från den ryska kassetthousescenen under 2018, inte minst sedan nu ett amerikanskt bolag släppt samlingskassetten “Dirty tapes from Russia, vol. II“.

2018-01-07 av rasmus
Copyriot

K296: Bildtläsning

Jag avskyr begreppet “megatrend”. Det låter så myndigt att slänga sig med listor över tre eller fem eller tolv “megatrender”, men är mest fluff eftersom det inte finns några definierade kriterier för hur dessa skulle skilja sig från andra trender, än mindre från varandra. Det underförstådda antagandet är att megatrenderna är pseudonaturliga lagar som vi människor bara har att anpassa oss till. Så kan det förstås vara, men då gäller det att förklara varför. Ingen historiker eller samhällsvetare med självrespekt försöka förklara något med hänvisning till “megatrender”. Det gör däremot en uppsjö av självutnämnda framtidsexperter, som går i fortspåren av John Naisbitt som med boken Megatrends (1982) inledde en välbetald föreläsarkarriär (och fick ge namn åt ett privat universitet i Belgrad).

Med detta sagt, tyckte jag det var ganska intressant att läsa Carl Bildts nyårsbulletin om det världshistoriska tillståndet. Inte minst att han så tydligt tonar ner betydelsen av 1989/1991 som historisk brytpunkt, för att i stället betona kontinuiteten från 1945 till vår tid, med kvartsseklet 1990–2015 som någon form av blomstringsfas, “kanske det bästa i mänsklighetens historia”. Nu är denna långa epok över, menar Bildt. Vår tid är en “hårdare tid”.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Vad är det som får just vår tid att sätta punkt för så mycket? Varför förlägga den historiska brytpunkten till 2010-talet? Här kan det noteras att Bildt inte visar något särskilt intresse för ekonomiska förklaringar (trots att han skriver i Dagens Industri). “Vår tid” skildras alltså inte som en tid i kölvattnet av en global finanskris, inte heller som fortsättningen på en utveckling med rötter i 1970-talet. I stället hänvisar Bildt till – just det – “tre megatrender”:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. /…/
För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. /…/
Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran.

Inget fel på dessa spaningar, även om den tredje är mer än lovligt fluffig (eftersom det inte ges någon förklaring av vad som slutar när “den industriella eran” tar slut). Men ingen av tre trenderna kan förklara vad som gör just vår tid till en brytningstid, utan de är fortfarande bara löst hängande observationer. Såvitt jag kan se ger Bildt ingen antydan om hur de ska förklaras. Ointresset för klimatförändringarna är också slående. I stället ägnar han större delen av artikeln åt det han kan bäst, nämligen geopolitik. Globalt sett kretsar då inte allt kring Ryssland, tvärtom. “Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående.”

Ur det bildtska perspektivet var året 2017 en brytpunkt av framför allt två skäl: Donald Trumps presidentskap som tillträdes i och nittonde partikongressen i Kina som i oktober signalerade ett skifte mot mer aggressiv nationalism.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Grundtonen är mycket dyster – trots att klimatförändringarna knappt nämns. Ändå kan det noteras hur Bildt lindar in sitt resonemang i ett tunt lager glättigt papper genom att inleda och avsluta med lite teknik- och tillväxtoptimism.

“Världsekonomin är på väg uppåt” – jo, kanske det, men från vilken punkt? Påståendet om en uppgång är tämligen meningslöst när saknar tidsskala. “Den digitala utvecklingen är bara i sin linda” – av sådana fraser får man känslan av att “digital” är ett ord som ofta används som synonym till teknikutveckling i allmänhet och det är klart att den inte stannar av, frågan är i vilken riktning den rör sig och hur den tas tillvara. Att 2017 var året när “snart sagt alla” började prata “om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer” säger ingentingting om den saken utan är mest en indikator på vart investeringspengarna rör sig just i detta nu.

2018-01-07 av rasmus
Copyriot

Militant glädje i nya Brand

“Militant glädje” är temat för nya numret av tidskriften Brand. Det har vuxit fram sen i somras, utifrån pågående samtal i gästredaktionen där jag själv varit med, tillsammans med mina vänner Johan, Johanna, Julia och Samira.

Tanken är i breda drag att undersöka hur känslor som glädje, lycka och extas, men även sorg, besvikelse och utmattning, bidrar till att upprätthålla eller utmana sakernas rådande tillstånd.

I en historisk tillbakablick belyser Christoph Fringeli den återkommande spänningen mellan asketism och hedonism bland rörelser med revolutionära anspråk. Pedram Nasouri diskuterar vad vår tids danskultur kan lära av legendariska The Loft. En gemensamt skriven text resonerar det fortsatta behovet av att dra en gräns mellan DIY och kommersiell kultur, bland annat med en kritik av Burning Man-kulturens vurm för “radical self-expression”. Johanna Hillerbrand Rune och Malin Skogberg medverkar med en djupt personlig dialog om de queera skavsåren. Iman Mohammed har bidragit med dikter, Henrik Bromander med en nytecknad serie om skadeglädjens betydelse i fascistisk mobilisering. Andra artiklar lyfter erfarenheter från mobiliseringar som Ung i Sverige och franska Nuit debout. Vi har också översatt texter av teoretiker som Sara Ahmed, Lynne Segal, Michael Hardt och kollektivet ChrimethInc.

En text jag verkligen vill lyfta fram är Tomas Hemstads oerhört ömsinta “Han hette H och några bokstäver till”, om en vän i Berlin som levde och dog för festen. Läs den tillsammans med Sanna Samuelssons “Vi var vilda” i senaste Bang. Bara gör det.

Prenumerera på Brand eller köp lösnummer hos Tidskriftsbutiken.

2018-01-03 av rasmus
Copyriot

Spotifyspekulationer

Återvänder till att skriva på boken om Spotify. Blir uppringd av en journalist som frågar om senaste nyheten, att Spotify stäms på någon miljard dollar för att, i samband med USA-lanseringen, ha brutit mot upphovsrätten genom att distribuera musik utan att först ha fått alla rättigheterna. Att så har skett har Spotify i princip medgett, då man förra året gick med på en förlikning och förband sig att betala omkring 350 miljoner kronor till förlag och låtskrivare. Men några av rättighetshavarna accepterade inte förlikningen utan krävde ännu mer pengar och det är de som nu stämmer Spotify.

Många har svårt att se rättighetsfrågorna i andra nyanser än svart och vitt. Men att klargöra vem som äger rättigheterna till ett musikstycke är ofta snårigt, särskilt i ett internationellt sammanhang och med avtal som skrevs på 1900-talet. Ett företag som Spotify måste gå balansgång. Om de å ena sidan skulle vara extremt måna om att respektera alla rättigheter, är det mycket möjligt att USA-lanseringen skulle ha fördröjts ytterligare, vilket i sin tur skulle kunna ha betytt ett missat tåg, kanske rentav att Spotify gick omkull. Alltså var de, i rådande affärsklimat, tvungna att ta risker. Men om de å andra sidan kör på alltför vårdslöst, riskerar de att dra på sig stora stämningar i efterhand.

Spotify har tidigare uttryckt en önskan om att det borde finnas en global databas över musikrättigheter, för att slippa tvister av detta slag. Ett av förra årets uppköp var företaget Mediachain som utlovar just en sådan typ av databas – byggd på blockkedjeteknik, med tillhörande kryptovaluta. Sånt är oerhört hajpat även inom musikindustrin, men även där finns det gott om skäl att vara skeptisk. En databas – distribuerad eller inte – blir aldrig bättre än den data man stoppar in i den. Rättigheter till musik är ett gungfly med fullt av fallgropar och oändligt med exempel på blåsningar och bedrägligt skrivna avtal. Dessa blir inte mer objektivt giltiga bara för att de skickas runt tusen varv i en blockkedja.

Nåja. Stämningen är jobbig för Spotify, oavsett utgång. Det är inte bara någon miljard dollar som står på spel, utan själva varumärket, närmare bestämt berättelsen om Spotify som ett företag med framtiden för sig. Den berättelsen betyder liv och död för Spotify, som ju fortsätter att gå med förlust. Saken ställs ytterligare på sin spets nu när börsintroduktionen tycks närma sig. Om inte investerare fortsätter att ösa in pengar för att de tror på berättelsen, om inte aktiekursen hålls uppe, är det bara att tacka för sig.

I höstas postade branschbloggaren Mark Mulligan en analys där Spotify jämfördes inte bara med Romarriket utan även med Yahoo – föga smickrande. Yahoo-parallellen handlade om att ett börsintroducerat Spotify i bästa fall lyckas imponera börsen genom att fortsätta göra spektakulära uppköp till höga priser. Vilket då kanske skulle kunna leda i den riktning som Mulligan tror är Spotifys framtid, nämligen att satsa på vertikal integration och på sikt bli “nästa generations skivbolag“. Det vore liksom enda sättet för Spotify att få kontroll över sin ojämförligt största utgiftspost och på allvar kunna jobba med skalfördelar.
Netflix har redan kommit en bra bit på den vägen, genom att lansera egna tv-serier. Men man bör vara försiktig med att likställa tv med musik. Netflix kan överleva att Disney drar tillbaka allt sitt innehåll för att starta på en egen streamingtjänst under Fox (som Disney just har köpt). Spotify skulle däremot inte överleva länge om Universal, eller något av de två andra stora skivbolagen, slutade leverera sin produkt. Mark Mulligan:

Spotify ‘becoming a label’ will be highly disruptive so it will have to do it slowly and in non-obvious ways. The news today that Spotify has acquired online music and audio recording studio Soundtrap – reportedly for $30 million – fits this thinking. In effect, subtly reversing into becoming a label. Meanwhile, it will need to have other new less disruptive revenue streams to spin narratives around, such as selling data to music industry stakeholders.

Innebörden av detta, fortsätter Mulligan, är att ett börsnoterat Spotify måste vinna tid från investerarna. För detta behövs en stark berättelse om framtida möjligheter, som inte går i öppen konfrontation med skivbolagen (även om Spotifys verkliga framtidsutsikter kanske handlar om just det). Men det räcker inte med en berättelse. Vad investerare framför allt vill se är kurvor som pekar uppåt.

En av Mulligans förutsägelser för 2018 är att Spotify kommer bli tvunget att hitta på nya slags metrics för att hålla humöret uppe hos investerarna. Börsintroduktionen innebär nämligen att den statistik som läggs fram kommer skärskådas allt hårdare. Det räcker inte att lyfta fram det växande antalet “betalande användare”. Vetskapen sprider sig om att sådan statistik kan friseras genom specialerbjudanden, vilket Spotify i hög utsträckning har gjort. Våren 2017 uppgav man sig ha nått 50 miljoner betalande användare och på sommaren 60 miljoner. Sedan dess har man dock inte levererat några nya siffror, vilket “kan tyda på avtagande tillväxt” enligt Mulligan. Men även om vi snart får se rubriker om 70 miljoner så är detta inte självklart något som kommer att tillfredsställa marknadsanalytikerna, som ytterst har företagets överlevnad i sin hand. Vid det här laget är det ju en välkänd sanning att Spotifys förluster tenderar att öka ännu snabbare än intäkterna. Alltså måste de försöka lansera andra mätmetoder som i bästa fall kan resultera i en stadigt uppåtgående kurva. Exempelvis genomsnittlig intäkt per användare (en kvot som alltså dras ned av antalet användare, vilket skapar incitament mot särskilda erbjudanden). Ett annat mått som nämns är “customer lifetime value” som är en spekulativ bedömning av hur mycket vinst man kan göra på varje enskild användare i framtiden. Vilket är fascinerande i sin fiktionalitet. Vilken revisor kan förutspå framtidens musik?

2018-01-02 av Gitta
:DFRI

Styrelsemöte 23 januari

DFRI håller öppet styrelsemöte tisdagen den 23 januari 18:00 i Stockholms innerstad.

Vi beräknas hålla på i ungefär 1,5 timme.

Dagordning för mötet

Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna. Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om den exakta adressen och en vägbeskrivning.

2017-12-25 av Johan Nilsson
:DFRI

34C3

34:e Chaos Communication Congress hålls 27-30 december i Leipzig.

Är du på plats? Pröva chatten för att få kontakt med fler från DFRI och säg till om du vill synas här. Vore kul med några rapporter om vad som händer.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Sara Danius: ”Vi har gjort ett fel, ett mycket allvarligt fel”

Svenska Akademien står inför en existentiell kris. ”Det här träffar oss alla i hjärtat”, säger Sara Danius, som nu påbörjar arbetet med att förändra en institution bestående av egensinniga intellektuella, hopsnärjda av urgamla stadgar.

Sara Danius har allas ögon på sig. Horace Engdahls, Peter Englunds, Lars Gyllenstens, Nils von Rosensteins och förstås kung Gustav III:s.

När hon sitter ned vid skrivbordet i ett magnifikt arbetsrum i det gamla börshuset vid Stortorget i Gamla Stan blickar de tidigare ständiga sekreterarna ner mot henne från oljemålningar och byster. Liksom Selma Lagerlöf, den första kvinnan i Svenska Akademien, vars porträtt Sara Danius hängt närmast sin arbetsplats. Gustav III, som 1786 instiftade Akademien och fastslog dess stadgar, svävar som ett skyddshelgon i bakgrunden.

Sara Danius är som brukligt klädd i mörk knytblus och kjol, med svart eyeliner runt ögonen; ett gotiskt undantag i den gustavianska inredningen.

– Vi har gjort ett fel, ett mycket allvarligt fel, säger hon.

Hon suckar tungt. Veckorna före Nobelprisutdelningen har varit en prövning.

Kris. Katastrof. Chock. Tragedi. Det är några av orden som Sveriges främsta språkauktoriteter själva väljer när jag talar med dem om den uppkomna situationen. Utifrån höjs röster om att ledamöter ska avgå eller uteslutas. Akademien har själv tillsatt en utredning som utförs av advokatbyrån Hammarskiöld & Co, och som ska syna varje ledamots relation till en viss kulturprofil, vars starka band till Akademien har satt institutionen i gungning.

– Folk ställer mycket höga krav på Akademien. Det tycker jag är rätt. De ställer höga moraliska krav, intellektuella krav och krav på hederlighet. Hederlighet… Det är ett omodernt ord, men det är ett utmärkt begrepp, säger Sara Danius.

Hon valdes själv in i Akademien för fyra år sedan, efter en internationell karriär som litteraturforskare som lett fram till en professur vid Stockholms universitet. Invalet var en total överraskning, berättar hon, liksom atmosfären som mötte henne: Öppenhet, vänlighet, tillmötesgående – inte minsta antydan till översitteri från veteranerna i församlingen.

I juni 2015 efterträdde hon Peter Englund som ständig sekreterare. Då, säger hon, var hon helt okunnig om den brottslighet som en man med kopplingar till Akademien anklagats för.

Det är lätt att glömma i dessa dagar, men de senaste decennierna har Svenska Akademien gradvis öppnat sig mot samhället. Den har kanske inte klättrat ner från sin piedestal, men åtminstone satt sig på dess kant för att gunga den lite fram och tillbaka med illmarig blick. Ständiga sekreterare som bloggar. Ledamöter som agerar programledare i SVT. Nobelpris till motsträviga rocksångare …

I dag överskuggas allt av de grova övergrepp som Dagens Nyheter avslöjade den 21 november. Reportern Matilda Gustavsson har samlat in vittnesmål från 18 kvinnor om hur ”Kulturprofilen”, en man vid namn Jean-Claude Arnault, med täta kopplingar till Akademien, utsatt dem för allt från tafsande till våldtäkter.

Jean-Claude Arnaults kulturverksamhet Forum på Sigtunagatan i Stockholm har delvis finansierats av Svenska Akademien. Somliga av övergreppen ska ha skett i Akademiens lägenheter, i Stockholm och i Paris. Ledamoten Katarina Frostenson är hans fru, Horace Engdahl är hans vän och flera ledamöter har haft professionell kontakt med honom och medverkat på Forum.

Många av de andra som stått på Forums scen har fått priser från Akademien. Dessutom har de flesta som valts in i Akademien på senare år framträtt där. Vid första anblick ser kopplingarna osunda ut. Om inte annat vittnar det om vilken liten klick huvudstadens litterära intelligentia utgör, för spaltar man upp de personer som allmänt betraktas som kandidater till inval i Akademien visar det sig att ungefär hälften av dem har medverkat på Forum.

– Att två saker uppträder samtidigt betyder inte att det rör sig om orsak och verkan. På den här scenen har några av samtidens främsta poeter, skådespelare, essäister, sångare, dansare, musiker och andra uppträtt. Självklart är många av dessa personer värda priser. Men det är de i kraft av sina prestationer, inte på grund av den scen de råkar stå på, säger Sara Danius.

Hon berättar att hon personligen engagerats av #metoo-debatten ända sedan uppropet #tystnadtagning publicerades i SvD. Hon har fått anledning att se tillbaka på sina egna upplevelser med nya ögon.

– Jag blev extremt omskakad. Jag kan leva mig in i hur det är att bli föremål för kommentarer, oönskad intimitet och skamliga förslag. Jag har ju själv blivit det.

I en intervju fick hon frågan om hon känt till att det förekommit tafsande och skamliga förslag från kulturprofilens sida. Hon svarade ja, utan att utveckla sig vidare. Själv umgås hon inte privat med paret Frostenson/Arnault, men hon har vid flera tillfällen hållit föredrag på Forum, och där har hon sett Jean-Claude Arnault i aktion.

– Han var känd för att vara en sorts Casanova, hade ett rykte för att kladda och att vara extremt intresserad av kvinnor. Liksom seriellt. Men jag kan inte påminna mig att jag har sett någonting som är omedelbart otillbörligt, mer än att han har kommit för nära, tagit på människor, varit nära en gräns.

Efter Forumkvällarna var ordningen den att de medverkande ofta bjöds på middag på krogen Wasahof ett par kvarter bort. Jean-Claude Arnault gled runt och konverserade, bjöd på mer och mer vin. Kom nära.

– Det var så jag kände till att det förekom skamliga förslag. Jag har inte velat tala om det, för jag ville inte ställa mig i vägen för de kvinnor som har varit med om riktigt, riktigt vedervärdiga saker. Det har inte jag. Men jag blev själv föremål för ett skamligt förslag efter en Forumkväll, så jag känner till att det har förekommit i åtminstone ett fall.

Sara Danius kände sig inte hotad, hon fann bara situationen pinsam, skrattade bort det hela och backade därifrån. Det handlade i det här fallet inte om något brottsligt beteende.

– Men förstås djupt olämpligt. Oanständigt och oansvarigt.

Akademien instiftades 1786, och präglas på många sätt av detta faktum. Somliga säger att Akademien inte ansvarar inför någon, men Sara Danius går inte fullt så långt.

– Vi ansvarar inför två instanser: Skatteverket och eftervärlden.

Som privat institution av typen offentlig korporation och anstalt tar Akademien inte emot några skattemedel utan finansieras av donationer, avkastning på eget kapital och i mindre utsträckning bokförsäljning. Sekretessen är stark, fastslagen i stadgarna som Sara Danius beskriver som ”sakrosankta” – orörbara. Någon offentlig redovisning av ekonomin förekommer inte, men enligt utomstående bedömare uppgår förmögenheten till åtminstone en miljard kronor.

Nobelpriset är Akademiens mest omsusade åtagande, men den delar även ut andra priser, stipendier och bidrag för ungefär 25 miljoner kronor årligen. De pengarna är ett viktigt smörjmedel för det litterära Sverige, där även många respekterade författare har svårt att försörja sig på sin bokförsäljning. Ändå sitter den riktiga makten – den som föder både inställsamhet och antipati – inte i pengarna, utan i en sorts magi.

Svenska Akademien kan göra en författare odödlig.

Den som föräras ett Nobelpris, eller väljs in som ledamot i Akademien, skrivs i samma ögonblick in i litteraturhistorien. Ur den synvinkeln är Akademien ett magiskt sällskap, som nådigt strör sitt älvstoft över den litterära världen, skänker somliga en stunds uppmärksamhet, andra evigt liv.

Det mesta av arbetet i Akademien är dock mer samhällsnyttigt än glamoröst. Akademien är inte vinstdrivande utan använder sina tillgångar för att ge stöd åt svenska kulturarbetare, bidra till samarbetsprojekt i andra länder, och till att driva episka projekt i linje med målsättningen att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL), med 126 000 ord finns som kostnadsfri tjänst på webben och som gratis mobilapp. Svensk Ordbok ges ut sedan 2009, med mer utförliga beskrivningar av 65 000 svenska ord, och finns även den som gratis-app. Svenska Akademiens ordbok (SAOB), slutligen, är mastodontprojektet som föreskrivs redan i stadgarna. Arbetet sattes formellt igång redan 1787, men första bandet publicerades 1898. Redaktionen i Lund består i dag av 20 personer, och de har nu nått fram till ordet ”vreta”. 500 000 ord med förklaringar och etymologi fyller 37 band – så här långt.

I oktober i år lanserades webbplatsen Svenska.se, som förenar de tre ordböckerna med en gemensam sökfunktion. Det är inget arbete som genererar nyhetsbevakning av Nobelpriskaliber, men medan Sara Danius demonstrerar tjänsten på sin arbetsdator berättar hon att de har fått många reaktioner från användare.

– Folk skriver in till oss och berättar hur mycket det betyder. I synnerhet nyanlända människor i Sverige, som gläder sig åt att ha tillgång till både samtida ordböcker och den historiska ordboken.

Akademien är också huvudman för projektet ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, som syftar till att skapa bästa möjliga förutsättningar för nyanlända elever att tillägna sig tillräckliga språkkunskaper för att kunna gå vidare till en svensk gymnasieutbildning.

För att skapa mig en bild av hur det är att vara akademiledamot besöker jag författaren Per Wästberg, som också återkommande skriver i SvD. Det är strax innan Akademien skärper sekretessen med hänvisning till pågående advokatutredning.

Våningen nära Östermalmstorg är vit, vacker, fylld av litteratur och klassisk musik. Per Wästberg är 84 år, han romandebuterade som 15-åring och redan som ung lärde han sig namnen på alla Akademiens ledamöter från ”Pojkarnas fickkalender”. Via en vän fick han möjlighet att gå på Akademiens högtidssammankomster och han följde dess verksamhet genom sin yrkeskarriär. Som kulturchef på Dagens Nyheter var hans uppgift att ta reda på vem som skulle få Nobelpriset i litteratur innan det tillkännagavs.

– Det lyckades nästan alltid, tack vare att personer som Artur Lundkvist eller Lars Forssell var lösmynta, eller åtminstone antydde på ett öppet sätt vem det var. Det där gjorde Lars Gyllensten vansinnig, ler han.

Nu har 20 år gått sedan han tog sitt inträde i Akademien, men hans röst går fortfarande upp en halv oktav när han beskriver känslan.

– Många har olika gester för sig: Inte ska väl jag? Nej det här är för besvärligt, och bla bla bla… Jag blev bara jublande glad.

När han inträdde hade han lämnat Dagens Nyheter, och han var redo att ge av sin tid och energi till Akademien. Hans egen bedömning är att han har varit den flitigaste ledamoten utöver den ständiga sekreteraren, som är en heltidstjänst. Sex (snart sju) böcker har han givit ut i serien Akademiens klassiker, och så är han ordförande för Nobelkommittén.

– Det är ett jäkla jobb. Framför allt för mig, som förväntas läsa mest. Jag försöker hålla en fart på en bok om dagen, året om, och det är ju roligt, eftersom jag har varit en bokslukare ända sedan jag var barn. Men den stora mödan är inte att läsa de fem författarna på den korta listan av Nobelpriskandidater. Det är de 25 på den halvlånga listan, expektanslistan, varifrån man tar de här fem. Dem har jag som uppdrag att presentera för de övriga i Akademien, och rekommendera till läsning. Det tar åtminstone en tredjedels arbetsår.

Sammankomsterna varje torsdag är den regelbundna puls som håller Akademien i gång, och därutöver kan man förstås få gå på seminarier och fester, eller få åka och hämta Kazuo Ishiguro på flygplatsen – ett uppdrag som Per Wästberg är särskilt förväntansfull inför när jag träffar honom. I grunden är deltagandet oarvoderat, men bidrag utgår för bland annat resor, högtidskläder och mat, och de som är aktiva i kommittéer får även arvoden för det arbetet.

– Det som gör samvaron så intressant är att vi är så olika. Folk tror ju att vi är någon sorts sammansvuren mur, men det är en anarkistisk församling där vi diskuterar med och mot varandra, ibland med hetta. För att sedan sitta och vänskapligen äta middag efter sammankomst.

Per Wästberg menar att Akademien har blivit mycket öppnare under de år han varit ledamot, med öppna kvällar och paneldebatter, men framför allt webbplatsen och den ständiga sekreterarens bloggande.

Kan Akademien bli än mer transparent?

– Jag är för transparens i alla sammanhang, men inte helt när det gäller Akademien och särskilt inte vad gäller Nobelpriset… Det är svårt att säga vad som är direkt hemligt med Akademien, men om en atmosfär av mysterium och spänning får finnas kvar så tycker jag inte att det är någon nackdel. Det är ju ingen som menar att Svenska Akademien är en frimurarorden ändå.

Det finns nog en och annan som lutar åt det hållet…

– Ja, det är väl en risk man får ta i så fall. Vi är ju ingen konspiration. Vi är mer som öppna kamrater där åren går och man har många olika tycken, man kommer från olika sammanhang, och man lär av varandra.

Per Wästberg har själv kritiserats för att han rekommenderat Jean-Claude Arnault till Nordstjärneorden, som han tilldelades så sent som för två år sedan. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar Per Wästberg att anledningen var att klubbens verksamhet hade ”ovanligt hög kvalitet” och att Jean-Claude Arnaults insats framstod som ”en av de främsta i vårt kulturliv”. Han menade också att han inte hade ”bevittnat eller hört någon berätta om kulturprofilens våldsamma beteenden”.

Flera ledamöter har vittnat om att Katarina Frostenson har blivit rasande så fort hennes man kritiserats. Enligt en källa har hon också varit pådrivande i att hennes man skulle få en utmärkelse.

Med ett liv av erfarenhet och ett stort intresse för Akademiens historia hetsar Per Wästberg inte upp sig nämnvärt över den aktuella krisen. Värre saker har hänt, konstaterar han.

– Det har alltid varit dyningar. Akademien har haft sådana nedgångar så att man trodde att den skulle upphöra. 1850 till 1880 var det ett elände. Den hade ingen ekonomi, ingen lokal, inget bibliotek, sålde ut sina möbler. Man sålde till och med ut brännvinsglasen – men dem lyckades jag faktiskt köpa tillbaka. Om Akademien har ett så långt förflutet som från 1786, så tror jag att den har en minst lika lång framtid.

På det personliga planet är han desto mer upprörd över anklagelserna mot Jean-Claude Arnault.

– Det är helt och hållet chockerande, allt som kommit fram. Nu är det liksom kört. Det är fruktansvärt. För de här kvinnorna framför allt, som utsatts, och för Katarina.

Mycket talar för att Per Wästberg har rätt om Akademien, ur evighetens perspektiv betraktat. De tidigare skandalerna är många och allvarliga. Kring sekelskiftet 1800 uteslöts ledamoten Gustav Mauritz Armfelt två gånger, först efter att ha dömts till döden och senare efter att ha blivit landsförvisad. 1881 lämnade ledamoten Henning Hamilton Akademien efter en stor skandal, där han förskingrat motsvarande 80 miljoner kronor, och i början av 1900-talet var Akademien föremål för hård kritik under den så kallade Strindbergsfejden.

Sedan Akademien började utse Nobelpristagaren i litteratur har läckorna varit legio, och många val har i sig skapat skandal. Ledamöter har hoppat av arbetet helt, även om de formellt inte tillåtits att lämna Akademien. Andra har i praktiken förklarats persona non grata. Men trots Rushdie-affären, då flera ledamöter lämnade arbetet, trots uppståndelsen kring Bob Dylans Nobelpris, måste man säga att Akademiens ställning var stark innan den aktuella skandalen rullades upp. Frågan är bara om Akademien tål en verkligt kritisk genomlysning nu när piedestalen välts omkull.

Genom tiderna har Akademien många gånger belönat sina ledamöter, vänner och anhöriga med priser. Men i början av 2000-talet beslöt man att inte längre ge några pengar till en annan ledamot eller dess närstående, hur värdefulla saker de än har skapat.

– Denna jävsregel har vi brutit mot i och med att vi har givit bidrag till kulturprofilens kulturscen. Även om det bidraget inte är så stort så är det principiellt fel. Det är principiellt åt helvete om du frågar mig, säger Sara Danius.

Hur det kommer sig att det ändå blivit så kan Sara Danius inte svara på. Hon hänvisar i stället till Horace Engdahl.

Han är en av de mest namnkunniga ledamöterna i kraft av sin författargärning, sin roll som programledare i SVT-programmet ”Liv och Horace i Europa” och sin roll som ständig sekreterare 1999 till 2009, en tid då Akademien delade ut pengar till hans nära vän och Katarina Frostensons make, Jean-Claude Arnault.

Jag kontaktar Horace Engdahl via e-post. Svaret dröjer några dagar, men kommer så småningom:

”I tillägg till alla regler som styr Svenska Akademiens verksamhet finns det alltid ett uttalat eller outtalat ‘om inte Akademien annorlunda beslutar’. Så måste det vara eftersom det kan uppträda fall som motiverar att man gör avsteg från ena eller andra tumregeln för att kunna uppfylla ett förnuftigt ändamål. I det fall du frågar om, bidraget till Forum, har hänsynen till verksamhetens stora kulturella betydelse medfört att man har lagt mindre vikt vid förekomsten av ett personligt band till en ledamot.”

Ter det sig, i ljuset av vad som skett, fortfarande rimligt att göra sådana avsteg?

”Akademiens målsättningsparagraf är vår högsta lag. Inför den viker alla underordnade och tillskapade regler.”

Målsättningsparagrafen är nummer 22 i Akademiens stadgar, som säger att ”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet…”. Med andra ord: så länge Akademien anser sig tjäna det syftet kan den, enligt Horace Engdahls tolkning, välja att ignorera andra regler.

Tror du att din och Katarina Frostensons nära relation till Jean-Claude Arnault försvårade en öppen diskussion om problemen som det ryktades om?

”Rykten? Jag har inget minne av att det skulle ha funnits rykten om det slags handlingar som Jean-Claude Arnault nyligen har tillvitats. Så det fanns ingenting att diskutera.”

Men Jean-Claude Arnaults trakasserier var omskrivna redan när Horace Engdahl valdes in i Akademien. I april 1997 publicerade Expressen en rad artiklar, varav den första hade rubriken ”Sexterror i kultureliten. Nödrop från ung kvinna till Svenska Akademien”. Flera kvinnor anklagade då Jean-Claude Arnault för övergrepp, vilket ledde till att Arbetsförmedlingen slutade skicka praktikanter till hans verksamhet. Sture Allén, som då var ständig sekreterare, viftade bort anklagelserna när Expressen talade med honom. Katarina Frostenson gjorde detsamma.

Enligt Horace Engdahls dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, var hennes man mycket väl medveten om anklagelserna. Så pass att han i anslutning till artiklarna var drivande i författandet av ett upprop för Jean-Claude Arnault. Några månader senare valdes Horace Engdahl in i Svenska Akademien.

När jag friskar upp hans minne är glömskan inte längre total.

”Jag minns dunkelt det rykte som var i svang 1997. Det var före mitt inval i Akademien, men det diskuterades vid något tillfälle i de kretsar jag tillhörde. Vi som brukade medverka på Forum på den tiden var överens: vi satte ingen tilltro till ryktet. Det stämde inte med vår bild av Jean-Claude Arnault. Jag vill minnas – men det är nu länge sedan – att vi såg anklagelsen som en hämndaktion av en konstnär som var besviken över att inte ha fått utrymme på Forum.”

Sara Danius bekräftar att Akademien mycket väl kan åsidosätta sina egna, nyss skärpta jävsregler även i framtiden. Akademien gör, till syvende och sist, som den behagar. Därmed dock inte sagt att reglerna är oviktiga. De är första steget i det förändringsarbete som nu påbörjats och som kommer att få ny kraft efter att advokatutredningen är färdig.

– Vi har för övrigt bytt lås i Parislägenheten. Nya nycklar. Och det kommer även att vidtas en renovering. Stort och smått, säger hon.

Katarina Frostenson har uteblivit från de senaste veckornas sammankomster. Stämningen har varit betryckt, säger Sara Danius. Allvarlig. Självrannsakande. Men också präglad av en beslutsamhet om att något liknande aldrig mer får ske.

– Efter anklagelserna hade vi en historisk sammankomst, som fick ta precis så lång tid som den behövde ta. Där framkom saker som människor har betraktat som privata, som vi nu alla förstår är en del av ett större, sociologiskt mönster – som är förfärligt. Det var en stämning av ledsnad, av besvikelse. Några kände sig till och med förrådda. Det här är ingenting som flyger förbi ledamöternas huvuden, det drabbar oss alla i hjärtat. Så vår hållning är att allt som nu framkommer, som är komprometterande för vår del, måste upp i ljuset. Vi måste i handling visa att vi gör allt för att något liknande aldrig får upprepas.

Vid ena fönsternischen i hennes arbetsrum står en ljusblå divan med en läslampa intill, som en fysisk påminnelse om att arbetet faktiskt kan vara lättare än så här. På bordet vi sitter vid ligger travar av böcker. Mitt på står en bricka med silverklenoder, som Gustav III skänkt till Akademien. Den måste stå där, säger Sara Danius ursäktande, men makar den försiktigt åt sidan för att göra plats för min kaffekopp och anteckningsbok.

Vi är mitt i de decemberveckor som brukar vara tiden på året då Akademien får glänsa. Nobelveckan innebär en rad evenemang tillsammans med litteraturpristagaren, och kröns av banketten i Blå hallen. Därefter, den 20 december, infaller den årliga högtidssammankomsten som avslutar arbetsåret, då kungen och drottningen reser sig upp när Akademiledamöterna träder in i mötessalen. ”Som det ska vara. Svenska Akademien står över kungen. Kulturen står över kung och nation”, som en ledamot uttrycker det.

Nej, det här läget var inget Sara Danius ens kunde fantisera om när hon tog sig an rollen som ständig sekreterare. Men trots smärtan, trots den hårda kritiken, trots det svåra arbete som fortfarande ligger framför henne, slår hon fast att hon verkligen tycker om att vara ledamot i Akademien.

– Som ständig sekreterare uträttar jag någonting som är större än jag själv, och det sätter jag stort värde på. Jag står i ett led av ständiga sekreterare, ett led av ledamöter, ett led av medborgare. Jag tycker om den känslan. Att jag ärver någonting, får förvalta det, utveckla det, förfina det och lämna över någonting… Någonting som jag hoppas i alla fall inte är sämre än det jag själv fick överta. Jag gör vad jag kan. Men om jag lyckas, ja, det kan bara eftervärlden bedöma.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 10/12 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Hennes liv inspirerade till ”Solsidan” och ”Bonusfamiljen”

Clara Herngrens barndom på Solsidan inspirerade maken Felix när han skapade tv-serien som nu blir långfilm. Och hennes tv-serie ”Bonusfamiljen” är i sin tur inspirerad av deras parterapi och kamp för att få familjelivet att fungera.

Det är sjukt högt faktiskt. Himlen breder ut sig ovanför oss, grå och mjuk. Det är det svarta vattnet tolv meter ner som ser ut att vilja slå sönder alla ben i våra kroppar.

Här uppifrån ser vi Lill-Babs gamla hus. Observatoriet. Den pampiga Grünewaldvillan i rostrött trä under ärggrönt koppartak. Skogen som täcker Älgö och Korsholmen. Vattnet som kallas för Saltsäcken och leder ut i skärgården via Ingaröfjärden.

– Det där kallade vi för Kärleksudden, säger Clara Herngren och pekar. Där har man hängt en hel del…

– Vad gjorde man där då?

– Hahaha, gissa!

Hon har hängt här också, i Torben Gruts gamla träbyggnad med omklädningsrum och hopptorn. Saltsjöbadens friluftsbad. Mest på damernas förstås, ett stenkast österut. Men en gång – en gång fick hon komma in på herrarnas för att hoppa från det allra högsta tornet.

Clara Herngren är uppvuxen på Solsidan, en mycket välmående del av Saltsjöbaden som är en särskilt välmående del av Nacka kommun som i sin tur är en synnerligen välmående del av världen i stort. För den breda allmänheten är Solsidan bäst känd från maken Felix Herngrens tv-serie ”Solsidan”.

– Jag kommer ihåg när Felix sa: Det är ett så himla bra namn. ”Solsidan”! Jag bara: Ehh, serien behöver väl inte heta Solsidan? Jo, jo, sa han, det är precis det som den måste heta. Jag hade lite panik över det i början, men jag tror inte att någon har lidit av det, säger hon när vi rullar genom området på väg till hennes barndomshem.

Det var i och för sig den där episoden när vänstergrupperingen Allt åt alla ordnade ”Överklassafari” till Solsidan och lokalinvånare kastade ägg på bussen. Den ledde till att Fredde och Mickan i serien fick lov att byta hus. Och när vi letar efter vägskylten som hälsar välkommen till Solsidan upptäcker vi att någon stulit den. Men värre än så tycks lokalinvånarnas lidande för konsten inte ha varit.

Själv har jag har varit på Solsidan en enda gång tidigare, strax efter att tv-seriens första säsong visats. Då besökte jag en finansman som hade köpt Sveriges dyraste villa. En enda bil i hans garage var dyrare än mitt eget hus. Frun i huset sprang runt i tenniskjol medan hemhjälpen lastade tvättmaskinen. Jacuzzin på baksidan hade lyfts på plats med helikopter. Det hela framstod som en karbonkopia på karaktärerna Fredde och Mickan Schiller i tv-serien.

När jag frågar om Clara Herngren själv känner igen tv-karaktärerna från verklighetens Solsidan nekar hon.

– Men å andra sidan, många av mina kompisar här ute säger att det gör de verkligen. Det är klart att det finns Fredde och Mickan-typer här. Men för mig handlar det mer om personlighetstyper än en Solsidan-kultur.

Clara Herngrens familj var inte förmögen, de bodde i ett hus som gått i arv från hennes farföräldrar, som kallades för sockerbiten för att det var enkelt, kubiskt och vitt. Föräldrarna bor kvar än idag, hennes pappa har bott där sedan han var fem år gammal.

– Men man ser en tydlig skillnad här idag jämfört med hur det var när jag växte upp. Nu är de flesta villorna ombyggda och tillbyggda.

Förskolan där hennes mamma jobbade ligger en liten bit bort. Badsjön som Clara Herngren simmade tvärs över för att fly en snuskgubbe. Butiken där hon jobbade extra och blev rånad under pistolhot.

– Det var ett ganska brutalt rån. De var så nervösa. Vi hade redan räknat kassan så vi hade bara småpengar och de var stressade över det. Sen hoppade de in i en bil, och den ena rånaren råkar sätta sig på revolvern. Skjuter den andra rånaren i höften. Så de måste åka in till sjukhuset, och så åker de fast.

Längst ut mot Älgö till fanns en rik hippie som tagit surfbrädan till Sverige och lät barnen nyttja hans pool och tennisplan. Snett över gatan bodde ”Grevinnan”, en fruktad dam som en nyårsafton kidnappade Clara Herngrens bror.

– Det var några barn som smällde smällare utanför hennes hus. Sen kommer det ut en kille. Jag vet inte om det var hennes älskare eller son, men han hugger tag i min brorsa, släpar in honom i huset och låser dörren. Vi springer tillbaka till vår nyårsfest och jag gråter och gråter, och får med min pappa upp till Grevinnan. Men när han ringer på så öppnar ingen. Så pappa hämtar sina verktyg och slår sönder en glasruta för att ta sig in. Ja, ni fattar. Otroligt dramatiskt. Det var full kalabalik efteråt, min brorsa var ju livrädd. Sen skickade de en räkning till pappa, som han betalade såklart.

Hon säger att hon inte går omkring och letar efter scener till sina manus till vardags. Men det är tydligt att berättelserna ackumuleras någonstans där i bakhuvudet, välpaketerade och sorterade, tillgängliga vid behov.

Till tv-serien ”Solsidan” och filmen med samma namn som har premiär i veckan, har Clara Herngrens delaktighet begränsat sig till rollen som inofficiell inspirationskälla och bollplank för maken Felix. Serien ”Bonusfamiljen” är hon själv medskapare till, den har sitt ursprung i dels hennes erfarenhet av att leva i en bonusfamilj, dels hennes fascination för det mänskliga samspelet.

– Det där började redan som liten, när vi skulle leka och jag kunde upptäcka att de där kompisarna som jag tyckte så mycket om, de funkade inte alls ihop. Så jag sa: När du pratar med henne, kan du inte tänka på att inte säga de här sakerna, för då blir hon ledsen på dig. Och när du pratar med henne, alltså… Hon är jättegullig och du är också jättebra, men ni måste liksom…

I arbetet med ”Bonusfamiljen” har utgångspunkten varit den motsatta.

– När vi skapade karaktärerna frågade vi oss: Hur blir det som jobbigast? Hur får vi den största kontrasten och de bästa historierna? Men sen får ju personerna liv. Och när man sitter där och jobbar så fövandlas man till personerna som man berättar om, och vi kan bli ohyggligt osams i manusgruppen.

Tv-karriären kom egentligen igång av en slump. Clara Herngren ville bli psykolog, men för att komma in på den utbildningen krävdes fem års arbetslivserfarenhet. Således tog hon en praktik på ett produktionsbolag, och det ena ledde till det andra. Hon pluggade så småningom också kognitiv beteendeterapi, med inriktning mot parterapi, men känner inget behov av att kvittera ut en legitimation.

– Det har varit otroligt bra inspiration att se hur det ser ut när det är svårt i en relation. Hur människor agerar och reagerar. Men jag kan ju inte säga att jag vill ha folk i terapi för att få inspiration för att skriva tv-serier, det lockar ju inga klienter.

Balansgången mellan relationsdrama, vardagsmisär och igenkänningshumor blev en stor framgång när första säsongen av ”Bonusfamiljen” gick på SVT. Serien har sålts till flera länder och för några veckor sedan var Clara i USA för att träffa produktionsbolaget som köpt rättigheterna där.

– Det var jättekul eftersom de var så positiva till serien, men också lite knäckande eftersom det visade sig att de bara har 22-minuters-slottar, så avsnitten blir bara hälften så långa som i den svenska versionen. Då krävs ett helt annat tempo och en annan förhöjning. En annan humor. Man måste skruva upp roligheterna och trycka till konflikterna ännu mer.

Risken är att det blir en helt annan serie. Om det blir någon alls.

– De låter så positiva hela tiden där borta. När man har träffat dem tänker man att oj, det kommer att hända imorgon! Men så är det ju inte. ”Solsidan”-rättigheterna köpte de för en massa år sedan, men det har faktiskt inte blivit någonting ännu.

I januari har säsong två under alla omständigheter premiär på SVT, och just nu pågår manusarbetet för säsong tre. De har kommit så långt att Clara Herngren börjat tvivla på en bärande del av storyn.

– Utan att säga för mycket så… Det får inte bli för tungt, det måste finnas det här lätta, roliga också. Det blir gärna så att man hamnar i ganska tuffa situationer. Då måste man tänka efter: Hur kommer det här att kännas?

Det är å andra sidan en viktig del av serien att det får kännas. Ordentligt. Samtliga i manusgruppen lever i bonusfamiljer, har sett förhållanden krascha, spira och krascha igen. När Clara och Felix blev tillsammans bröt de båda upp från befintliga relationer, vilket inte var lätt. Men även det tunga bidrar till lagret av erfarenheter som sedan kan förädlas till scener och berättelser. Alla i manusgruppen har dessutom gått i parterapi, något som Clara Herngren rekommenderar, även om det inte alltid löser alla problem.

– När Felix och jag varit tillsammans i ett och ett halvt år så kom vi till en punkt då vi behövde hantera olika saker. Då gick vi i parterapi. Och Felix gjorde väl mer eller mindre slut med mig i den där parterapin. Det var vissa grejer som vi bara – vi kunde inte kompromissa om dem. Vi såg att: nej, om det är så här då kan jag inte vara tillsammans med dig.

Hur hittade ni tillbaka till varandra?

– Det var aldrig kärleken det var fel på. Både han och jag var så jäkla sårade av varandra precis just där och då, men sen hittade vi känslan igen, av att det där var ju inte det viktiga. Det fanns en känsla av att vi passade så otroligt bra ihop. Vi kände att det var värt att kämpa för. Men det var hårt att kämpa för vår kärlek, eftersom det faktiskt bara var han och jag som ville att vi två skulle vara tillsammans. Absolut ingen annan.

Det var en tuff resa att få alla att acceptera ert förhållande?

– Det var väldigt tufft i början. Eftersom vi blev tillsammans på det sättet också, att vi var i relationer som vi lämnade. Det var svårt. Och jag hade så sjukt dåligt samvete för alla människor runt omkring. Våra barn. Våra ex… Tanken fanns i mig: Får man vara så här egoistisk? Idag känner jag att ja, det får man. Som förälder tycker jag att man ska visa sina barn att man står upp för sig själv. Det är en så viktig grej. Många får så dåligt samvete om de inte är perfekta inför sina barn. Men jag har lärt mig av erfarenheten att man måste våga visa sig som man är, med sina fel och brister. För att barnen också ska våga det.

Nu står hon där uppe i hopptornet. Tolvmeters. Hon har hoppat så många gånger i livet. In i saker. Ner i okända vatten. Inget tyder på att hon någonsin kommer att sluta. Men just idag kan hon nöja sig med att blicka ut över sin egen berättelse. Peka på landmärkena.

– Nu fungerar vår bonusfamilj väldigt bra. Vi har varit tillsammans i 15 år, och jag kan knappt komma ihåg hur det var att inte leva så. Men att skriva serien har inneburit att slungas tillbaka i tiden. Och helt ärligt, när vi har gjort vårt yttersta för att förstå våra rollpersoner på djupet så har det ökat min förståelse för Felix och vice versa. Det har varit terapeutiskt för oss att göra det här. Vi har inte pratat så mycket om det, men det känns som att vi har landat. Jag kan se tillbaka nu och tänka på att jag ändå orkade när det var så där jobbigt, och litegrann klappa mig själv på axeln i efterhand. Det var tuffa år. Bra kämpat!

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 1/12 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

”Man blir inte av med krig, man bär det med sig”

De stridande flickorna sätter fjärilsstickers på sina kalasjnikovs. Författaren Mustafa Can, aktuell med pjäsen ”Frontens gryningsfärg”, samtalar med politikern och före detta Peshmerga-soldaten Amineh Kakabaveh om ett krig som också finns i vårt land.

Två av kvinnorna har dött sedan han först träffade dem.

Han sänker rösten. Sluter ögonen.

– För en av dem var det ett fruktansvärt öde. Våldtäkter. Hennes kropp släpades efter en jeep tills det var inget kvar.

Mustafa Can har under reportageresor till Syrien och Turkiet sett kriget på nära håll. Tagit in dess berättelser. Det var under de resorna han mötte de fyra kvinnorna som han skildrar i SvD-reportaget ”Kvinnorna som besegrade IS” från 2015. Och som nu kommit att bli huvudpersoner i pjäsen ”Frontens gryningsfärg” som i december går upp på Stadsteatern. Men uppsättningen är inte en skildring av slagen om Kobane eller Mosul eller Raqqa, det är en existentialistisk skildring av Kriget med stort K – filtrerad genom kvinnliga soldaters öden.

Amineh Kakabaveh är en sådan kvinna. Som 13-åring tog hon själv värvning i den väpnade kurdiska styrkan Peshmerga, men efter att ha sett nära vänner lemlästas och dödas kom hon som flykting till Sverige, 19 år gammal. Idag är hon riksdagsledamot för Vänsterpartiet och författare till boken ”Amineh – inte större än en kalasjnikov”.

Amineh Kakabaveh: Mina drömmar om frihet började när jag var sex år. Då var världsbilden den lilla byn. Vi som levde i en diktatur visste inte ens vad som har hände i andra delar av Kurdistan. Men för min egen del räckte det att jag såg förtrycket mot kurder och mot oss i området. För mig handlade det om att inte behöva se mamma och mormor lida. Att inte behöva se alla flickor bli bortgifta. Att inte se regimens män komma och… För varenda kvinna i Peshmerga var kampen inte bara mot barbariet, det var också mot moskéerna, mot patriarkatet, mot det egna. För oss kvinnor blir kriget så närgånget. Om man skulle bli tillfångatagen var man inte rädd att bli mördad, man var rädd att bli våldtagen. Därför hade vi alla extra kulor, en kula kvar, och jag skulle hellre döda mig själv än att hamna i klorna på någon fiende.

Mustafa Can: De bär den fortfarande, den där sista kulan.

AK: I mitt midjebälte hade jag lite olja för att göra ren kalasjnikoven om det regnade, och så den kulan. Det var helt normalt för oss. Du ska inte dra skam över någon genom att bli våldtagen. För det var så i den islam som Iran följde att för att en tjej som är oskuld ska hamna i helvetet så ska man våldta henne innan man dödar henne. Så har de gjort mot många jag känner i min hemtrakt som blev tagna. Så vi hade höga krav på oss själva. Vi skulle kämpa dubbelt så hårt.

MC: De är helt hängivna de här unga tjejerna, somliga hade inte hållit vapen i hand innan de såg IS. De bara: ”Jag tar vapen i min hand. Jag ska fan i mig försvara min rätt.” Och det är inte bara riktat mot IS utan det är riktat mot deras egna pappor, farbröder, bröder, morfar, farfar. Det är inte bara krig mot historiens mest uttalat kvinnohatande terrorarmé, det är ett krig mot det egna samhällets patriarkala lagar.

Det var självklart att huvudpersonerna skulle vara kvinnor?

MC: Ja. När man skildrar krig så reduceras kvinnan oftast till ett objekt: Hon som blir våldtagen eller hon som flyr mot någon främmande horisont med barnen i släptåg. Men jag ville skildra kriget genom kvinnans ögon. Så det pratas om kärlek, tvekan, längtan, hat, vrede. Om någon har avrättat halva din familj inför dina ögon och du ser fienden i ditt sikte – vad gör du med din egen nåd? Jag har inte väjt för det mörka. Men det har varit viktigt att skildra krigets mörker och även dess vardag genom kvinnans ögon. De fyra huvudpersonerna är verkliga människor som jag har träffat. Och när människor lägger sina hjärtan i dina händer, hur förvaltar du det? Det här med att konstnärens frihet ska vara större än den enskilda människan – jag tycker det är en absurd tanke. Pjäsen är bitvis oerhört brutal. Men det finns mycket liv i den också, annars hade det varit outhärdligt. Jag pratade faktiskt med en av kvinnorna häromdagen bara – Julia i pjäsen. Hon frågade hur det går. Och sedan sade hon: ”Du glömmer väl inte att vi är människor också?”

AK: Vem har egentligen skildrat kvinnliga Peshmerga tidigare? På min tid var det ingen som brydde sig så mycket. Vi kvinnor räknades som halvmänniskor, från barnsben sade de i minareten och i texterna att ”du är mindre värd”. I läroböckerna: kvinnan är den som ska hålla tyst. Överallt. När de överhuvudtaget skildrade oss kvinnor var det för att skildra deras egen längtan. Tänk på Khayyām ba-kurdī – alla de stora poeterna i Mellanöstern och Kurdistan – längtan efter frihet går genom kärleken till kvinnan. För den verkliga kärleken, om man gör det de beskriver i sin poesi, blir man mördad. Men vår kamp blev ett startskott för kvinnorna i Mellanöstern och kurdiska kvinnor, att visa vad vi kan, om ni tillåter oss.

MC: Vid fronten är man väldigt noggrann med att inte prata om känslor, om mamma, om pappa, om kärlek. Det var bitvis svårt att få någonting ur de här människorna, de säger: Vi kan inte tillåta våra sinnen att mjukna när fienden är 800 meter bort. Många kunde inte tala om känslor alls. Men jag kunde se dem i deras ansikten och kroppsspråk när jag frågade: ”Hur länge sedan var det ens du pratade med din pappa och mamma?” Jo, fem år sen.

AK: För mig gick det det sex och ett halvt.

MC: Ja. Nu har man mobil på ett annat sätt, man kan prata. Men nej, det är inte bra. Vi har ett mål och vi kan inte tillåta oss att slappna av för en enda sekund.

AK: Det är sant. Första gången som jag verkligen sjönk i sorg…

Aminehs röst skär sig. Ögonen svämmar över. Snart är rösten en knappt hörbar viskning.

AK: Det blöder i mina ögon alltid… Första gången jag sjönk ner i sorg var när jag kom till Sverige. Och tänkte på min familj.

MC: Det är då man tillåter sig att tänka på…

AK: …allt från barndomen. I Sverige, när jag såg folk äta pizza såg jag min mamma. När jag såg gamla kvinnor med rullator såg jag min mormor. Alla de där åren – de tog alla mina känslor. Det var andra som gick före. Mina närmaste kamrater, de som skyddade mig dag och natt. De försvinner, du ska hämta deras lik och begrava dem. Förstår ni. Hundratals dör, och du kan inte tänka på din familj. Du kan inte tänka på känslor och kärlek. Kärleken till en person finns inte, det blir en kollektiv kärlek. Det som du berättar nu, det är precis vad varenda en av oss har genomlevt. Till och med när våra kamrater mördades kunde vi inte visa svaghet. Vi skulle visa beslutsamhet, Peshmerga är de som möter döden. Det är vad ordet betyder. Jag är en väldigt känslosam människa, jag gråter lika mycket som jag skrattar. Men i Peshmerga fanns ingen plats för den sidan.

Du har beskrivit tiden i Peshmerga som den lyckligaste tiden i ditt liv. Trängde du undan de uppoffringar du gjorde?

AK: Det var tack vare gemenskapen. Den gemensamma kampen. För att vi delade allt. Mitt i all sorg och elände fanns en glädje. För att vi känner varandra, för att vi kämpar tillsammans. Inte för att fylla din egen ficka, inte för girighet, inte för att berika dig. För det gemensamma målet. Du är beredd att dö. Du vet inte vad som händer om en timme. En mina, en bomb, whatever. Jag förlorade så många. Mina närmaste dog varje dag, inför mina ögon och i bitar. Det var så brutalt. Därför bestämde jag också att jag skulle fly till Turkiet.

MC: Så många dör innan de ens har hunnit erfara livet. De kämpar för liv och frihet, men de dör innan de har upplevt friheten. Där är de, 17, 18 år gamla och om en timme kanske de inte existerar. Så för att pjäsen inte ska bli exotiserande och alltför främmande för den medelklasspublik i Stockholms innerstad som går och ser den vill jag ställa de här frågorna: ”Vad skulle du offra livet för? Om någon avrättade hela din familj, hur förlåtande skulle du vara? Vad gör du för att inte blir ett monster?” Men av samma anledning är det också mycket liv i pjäsen, för att livet här ska kunna kännas igen, så att inte avståndet blir för stort. De här människorna finns ju i Sverige idag. Kriget finns mitt ibland oss. Amineh har varit med om det, och många andra har hållit vapen i hand och krigat. Vi ser dem på biblioteken, vi ser dem i tunnelbanan, vi ser dem i snabbköpet. Vi ser bara ett ansikte som kanske ler någon gång, som säger hej. Vad vet vi om dem egentligen?

AK: Jag har mer än 50 kamrater som blev beskjutna när de var i tonåren. De bor i Sverige nu. För två veckor sedan träffade jag några av dem. Mina tårar rann hela tiden och de sa: ”Amineh, varför gråter du?” Jo, för att vi aldrig hann tänka på er. Vi hann aldrig känna efter: Om det var jag som förlorade ett öga. Om det var jag som hade amputerat ett ben. Om det var jag som låg där på marken när kriget rasade… Jag önskar att de här berättelserna kom fram. Men också Sveriges insatser för dem som kommit hit. Det finns så många människor som har en stark kärlek till det här landet som fick dem att leva igen. Jag har minst fem vänner som inte kunde tala när de kom till Sverige. En av dem fick en kula i hjärnan och blev förlamad.

Amineh Kakabaveh kupar ena handen och tittar ner i sin handflata.

AK: Vi såg så här mycket av hans hjärna utanför skallen när han opererades – inte ens av en doktor. Men han fick tillbaka talförmågan i Sverige. Det finns så mycket grymheter i kriget inser man när man nu är i lugn och ro i Sverige… Jag bara kokar av blod och tårar, också för att jag har dåligt samvete. För att jag är hel. Förstår ni?

Du tvekade om du skulle skriva din bok ”Amineh – inte större än en kalasjnikov”.

AK: Jag tyckte att det finns så många andra som har viktigare berättelser.

Vad fick dig att ta steget?

AK: Det var tack vare andra. Man skäms ju för att berätta vem man var. Jag var riksdagsledamot i åtta år innan någon visste. Det var först förra året som min bok kom. Ingen var heller så intresserad av vad jag har gjort. Och ibland var man tveksam. En av mina kamrater i ledningen sade: ”Tänk om det här kommer ut till medier, att du var Peshmerga…” Jag sade: ”Det var ju min stolthet.” Inte på grund av vapnet. På grund av det jag har gjort. Mullorna i Kurdistan lät oss komma till moskéerna utan slöja, för till och med de var stolta. Varför skulle inte Svensson vara glad för att jag har varit med i Peshmerga?

MC: En sak jag har tänkt på, jag vet inte om du vill ta det här off the record, men du har… du har dödat människor..?

AK: Nej.

MC: Du har aldrig gjort det?

AK: Nej.

MC: Det där… där föll han. Det har aldrig hänt dig?

AK: Nej. Jag har hamnat i krig tre gånger, men det var i bakhåll. Jag hade en äldre bror som också var med i Peshmerga, och om du var under 18 år skulle du inte skickas medvetet till krig. Om det dessutom var flera i en bataljon från samma familj… när de skickade min bror och de äldre till fronten så grät jag en hel dag. Varför skickar ni inte mig till kriget? Duger jag inte? Så jag var inte i frontlinjen, det kan jag lova. Men jag var med i ett team på fem, och de sköt Sara och Hassan. De två dog och tre av oss levde.

MC: Har du ställt dig själv frågan: Om du hade dödat en eller två eller tre människor – vad skulle det göra med dig? Hade du suttit här som du gör idag?

AK: Idag skulle jag tycka att det var fruktansvärt. Men i den faktiska situationen så måste du skydda dina kamrater. Om du var i frontlinjen och de krigar mot dig, det är klart att du dödar för överlevnad. Vad ska man göra? Varför ska man ha en dålig känsla, om det är mot barbariet? Men det är inte lätt. Jag blev vegetarian efter att Sara och Hassan hade dödats. Jag sa: ”Jag ska aldrig mer äta kött. Aldrig. Samma lukt. Samma död.” Det blev så starkt… Både djur och människa är varelser, den ena pratar, inte den andra, men båda har känslor. Jag är lyckligt lottad att jag inte själv behövde döda. Säkerligen lever man med mycket trauman från det. Jag drömde själv om krig i åtta, nio år, varje natt. Fortfarande ibland drömmer jag.

MC: Man blir inte av med krig. Man bär det med sig.

AK: Och vad är människovärdet i krig? Ingenting. Min mamma kom till Sverige 1996, hon sa: Katterna och hundarna har mer värde i Sverige än någon människa överhuvudtaget i de länderna. Det är faktiskt sant.

MC: Tack och lov att man kan leva i ett samhälle där man kan älska djur så himla mycket.

AK: Ja, har man respekt för djur kan man ha respekt för människor.

Men det fanns livsglädje i kriget?

MC: Ja, man inser att de här soldaterna… Fan, det här är barn. De sätter fjärilsstickers på sina kalasjnikovs. De tänker: Åhhh, vilken vacker fjäril! Vilka fina färger! Den ska jag ha på min kalasjnikov! Kontrasten blir så absurd. Och sedan ser man att någon har sådana Hello Kitty-strumpor på sig som min dotter har. Vi såg en del döda människor, kranier som låg öppna, det påverkas man inte så hemskt mycket av, men när man går runt i ruinerna och ser ett par barnskor, ett ritblock, en ryggsäck, en docka – då tänker man: ”Vem var det som höll i den här dockan sista gången?” Det är därför jag tycker det är så viktigt att pjäsen också innehåller en vardag som publiken kan känna igen. Annars blir det ett ogenomträngligt filter. Några krigar mot några andra någon annanstans. Det känns så himla långt borta. Hur kan jag lägga kriget i knäet på dem så att det blir obehagligt? Jo, alla har ett förhållande till ett par Hello Kitty-strumpor. Alla har ett förhållande till mat och till längtan efter att få tvätta av sig när man känner sig smutsig och bara vill ligga i ett badkar.

AK: Ja, allt du beskriver kommer jag ihåg. Det var inte något konstigt. Jag levde med min kalasjnikov. Det var min kudde, för då skulle jag vakna om någon försökte ta den ifrån mig medan jag sov. Sedan är man ett kollektiv, och tankarna är kollektiva. I Mellanöstern överhuvudtaget, men särskilt i krig och Peshmerga. Du är väldigt sällan själv och tänker. Du vet, tanken på att man själv skulle skjuta någon… Det finns inte utrymme för den. Man är inte ensam, man tänker inte ensam, man äter inte ensam, man sover inte ensam, man krigar inte ensam.

MC: En röst, ett vapen, en människa, en kamp.

AK: Det är mycket vi. Så är det också med hederskulturen, det är väldigt kollektivt. Här i Sverige är det tvärtom individualistiskt. Därför får vi också problem när socialarbetare och systemet möter människor från andra delar av världen där man är ett kollektiv. Det är så svårt att bryta igenom koderna och nå fram till någon. För de tänker: min smuts tvättar jag hemma, mina problem tillhör bara oss som känner varandra, vi berättar inte för någon annan.

Du som jobbar med integrationsfrågor: Hur viktigt är det att de här erfarenheterna skildras i konsten så att vi andra kan närma oss dem?

AK: De här berättelserna är väldigt, väldigt viktiga. För vi kommer från samhällen där individen inte har någon betydelse, och särskilt inte kvinnorna. Ingen bryr sig om dig, det finns så många andra. Jag nästan bad om ursäkt för att jag skrev min bok, eftersom det finns så många andra som har varit i krig. Men så tänkte jag nej, någon måste berätta. Och det är många unga som tycker att min berättelse är viktig, eftersom föräldrarna till Peshmerga-barn inte vågar berätta. Så det är inte bara för Svenssons, medelklassen, det är viktigt att berättelserna blir film och teater och kommer till skolorna och till förorterna. Det ger styrka på många sätt. För krig är hemskt, det är klart. Men genom det här kriget har kvinnor också blivit synliggjorda, de har blivit en röst för den kurdiska befrielsekampen.

MC: Man skriver inte en bok eller pjäs och tänker att okej, när ni har läst den eller sett den så är det över. Man hoppas att den ska inbjuda till fortsatta samtal. Att när jag har lämnat det så fortsätter andra, går vidare från de här existentiella frågorna om livet och döden och kärleken och hungern. Vad händer i Syrien? Vad är orsakerna till kriget? Men pjäsen handlar inte om kriget i Kobane eller Kurdistan. Den är också för de kvinnor som har krigat i Nicaragua, i spanska inbördeskriget, i andra världskriget, i Sri Lanka eller var det än är. Vad vet vi om vad kriget gör med människan? Med människorna som kommit hit från krig, och människorna som befinner sig i krig som pågår just nu, medan vi sitter här? Som hon som jag pratade med här om dagen, som är Julia i pjäsen. Jag vet inte. Jag vet inte om hon lever nu.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 24/11 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

#Metoo ställer hela samhället vid skampålen

Kraften i Metoo är större än någon kunde ana. Men handlar det om lynchjustis – eller en rationell reaktion på ett rättssystem som sviker? ”Rättsordningen utgör bara ett av flera gällande normativa system i samhället: moralen är ett annat”, säger rättsfilosofen Patricia Mindus.

De talar om häxprocesser. Skampålar. Lynchmobbar. Facebooktribunaler.

Nej, alla älskar inte #metoo.

Medan kritiker oroar sig för publicitetsskada och förtal har rörelsen samtidigt startat en förändring av ett rättssystem och ett samhälle som varit riggat mot kvinnor som utsatts för övergrepp.

I en perfekt värld skulle vi inte behöva organisationer som Fatta. Vi skulle inte behöva #metoo, #tystnadtagning eller #medvilkenrätt. Vi skulle inte behöva hänga ut brottslingar i sociala medier. I en bara något mer civiliserad värld skulle män och kvinnor kunde samexistera utan att det förra könet envisades med att i tid och otid reducera det senare till kroppar att betrakta, kommentera och ta för sig av.

Men #metoo har än en gång påmint oss om att civilisationens fernissa är tunn.

Internationellt var det Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins decennier av övergrepp som satte bollen i rullning. I Sverige var det journalisten Cissi Wallins Instagram-uthängning av Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen.

På bara några veckor har hundratals programledare, komiker, journalister, jurister, skådespelare, sångare, producenter, chefer med flera hängts ut offentligt, semi-offentligt eller anonymt. Det är en kraftig vågrörelse genom samhället som blandar raseri, rättspatos – och hopp. Hoppet om att män världen över äntligen ska inse att det bor riktiga människor även i kroppar utan snoppar.

Nu är frågan hur vi går vidare.

Emma Moderato är 28 år och pluggar juridik i Uppsala. Sista terminen nu, och hon och hennes vänner känner en viss oro över det framtida arbetslivet.

– Vi vet att juristbranschen är konservativ, att den är hierarkisk, att många som sitter på maktpositioner är män, och att sexuella trakasserier och övergrepp finns överallt i samhället, i alla rum, berättar hon över telefon.

Det tog henne bara några veckor på juristprogrammet innan hon förnam en dammig doft av grabbkonservatism och blev varse en förminskande attityd mot frågor om sexuellt våld och kränkningar. Hon har sett exempel på sexistiska skämt, osmakliga inslag på föreläsningar och utstuderade härskartekniker. Men också ett kompakt ointresse för problematiken kring sexuellt våld och övergrepp.

– Sådant som anses handla om mjuka värden, som jämställdhetsfrågor och kunskap om sexuella övergrepp, ses helt enkelt inte som viktigt för en bra jurist. Det förlöjligas både av klasskamrater och av en del på institutionen. Det är en attityd vi fostras in i snabbt på programmet.

Våren 2014 tog hon, tillsammans med tre vänner, initiativet till föreningen Feministiska juriststudenter i Uppsala. Det var ”väldigt mycket frustration” som låg bakom, sade Emma Moderato då. Sedan dess har hon också blivit styrelseledamot i Fatta, en organisation som arbetar mot sexuellt våld, med samhällsnormer och för en samtyckeslagstiftning.

– Ett sådant här engagemang är ingenting man föds med. Det är någonting man gradvis växer in i för att man märker att det samhälle man växer in i är ett samhälle där kvinnors röster är mindre värda, där män tar sig friheter med våra kroppar, och där skammen för övergreppen hamnar på oss istället för på förövarna, säger hon.

Emma Moderato är också en av de tusentals jurister som skrivit under uppropet #medvilkenrätt som SvD publicerat under veckan. Någon förvåning känner hon inte inför vittnesmålen. Däremot en glädje över att så många kvinnor nu tillsammans uppmärksammar problemen.

– Det är just till rättsväsendet som människor vänder sig när de har blivit utsatta för övergrepp. Det är en förtroendebransch, och visar man att man inte tar de här frågorna på allvar, eller ens jobbar med dem internt så är det klart att det sänker förtroendet för rättsväsendet. Det är farligt, säger hon.

I Sverige utsattes 4,1 procent av kvinnorna mellan 16 och 79 år för sexualbrott under förra året. Det är nästan fyra gånger så många som 2007, och mer än en fördubbling sedan 2014 – allt enligt Nationella trygghetsundersökningen. Värst utsatta är kvinnor mellan 16 och 24 år; i den åldersgruppen utsattes hela 14 procent för sexualbrott under 2016.

Man ska inte dra för stora växlar på variationerna i statistiken. Synen på sexualbrott förändras över tid, och att fler anser sig vara utsatta kan i bästa fall tyda på ökad kunskap om vad sexualbrott är. Anmärkningsvärt är emellertid att medan 181 000 personer uppger att de utsatts för sexualbrott så har bara 20 284 brott anmälts, och endast 1 189 personer har lagförts. Anmälningsgraden är med andra ord fortsatt låg, liksom uppklaringsprocenten. Och inget tyder på att sexualbrotten håller på att försvinna från samhället.

I princip är sexuella övergrepp att betrakta som riskfri brottslighet. Låg uppklaringsprocent, ointresserade poliser och smärtsamma rättsprocesser är ett perfekt recept för att hålla nere anmälningsgraden. Vilket lämnar oss med en stor grupp av brottsoffer som sviks av rättsväsendet.

Med facit på hand ser statistiken ut som en tickande bomb – som nu detonerat med full kraft. Kvinnor som, i många fall, inte litar på att rättsväsendet kan hjälpa dem väljer att själva hänga ut förövare, eller åtminstone berätta sina historier i offentligheten på sina egna villkor.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserats för sitt förnekande av machokulturen i juridikens värld. 2014 skrev hon i organisationens tidning Advokaten:

”Vi får inte stanna vid att odla förlegade föreställningar om att kvinnors problem beror på ‘manliga strukturer’. Sådant är trams.”

Många, inklusive Emma Moderato, tycker att Advokatsamfundet kunde ha gjort mer för att förändra kulturen, men Anne Ramberg menar att organisationen har en ”bra dialog” med byråerna. Medan kritikerna menar att för lite har hänt framhåller Anne Ramberg sin personliga observation att kulturen förändrats mycket till det bättre över de senaste 30 åren.

Det är under alla omständigheter tydligt att uppropet #medvilkenrätt har gjort intryck på henne. Hon tar inte ordet ”strukturer” i sin mun, men när hon ringer mig pratar hon gärna om machokultur och tystnadskultur som måste brytas.

– Det handlar i väldigt hög grad om unga människor som är beroende av män som har makt över deras framtid. Det är många som inte vågar anmäla för att de är rädda för att få sparken, eller själva skäms. Och när de har anmält så har de inte blivit respekterade i hög grad, och tagits på allvar. Det bidrar till att kvinnor inte anmäler, säger Anne Ramberg.

För en lekman låter det onekligen som problematiska strukturer.

– Om man tittar på helheten i de här vittnesmålen så avslöjar de en kultur och en människosyn som är helt oacceptabel i ett samhälle som Sverige, som slår sig för bröstet och kallar sig världens mest jämställda land, fortsätter hon.

Hur ska rättsväsendet hantera detta? Och vilka medel är rimliga att ta till för brottsoffer som inte finner någon hjälp hos rättsväsendet?

Det är möjligt att #metoo-vågen aldrig fått sådan kraft i Sverige utan Cissi Wallins offentliga uthängning av Fredrik Virtanen. Men den taktiken har mött skarp kritik, inte minst från Anne Ramberg.

– Ja, det är jag väldigt kritisk till. Jag tycker att det har gått helt över styr. Vi har domstolar som ska döma när det gäller brottsliga förfaranden. Och vi kan inte återgå till den medeltida skampålen, där man hänger ut människor. För den uthängningen – fel eller rätt – är ofta mycket mer stigmatiserande och skadlig för en individ än vad en dom möjligen skulle vara. Det gäller i synnerhet i fall som rör 15 år gamla händelser, som är preskriberade, och där personen i fråga aldrig kan rentvås. Det tycker jag är väldigt stötande.

Anne Ramberg kan i någon mån förstå att enskilda kvinnor som utsatts för övergrepp och inte fått upprättelse i domstol väljer att gå ut i sociala medier. Men inte att etablerade medier hakar på.

– Om man har blivit utsatt för en våldtäkt, och sen är det ingen som tror en, så måste det vara obeskrivligt förfärligt. Det blir ett dubbelt övergrepp. Men vi lever i en rättsstat, och den bygger på att en åklagare måste kunna styrka ett åtal. Man kan inte sänka beviskraven bara för att det rör sig om ett vidrigt brott. Så prislappen för att leva i en rättsstat är att det går förövare fria på våra gator och torg. Det är väldigt svårt att säga att en person som blivit våldtagen inte ska få säga det. Men den personen får ju då se till att det är sant, ytterst under straffansvar för förtal. Att media å andra sidan namnpublicerar eller driver ett drev så långt att det i slutändan blir oundvikligt med namnpublicering, det tycker jag är oanständigt. Personligen ser jag det som ett publicistiskt övertramp.

Inom medierna tycker emellertid varje enskild redaktion att de har gjort precis rätt. Olika publicister har halat fram begrepp som allmänintresse, konsekvensneutralitet, publicitetsskada eller yttrandefrihet beroende på vilket beslut som ska försvaras. I viss mån har de kritiserat varandra – Aftonbladet har ondgjort sig över att Expressen ägnat den våldtäktsanklagade Aftonbladet-medarbetaren en uppmärksamhet som gränsat till skadeglädje – men hårdast har de etablerade medierna sparkat nedåt: mot sociala medier.

Aftonbladets kolumnist och ställföreträdande ansvariga utgivare Lena Mellin går i en text med rubriken ”Lynchmobben på sociala medier borde lära sig tänka” till hårt angrepp mot uthängningar i sociala medier och ”en Facebooktribunal som fungerar som en folkdomstol”. Kolumnen innehåller egentligen ingenting utöver ett högt tonläge och en total urlakning av begreppet lynchmobb. Till exempel innehåller den inte ett enda konkret exempel på övertramp i sociala medier. Andemeningen är kort och gott att vanligt folk borde lämna skrivande och tyckande åt proffsen – oaktat hur moraliskt komprometterade de synes vara.

Argument som ”Vi kan inte återgå till skampålen” (Anne Ramberg) och ”Det är polisen som utreder, åklagarna som åtalar och domstolarna som dömer” (Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén) missar att världen rymmer mer än juridik.

– Rättsordningen utgör bara ett av flera gällande normativa system i samhället: moralen är ett annat. Ibland sammanfaller kraven från dessa normativa system, men det är inte alltid fallet – annars skulle orättvisa lagar eller orättfärdiga politiker inte finnas, säger rättsfilosofen Patricia Mindus.

Hon är docent vid Uppsala universitet, och undervisar för närvarande i rättsfilosofi och politisk teori i Rom. I en mejlkonversation berättar hon att hon tolkar den senaste tidens hashtag-upprop, som #tystnadtagning och #medvilkenrätt, som skildringar av ”den rättsvidrighet som karaktäriserar den samtida arbetsmarknaden”.

– I de fall där man väljer att namnge någon så påtar man sig ett ansvar som innebär att man riskerar att bli stämd för förtal. Det är ett stort ansvar. De som valt att personligen ta på sig ett sådant stort ansvar för att påtala ett socialt missförhållande bör stödjas, inte motverkas, säger hon.

Både lynchmobben och skampålen ser Patricia Mindus som vilseledande liknelser i sammanhanget. Men just skammen, poängterar hon, kan vara en nyttig känsla, både för förövarna av sexualövergrepp och för samhället i stort, som låtit dem pågå.

– Det är en speciell form av självutvärdering där man känner sig oförmögen till att vara eller bete sig på ett sätt som ligger i linje med de värden man faktiskt förespråkar. Därför är skammen moraliskt sett en mycket viktig känsla: den driver oss till att bli bättre. Med andra ord skulle det vara bra om de manliga förövarna skulle känna skam. Om de inte gör det beror det på att de tycker att de lever upp till sina egna moraliska förväntningar, som då milt uttryckt kan sägas vara mycket låga.

I konflikträdd svensk tradition kan det vara frestande att ensidigt fokusera på strukturella problem. Vi har en relativt hög medvetandegrad om strukturernas makt, och att hänvisa till dem kan vara ett bekvämt sätt att slippa ställa verkliga personer till svars. Pekar man bara indignerat i riktning mot ”alla män” kommer man undan obehaget som är förenat med att fördöma specifika personer – mäktiga män, vilket gör det ännu obegagligare – för sina handlingar. Med andra ord helt i linje med den svenska nationalsporten att släta över personligt ansvar och hellre skylla på systemfel, slå fast att ”vi måste se över våra rutiner” och sedan falla tillbaka i gamla hjulspår.

Journalisten Rebecca Traister försvarar uthängningarna i en välvässad kolumn i onlinemagasinet The Cut:

”Om det inte föreligger en risk för verkliga, kännbara straff, om inte generationer av män fruktar att om de missbrukar sin makt, om de behandlar kvinnor som skit, så kommer de att förlora sina jobb, stigmatiseras, få sina familjer sönderslagna – utan den verkliga, elektriska, otäcka möjligheten: Kommer. Ingenting. Att. Förändras.”

I dessa dagar ser vi verkligen förövare pekas ut. Karriärer, rykten och familjer slås sönder. Män som tidigare ansetts vara orörbara avlägsnas från redaktioner, teaterscener, tv-produktioner och andra arbetsplatser. Redan där förändras tillvaron för deras närmaste medarbetare. Men att förändra samhället är ett svårare arbete.

– En långsiktig lösning kräver förändrade attityder. Att väcka frågan i den offentliga debatten är ett steg i den riktningen, men det kräver också att frågan inte försvinner med dess nyhetsvärde. Bättre lösningar på sikt är till exempel att tackla informella karriärvägar och osäkra arbetsformer där beroendeställningar lätt utnyttjas, säger Patricia Mindus.

Anne Ramberg lägger ansvaret inom juristbranschen på högsta nivå i företagen: vd och styrelse. Bara när frågorna tas på allvar av dem kommer kulturen att förändras. Lagstiftning ser hon som ett slag i luften.

Emma Moderato och Fatta förespråkar å andra sidan förändringar på flera fronter. Arbete med normer kring sexualitet i skolan. En ny samtyckeslag som gör tydligt att aktivt samtycke – inte bara att någon inte gör motstånd – krävs för sexuellt umgänge.

– Historien vittnar om att lagen har normerande verkan. Men lagstiftning i sig löser inte problemet. Pojkar och män måste börja rannsaka sig själva och sitt eget beteende, och bli en del av den positiva förändringen. Sexuellt våld har alldeles för länge setts som en kvinnofråga. Men när 97 procent av förövarna är män är det också män som har ansvaret och makten att sätta stopp för det här, säger hon.

Uthängningar av förövare i sociala medier ser Emma Moderato inte som en konstruktiv väg framåt för samhället.

– Jag förstår de här kvinnorna. Men med det sagt tycker jag att vårt fokus ska ligga på att förändra kulturen, både inom juridiken och i samhället i stort, och att förbättra de system som har misslyckats med att hantera de här frågorna. Det är där vi måste lägga vår kraft och energi. För jag tror ingen av oss vill leva i ett samhälle där sådana här frågor måste hanteras i sociala medier.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 18/11 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Sara B Elfgren: ”Barn petar på andra tills de tappar kontrollen”

”Norra Latin” är en rysare i skolmiljö, där det sociala spelet är lika spännande som spökhistorien. Sara Bergmark Elfgren har blivit Sveriges fantasydrottning genom att blanda vardag och övernaturlighet.

Fuktkall luft. Hösthimlen hänger låg och grå som ett igensatt dammfilter över Drottninggatan. Men ett stenkast från Stockholms paradgata tornar den upp sig: Helgo Zetterwalls byggnad i varm, vaniljgul nyrenässansstil. Läroverket som blev ett konferenscentrum, men vars yttre ännu tycks lova vitterhet och disciplin.

Norra Latin.

– Jag har smugit runt här som en vålnad när jag har jobbat med boken, säger Sara Bergmark Elfgren.

Hon ser sig om i ljusgården som kantas av pelargångar, balustrader och målningar av prins Eugen, Carl Larsson och Bruno Liljefors. Här, i en alternativ historieskrivning där Norra Latin förblivit gymnasieskola, utspelar sig stora delar av hennes nya roman – ett high school-drama präglat av kärlek, skådespel, socialt spel och, givetvis, övernaturligheter.

– Ja. Det är jag som är skolans spöke. Plot twist!

Genombrottet fick hon 2011 med romanen ”Cirkeln”, som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. I den upptäcker ett gäng tjejer i den lilla orten Engelsfors att de är Utvalda, med magiska krafter och ett ofrånkomligt öde: Motvilligt måste de hjälpas åt för att bekämpa världens ondska. Sedan dess har Sara Bergmark Elfgren etablerat sig som en av våra främsta författare i genren fantastik. Det har blivit två uppföljare till ”Cirkeln”, och debutromanen har dessutom förvandlats till film. Hon har också skrivit två bilderböcker samt den episka serieromanen ”Vei – bok 1”, som inspirerats av nordisk mytologi. För radio har hon skapat poddföljetongen ”De dödas röster”, som nominerades till Prix Europa förra året.

Nya boken heter just ”Norra Latin”, och det gamla läroverket har fungerat som inspirationskälla med sin renässansarkitektur, sin konstsamling och sina sägner. Hon har lusläst gamla klassböcker, djupdykit i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv och intervjuat före detta elever. Lärt sig allt om excentriska lärare, om hur området kring skolan förändrats under seklerna, och om barnmumien som inhystes i biologisalen ända in på 2000-talet.

Hon pekar upp mot glastaket.

– På 50-talet var det en kille som klev ut där, som en kul grej, och ramlade igenom, rakt ner i stengolvet. Han var borta från skolan i ett år. Men överlevde. Sedan på 70-talet var det några elever som fick en biologilärare att öppna ett fönster där uppe, och så hade de klippt ut en människas silhuett av papper, som de lade ut på glastaket. Jätteroligt, tyckte de. Men flera av lärarna på skolan hade ju sett den hemska olyckan, så för dem var det inte lika roligt. Det spännande med platsers historia är hur vissa saker lever vidare, andra glöms bort, och vissa historier förvanskas med tiden.

Sara Bergmark Elfgren är full av berättelser, ständigt på jakt efter nya. Hon förlorar sig gärna i analyser av ”Game of thrones” tillkortakommanden, eller briljansen i actionrollspelet ”The witcher 3”. I sitt sommarprat 2012 beskrev hon sig stolt som nörd, i bemärkelsen att hon helhjärtat ger sig hän till genrelitteratur och populärkultur.

Hon visar runt i skolbyggnaden, ute på gården som håller på att torka upp, pekar ut detaljer ur boken.

– Skolan jag beskriver är en elitistisk miljö, där alla har jobbat hårt för att komma in, och vissa hårdare än andra… Sedan får de hela tiden höra att de är utvalda, av alla som sökt så har just de kommit in. Det där kan göra mycket med människor och med en grupp.

Som socialt laboratorium är skolan unik. De flesta av oss blir senare i livet aldrig lika djupt integrerade i en så socialt heterogen grupp som under skolåren. Ihoptrasslade med människor vars intressen och värderingar är oss främmande. Även om skolor är olika, och den svenska skolans egalitära kvaliteter håller på att urholkas – Pisamätningarna visar på ökad segregering och minskad likvärdighet – innehåller själva skolerfarenheten många universella beståndsdelar.

– Alla kan relatera till den miljön, vi har alla utsatts för den. En skola är ett mikrokosmos, men dessutom kan det finnas så himla små världar inuti skolan.

Molntäcket håller på att rivas sönder när vi går till Il Caffè ett par kvarter bort. Ljuset tränger sig på. På fiket misstar en ung barista oss oförklarligt för sina bästa vänner. Med stor inlevelse förklarar han sina många alternativ till komjölk innan vi får varsin kaffe att sörpla på längst in i lokalen.

Var det givet med ett övernaturligt element i boken?

– Ja, jag tror aldrig att jag kommer att skriva en helt realistisk ungdomsbok. Det helt realistiska, utan någon nivå av förhöjning av dramat… Jag går inte igång på det som författare. Det är inte så att jag köper alla mina böcker på Science fiction-bokhandeln, jag kan uppskatta att läsa supertorra, realistiska romaner. Men som författare frågar jag mig: Varför ska jag skriva om jag inte pushar någon gräns någonstans? Det är ju mycket roligare.

Som barn var Sara Bergmark Elfgren väldigt lättskrämd. Fascinerad av det övernaturliga, dragen till det rysliga men samtidigt jätterädd. Hon kunde inte hålla sig från att läsa antologier med spökhistorier, för att sedan ligga sömnlös och paralyserad av rädsla. Ändå kunde hon inte låta bli dem.

– Jag brukade lägga de läskiga böckerna under de snälla böckerna. Nalle Puh fick ligga överst och vakta så att inte de onda krafterna släpptes lös.

Hennes mamma drev en bokhandel och det fanns alltid mycket böcker hemma. Astrid Lindgren och gamla brittiska barnboksförfattare öppnade dörrarna till litteraturen. Edith Nesbit och Beverley Nichols. Andrew Langs serie ”Sagor från hela världen”.

– Jag drogs till historier med fantastiska inslag, jag älskade ”Peter Pan”, till exempel. Det var en stor läsupplevelse. Jag tyckte det var jobbigt med alla de socialrealistiska barnböckerna som skrevs i Sverige på den tiden.

Vad lockar så i det övernaturliga?

– Som barn har man inte ännu greppat hela världen. Det är inte lika uppenbart vad som finns och vad som inte finns. Så även om jag var ganska rationell och förstod att Peter Pan förmodligen inte skulle komma flygande, kunde jag känna att kanske ändå. Det är inte helt hundra procent uteslutet. Den känslan är väldigt häftig, och ibland kan man uppleva den även som vuxen när man läser fantastik. What if… Jag tror ju inte på det övernaturliga, men att skriva om saker som inte finns på ett sätt som gör att de känns verkliga är ju litteraturens stora frihet. Att gå in i människor vi inte är och skapa världar som inte finns.

Viljan att själv skapa de där världarna kom tidigt. Skrivandet var oemotståndligt. Hon fyllde skolans anteckningsböcker med oändliga följetonger, med 13 huvudpersoner och all otyglad skaparkraft som kan rymmas i ett barns huvud. Senare hade hon svårare att våga uttrycka sin ambition att bli författare öppet.

– Nyligen läste jag Per Wästbergs dagböcker. Han blev utgiven när han var 15. Och jag kände igen mig väldigt mycket i det han skrev om längtan efter att berätta – utan jämförelser i övrigt. Att man kan ha så otroligt mycket driv. Man vet precis vad man tycker är bra och vad man vill göra. Men man känner tydligt att man inte har verktygen för att göra det. Det där är otroligt plågsamt. Osäkerheten: Kommer jag någonsin att kunna? Det här som jag känner behöver komma ut, kommer jag att kunna få ut det? Det slog mig, när jag läste Wästberg, att min drivkraft var lika stark när jag var femton som den är nu. Skillnaden är att nu har jag redskap.

Fantasin kunde ingen ta ifrån henne. Även om hon förstod att det ansågs lite konstigt att fortsätta vilja leka efter att man fyllt elva, att man förväntades vända barnsliga fantasier ryggen på tröskeln till tonåren.

– Att växa upp, från mellanstadiet till gymnasiet, handlar så mycket om kontroll. Man går från att vara ett barn som bara är, helt okonstlad och utan koll på det sociala spelet. Sen börjar man mer och mer fundera: Vilken är min position? Ah, jag befinner mig ungefär här på skalan. Och då börjar man reflektera över vad som gör att folk är på olika platser i hierarkin. Vad som krävs för att räknas som cool. ”Ni är så barnsliga”, säger elvaåringar till varandra med drypande förakt i rösten.

De där hierarkierna återkommer Sara Bergmark Elfgren till gång på gång. Även om ”Norra Latin” har rysarens yttre attribut så handlar större delen av boken om gruppdynamiken i en teaterklass och två tjejers försök att navigera i olika skikt av de där hierarkierna – att räknas och höra till. Vilket är precis lika spännande som spökhistorien.

– Mycket av barns elakheter går ut på att peta på andra tills de tappar kontrollen. Konstiga maktspel. Då är det naturligt att man vill skydda sig från att vara annorlunda. Att öppna sig innebär en utsatthet. Och det där fortsätter upp i vuxenvärlden. När man träffar folk som är coola så är det tydligt att man ska vara lite blasé, inte bry sig för mycket. Det här att ge sig hän i en lek eller att gå in i någonting till hundra procent, det är att vara lite konstig. Och det där tog ett tag för mig att återerövra.

Hur gick du tillväga?

– Det hjälpte mycket att jobba med Mats, när vi skrev ”Cirkeln”. Det var väldigt befriande för oss båda, för vi ville lika mycket. När man var liten så träffade man ibland barn som inte ville leka lika mycket som en själv. Man var så här: ”Nu är vi pirater!” De bara: ”Ähh, tror inte det va…” Då kände man sig alltid dum. Så man vill ju hitta de där som säger ”Jaa, nu är vi pirater! Vi är på en stor båt och vi ska hitta en skatt och vi är jagade av en val!”.

Hon skrattar högt åt sitt improviserade scenario.

– Bra story, eller hur! Men jag letar alltid efter folk som vågar vara pirater. Det är sådana personer jag vill jobba med. Jag har haft turen att få göra det, och det har hjälpt mig att släppa loss det där även när jag skriver ensam.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Filosofi med en deadline — så överlever vi med AI

Risken är mördarrobotar. Men AI behövs. Fysikern Max Tegmark undersöker i en ny bok hur vi kan skapa en ljus framtid med artificiell intelligens.

Om du inte har insett att du lever i framtiden så betänk detta: vid en konferens i Genève i december kommer FN att diskutera ett förbud mot mördarrobotar.

– Om vi inte får till ett sådant förbud så kan vi se fram emot en katastrofal ny kapprustning, som kommer att få oss att längta nostalgiskt efter kärnvapenkapprustningen i jämförelse, säger Max Tegmark.

Han är i Stockholm, sin gamla hemstad, på några dagars besök. Mellan ett föredrag på Kulturhuset och ett på KTH träffar jag honom i en bokhandel i Gamla stan för att prata om en framtid med det som kallas stark AI – som tillägnar sig kunskap på ett ”mänskligt” sätt – och om hans nya bok: ”Liv 3.0. Att vara människa i en tid av artificiell intelligens”.

Till vardags är Max Tegmark fysikprofessor vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston. Han forskar, undervisar, och driver dessutom en organisation som främjar forskning kring vårt förhållande till avancerad artificiell intelligens: Future of Life Institute.

– Vi valde det namnet av en anledning, inte Doom & Gloom Institute eller Oroa-oss-för-framtiden-institutet. Vi vill betona att det finns en otrolig potential i artificiell intelligens.

Men, poängterar han, en framtid med stark AI kommer inte att leda till en ljus framtid för mänskligheten per automatik. Vi måste engagera oss, och vi måste fatta rätt beslut medan tid är. För utvecklingen går fort nu.

Förra våren besegrade den artificiella intelligensen Alphago den sydkoreanske mästaren Lee Sedol i brädspelet Go. AI-experter hade då alldeles nyligen bedömt att det skulle dröja åtminstone ytterligare ett decennium innan AI kunde bemästra det komplexa spelet.

Max Tegmark beskriver Alphagos seger som ett avgörande ögonblick, där maskinen inte bara upprepade vad människor matat den med, utan uppvisade verklig kreativitet; spelade nyskapande drag, som fick mänskliga go-mästare att häpna. Än viktigare är emellertid sättet på vilket segern kom till stånd. I stället för att människor matat Alphago med färdiga strategier, hade forskare och ingenjörer vid det Google-ägda företaget Deepmind skapat en artificiell intelligens som fick studera tusentals kända Go-partier och själv dra slutsatser om hur den borde spela.

Det är ett viktigt steg på vägen mot stark AI, en bred intelligens som liknar människans och lär sig på samma sätt som ett barn – bara mycket snabbare. Merparten av AI-forskarna tror i dag att sådan AI kommer att vara verklighet inom 50 år. Och i takt med att AI-utvecklingen accelererat har olyckskorparna kraxat allt högre. Kommer robotarna att ta våra jobb? Hur kommer de att behandla oss om de blir smartare än människor?

Värsta tänkbara scenario är alltför lätt att föreställa sig: mänskligheten utrotas.

Men vad är bästa tänkbara scenario?

– Att artificiell intelligens hjälper den vetenskapliga forskningen framåt, på alla områden. Nya medicinska behandlingar, bättre förnyelsebar energi, bättre rättssystem. Bättre allting. Vi måste komma ihåg att tekniken är anledningen till att Sverige 2017 är bättre än på stenåldern. Allt jag gillar med civilisationen är en produkt av intelligens. Om vi nu skulle trycka på pausknappen för vår teknikutveckling, då sitter vi här tills nästa asteroid i dinosauriedödarklassen kommer. Om vi inte tar ihjäl oss själva först. Sedan är det slut. 50 miljoner år kanske, om vi har så tur. Det tycker jag skulle vara helt patetiskt.

Max Tegmark skrattar till. Men resonemanget är på fullt allvar. Det är kalkylen som gör det rationellt att fortsätta AI-forskningen, trots det dystra värsta-scenariot. Om mänskligheten kan leva vidare i flera miljarder år tack vare AI är det en större vinst än förlusten som en utrotning i en snar framtid skulle innebära.

– Ja, och då pratar vi några miljarder år till på jorden. Men det finns miljarder beboeliga planeter bara i vår galax. Och det finns hundratals miljarder andra galaxer… Vi har möjligheten att väcka universum till liv. Det vore synd att gå miste om den möjligheten. Jag menar, tänk om jorden var helt öde. Det fanns inga träd, inga djur, ingenting – förutom på Gotland. Och så satt det några gubbar på Gotland som sa ”Nä, det här får räcka. Vi stannar här i all evighet.” Vore inte det tråkigt?

Utvecklingen mot stark AI ställer många filosofiska frågor på sin spets. Vad är meningen med livet, universum och allting? Vilken framtid strävar vi efter? Vilka är våra mål, och vilka bör vi ge till maskinerna? Kan en maskin ha ett medvetande?

Den sistnämnda frågan är kontroversiell bland AI-forskare, men för Max Tegmark är den helt avgörande. Därför handlar ett av hans forskningsprojekt nu om att hitta metoder för att avgöra om ett biologiskt eller artificiellt system har medvetande.

– Tänk om vi människor i framtiden lyckas skapa artificiella livsformer som ger sig ut i universum och fyller det med liv och gör en massa spännande saker. Då kanske vi känner oss väldigt stolta och nöjda, även om mänskligheten går under. Men tänk om de här livsformerna inte har något medvetande alls, utan är zombies som inte upplever någonting. Tänk om allting är ett spel för tomma stolar! Det skulle vara det mest absurt tragiska slutet på historien om livet i universum.

Sedan boken färdigställdes har AI-forskningen tagit ytterligare ett språng framåt, åter igen genom Alphago. Deepmind har skapat en helt ny version av programvaran, som den här gången inte fått lyxen att lära sig av årtusenden av mänskligt Go-spel. Alphago Zero hade bara spelets regler att utgå ifrån, och startade från noll genom att spela mot sig själv och successivt lära sig vilken typ av drag som leder närmare seger.

Under den första dagen spelade Alphago Zero fem miljoner partier mot sig själv. Efter tre dagar hade AI:n hunnit med motsvarande 3 000 år av mänskligt Go-spelande. Sedan ställdes den mot den tidigare Alphago-version som besegrat Lee Sedol. Och vann. 100–0.

Enligt Deepminds vd, Demis Hassabis, är Alphago Zero så skicklig för att den ”inte längre hämmas av den mänskliga kunskapens begränsningar”.

Som sagt: utvecklingen går fort nu. Alphago är en mycket begränsad AI, men parallellt görs snabba framsteg på andra områden, som bildigenkänning, språkförståelse och robotik. Med boken vill Max Tegmark också få fart på konversationen om AI, få allmänhet, författare, konstnärer och politiker att fundera över vilken framtid vi vill ha.

– De stora frågorna som ställs nu i samband med AI är, som min kollega Nick Bostrom brukar säga, filosofi med en deadline. Vi människor har funderat på dem i tusentals år, men nu är det så att om vi inte får svar inom några decennier så är det kanske för sent. Så vi får helt enkelt göra så gott vi kan.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 4/11 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Svensk alt-right — fascism för sköna snubbar

Memerna är extremhögerns vapen. Ett försök att övertyga Youtubegenerationen om att vissa människor är lägre stående och att raser inte ska blandas. När SvD:s Sam Sundberg kliver in i alt-right-världen inser han att det påminner om ockultism.

Anton Stigermark hugger nervöst med händerna i luften framför sig medan han talar. 25 år. Prydligt klädd. Ovan i rampljuset men smickrad av uppmärksamheten. Det är en afton i slutet av oktober när han håller föredrag för en fåhövdad skara som klirrar försiktigt med kaffeporslinet och vill rensa Sverige från mörkhyade.

Mannen som presenterade honom har satt sig i publiken: Christoffer Dulny, den före detta SD-politikern som nu är ordförande för Nordisk alternativhöger. Rörelsen kommer från USA, och på den politiska kartan placeras den in tätt intill de öppna nazisterna.

Under rubriken ”Vad är alt-right?”, på deras egen webbplats, slår alt-right-gruppen fast att rörelsen är för värdekonservatism, rasism (”rasmedvetenhet”), vit nationalism samt naturgivna normer för familj och samhälle. De tar kraftigt avstånd från vänsterliberalism, feminism, hbtq och ”allehanda degenerativa kulturyttringar”. Huvudfienden är ”kulturmarxismen”. För ytterligare fördjupning länkar de bland annat till nazistiska sajten Daily Stormer.

Anton Stigermarks föredrag finns att beskåda på Nordisk alternativhögers webbplats. Det går under rubriken ”Memetisk krigföring och kulturell förändring”, ett ämne han berör även i sin masteruppsats i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Begreppet memer kommer från Richard Dawkins, och betecknar idéer som får fäste, delas vidare och vinner territorium på liknande sätt som gener. I nätjargong handlar det ofta om gif-bilder eller uttryck som snabbt sprider sig över nätet, oavsett om de är laddade med tyngre tankegods eller bara barnslig humor. #Metoo är en mem, liksom långsam-klapp och alt-rights älskade groda Pepe/Kek.

Men memer finns också utanför sociala medier. I alt-right-podden ”Vita pillret”, som blandar höhö-iga anekdoter och nyfascistiska teorier, beskriver programledarna hur etablerade politiker och medier sprider memer. Reportern Niklas Orrenius sägs till exempel ha anställts av Dagens Nyheter särskilt för att sprida memer om tolerans, mångkultur och empati med flyktingar.

För extremhögern är memerna vapen. Frånstötande budskap om att vissa människor är lägre stående, att raser inte ska blandas och att homosexualitet är perversion förpackas i omslagspapper som tilltalar Youtube-generationen. Gammal välbekant propaganda får ny digital skrud.

”Memerna är en del av dagens stora krig – ett krig som i dagsläget bäst kan beskrivas som ett krig över narrativet, vems idé som ska råda”, skriver Christoffer Dulny på alt-right-sajten.

Vi svenskar, menar alt-right-sympatisörerna, är fångna i ett falskt narrativ. I deras ögon innebär den tidigare generösa flyktingpolitiken att vi har lurats att ge upp vårt land och passivt se det gå under. Anton Stigermark förklarar vad memoffensiven ska förändra:

– Många svenskar agerar på ett sätt som rent objektivt går emot deras intressen. Och de anser själva att det är det de vill göra. Vilket är det som är så märkligt med allt som händer i det här landet, att väldigt många människor vill att mångkulturen ska hända. Vill att det som händer ska fortsätta. Trots att det enligt alla definitioner borde vara dåligt för dem.

Även om Anton Stigermark inte kan begripa hur någon frivilligt kan vilja hjälpa utlänningar på flykt undan krig så räknas han till den intellektuella delen av alt-right-rörelsen. Han har tillägnat sig både statsvetenskapens språkbruk och alt-right-rörelsens nätslang; han talar med akademiker på akademikers vis och med kryptonazister i Kek-gifar. Memer, förklarar han för den andäktigt lyssnande publiken, är självuppfyllande profetior.

– Det du gör när du skapar memer, det är att du inplanterar de här självuppfyllande profetiorna i människors medvetanden och får dem att börja tänka annorlunda. Och när de väl har börjat tänka annorlunda, då blir allting väldigt annorlunda.

I alt-right-kretsar talar man ofta om det röda pillret. Liknelsen kommer från filmen ”The matrix”, där huvudpersonen får välja mellan det blå pillret, som låter honom förbli i det falska narrativ som är hans trygga värld, och det röda.

Väljer han det röda pillret så rämnar det falska narrativet, och hela hans världsbild. Att ta det röda pillret är att upplysas, få syn på den sanna verkligheten. För alt-right innebär det att bland annat inse att raser inte ska blandas, att kvinnor och män är skilda väsen, att förespråkare av generös migrationspolitik är folkförrädare, och så vidare.

Den trånga lokalen med skramlande till fikakassa. Det dubiösa tankegodset som av en liten skara uppfattas som förborgad kunskap om människans natur och världens hemligheter… Efter en stund inser jag vad det mest av allt påminner om.

Ockultism.

För många år sedan researchade jag magiska sällskap och gick på sammankomster i små lägenheter med smutsiga gardiner där autodidakta läromästare höll föredrag om hur pyramiderna i själva verket byggdes, den sexuella magins hemligheter, eller hur kristaller och pentagram kan förändra världen. Ett liknande magiskt tänkande går igen i alt-right-rörelsens metafysiska djupdykningar i människans väsen, i föreställningen om en dold verklighet som de flesta av oss inte kan se, och i tron på att magiska symboler (memer) kan förmedla ockult insikt.

Ett uppmärksammat exempel på alt-rights arbetssätt är filmen om Finspång, som ligger på deras sajt. Christoffer Dulny har helt sonika tagit en reklamfilm om Finspång och bytt ut ljudet mot ett eget manus. I den nya versionen beskrivs Finspång av en inställsam stämma som en renrasig utopi där folkförrädare gasas ihjäl eller massdränks i sjön. Det är grovt. Motbjudande. I någon grad är det avsett som humor, men framförallt är det ett försök att avdramatisera nazistiskt tankegods. Göra det till något man kan skoja om, kanske till och med kittlas av. Det finns fog för frågan om alt-right är kryptonazism rakt av.

Sätter man läppstift på en gris så är det trots allt fortfarande en gris. Inleder man en antisemitisk konspirationsteori med ”Jag har inget emot judar” så är det fortfarande en antisemitisk konspirationsteori. I förra avsnittet av podcasten ”Vita pillret” hävdar programledarna att #metoo är en judisk kampanj för att avleda uppmärksamheten från juden Harvey Weinsteins övergrepp.

Många alt-right-sympatisörer kallar sig identitärer, efter en politisk inriktning som uppstod i Frankrike strax före millennieskiftet. Till skillnad från öppna nazister talar identitärer om etnopluralism, att olika folk ska odla sin särart i ”sina respektive hemländer”. Främmande element ska följaktligen köras ut från det egna landet. Det är därifrån den återkommande konferensen Identitär idé, som skulle ha ägt rum lördagen den 4 november i Stockholm, har fått sitt namn.
Nu har den ställts in, efter att rörelsens amerikanska allierade, Richard Spencer, har lämnat återbud.

Efter att ha studerat alt-rights sajter, podcasts och skrifter är det svårt att invända mot beteckningen kryptonazism. Men för att sätta fingret på rörelsens slemma glimten-i-ögat-rasism och odogmatiska extremhögerideologi är det kanske mer träffande att beskriva den som fascism för sköna snubbar.

Själva är de inte särskilt intresserade av att ordna in sig i en historisk-ideologisk kontext. Finliret kan redas ut senare. Memkriget går i första ledet ut på att plantera högerextrema idéer. Få dem att växa. Besegra ”kulturmarxisternas” narrativ.

– Det handlar om att bryta ner de strukturer som finns inom vänstern, de strukturer som har hållit tillbaka oss. Och på sikt kanske plana ut och skapa nåt mer balanserat och rimligt, förklarar Anton Stigermark i sitt föredrag.

När Christoffer Dulny intervjuas av ”Ekot” i Sveriges Radio vägrar han svara på vad i filmen om Finspång som han verkligen ställer sig bakom. Etnisk rensning? Koncentrationsläger? Massmord? ”Det är underhållning”, upprepar han gång på gång, för att till slut medge:

– Det finns förstås en baktanke med allt vi gör. Exakt vad den är behöver jag inte precisera.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 31/10 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Nu börjar det kalla kriget — om Arktis

En tinande nordpol påverkar inte bara klimatet. När den arktiska isen smälter blottläggs åtråvärda naturtillgångar – och kärnvapen som under decennier har skyddat oss från världskrig. Nu är det många som gör anspråk på makten över Arktis.

Djupt i Norra Ishavet, dolda under Arktis istäcke, ruvar de kärnvapenbestyckade ryska ubåtarna. Sedan kalla krigets början har de fyllt en kritisk funktion i den globala terrorbalansen.

Enligt MAD-doktrinen (mutual assured destruction) kan geopolitisk stabilitet åstadkommas genom att två supermakter har så förödande kärnvapenmissiler riktade mot varandra att ingen vågar använda dem, av fruktan för vedergällningen.

Även om USA i en attack skulle lyckas slå ut Moskva, Sankt Petersburg samt viktiga militärbaser på Kolahalvön och i Sibirien, så skulle man aldrig komma åt ubåtarna i Arktis. I skydd av isen skulle de kunna lobba in sina missiler mot nordamerikanska städer.

– Om isen i Arktis smälter kan de ubåtarna inte längre agera ostört. Det gör att ryssarnas andraslagskapacitet förlorar i trovärdighet. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av det är svåra att förutse, konstaterar Niklas Granholm.

Han arbetar som säkerhetspolitisk analytiker i ett oansenligt kontorshus i Kista som inrymmer delar av Totalförsvarets forskningsinstitut. Som FOI:s främste expert på Arktis har han de senaste åren varit med och publicerat studier som ”Arktis och rymden”, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas” och ”The big three in the Arctic – China’s, Russia’s and the United States strategies for the new Arctic”.

Det enorma havsområdet kring Nordpolen har genom tiderna spelat en undanskymd roll i världspolitiken. Kylan, mörkret och isen har gjort det alltför ogästvänligt för transportrutter och råvaruexloatering, så förutom ubåtar, isbjörnar och polarforskare har ingen brytt sig särskilt mycket om det. Men nu håller klimatet, regionen och den ömtåliga geopolitiska balansen på att förändras.

Nu börjar kampen om Arktis.

De åtta arktiska staterna är Sverige, Norge, Danmark (med Grönland), Island, Kanada, USA, Ryssland och Finland, som samverkar inom ramen för Arktiska rådet. Till de åtta kan Kina läggas, som trots avsaknad av territorium norr om polcirkeln har ett uttalat intresse för regionen, dess frestande naturtillgångar och potentiella farleder.

Om de arktiska länderna skulle beskriva sitt förhållande med en Facebookfras skulle summeringen bli ”It’s complicated”.

– De olika faktorerna som håller på att förändras rör sig i sin egen hastighet och enligt sin egen inre logik. De kan ta ut varandra, eller förstärka varandra. Det är det som gör det så spännande. Förändringarna drivs av klimatförändringen, issmältningen till havs och på land – Arktis håller på att bli en helt ny region att agera i. Det går inte att snacka bort att det är en väldigt kraftig förändring av vårt norra och nordvästra närområde, säger Niklas Granholm.

Det är många som oroar sig för de snabba förändringarna i norr. Förra året kom den stora ”Arctic resilience report”, som bland annat slår fast att Arktis går igenom ”snabb, bitvis turbulent förändring, bortom allt vi tidigare upplevt.”

Bakom rapporten står Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute. Sistnämnda organisation är en världsledande tankesmedja på området miljö- och klimatförändring med kontor i Estland, England, USA, Thailand och Kenya. Men högkvarteret ligger i kontorskomplexet Garnisonen på Östermalm, där ungefär 90 personer arbetar. Vd:n Johan L Kuylenstierna beskriver med den vane föreläsarens entusiasm utvecklingen i Arktis de senaste decennierna.

– Vad vi har sett är en extrem, accelererande avsmältning. Den kan snarast beskrivas som en kollaps. Och vi ser oroväckande feedbackeffekter.

Arktis är fortfarande ett av de mest orörda områden vi har kvar på planeten. Men det påverkas av människans agerande på distans. De vita fläckarna på kartan blir allt mörkare, och successivt fylls de i med ett myller av detaljer. Militärbaser. Farleder för frakt och turism. Potentiella gruvor och oljefält.

Färgförändringen är i sig ett bra exempel på den komplexa växelverkan som präglar Arktis. Vit snö och is reflekterar solstrålning, vilket håller nere temperaturen globalt. När isen smälter blir planetens yta mörkare, och mindre solstrålning reflekteras bort. Därigenom värms jorden upp ytterligare, ännu mer is smälter och den onda spiralen är ett faktum.

Den allmänna uppfattningen i forskarkåren är i dag att hälften av Arktis istäcke försvunnit de senaste 30 åren. Men det har krympt ännu mer på djupet. 75 procent av den totala volymen är borta, och enligt en ny rapport från Arktiska rådet kommer Arktis istäcke sommartid att vara obefintligt 2040. Det är 30 år tidigare än man tidigare uppskattat. Och då ska vi ha i åtanke att forskarna generellt är konservativt lagda.

– Det finns risk att temperaturhöjningen och avsmältningen i Arktis går ännu snabbare än vi kan förutse. Det har den gjort de senaste decennierna, säger Johan L Kuylenstierna.

Sannolikt är det redan för sent att rädda sommarisen i Arktis. Men skräckscenariot innebär långt större förändringar än så.

– Vid en uppvärmning på tio till femton grader har vi i praktiken inte ett Arktis längre. I det läget får vi en snabb avsmältning av Grönlandsisen som innebär fem till sex meters havsnivåhöjning, och då kan även Västantarktis kollapsa. Det innebär tio meter till och tre miljarder människor som är direkt hotade. Vi får helt nya ekosystem och inte bara ett Arktis som är totalt annorlunda, utan en planet som är totalt annorlunda, säger Johan L Kuylenstierna.

På kortare sikt är ubåtarnas isskydd bara ett av många säkerhetspolitiska frågetecken. Ryssland, med den längsta kusten mot Norra Ishavet, är den stat som är mest aktiv i regionen i dag, och som är tydligast i sin arktiska agenda. De senaste åren har landet rustat upp militärt och ritat vidare på planer för att utvinna olja och gas i regionen, att trafikera de farvatten som öppnar sig när isen smälter och att bryta värdefulla mineraler.

USA är mer ambivalent. Arktis har inte varit någon prioriterad fråga under vare sig Obama-administrationen eller nuvarande regim. Donald Trump har visserligen signalerat sitt förakt för klimatpolitiken genom att upphäva sin föregångares beslut om att inte borra i Beauforthavet och Chukchihavet, norr och väster om Alaska – men så länge oljepriset är lågt är det ändå inte värt besväret.

– Det är dyrt och svårt att verka i Arktis. Det är först när man själv besöker området som man inser exakt hur svåra förhållandena faktiskt är. Det är väldigt hårda väderförhållanden och kolsvart sex månader om året. Vet man inte precis vad man håller på med så har man ingenting där att göra, säger Niklas Granholm.

Det hindrar inte att många länder nu utforskar möjligheterna till råvaruutvinning. Ryssland har de senaste åren utfört en rad styrkedemonstrationer i Arktis, inklusive att rusta upp sin ubåtsflotta, bygga en modern militärbas på ögruppen Frans Josefs Land och placera en rysk flagga på havets botten under Nordpolen.

Grönland är något av en joker i leken. Ön är i dag ett självstyrande danskt territorium.

– Men jag tror att det är skilsmässa på gång mellan Grönland och Danmark. Och då är det väldigt osäkert vad som händer, säger Niklas Granholm.

Ett självständigt Grönland skulle ha goda ekonomiska skäl att bryta exempelvis uran, som finns under inlandsisen. Och Kina uppvaktar redan Grönland, med intresse av att bli en framtida investerare och partner. Kineserna flirtar även med Island, som är i starkt behov av att hitta komplement till sina stora exportvaror fisk och aluminium efter den kostsamma finanskraschen. Niklas Granholm:

– Man kan konstatera att Sveriges norra och nordvästra närområde förändras snabbt. Vad händer om Grönland eller Island blir beroende Kina?

Sveriges engagemang i Arktis är naturligt. De delar av vårt land som ligger norr om polcirkeln ligger per definition i Arktis. Vi har därför en plats i Arktiska rådet, och i september fick vi en ny Arktisambassadör. Björn Lyrvall, veterandiplomat och tidigare ambassadör i USA, har nätt och jämt börjat sätta sig in i arbetet genom att besöka representanter för andra arktiska länder och knyta strategiska kontakter. Men en sak är tydlig redan nu.

– Alla är medvetna om att vi står inför helt nya utmaningar, säger han.

Det är en delikat diplomatisk balansgång han ska bemästra. Vad gäller de egna arktiska områdena kan Sverige i princip sköta sig själv. Men i Arktiska rådet vill Sverige, som ibland kallats en ”moralisk supermakt”, värna både miljömässiga och säkerhetspolitiska intressen.

– Vår position från Sveriges sida är att ju mer olja och gas som stannar på havets botten, desto bättre. Samtidigt förnekar vi inte de här ländernas rätt att utvinna den, säger Björn Lyrvall.

Nu är exploatering av Arktis inget som görs i en handvändning. Enligt investmentfirman Guggenheim Parters kostar det i storleksordningen en biljon dollar att bygga den nödvändiga infrastrukturen för att integrera Arktis i världsekonomin. Men det är bara en bråkdel av de värden som tros ligga begravda i regionen.

I Arktis beräknas 30 procent av världens oupptäckta gastillgångar finnas, och 16 procent av oljetillgångarna. Därtill kommer mineraler och metaller – kol, diamanter, platinum, uran, nickel med mera. Och ju varmare det blir i Arktis, desto lättare blir det att exploatera området.

– Även fisken är en värdefull naturresurs, och det är väldigt komplext hur den flyttar sig beroende på vattentemperaturer och strömmar. Det kan bli så att nationer som i dag har bra fiskevatten förlorar det, och andra får det. Men man måste komma ihåg att alla de här tillgångarna är potentiella snarare än verkliga, säger Niklas Granholm.

Vårt norra polområde har länge skyddats av kylan, isen och otillgängligheten. Just nu skyddas det framförallt av det låga oljepriset, som gör att utvinning av gas och olja under svåra förhållanden ännu är relativt olönsam samt att rederier ännu har lite att vinna på att välja rutter genom Arktis.

Men en rad länder står och stampar i farstun, redo att gripa möjligheten så snart oljepriset stiger, eller klimatet blir mildare. Ansökningar om utökade exklusiva ekonomiska zoner i Arktis, enligt regelverket i FN:s havsrättskonvention, har redan lämnats in av Ryssland, Kanada, Danmark, Norge och Island, som en förberedelse för exploatering. Delvis gör man anspråk på samma territorier. Kanske är samarbetsandan i Arktiska rådet på väg mot sitt slut när den frusna och tidigare ekonomiskt ointressanta regionen tinar upp.

Niklas Granholm menar att Sveriges Arktisstrategi är föråldrad, och att vi nu behöver en helt ny, byggd på noggrann analys av de snabba förändringarna. Även Johan L Kuylenstierna konstaterar att regionens betydelse kommer att öka de närmaste åren.

– Det har varit så att det som händer i världen har haft en väldigt stor påverkan på Arktis. Nu håller det på att vända. Mycket snart kommer det som händer i Arktis att i ännu högre utsträckning att påverka världen.

Som ambassadör Björn Lyrvall uttrycker det:

– Det som händer i Arktis stannar inte i Arktis.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 21/10 2017.

 

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Bokmässefejden ställer goda krafter mot varandra

Bojkott, tystnadskultur och usel stämning. Hur nervöst kan ett kulturetablissemang bli? Högerextrema Nya Tiders medverkan på Bokmässan har ställt Kultursveriges goda krafter mot varandra.

Det hela börjar som saker och ting börjar nu för tiden. Med en Facebooktråd.

”Vem har kontaktuppgifter till Ngugi wa Thiong’o och Arundhati Roy? Det slog mig att de 1) ska fronta en bokmässa som många av deras kollegor strejkar ifrån 2) är marxister och därmed sannolikt positivt inställda till fenomenet strejk.”

Utöver sin Augustprisnominerade poesi är Athena Farrokhzad känd som socialistisk opinionsbildare och revolutionär Sommarpratare. Den 3 juni 2017 förklarar hon krig mot Bokmässan i Göteborg.

I Facebooktråden får hon förslag på vad hon kan skriva till den indiska Bookerprisvinnaren Arundhati Roy och den kenyanske Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong’o: ”Kära kamrater, bokmässan ni har blivit inbjudna till har muterat till ett pr-jippo för nazistsektionen inom den svenska alternativhögern.”

Men appellen som Athena Farrokhzad skickar till Bokmässans tyngsta internationella gäster, är mjukare i tonen:

”Bokmässans ledning har bestämt att, trots ihärdiga protester, tillåta tidningen Nya tider, en högerextrem publikation med rasistisk agenda kopplad till den nynazistiska rörelsen i Sverige, att delta som en utställare bland andra … Jag skriver för att be dig att ställa in din medverkan vid mässan, som ett ställningstagande mot normaliseringen av fascism och som en solidaritetshandling gentemot dina svenska kollegor.”

Ngũgĩ wa Thiong’o låter sig övertygas, och bestämmer sig för att stanna hemma. Arundhati Roy svarar i Dagens Nyheter att hon tror på ”det fria ordet och det oförskräckta lyssnandet”. Hon vill inte låta högerextremisterna kapa mässan, utan kommer att delta.

Nej, det börjar inte med en Facebooktråd, det börjar långt tidigare. Det börjar med en debattartikel. Det börjar med ett upprop. Det börjar med en bokmässa. Det börjar med en högerextrem tidning. Ingen vet någonsin hur någonting börjar.

Men nu är det september 2017, och i ankdammen som utgör den svenska kulturoffentligheten uppstår andnöd så fort man nämner ordet ”Bokmässan”.

I akt och mening att skriva den här artikeln kontaktar jag dussintals journalister, författare, översättare, aktivister och förlagsmänniskor. De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd. En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen, och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln.

En författare svarar med en skräckslagen emoji när jag nämner Bokmässan, och hänvisar till en kollega. En annan berättar att hen inte längre vågar prata om Bokmässan med en av sina vänner som också är författare. Ytterligare en berättar om författare som inte längre hälsar när de träffas, på grund av deras nyfunna meningsskiljaktigheter. Inte vad gäller nazism eller högerextremism, märk väl, utan om huruvida bojkott av Bokmässan är det bästa sättet att bekämpa den.

Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra.

Redan förra hösten väckte Nya Tiders medverkan på Bokmässan ont blod. Bokmässans ledning vacklade fram och tillbaka. Tidningen skulle tillåtas, tidningen skulle inte tillåtas, och så skulle tidningen tillåtas igen. Författaren Lisa Bjurwald (numera också redaktör för Författarförbundets tidning) tappade tålamodet och startade ett upprop, där över 2 000 skrev under för att kräva en nazistfri mässa 2017.

Ett rimligt krav, onekligen. Men när Mässan lät stiftelsen Expo granska Nya Tiders innehåll på jakt efter nazism och hets mot folkgrupp kammade Expo noll. Nya Tider må vara en publikation med högerextrem världsbild och nazianstrukna redaktionsmedlemmar, men tidningen vet var yttrandefrihetslagstiftningens gränser går och balanserar på rätt sida om dem. Mässans linje har därför varit konsekvent det här året: I yttrandefrihetens namn är Nya Tider välkomna.

Så protesterna fortsätter. I maj skriver över 200 författare i Dagens Nyheter att de bojkottar mässan, för att ”högerextrema krafter närvarar”, och arbetet för att bygga upp en alternativ mässa – Scener & samtal – påbörjas, under Göteborgs Litteraturhus tak. Även ETC ordnar alternativ mässa på Heden i Göteborg, under namnet Bokmassan.

Från Göteborgs Litteraturhus sida pratar man om ett parallellt program, ett komplement till Bokmässan. Men mer radikala aktörer nöjer sig inte med att skapa ett alternativ. Athena Farrokhzad vill att Nya Tider ska stå där helt ensamma på Bokmässan, med SD-svansen som enda publik. Och Göteborgs Antifascistiska Front är en annan aktör som engagerar sig både i bojkotten och för att mobilisera en motdemonstration när Nordiska motståndsrörelsen tågar genom staden i samband med mässan.

Enligt poliskällor delar GAF medlemmar med Antifascistisk aktion (AFA), en grupp som 2009 misshandlade Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk efter att han delat ut flygblad för Nationaldemokraterna i Stockholm. Nu kontaktar även de utländska Bokmässedeltagare för att värva dem till bojkotten, med ett brev som jämställer Nya Tider med våldsverkarna i Nordiska motståndsrörelsen.

Jag kontaktar Athena Farrokhzad för att få veta mer om hur bojkotten organiseras, men hon säger att hon inte har tid att prata. Göteborgs Antifascistiska Front lovar först att svara, men ledningen kan inte komma överens, så de ändrar sig. Lisa Bjurwald, som en gång startade bojkotten, säger sig inte heller ha tid att prata, men gör per mejl klart att hon inte är inblandad i uppmaningarna till internationella gäster att utebli från Bokmässan.

Vi har med andra ord en situation där en mängd kulturprofiler inte törs uttala sig offentligt om bojkotten, och där initiativtagarna själva inte vill tala med journalister. Det är inte ett helt övertygande försvar av det fria ordet.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, även Augustprisad författare, hör emellertid inte till dem som duckar. Hon njuter av debatten, men är besviken på att den står och stampar på samma ställe som förra året.

– Det är svårt att diskutera med några som har bestämt sig för att bojkotta. För när de bojkottar så bojkottar de också själva idédebatten. Det är ledsamt, för det här är viktiga frågor. Och roliga frågor! Yttrandefrihet är bland det roligaste man kan hålla på med, säger hon över telefon.

Hon säger att den svenska författarkåren är nästan kvävande överens, alla står – egentligen – på samma sida.

– Det finns inte en enda författare som håller på med en sverigedemokratisk diskursanalys eller petar på de här stora politiska konfliktlinjerna. Den svenska författarkåren är uttalat antifascistisk och antirasistisk, den är uttalat på den goda sidan. Det som river upp himmel och jord är att man har olika strategier, helt enkelt. Det finns de som tycker att man inte ska ta debatten, och så finns det de som tycker att yttrandefriheten måste försvaras. Jag är inte rädd för någon som tycker annorlunda.

Åsa Linderborg har själv rört upp känslor med sina artiklar om bojkotten. Under rubriken ”Ordet är fritt – förklara er” namnger hon en rad bojkottivrare och avkräver dem en förklaring, vilket har lett till att folk känt sig påhoppade, och att frilansmedarbetare lämnat Aftonbladet.

– Det är som en krigszon. Och det som gör att det här gör ont är att vi egentligen står på samma barrikad. Vi har en så homogen författarkår, det finns inga konflikter. Så den blir jättestressad när det kommer en tidning med presstöd [Nya Tider], som har 20 procent av väljarna i ryggen, och säger: Vi tänker annorlunda, vi tänker inte som ni. Det uppfattas som ett attentat, säger Åsa Linderborg.

Författarförbundets ordförande, Gunnar Ardelius, är en av dem som nämns i Åsa Linderborgs artikel. Han vill helst göra intervjun skriftligt, men går så småningom med på att prata lite i telefon om han får läsa frågorna i förväg. Själv har han gjort ställningstagandet att inte delta på mässan, men Författarförbundet har valt motsatt linje.

– Vi har diskuterat fram och tillbaka, och det är stundtals väldigt starka åsikter. Men det finns ingen konsensus. Så förbundet kommer att vara på plats, för att stötta våra medlemmar som väljer att gå dit. Men det är många medlemmar som bojkottar också, som kommer att närvara vid samtalen som pågår runt omkring mässan. Vi kommer att finnas där också.

Han konstaterar att Bokmässan är ett viktigt evenemang för många författare. Det är därför det blir så känsligt och polariserat. Men han vill också se bristen på konsensus kring Bokmässan som något positivt.

– Som intellektuell varelse måste man själv ta ställning. Man måste tänka igenom de här frågorna, och det kan väcka många känslor.

Men hotet från höger är mer än en intellektuell övning. Nya Tiders monter kommer kanske inte att vara farofylld, men den 30 september demonstrerar Nordiska motståndsrörelsen utanför mässan. Det är bara ett år sedan deras anhang slog ihjäl en åskådare vid en demonstration i Helsingfors. Och med vänsterautonoma grupper i motdemonstrationen är risken för våldsamma sammanstötningar uppenbar.

Frågan som är så känslig är i slutändan exakt var ett demokratiskt samhälle bör sätta ner foten och säga hit, men inte längre.

I somras uttryckte tolv europeiska kulturinstitut sin oro i de termerna i ett brev till mässan. Arpad Sölter, chef för Goethe-institutets programavdelning, var en av undertecknarna.

– Monstret har släppts lös. Och monstret har många namn. Inte bara Nya Tider, säger han över telefon på engelska.

Som tysk är han extra känslig för antidemokratiska krafters framfart, säger han, och han berättar att han kontaktats av författare och förlag som undrar vad som pågår, samt av bojkottivrare och av dess motståndare. Någon bojkott står han inte bakom, Goetheinstitutet medverkar på mässan, men han önskar att de inte behövde dela golv med Nya Tider. Som förklaring citerar han filosofen Karl Poppers bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, först publicerad 1945:

– Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.

Det är september 2017. Högerextremister ställer ut på Bokmässan från och med torsdag. På lördag demonstrerar upp mot tusen nazister på Göteborgs gator. Polisen låter dem hållas, men hotar med fängelse för att de inte ska marschera fram i perfekta, uniformerade, taktfasta led.

Under tiden är det hopplöst att få intellektuella antirasister att ens stappla fram i samma riktning.

Ingen vet någonsin hur någonting börjar. Men vi vet att sådana historier inte brukar sluta lyckligt.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 25/9 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

”Bildning är ett nödvärn mot förtryck”

– Man tänker att bildning är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! säger kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Tillsammans med Per Svensson har han nu skrivit boken ”Bildningen på barrikaderna”.

Få oljud får mig att fingra på nycklarna till vapenskåpet lika reflexmässigt som ordet ”bildning”.

Inte nog med att begreppet är sladdrigt som en sönderregnad papperstidning; när det kommer fladdrande över middagsbordet kan man vara säker på att någon snart kommer att harkla sig, putta upp glasögonen längs näsryggen samt kungöra vilken kultur som ingår i bildningen och vilken som är lägre stående.

Missförstå mig inte, jag älskar bildning. Det gör vi väl alla? Men jag är tveksam till begreppets funktionalitet. Det uppträder så ofta som ett tillhygge som patricier slår i huvudet på plebejer.

När den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfeld skrev om ämnet här i Svenska Dagbladet (”13 missuppfattningar om bildning” och ”Tre ord som är motsatsen till bildning”) fick vi svart på vitt att ämnet engagerar, och allt sedan dess har det valsats runt i tryckpressarna. Bokförlaget Atlas gav under förra året ut antologin ”Bildning – då, nu, sen”, och i sommar kom Carl-Göran Ekerwalds ”Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd” på Karneval förlag. I dagarna släpps dessutom boken ”Bildningen på barrikaderna” på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld tillsammans med Per Svensson, kulturjournalist vid Sydsvenska Dagbladet.

En regnig eftermiddag dricker jag kaffe med Per Svensson och frågar honom varifrån intresset för bildning kommer.

– Det kommer sig av att det finns så lite av den i dag. Vi saknar den. Det är därför vi är så intresserade av den.

Men om begreppet är så missförstått, ska vi verkligen klamra oss fast vid det?

– Ja, det är absolut viktigt att hålla fast vid det, säger han och ger mig en sträng blick.

– Det som skiljer människan från djuren är strävan efter att vidga världen och förändra sig själv. Det är för mig själva definitionen av mänsklighet: att vilja bli bildad. Om man ger upp bildningsbegreppet så ger man upp det som ytterst konstituerar oss som människor. Därför är det extremt viktigt, inte minst i dag. För med allt gott som finns att säga om samtiden så finns det också grupper som lever i underkastade villkor, som de upplever att de inte kan förändra. De sitter fast. Bildningen står för motsatsen, löftet att det finns en jättelik värld att upptäcka där ute – både fysisk och symbolisk.

För Per Svensson är bildning inte något man har eller inte har. Det är en process, något man inte äger och något som aldrig blir färdigt. Som boktiteln antyder ser han också bildning som omstörtande snarare än konserverande.

– Den har en oerhört radikal, subversiv potential. Det gör att jag är ganska okänslig för anklagelser om att vara elitistisk eller kulturkonservativ. Jag tycker att man gott kan vara lite krävande. För jämför man med statarbarnen i början av förra seklet, eller flickor i Afghanistan som törs gå till skolan fast de riskerar att få syra kastad i ansiktet, då har jag inte så stor förståelse för svenska andraringare som tycker det är jobbigt att de måste läsa en roman.

Per Svensson ser samtidens egocentricitet som en av bildningens huvudfiender. I boken skriver han att det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.” Den tendensen, menar han, måste bekämpas.

Samma tanke ekar Thomas Steinfeld över en skramlig telefonförbindelse när jag når honom i Venedig, där han jobbar som kulturkorrespondent åt Süddeutsche Zeitung. Bildningen, berättar han, är ett sätt att skapa en nödvändig kritisk distans till samtiden och till det egna jaget.

Genom klassisk litteratur?

– Det handlar inte om att man ska läsa en massa klassiker bara för att man ska läsa klassiker. Över huvud taget inte. Men i ett samhälle måste det finnas gemensamma referenspunkter, som man kan samlas kring och samtala om, för att förstå varandra. Annars faller samhället isär. Dessutom finns det mycket kunskap i den litteratur vi kallar för klassiker, som hela tiden glöms bort. För att ta ett exempel: När du en gång verkligen har läst Flauberts ”Madame Bovary” så har du inga som helst illusioner kvar om den romantiska kärleken. Men ändå frodas dessa illusioner i vårt samhälle, med allt större kraft. I dag är det nästintill omöjligt att säga att kärlek är ett sätt att bedra sig själv och andra. Fastän det är så.

Det svenska bildningsbegreppet är unikt, menar Thomas Steinfeld, även om det ursprungligen kommer från tyskans Bildung. Längtan efter bildning har han däremot sett på många håll i världen, inte minst när han under några år i slutet av 80-talet undervisade i litteraturhistoria vid ett universitet i Montreal, i Quebec i Kanada.

– Ingenstans har det varit lättare att undervisa i litteraturhistoria än där. De franskspråkiga kanadensarna utgjorde en liten minoritet i Nordamerika, och de franskspråkiga i Quebec var den gamla underklassen. Eller under underklassen, de lägsta som kunde finnas. Men när de började intressera sig för litteratur så var det på allvar. De ville upp i samhället, bildning var deras medel och både de själva och deras samhälle förändrades under den processen. Jag har inte varit med om något samhälle som tagit bildning på så stort allvar som Quebec under 80-talet.

I Sverige 2017 lever onekligen intresset för bildning, men kanske är det, som Per Svensson säger, ett tecken på att själva bildningens avsaknad. Thomas Steinfeld har i alla fall noterat att tonen ofta är nedlåtande när man talar om bildning här och nu. Kanske har han också genomskådat min impuls att fingra på vapenskåpsnycklarna.

– Bildning antas vara förgäves. Man tänker att det är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! Bildning är rörelse. Förändring. Bildning är ingen fritidssysselsättning, det är nödvärn, i en elementär mening, mot vanmakt och förtryck.

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 9/9 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Mats Jonsson: ”Här börjar förödelsen”

Det började med ren ilska, över frånvaron av glesbygdspolitik och över orättvisan som drabbat hans hemort Bollstabruk. Men den arga svärtan i serieskaparen Mats Jonssons bok ”Nya Norrland” blev under arbetets gång till en berättelse i gråskalor.

Ogräset tränger upp under fötterna på serieskaparen Mats Jonsson. Han är hemma. Mitt i den lilla tätorten där han växte upp. Bollstabruk, Kramfors kommun, där gräs och sly växer mellan plattorna på centrumtorget. På dess norra sida ligger Coop, på östra sidan Icabutiken som är nedlagd sedan ett år tillbaka. På Café Genomfarten, på södra sidan, driver Kramfors kommun daglig verksamhet i ett vattenskadat tegelhus. Västerut löper traktens livsnerv, Ådalsvägen, där timmerbilarna dundrar förbi med jämna mellanrum.

”Här börjar förödelsen”, sade han för en stund sedan när vi själva åkte längs den vägen, på väg från Kramfors station till Mats Jonssons hemort. Han pekade ut de nedlagda bensinmackarna och affärerna, i några fall småstadsruiner, i andra fall bara tomrum.

Nedläggning. Utflyttning. Det här är det ”Nya Norrland” som titeln i hans nya bok syftar på.

Mats Jonsson började göra serier i fyraårsåldern. Han tog steget från ritblocket till egna fanzine, vidare till Galago, Nöjesguiden, dagstidningar och egna serieböcker. Genombrottet kom 2002 med ”Hey princess”. Titeln norpade han från en Popsicle-låt, och boken skildrar hur ynglingen Mats Jonsson (serierna är konsekvent självbiografiska) från Bollstabruk kommer till Stockholm och försöker finna sig tillrätta i den blomstrande indiescenen, vars centrum var Skånegatans Pet Sounds och Hannas källare.

I hans förra seriebok, ”Mats kamp”, hade indiepopen bytts mot föräldraskap. Men blicken var fortfarande riktad inåt, mot Mats egna upplevelser. Med ”Nya Norrland” undersöker han istället sin hembygd. Nyfikenhet, ilska, vemod och kärlek fyller de enkelt tecknade, svartvita rutorna.

Fram till 90-talet var Bollstabruk en levande, blomstrande bygd. Men efter att Mats Jonsson flyttat hemifrån upptäckte han att varje gång han kom tillbaka var det något nytt hus som tömts, förfallit eller rivits.

– Om vinsterna från skogen hade stannat på orten och i bygden så hade det kanske fått konsekvenser som gjorde att fler ville vara kvar. När det inte finns någon fritidsgård, när skolan funkar dåligt, när man växer upp och känner att här finns inga jobb längre, då blir det ett självförstärkande system där normen är att man flyttar, och här finns ingenting för mig.

Han ser sig om, pekar ut platser från boken.

– De som bor här har ingenting att skämmas för. Det är en hårt arbetande ort med hårt arbetande människor. Men ändå får de hela tiden höra att det som de gör inte är något värt. Det kändes som att man efter hand köpte majoritetssamhällets historia, att det var en loserbygd.

Mats Jonsson har själv haft ett komplicerat förhållande till orten efter sina högstadieår, då han blev mobbad. Men i takt med att trakten började förfalla väcktes hans ömhetskänslor. Och Ådalens tunga, täta natur – som författaren Birger Norman skildrat så fint – har han alltid fortsatt att älska. Blickar man upp mot höjderna ser man hur sommarhimlen möter de mörka, taggiga konturerna av grantoppar, en syn bekant från Mats Jonssons serier.

– När jag började med boken var jag arg, och ilskan var en drivkraft för att komma igång med arbetet. Men ju längre jag kom i arbetet desto mer gick det från svart och vitt mot att bli massor av gråtoner.

Varför var du arg?

– Jag hade i så många år sett förfallet och tyckt att det var sorgligt men ryckt på axlarna åt det. Tänkt att det är tidens gång. Men så fick jag den senkomna insikten att herregud, skogsindustrin finns ju fortfarande kvar, och den gör större vinster än den någonsin har gjort. Det finns ingen naturlag som säger att vinsterna från skogen ska investeras nån annanstans medan orten här förfaller. Det blev startskottet till boken: en känsla av en grundläggande orättvisa som drabbar en plats som jag bryr mig om.

Vad lärde du dig under arbetet?

– Jag tycker fortfarande att det är orättvist att det ser ut som det gör, det är något som måste ses över och förändras. Men när jag pratade med folk i Bollstabruk insåg jag dels att de inte var särskilt arga, dels att de har det bättre än vad jag trodde. Visst, här står de här husen och förfaller, och hälften av invånarna har flyttat. Men de som är kvar har det inte så dåligt, det är inte som att folk sitter och lider. Livet fortgår bara, och det är inte så dramatiskt.

Vi promenerar förbi damfrisören och bingolottobutiken, ner till sågverket. Vattensågen kom till Bollstabruk 1853. Sju år därefter kom ångsågen. Idag ingår det moderna sågverket i SCA-koncernen och producerar en halv miljon kubikmeter timmer per år. Men automatiseringen gör att långt färre arbetar både på sågverket och i skogsbruket. Folkmängden i Bollstabruk har halverats sedan mitten på 1970-talet. Om det handlar Mats Jonsson nya bok. Bland annat. Men trots att stora delar av den nya boken är en skildring av Bollstabruks uppgång och fall är han själv huvudperson, även denna gång.

– Jag ville att boken skulle hänga ihop med mitt självbiografiska projekt, och bli en del av det. Dessutom är det så att journalistik i serieform, med några få undantag, blir jättejättetråkig. Och jag ville komma runt det, säger han.

Mats Jonssons föräldrar firar 48-årig bröllopsdag. Mamma från Arvidsjaur, pappa från Arjeplog. I ett rött trähus med vita knutar (”Jo, man kan växa upp betydligt mindre pittoreskt”) bjuder de på jordgubbstårta och svart kaffe i blåblommiga Mon Amie-muggar. På verandan med utsikt över de skogklädda backarna berättar pappa Rune om sin tid i Laisvallgruvan och resor i Norrbotten. Sen pratar de om barndomen. Mats Jonsson var tidig med att lära sig läsa och skriva, genom Bamse, och han hade ”alldeles för lätt för sig i skolan”.

– Jag kunde nog vara lite överlägsen och arrogant mot andra barn, som jag uppfattade som tröga, medger han.

Men han hittade också intressen som han delade med de andra barnen: hårdrock, serietidningar och krig. Låg- och mellanstadiet var harmoniskt. Men om vi ritar en lyckokurva över Mats Jonssons liv ser vi en tydlig dipp under högstadiet, då attityden bland killarna förändrades. Det rådande mottot var ”Slö, slapp och likgiltig”, så brydde man sig om skolan och samhället betraktades man som en sorts svartfot – en legitim måltavla för mobbning.

I gymnasiet går kurvan uppåt igen. Han fann sig bättre tillrätta, hittade likasinnade, tecknade sina serier, engagerade sig politiskt. Han cyklade Ådalsvägen in till Kramfors för möten med Kommunistisk Ungdom. I föräldrahemmets förråd hänger fortfarande den sovjetiska uniform han brukade ha på sig till vardags. Det politiska engagemanget sitter ännu i, även om kanterna blivit mjukare med tiden.

– Det finaste man kan göra som författare är att medverka till politisk förändring, säger han allvarligt.

Vad är det näst finaste?

– Det näst finaste är att ge människor en känsla av sammanhang, och tröst.

Föräldrarna dukar av och går in. Mats Jonsson lägger in en snus. Inte för att att han tjuvsnusar precis…

– …men man ska inte provocera i onödan.

Han beskriver sig själv utan omsvep som kolossalt konflikträdd, vilket också skildras i serierna där han plikttroget utför sina uppdrag i dysfunktionella föräldrakooperativ och bostadsrättsföreningar, medan han i hemlighet odlar sin misantropi.

– När jag känner att jag blir arg, eller har blivit utsatt för någon sorts oförrätt, så går jag och slipar min yxa i fem år, och sen BANG, så får de igen, i en serie.

”Nya Norrland” är emellertid allt annat än en hämnd på Norrland eller Bollstabruk. Boken är snarast en diskussion om hur ett annat öde skulle vara möjligt för de glesbygdsorter som drabbats av utflyttnings- och nedläggningsblues.

– Det är inte bara en höger- och vänster-fråga. Det är inte som att vänstern de senaste decennierna har gjort särskilt mycket för glesbygden. Jag landar i och för sig alltid i mina käpphästar att höja skatten och införa sex timmars arbetsdag, och när jag på sidan 60 skriver att i hjärtat är jag kommunist, i hjärnan är jag demokratisk socialist, så räcker det kanske för att Erik Helmerson och några andra kommer att kasta min bok i papperskorgen… men om det på tre rutor av tvåtusen framgår att jag är ”avgrundsvänster” så borde det inte göra boken omöjlig att ta till sig.

Han beskriver sin frustration över de politiska beslut som har fått oss att betrakta oss själva som konsumenter och entreprenörer istället för medborgare, som fått oss att överge folkrörelserna för att istället engagera oss i bostadsrättsföreningar vars huvudsyfte är att gynna medlemmarnas ekonomiska intressen. Samtidigt är en röd tråd i Mats Jonsson författarskap friktionen som uppstår när individen försöker infoga sig i kollektiv, från indiepopscenen i Stockholm till familjen, jobbet, föräldrakooperativet och bostadsrättsföreningen.

Är du individualist eller kollektivist?

– Motvillig individualist, måste jag säga… Okej, jag är fruktansvärt mycket individualist. Jag går knappt att ha i möblerade rum. Min samhällsvision är ganska hemsk. Så som jag personligen skulle vilja ha det är att jag betalar en jättehög skatt och sen inte behöver tänka på något annat än mig själv. Att jag köper mig fri från problemet. Jag vill ha en jättestor, jättestark stat och jättestora, jättestarka kommuner som sköter det här, som jag finansierar genom skatt och kan påverka i demokratiska val.

I boken lägger han också fram ett eget glesbygdspolitiskt förslag, om att en liten del av skogs- gruv- och elkraftsbolagens omsättning ska avsättas till projekt i närsamhället. Det skulle vara ett sätt att se till att allt det som produceras i Norrlands glesbygd i någon mån bidrar till att hålla lokalområdet levande.

För en man som beskriver sig själv som ”avgrundsvänster”, med en sovjetuniform hängande i förrådet och en DDR-flagga i det gamla pojkrummet, framstår idén som nästan självutplånande pragmatisk.

Ett mer klassiskt förslag vore att arbetarna skulle äga produktionsmedlen. Då skulle väl vinsterna stanna kvar i närsamhället?

– Det skulle de ju. Men du vet, det kan man inte säga i det här landet. En sån agenda går inte att överhuvudtaget andas om. För då är det ingen som tar en på allvar.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 27/8 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Smartskallar och jävla idioter — Mensa inifrån

De skulle rädda världen. Nu ryktas det om vilda fester, trollkampanjer och sexuella trakasserier. Sam Sundberg gick med i den slutna IQ-föreningen Mensa för att ta reda på vad Sveriges smartaste egentligen håller på med.

Sommarkvällen är ljummen. Något lindrar den min nervositet. Det är min första medlemsträff med Mensa och innan jag går in på puben Bishops Arms vid Stockholms centralstation dröjer jag en stund på trottoaren utanför och lyssnar in snacket.

– Du vet när man adopterar ett barn. Då får man gå igenom en jävla massa tester.

Den långe mannen i rödlätt skägg och rutig skjorta tar ett sista bloss på sin cigarett och blåser ut röken genom mungipan.

– Tänk om man skulle ha ett sånt test innan man fick ligga med varandra.

Han tittar uppfordrande på sin kompis, släpper fimpen till trottoaren och mosar den under en New Balance-sneaker.

– Då skulle man slippa en jävla massa korkade white trash-barn, det kan jag säga dig.

Sällan har jag fått så starka reaktioner från vänner när jag berättat om ett reportage jag skriver som den här gången. En kollega vrålar rakt ut när jag för ämnet – en förening för folk med ovanligt högt IQ – på tal.

– Ååååhhhh! Jag blir så provocerad av de där!

Andra kan inte sluta pika mig när de får veta att jag gått med i föreningen. När jag räknar fel, eller kämpar i fem minuter för att få loss en väskrem som fastnat i hjulet på min skrivbordsstol, eller fumlar till saker på något annat av de vis jag regelbundet fumlar till saker.

– Hur många Mensamedlemmar krävs det egentligen för att … ?

Tonen är lättsam, men det är intressant att observera hur människor omkring mig justerar sin bild av mig, bara en aning, när de får höra att jag gått med i Mensa.

– Du kommer att hitta dina likar där ska du se, säger min kollega.

– Det kommer att vara  härligt för dig. Äntligen får du vara med folk som inte säger ”x antal”.

Jag har själv förutfattade meningar. Som många andra föreställer jag mig att Mensa är en elitistisk klubb för inbördes beundran. Och rökarna utanför Bishops Arms tycks redan ha besannat mina farhågor, så jag tar diskret rygg på dem när de rör sig inåt bland pubborden.

Mensa är det latinska ordet för just bord. Föreningen bildades i Oxford strax efter andra världskrigets slut, av två jurister. Roland Berrill och sir Lancelot Ware möttes på ett tåg – så lyder skaparmyten – och de ville att föreningen skulle bli ett runt bord där världens smartaste kunde mötas och diskutera viktiga frågor. Målet var att deras intelligens skulle komma allmänheten till gagn genom att de assisterade världens beslutsfattare. Därutöver ville de undersöka om de särskilt begåvades åsikter skilde sig från andras.

Den ambitionen lever kvar på sina håll, men officiellt är organisationens mål idag tre:

1) Att identifiera och främja mänsklig intelligens.

2) Att uppmuntra forskning om intelligens.

3) Att skapa intellektuellt och socialt stimulerande miljöer för sina medlemmar.

Punkt ett handlar om att identifiera särskilt begåvade individer med hjälp av IQ-tester. Oftast sker det genom att människor själva söker upp testtillfällen, men i bland annat Indien åker testledare runt i fattiga byar på landsbygden och testar barn och ungdomar. Intelligensen betraktas som en naturresurs som, om man bara hittar den, kan göra världen bättre. Under punkt ett ryms också arbetet för att hjälpa särskilt begåvade barn att få en stimulerande skolgång, där de får utvecklas i sin egen takt.

Den andra punkten handlar om stipendier och priser som snarare fungerar som marknadsföring av Mensa än som ett omistligt bidrag till världens forskning.

I praktiken faller den huvudsakliga verksamheten under punkt tre. Många Mensamedlemmar (eller mensaner som de kallar sig själva) njuter av umgänge i form av Facebookgrupper, bokcirklar, spelträffar, pubkvällar och föreningssammankomster. Som den uppsluppna årsträffen i Eskilstuna i maj, då polisen larmades – men den återkommer vi till.

Cigarettmännen rör sig inåt i lokalen och sätter sig tillsammans med två glada kompisar som höjer sina ölglas till hälsning. Är det här min nya stam? Kan jag tänka mig att skrocka med de här typerna om att vi borde minimera antalet white trash-ungar? Om de i gengäld har vett att inte använda sig av det där vanskapta uttrycket ”x antal” när de egentligen menar ”ett antal”?

Det var en vårdag 2002 som jag gjorde Mensas test. Jag hade nyligen avslutat mina studier och försökte få igång en karriär som frilansjournalist. Den gick knackigt. Varje nej jag fick på en artikelidé var en litet knivhugg i min framtidstro, så i stället turnerade jag som vikarie på Göteborgs skolor och försökte få högstadieelever att bry sig om grammatik.

En sak hade jag i alla fall att klamra mig fast vid: jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra. Var alltid smartast i skolan – i mina egna ögon om än inte alltid i lärarnas. Jag fick 2.0 på högskoleprovet, kom in på vilken utbildning jag ville, och valde i slutändan mellan journalistprogrammet och att plugga till rymdingenjör i Kiruna (just det: raketforskning). Den regelbundna dosen av bekräftelse fortsatte under universitetsstudierna.

Men sen då? Motgångarna i arbetslivets begynnelse var förbryllande. Vart hade alla välvilliga lärare som berömde mig tagit vägen? Varför brydde sig folk plötsligt inte om att jag var världsbäst?

Mensatestet utlovade ännu en klunk av den där begärliga bekräftelsen. Så jag gick till provlokalen i Majorna, grubblade en stund över en lång rad abstrakta mönster, och fick kort därefter veta att jag hör till den lilla grupp som kvalificerar sig till medlemskap i föreningen. Det var allt jag behövde. Mensamedlemskap var jag inte intresserad av, bara det där pappret som intygade att det var världen det var fel på, inte mig.

Det dröjde 15 år, till maj 2017, innan nyfikenheten tog överhanden och jag ansökte om medlemskap.

Jag glider längre in i puben, förbi baren, och längst bak i lokalen ser jag en mörk pagefrisyr jag känner igen från bilder i tidningarna den senaste tiden: Monika Orski, ordförande i Mensa Sverige och för en bredare krets främst känd för ett Facebookinlägg hon skrev efter att Mensas festande på hotell i Eskilstuna rönt uppmärksamhet i pressen:

”… Jag funderade på att lägga in några haddockska invektiv, men ni som gjort så här i natt är inte värda sådana. Ni är en skam, och förtjänar inga bättre skällsord än ’jävla idioter’ …”

Mensa Sveriges styrelse sitter där vid ett bord, och fler mensaner fyller tre bord till längst in i puben. Tre män på en kvinna ungefär, i varierande åldrar och utstyrslar.

För ett ögonblick kommer nervositeten igen, jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av intelligens i ”Om sommaren”, där han skriver att den intelligente klart och tydligt ser alla sina medmänniskors intellektuella tillkortakommanden, medan de i sin tur inte förstår den intelligentes briljans, helt enkelt för att deras begränsade hjärnor inte förmår att omfatta den. Men Knausgårds Übermensch-fantasi rimmar illa med mina egna erfarenheter, att människor är stora mysterier oavsett intelligensnivå, så jag påminner mig själv om att även Mensamedlemmar ibland är jävla idioter.

Två procent av världens befolkning kvalificerar sig för medlemskap i Mensa. Ett barn på två skolklasser. I Sverige bör det med andra ord finnas ungefär 200 000 personer som skulle kvalificera sig för medlemskap om de gjorde ett IQ-test. När föreningen var ny här var den allmänna inställningen att Mensa Sverige aldrig kunde slå stort, på grund av vår egalitära kultur. Då glömde man emellertid vår starka föreningskultur. Föreningen har växt stadigt de senaste decennierna, och har i dag över 6 500 medlemmar. Den siffran gör Sverige till det land i världen som har flest Mensamedlemmar per capita.

Surret i pubens innersta är intensivt. Gemenskapskänslan går inte att ta miste på, men även en nykomling som jag bjuds in som en blivande vän på meriten att jag har något ovanligt inuti mig som gör att jag delar vissa livserfarenheter med de övriga. En av pubdeltagarna vädrar teorin om att de som söker sig till Mensa är de som är intelligenta, men känner sig lite udda – som inte passar in i samhället riktigt.

Snacket går ungefär som snack brukar gå, bara med något större mod och bredd. Här finns de bullriga männen som dominerar konversationer i ämnen de inte vet särskilt mycket om. Här finns de som tycker att Mensa är en skön gemenskap där de kan vara sig själva. Här finns de som ogillar kulturjournalister för att de är ”supervänster”, de som får något okyskt i blicken när exklusiva suröl diskuteras och de som vill starta en aktieklubb där Mensahjärnor ska försöka överlista marknaden.

Men cigarettmännen som jag tjuvlyssnade på utanför? De visar sig vara en påminnelse om att det finns gott om dryga typer som dricker öl och snackar skit helt utan relation till Mensa.

I det lilla Mensagäng jag hänger med florerar ingen elitism som kommer i närheten av rökarnas jargong. Ett mer påtagligt stråk är ensamheten. Flera beskriver hur de hittat till Mensa efter att barnen flyttat ut, efter att de separerat, efter att de tappat kontakten med gamla vänner eller för att något annat slukhål av ensamhet öppnat sig, varpå de sökt sig till föreningen i hopp om sammanhang och vänskap.

Det finns också de som ser Mensa som ett bra ställe att ragga på. En kvinna beskriver hur hon tvingats blocka 30 Mensamän på Facebook under sitt första år som medlem, och andra vittnar om liknande erfarenheter. Vid förra årets årsmöte beslöt man att utesluta en medlem på grund av upprepade ovälkomna närmanden.

– Det finns ett antal människor i den här föreningen som inte är särskilt socialt begåvade, berättar en av pubbesökarna efter några öl.

Det är inte värre än i andra föreningar, menar de flesta jag talar med. Men jag känner ändå en viss besvikelse över att intelligens inte är ett vaccin mot mansgriseri.

– Å andra sidan, här finns också så många människor som inte bara har en hög IQ utan är vältaliga, empatiska och öppna för olika idéer och synsätt. Det finns en sorts mental… spänst. Man kan hamna i diskussioner här om allt från kvantfysik till politik. Diskussioner man inte har någon annanstans, säger en av mina bordskamrater.

Kvantfysik får jag inte tillfälle att prata den här kvällen. Men visst känner jag den. Öppenheten. Spänsten. Vi pratar om möjliga parlamentariska scenarier efter valet 2018. Public services uppdrag. Schopenhauer. Intelligensbegreppet. Aktieanalys. Mensas roll. Utilitarism.

Sen säger en kille ”x antal” och då går jag hem.

Några dagar senare, på ett kafé ett stenkast från Bishops Arms, träffar jag Mensa Sveriges ordförande, Monika Orski. Hon är korrekt klädd i mörk kostym, med forskande blick och halvleendet hos någon som ”aldrig tvivlat på att min hjärna fungerar ganska bra”. Det har nu gått några veckor sedan hon kallade några av sina medmensaner för idioter.

Årsmötet i Eskilstuna i maj var ovanligt. Inte minst för att det genererade rubriker. Dock var de inte av den sort Monika Orski helst hade önskat sig:

”Mensa-möte slutade i fylleslag – polis tillkallades” (Aftonbladet)

”Efter urspårad fyllefest: Mensas ordförande kallar medlemmar idioter” (Dagens Nyheter)

Vad som i själva verket hände var, enligt samstämmiga källor, att kvällen var olidligt varm och luftkonditioneringen på hotellet där 400 mensaner haft årsmöte var undermålig. Några flyttade därför ut på taket, andra satt i korridoren och pratade. Någon, som för övrigt var nykter, förirrade sig in i ett konferensrum där ett trumset stod, och spelade lite. Anledningen till att polisen kom till platsen var att en vilsen mensan öppnade en larmad dörr. Automatlarmet gick till Securitas, som var upptagna med stadens Pridefirande och därför skickades larmet vidare till polisen.

– På det hela taget var det ju ingen stor nyhet, men enligt principen all reklam är bra reklam så verkar det, så här i efterhand, ha varit bra för oss som förening. För mig som ordförande var det förstås jobbigt just då, men det kan vem som helst räkna ut, säger Monika Orski.

Hon har varit medlem sedan tidigt 90-tal, engagerad på olika nivåer. Hon har sett föreningen gå från embryo till en relativt stor Mensaförening, som gör avtryck även internationellt. Men hon är osäker på vad framgångsreceptet är.

– Folk frågar mig hur vi kommit upp i så bra per capita-siffror i Sverige. Och mitt ärliga svar är: Vi har ingen aning om vad vi gör rätt. Vi bara försöker låta bli att sluta göra det.

”Nytta, nöje, nytta” är orden hon använder för att summera Mensas kärna.

– Nyttan i att man får ett fantastiskt nätverk. Nöjet i de sociala träffarna, och framförallt då det intellektuella nöjet. I Mensa träffar jag människor som jag inte skulle träffa på något annat sätt, som är extremt olika mig i ålder, yrkesval, bostadsort och så vidare. Och så har vi något gemensamt som gör att vi pratar med varandra, och ofta blir det fantastiskt intressanta samtal. Sedan har vi samhällsnyttan också, i Sverige syns den tydligast i form av GCP, vårt program för begåvade barn, men också i Mensapriset där vi försöker lyfta fram positiva insatser.

Gifted Children Program är Mensa Sveriges stolthet, en utåtriktad verksamhet som man faktiskt har lyckats ena sina medlemmar bakom. I grunden rör det sig om informationsverksamhet, som att utbilda skolpersonal i vad särbegåvning är, hur man känner igen särskilt begåvade barn och hur man ger dem den stimulans de behöver. För det som kanske främst förenar svenska Mensamedlemmar är känslan av att som barn ha blivit svikna av skolan och av vuxna som inte förstod deras sätt att tänka.

Elin Hagman är medlem i Mensa sedan tre år. När vi ses över en kaffe berättar hon att hon är knappa 30, och gravt bakfull efter gårdagskvällens utekväll.

– När jag var fyra, fem år snodde jag mina syskons läxor och gjorde dem i smyg. Och fick jättemycket skäll. Jag lärde min fyra år äldre storebror vokalerna. Jag gillade att plugga när jag var liten. Och det gick ganska så bra. Men med åren började jag känna mig trög istället, säger hon.

Hon låg till exempel flera år före i matten under högstadiet, men fick ändå låga betyg för att hon inte gjorde som de andra. Så småningom slutade hon gå till skolan och gjorde bara precis så mycket som krävdes för att få de betyg hon behövde – något hon fick ångra när hon kom till universitetet och insåg att hon helt hade missat att lära sig studiedisciplin.

Det är nu fyra år sedan en vän peppade henne att göra Mensas intagningsprov, och det steget förändrade hennes liv. I dag har Elin Hagman bara en handfull av sina gamla vänner kvar, resten av hennes umgängeskrets är mensaner eller – som hon med en kärleksfull blinkning till årsmötesskandalen kallar dem – ”jävla idioter”.

– När jag gick med hörde jag många som sa att ”åh, det är som att ha kommit hem” och ”alla förstår en”. Jag tänkte ojoj, det här känns lite sekt-aktigt. Men nu förstår jag verkligen. Det känns som att jag har kommit hem. Jag kan snacka med folk och de hänger med och ingen tycker att jag är konstig. Jag kan slappna av och behöver inte låtsas vara som alla andra. Det är jätteskönt.

Elin Hagman hör till dem som omfamnat sin höga IQ som en diagnos, ett syndrom som förklarar många av hennes utmaningar i livet. Hon tycker också att hon har lärt sig att känna igen sina likar.

– Jag kan inte säga exakt om någon är Mensamaterial, men det märks vilka som är 120 och uppåt. Jag läste någonstans att man kan förstå dem som ligger 15 IQ-poäng ifrån en själv, och ligger man då på 135, då kanske man bara förstår folk ner till 120 automatiskt. De som ligger på 100 eller 95… då blir det bara att man inte förstår varandra över huvud taget.

En viktig del av hennes engagemang äger rum i Facebookgrupper. ”Mensaner i Sverige” är en inofficiell tummelplats för föreningsmedlemmar, liksom den mer gränslösa, omodererade ”Firehouse”.

”Mensaner i Sverige” har ungefär 2 300 medlemmar, en dryg tredjedel av de svenska Mensamedlemmarna. Tonen är ganska väluppfostrad och medlemmar delar länkar till artiklar om särbegåvning och artificiell intelligens, dryftar tankenötter och publicerar omröstningar om olika frågor.

Omröstningarna är på sätt och vis ett förverkligande av Mensagrundarnas ambition att undersöka hur högintelligenta människors åsikter skiljer sig från mängdens. Givetvis med brasklappen att medlemmarna i Mensa Sverige utgör ett smalt segment av landets högintelligenta, och att de som är aktiva i ”Mensaner i Sverige” i sin tur utgör en liten del av Mensamedlemmarna.

En dag postar en medlem frågan om rösträtt i allmänna val borde kräva godkänt resultat på ett kunskapstest. Svaret är – inte helt oväntat – ett rungande ja. En annan medlem postar en fråga om vilket parti man skulle rösta på om det var val idag, och får ett svar som kraftigt avviker från aktuella opinionsmätningar: Centerpartiet och Vänsterpartiet får klart flest röster, därefter kommer Moderaterna, följda av Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Socialdemokraterna skulle knappt skulle kravla sig över fyraprocentspärren.

En medlem som är missnöjd med utfallet skapar snabbt en ny omröstning på en extern sajt, där vem som helst kan rösta anonymt, med resultatet att Sverigedemokraterna blir största parti. När en mensan postar det resultatet offentligt på sin vägg, med det förmodade uppsåtet att påskina att högintelligenta hejar på Sverigedemokraterna, uppstår panik. Vad ska pressen säga? (Svar: ingenting alls.)

Elin Hagmans favoritgrupp är ”Firehouse” där det mesta är tillåtet. Gruppen myllrar av memes, fräckisar, konversationslekar och allmänt trams. Ibland krockar kulturerna i de båda grupperna, som när en Mensamedlem startar en Facebooktråd där deltagarna får en enkel uppgift: En medlem börjar med att skriva A i en kommentar, nästa ska skriva B och så vidare, tills de skrivit hela alfabetet. Om någon postar något annat än den följande bokstaven så börjar man om. Enkelt? Inte för mensaner. De hinner bara några få bokstäver innan någon av de mer anarkistiskt lagda i gruppen bryter in med bilder på enhörningar och seriefigurer.

– Det är ett känt fenomen att den här föreningen är svår att organisera. Man brukar säga att ”leading mensans is like herding cats”, säger Björn Liljeqvist med ett leende.

Han sitter med laptopen uppfälld framför sig vid ett bord på Dunkin’ Donuts, som för dagen fungerar som hans kontor. Björn Liljeqvist driver konsultföretaget Braingain och föreläser om ämnen som effektivitet, problemlösning och studieteknik. Han talar i långa utläggningar, till synes oupphörligt förtjust över att motionera en hjärna som ”hela tiden identifierar mönster, abstraherar, klassificerar”.

Han har dessutom en hel del erfarenhet av att leda mensaner. I fyra år var han ordförande för Mensa Sverige, och de senaste åren har han engagerat sig internationellt. I sitt ideella uppdrag har han stöttat nya nationella föreningar i länder som Kina, Ryssland och Portugal. Och i våras ställde han upp som kandidat till posten som ordförande för internationella Mensa.

Björn Liljeqvist hade erfarenheten, han hade kampanjen, han hade nomineringar från 27 länder, fler än motkandidaterna hade tillsammans.

– Vi var tre kandidater till ordförandeposten, och alla visste att jag var den starkaste. Jag var Hillary.

Men strax före omröstningen aktualiserades en känslig fråga: tonen i den stora internationella Mensagruppen på Facebook, med drygt 8 000 medlemmar. Nya medlemmar som kom med oskyldiga inspel kunde där råka ut för grova gliringar och påhopp.

– Nivån där är inte värdig oss. Föreningens styrka har varit dess pluralism. Men släpper du fältet helt fritt så kommer skitstövlarna att ta över och styra på sina villkor. En förutsättning för pluralism är att man faktiskt respekterar varandra. Och det har jag märkt att…den åsikten delar inte alla, säger Björn Liljeqvist.

Att vara intelligent och att vara klok är inte samma sak, även om det finns statistisk korrelation mellan de två egenskaperna. Och det tar inte lång stund på en medlemsträff eller i Facebookgrupperna innan man blir varse att det finns människor som, hur hög IQ de än må ha, inte är riktigt kloka.

– I USA…det är en betydande del av medlemmarna där som gillar Donald Trump. De är lika intelligenta som alla andra. Det finns rasister i föreningen, precis som i övriga samhället. Hög IQ medför inte ett visst åsiktspaket, konstaterar Björn Liljeqvist.

Tillsammans med några andra mensaner drev han linjen att den internationella Facebookgrupen borde modereras.

Resultatet blev att de värsta elementen i Facebookgruppen mobiliserade mot Björn Liljeqvist. Så fort han yttrade sig i en tråd hoppade IQ-trollen in och gormade.

– Det fick mig för första gången att känna: Vad är det här för förening jag är med i? Kan jag med mitt samvete i behåll jobba för den här föreningen om det här är nivån som gäller?

I slutändan förlorade han omröstningen, med en halv procents marginal. Den internationella Facebookgruppen har han nu gett upp om, men inte sitt intresse för intelligensens mekanismer. Att prata med Björn Liljeqvist är att översköljas av funderingar om intelligensens grymma lotteri. Det är nämligen så orättvist ordnat att intelligens korrelerar med många aspekter av det goda livet. Oddsen är goda för att den som gör bra ifrån sig på ett IQ-test även är duktig på andra, till synes orelaterade saker, samt har god hälsa och framgångar både socialt och professionellt. I sitt arbete behandlar Björn Liljeqvist intelligens som en komponent av tre i framgångsrikt lärande, tillsammans med studieteknik och attityd, så kallad grit.

För ett antal år sedan diskuterade han just grit med en vän som var lärare, och samtalet gjorde intryck på honom. Själv var han nöjd med att han lärt sig att man inte ska berömma barn för att de är smarta eller duktiga, utan för att de har ansträngt sig. ”Bra jobbat”, snarare än ”Vad duktig du är”.

– Min vän sa att ja, du har en poäng, men tänk så här: Ett barn ritar en fin blomma. Det barnet vill inte höra ”Åh vad duktig du är” och det vill egentligen inte heller höra ”Åh vad du har kämpat bra, rita en blomma till!” Vad barnet vill är att man pratar om blomman. Och det minns jag själv. Jag var intresserad av avancerad fysik redan när jag var ganska liten. Jag ville inte höra att jag var smart eller läste mycket, jag ville prata om kosmos eller om atomer.

De där intelligenta barnen brinner Björn Liljeqvist särskilt för, och att deras begåvning ska upptäckas och tas tillvara. När jag invänder att Mensa lika väl kunde fokusera på de mindre begåvade, som har det nog så tufft i skolan, så är han snabb till replik. Båda behövs.

– Men om man tittar på just oss, så finns det ett segment som vi faktiskt förstår lite bättre. För att vi själva var dem.

Hans argument för de insatserna är inte samhällsnyttan i första hand, utan individerna i sig.

– Vill man prata samhällsnytta, så för all del. De som kommer att uppfinna nya energikällor och nya former för demokrati och allt möjligt – du kommer att hitta dem bland de översta fem procenten, i länder där de översta fem procenten får det stöd som de behöver. En riktigt begåvad människa, med rätt stöd, blir inte bara fem eller tio procent mer högpresterande. Vi snackar om flera hundra eller tusen procent. Så vill man göra en krass ekonomistisk analys, kör hårt, gör den. Jag tycker att det räcker med den mänskliga analysen. De här barnen har rätt att få må bra.

Det har gått 71 år sedan Mensa grundades, med ambitionen att rädda världen. Fortfarande är det i första hand en klubb för… ja om inte inbördes beundran så – som Elin Hagman uttrycker det – inbördes förståelse. Att den växer sig allt större (134 000 medlemmar i över 100 länder) betyder inte nödvändigtvis att det blir lättare att åstadkomma någonting mer än just engagemanget för de översta två procenten.

Strax innan det här reportaget går i tryck hör Elin Hagman av sig. Egentligen heter hon något annat, men efter moget övervägande har hon kommit fram till att hon vill vara anonym. Hon vill framför allt inte att hennes namn ska nämnas i samband med Mensamedlemmarnas Facebookgrupper. De har, som sagt, blivit en viktig del av hennes liv. Ett hem, men ett hem där man inte får bryta familjens hederskodex. Och regeln framför alla andra är att man inte pratar om grupperna med utomstående. Gör man det blir man utslängd. Den risken vill hon inte ta.

Mensa har kanske inte lyckats rädda världen, men föreningen har onekligen förändrat liv, för de medlemmar som där hittar en gemenskap där de inte behöver känna sig som ufon. Eller för den delen som övermänniskor. Som Björn Liljeqvist noterar:

– Ibland behöver man helt enkelt någon som viskar memento mori i ens öra. Det kan Mensa också vara bra för. Det är ett sammanhang där vi inte behöver känna oss avvikande eller ens särskilt intelligenta, där vi får prata om den där blomman vi har ritat. Andra mensaner säger aldrig ”Åh vad smart du är, åh vad duktig du är, åh vad hårt du jobbar”. Du får äntligen prata om den där blomman med någon annan som ser skönheten i den.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 9/7 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Problemet med nazister

Det sägs att yttrandefriheten hotas om högerextremister inte får ställa ut på Bokmässan. Om nazister inte får agitera i Almedalen. Men stämmer det? Det här är berättelsen om hur hotmejl och mordbränder långsamt urholkar demokratin.

För en utomstående kan turerna kring tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan i Göteborg och Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen framstå som en urartad mediecirkus. Men uppståndelsen bottnar i en genuin konflikt där synen på yttrandefrihet ställs på sin spets. Och i det faktum att dagens högerextremister skickligt balanserar på gränsen mellan legitim opinionsbildning och angrepp på demokratin.

För att förstå problematiken räcker det inte med att förstå lagtexterna om yttrandefrihet. Man måste också förstå hur den kan kväsas i praktiken.

Rydsgård den 17 september 2016.

Pierre Esbjörnsson vaknar med ett ryck. En dov knall ljuder utifrån och han rusar upp ur sängen för att kika ut genom sovrumsfönstret som står på glänt i den ljumma höstnatten.

För bara en liten stund sedan somnade han lugnt med plattan i handen. Som kommunalråd i Skurup i Skåne måste han hålla efter sin mejl så att inboxen inte svämmar över. Debiteringssystemet för elnätet ska uppgraderas – en rejäl investering. En laddstation för elbilar ska uppföras på Stortorget. En handlingsplan mot våld i nära relationer ska antas.

Kommunpolitisk vardag.

Och så knorrar Sverigedemokraterna. Vid förra mötet bråkade de om planerade HVB-hem, nu vill de förbjuda tiggeri i kommunen och har kommit med en interpellation om hur kostnaden för mottagande av ensamkommande barn (det senare ordet har de satt inom citationstecken) påverkar skola och omsorg i Skurup.

Men otäckare krafter än krånglande SD-politiker rör sig i Skurup. Före sommaren klistrade nazister upp anslag utanför sossarnas partihögkvarter. De föreställde en snara hängande i en lyktstolpe, jämte meddelandet ”Reserverad för folkförrädare”. Och så Tyrrunan, en uppåtpekande svart pil inuti en snedställd grön kvadrat – en symbol som användes i Nazityskland, och som nu är tecknet för Nordiska Motståndsrörelsen, NMR.

NMR är en nazistisk kamporganisation som vill införa en nationalsocialistisk stat i de nordiska länderna. Medlet är revolution. De är registrerade som ett politiskt parti i Sverige, och i partiprogrammet hymlar de inte med intentionerna, att ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”.

När tidskriften Expo undersökte organisationen 2014 visade det sig att hälften av hundratalet granskade aktivister var dömda för våldsbrott, ungefär lika många för vapenbrott. Det var NMR-aktivister som angrep en antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013, varpå 27 dömdes för våldsamt upplopp.

Kvällen innan Pierre Esbjörnsson väcks ur sin sömn avlider en 28-årig man på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Han har slagits ihjäl av NMR-demonstranter vid en manifestation mitt i den finländska huvudstaden. På sin sajt kallar Nordiska motståndsrörelsen mordet ”en disciplinåtgärd”.

Utanför fönstret ser Pierre Esbjörnsson den dunkla trädgården fyllas av tjock rök, och när han springer ut på gården ser han genast var den kommer ifrån. Någon har kastat in en brandbomb i hans Audi som står parkerad så nära garaget att elden hotar att sprida sig vidare till huset, där barnen sover. På garageväggen har de sprejat en välbekant symbol.

Tyrrunan. Kvadraten med en pil inuti. Som pekar uppåt.

Att vara opinionsbildare i Sverige är att vara en måltavla för hat och hot. ”Politikernas trygghetsundersökning”, som Brottsförebyggande rådet genomförde 2015, visade att tre av tio svenska politiker hade utsatts för hot det föregående året. En fjärdedel av de utsatta hade till följd av det också undvikit att engagera sig i vissa frågor. Bland journalister har ungefär lika stor andel blivit utsatta, enligt en undersökning gjord av Svenska Journalistförbundet 2016. Drygt två av tio journalister undviker att rapportera om vissa ämnen på grund av risken att bli utsatt för trakasserier och 16 procent har övervägt att lämna yrket.

I vissa delgrupper är situationen ännu värre: Bland ledarskribenter har 85 procent mottagit hot. 50 procent av de Sverigedemokratiska politiker som deltog i undersökningen hade hotats under 2014. Sverigedemokrater är alltså de värst utsatta politikerna, och hoten mot dem kommer ofta från militanta vänstergrupper som Antifascistisk Aktion. En del av hoten, i alla kategorier, kommer från frifräsande knäppskallar. Men för politiker till vänster och i mitten av det politiska spektrumet, och för journalister, kommer hoten framförallt från högerextremister. Det är därför Nya Tiders medverkan på bokmässan, och Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen, väcker så starka reaktioner.

Det har gått 24 år sedan riksdagspolitikern Rossana Dinamarca (V) för första gången dödshotades för sitt politiska engagemang. Ur högerextremisternas synvinkel är hon så fel man kan bli: invandrare, vänsterpartist, frispråkig feminist. Idag har hon sitt kontor i Skandinaviska kreditaktiebolagets gamla bankpalats, ett stenkast från riksdagshuset. Det är högt i tak, tjusig stuckatur och säkerhetskontroll av flygplatstyp i entréplan.

Lokalerna är inte helt ändamålsenliga för en modern riksdagsledamot i svarta, stentvättade jeans och Dr Martens. Till exempel får man inte sätta upp något på de mjuka väggarna av väv, så istället står Rossana Dinamarcas tavlor lutade mot dem. En är ett fotografi där hon måttar en thaiboxningsspark mot kameran. En annan är en perforerad målskyttetavla som föreställer en silhuett av en människa. Rossana har satt hela magasinet mitt i prick: sex hål rakt i bröstet.

Hon har fått förlita sig på tanken att om hon kan springa tillräckligt snabbt och slå tillräckligt hårt så bestämmer hon över sin egen kropp. Också en sorts trygghet i ett samhälle som inte alltid vill en väl.

När hon blev mordhotad första gången var hon 19 år och det var 90-tal i Trollhättan.

– Moskén brändes ner, det var första gången det hände i Sverige. Strax efter det blev en man med somaliskt ursprung misshandlad av nazister och dog nästan. De två händelserna fick Sverigedemokraterna att känna att Trollhättan var en bra plats att etablera sig på, så de började komma och ha demonstrationer i stan. Jag var en av dem som mobiliserade motståndet.

Hotet kom per telefon, mitt i natten. Och hon tvekade inte att anmäla. Men det skulle dröja 20 år innan hon anmälde ett hot igen. Inte för att hoten avtog, utan för att polisen gjorde det tydligt att de inte brydde sig.

– De sa att nu är du en offentlig person, så då får du räkna med det här. Och med offentlig person menade de då att jag hade förekommit i lokalmedia några gånger. Man känner igen det där från andra typer av brott, att man lägger ansvaret på den som har blivit utsatt. Och effekten blir att man tänker okej, då kanske jag ska ligga lågt. Jag ska inte göra vissa saker, jag ska inte säga vissa saker i vissa frågor.

Har det fått den effekten för dig?

– Absolut. Den tanken kommer hela tiden.

Efter att Sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen och Rossana Dinamarca uppmärksammat detta med en t-shirt med texten ”SD = rasister” samt en dispyt med riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), ökade frekvensen på hoten. Och i samband med att SVT:s Uppdrag granskning sände ett program om näthat mot kvinnor 2013 anmälde hon återigen en rad grova sexuella hot.

När Säkerhetspolisen hörde av sig och berättade att de hittat personen som låg bakom dem blev hon närmast chockad. De brydde sig! Och lyckades rent av hitta en man som skickat sina meddelanden från en anonym kontantkortsmobil.

I förhören kom det fram att den 35-årige mannen tidigare dömts för olaga hot och hets mot folkgrupp. Han samlade dessutom på knivar och sympatiserade med Nordiska Motståndsrörelsen, som han i förhör beskrev ”som Sverigedemokraterna, men lite mer”. Rätten tolkade de sexuella hoten som ett artbrott och mannen dömdes till fängelse.

I vår har Rossana Dinamarca mött ännu en hotare i rätten: en medelålders kvinna som ingående beskrivit hur Rossana ska styckas, pålas och sprängas med granat. Till en början avrådde Säkerhetspolisen henne från att anmäla hoten eftersom de kom via sociala medier, där man lätt kan skicka överilade meddelanden. Men till slut fick hon nog och anmälde ändå. Utredningen torde ha varit enkel. Kvinnan har skickat meddelanden från sitt eget konto där hon stoltserar med namn och bild, och till och med checkar in i sitt hem. I förhör har kvinnan uttryckt sympatier med Sverigedemokraterna.

– Jag är 43 år nu, och de hot jag fick mot mig i 20-årsåldern fick inte mig att sluta engagera mig. Men det finns de som är 20 idag och får hot emot sig, och tänker att nej nu lägger jag av. Jag slutar… Det är det som är det allvarliga. När människor blir rädda och inte vågar säga vad de tycker och tänker, då har vi ett jäkligt stort demokratiproblem, säger Rossana Dinamarca.

Hon är skarpt kritisk till att högerextrema Nya Tider ska få ställa ut på Bokmässan i Göteborg i år igen. Tonfallet går upp och ger eftertryck åt ord som ”undfallenhet” och ”naivitet”.

– Jag står nästan varje år i Riksdagens monter där. Och förra året när jag kom dit stod Nya Tider i en monter snett framför oss. Det blir ett obehag, man känner sig inte trygg. Man vet ju inte vilka personerna är som kommer dit för att vara med dem. Så när jag var klar med det jag skulle göra så gick jag därifrån.

Hur skapar man ett samhälle där folk kan uttrycka sina åsikter utan att utsättas för hot?

– Ja du. Vad jag sett efter de här två rättegångarna, jag som fått höra att det aldrig går att lösa den här typen av brott, är att det går uppenbarligen. Lagstödet finns. Och uppenbarligen går det att utreda den här typen av brott. Det handlar om viljan att göra det, och i vissa fall kompetens.

Hon tänker efter.

– Sen handlar det om normaliseringen. Hur media framställer extremisterna. Hur politiska partier anpassar sig. Hur man bjuder in dem till olika sammanhang. Man måste våga sätta ner foten och säga att ni är inte välkomna. Undfallenheten, den är jag verkligt rädd för.

Bidrar bokmässans hållning till normaliseringen?

– Självklart. Självklart gör den det. Och nu ska alltså Nordiska Motståndsrörelsen vara i Almedalen. En militant nazistisk organisation! Kan vi inte bjuda in al-Qaida när vi ändå håller på?

Maria Källsson låter trött. Trött och sorgsen. Hon är vd för Göteborgs bokmässa, och sedan de fattade beslutet att låta den högerextrema tidningen Nya Tider delta även i år har debatten rasat. På ett sätt som Källsson upplever som onyanserat.

Redan förra året blev det diskussion om Nya Tiders medverkan på mässan. Mässan vacklade fram och tillbaka i sin hållning och flera författare och journalister deklarerade sin avsikt att bojkotta mässan om Nya Tider fick återkomma 2017.

Maria Källsson och hennes kollegor bestämde sig för att ta fram en tydlig gränsdragningsprincip för vem som kan vara med på en bokmässa och inte.

– Vi kan inte stänga ute någon på grund av en åsikt vi inte delar. Hos oss finns utställare som representerar många olika strömningar och åsikter, säger hon på telefon från ett tåg någonstans i Sverige.

Vilka är då Nya Tiders åsikter? Själva utger de sig för att vara en nationalistisk publikation som granskar ”makteliten” och rapporterar ”oförvanskade nyheter utan politiskt korrekta skygglappar” ur ”folkets perspektiv”. I praktiken innebär det att de driver en antimuslimsk, invandringsfientlig, ibland antisemitisk agenda, utblandad med mer allmänna nyheter, samtidigt som de oförtröttligt misstänkliggör de partier och medier som inte delar deras verklighetsbild. För detta uppbär de i år 3,4 miljoner kronor i presstöd från svenska skattebetalare.

Chefredaktören Vávra Suk var med och grundade partiet Nationaldemokraterna (2001–2014), en utbrytarfalang ur Sverigedemokraterna som förespråkade etnopluralism, tanken att alla folkgrupper ska bevara sin etniska särart utan att blandas med andra – en positionsförflyttning från den gamla rasistiska idén att vissa folkgrupper är överordnade andra. Partiet ville göra Sverige till en etniskt homogen nation, fri från bland annat invandring, homosexualitet och utländskt ägande.

Under Suks tid i partiet förekom samarbete och idéutbyte med nazistiska grupper i Sverige och utomlands, och partiet demonstrerade öppet tillsammans med nazistiska Svenska Motståndsrörelsen (numera Nordiska Motståndsrörelsen). Till Vávra Suks historia hör också att han 2009 misshandlades av AFA-medlemmar efter att ha delat ut Nationaldemokraternas tidning på Sergels torg; det politiska våldet kommer inte bara från höger.

Nya Tiders vice chefredaktör, Sanna Hill, skrev också tidigare för dåvarande Svenska Motståndsrörelsens sajt, och den som läser Nya Tider idag upptäcker snart att Nordiska Motståndsrörelsen behandlas som en oproblematisk politisk gruppering.

Maria Källsson är inte omedveten om kopplingarna. För att kunna fatta sitt beslut granskade Bokmässan därför Nya Tiders innehåll. Och efter en grundlig genomgång vägde de allt de fann anstötligt i tidningen mot sin ambition att låta allsköns olika åsikter – även sådana som de själva avskyr – komma till tals på mässan. Resultatet blev ett impopulärt beslut: Nya Tider skulle återigen få ställa ut på mässan.

En viktig faktor i överläggningarna var att Bok och Bibliotek enats med en rad internationella bokmässor om en gemensam värdegrund vars tyngdpunkt ligger på yttrandefrihet, mångfald och fri åsiktsbildning.

– Vi är överens om att öppenheten och det fria torget skall värnas, och att lagen utgör den yttersta gränsen. För att bokmässan i Istanbul ska våga tillåta politiska dissidenter att medverka där, så är det viktigt att de kan peka på principer som följs av bokmässor över hela världen. Så även om det låter invecklat är det samma princip som gör att bokmässan i Turkiet bjuder in regeringskritiska röster som gör att vi tillåter Nya Tider att delta, förklarar Maria Källsson.

De som hjälpte Bok och Bibliotek att nagelfara Nya Tider inför årets beslut var stiftelsen Expo. De sitter bara ett par hundra meter från Rossana Dinamarcas kontor i Gamla stan, och deras främsta uppgift är att granska ”den organiserade intoleransen” i Sverige. På en hylla i kontoret står en regnbågsflagga och ovanför ett enkelt vitt konferensbord hänger en discokula. På väggen sitter en förstoring av fotografen David Lagerlöfs bild där vänsteraktivisten Tess Asplund höjer en knuten näve i konfrontation med demonstranter från Nordiska Motståndsrörelsen.

Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, är klädd i svart skjorta och hornbågade glasögon. Han bjuder på förfärligt automatkaffe och berättar om den högerextrema miljö som spänner från Sverigedemokraterna, via publikationer som Avpixlat och Nya Tider, bort till de militanta nazisterna.

– På sätt och vis är det mycket som skiljer mellan olika grupper. För nazisterna är rasen grunden till allt, medan kulturnationalister hävdar att svenskhet handlar om kultur och identifikation. Nyfascisterna tar sin grund i att den franska revolutionen var av ondo, och luckrade upp traditionerna… Men för gräsrötterna är de där distinktionerna väldigt otydliga. Det är ju sällan de här typerna presenterar sig med finstilta förklaringar, och de förenas allihop i föreställningen om att Sverige är på väg mot avgrunden. Lösningen på det är ett mer homogent samhälle, och man har i slutändan samma fiender: PK-etablissemanget, socialister, liberaler, feminister, journalister och politiker. I den högerextrema berättelsen vill de krafterna förgöra nationen, bland annat genom att släppa in invandrare.

Nya Tider, förklarar han, vill nå ut till alla de högerradikala, SD-anhängarna och dessutom ytterligare en grupp: konspirationisterna – de som är övertygade om att terrorattacker är ”false flag”-aktioner, att läkemedelsbolagen vill oss ont, att medierna styrs av judar, och så vidare.

Förra året gjorde Expo ingen stor sak av Nya Tiders medverkan vid Bokmässan. Men de noterade att tidningens närvaro förde med sig en del ljusskygga element.

– Vår monter på Bokmässan har alltid varit en magnet för politiska tokstollar som vill debattera om judiska sammansvärjningar eller de ”verkliga orsakerna” bakom Estonias förlisning. Men samtidigt… Det var annorlunda förra året. Det var mer sånt. Och det var… jag ska inte säga att det var obehagligt, men det var mer mentalt påfrestande. Och det hade att göra med Nya Tiders medverkan.

Expo gav inget konkret råd till Bokmässan om hur de skulle göra med Nya Tider i år, utan presenterade ett beslutsunderlag baserat på en granskning av tidningen. Vilket ledde till att Nya Tider fick klartecken som utställare. Men snart tillstötte komplikationer.

I mars dök en film upp, där Nya Tiders Sanna Hill medverkade vid NMR-sympatisören Bechir Rabanis hembesök hos två Expressen-medarbetare. Besöken, som stannade vid att duon ringde på dörrarna utan att någon öppnade, var vedergällning för att en Expressen-reporter hade besökt och hängt ut en av personerna bakom det högerextrema projektet Granskning Sverige, som även det gick ut på att trakassera journalister.

I filmen förklarar Bechir Rabani att syftet med hembesök är att skrämma journalister:

”Tänk bara ett besök, vilken panik de får. Tänk om tio, tjugo pers besöker dom dagligen, sju dagar i veckan. Jag lovar jag, dom kommer att tänka om när de ska hänga ut folk. De tror att de är orörbara – att dom inte går att komma åt. Bara gå dit!”

Filmen följdes av en utvidgad författarbojkott mot Bokmässan. Över 200 författare bojkottar nu mässan, däribland många av våra mest namnkunniga som Sara Stridsberg, Johannes Anyuru och Peter Englund.

– Det gör mig väldigt ledsen, säger Maria Källsson.

– Jag tycker att man måste ha lite distans. Det blir så mycket känslor i den här frågan, men i en demokrati måste man vara lite klarsynt. Jag förstår att man vill skriva på mot nazism, det vill jag också göra. Jag fördömer också filmen, men vi måste hålla huvudet lite kallt och resonera nyktert.

Bokmässans bedömning är att filmens innehåll inte utgör något brott, trots att den är stötande, och att det skulle vara kontraproduktivt att göra Nya Tider till martyrer genom att bryta avtalet. Men filmen fick likväl även Daniel Poohl och Expo att bestämma sig för att skippa Bokmässan i år.

– Den går ut på att skrämma journalister. Jag blev förbannad helt enkelt. En bokmässa som inte klarar av att dra en tydlig linje mot det här – det tyder på en blindhet inför vad de här grupperna håller på med, säger Daniel Poohl.

Hot har alltid varit ett viktigt verktyg för odemokratiska krafter som vill förändra samhället. Hoten som äter sig in i medvetandet på Rossana Dinamarca, Pierre Esbjörnsson och en lång, lång rad av svenska journalister och politiker. Det verkligt fina med hot är att de ofta inte ens behöver vara uttalade för att nå önskad effekt.

– Att hota någon är det lättaste som finns, säger Daniel Poohl och anlägger en bister min.

– Jag hoppas att du skriver en bra artikel nu. Och var försiktig. Det vore ju tråkigt om det skulle ske en olycka i tunnelbanan när du åker hem från jobbet. Det vore väldigt tråkigt för dina barn… Mer än så behöver man inte säga. Har jag sagt något som är straffbart? Har jag sagt något som påverkar dig på något sätt?

Daniel Poohl är också kritisk till Säkerhetspolisens hållning att svenska högerextremister inte utgör ett hot mot rikets säkerhet, utan bara mot enskilda individer. (Säpo har tackat nej till medverkan i den här artikeln.)

– Jag kan tycka att den hållningen är för snäv i förhållande till de här gruppernas strategier. Problemet med nazister är att de aktivt underminerar demokratin. Det gör de genom att göra folk rädda, genom att trakassera folk och genom att värva människor till tankar som går på tvärs med våra idéer om vad som är ett gott samhälle. De är ganska få, men det behövs inte särskilt många för att en stor social oro ska spridas. För när de gör något så lämnar det djupa sår i människor.

Skurups kommunfullmäktiges septembersammankomst äger rum en dryg vecka efter attentatet i Rydsgård. Pierre Esbjörnsson är på plats, och mötet inleds med att partikamraten Lena Axelsson uttalar sin avsky för mordbranden som Esbjörnsson utsatts för.

Sedan är man raskt tillbaka i mer prosaiska sakfrågor. Budgetförslag 2017. Fyllnadsval till styrelsen i Skurups Elverk…

Men för Pierre Esbjörnsson är inget som vanligt längre. Han tvingas bära personlarm. Tidvis har familjen skyddat boende.

I december orkar han inte längre, utan avgår som kommunalråd.

– Jag lämnar på grund av hot mot mig och min familj, säger han till SVT Nyheter Skåne.

Pierre Esbjörnsson berättar att attentatet tagit hårt. Det tar tid för hans barn att komma över det, och han vill finnas närvarande för att hjälpa dem.

När jag söker honom för en intervju ber han om att få återkomma efter att hans personskydd utvärderat vad exponeringen kan betyda för hotbilden mot honom. När vi talas vid igen tackar han vänligt men bestämt nej.

– Det är av hänsyn till mina barn. Men jag har inga synpunkter på att du skriver om vad som hänt. Och vad det angreppet innebär för demokratin.

Även för Rossana Dinamarca är barnens erfarenheter av hot och trakasserier svårast att hantera. Barnen känner till delar av vad hon utsatts för. De vet att de inte ska fingra på posten. Och de känner numera även till nazismen. För en tid sedan var de tillsammans på en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, där det dök upp nazistiska motdemonstranter som vecklade ut en banderoll och började gorma. Polisen tog snabbt hand om problemet på platsen, men Rossana Dinamarca blev tvungen att berätta om nazisterna för sin dotter.

– De finns där nu, i hennes tankevärld. När hon tog med en kompis hem från skolan för ett tag sedan, en tjej som är jätteblond, så frågar hon: Mamma, kan du inte berätta om nazisterna? Nazisterna tycker väl inte illa om en sån som Milla?

Rossana Dinamarcas röst blir skrovlig, men blicken förblir orubblig.

– Hon är åtta år. Hjärtat går sönder varje gång jag får höra sånt från mina barn. Nånstans hade jag hoppats att de inte skulle behöva gå igenom det jag själv fick gå igenom som ungdom… Nu får de göra det mycket tidigare än så.

Fotnot: Den 2 juli medverkar nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen vid politikerveckan i Almedalen, vid sidan av det officiella programmet. Den 28 september öppnar högerextrema Nya Tider sin monter på Göteborgs bokmässa.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 15/5 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Trumps lag öppnar för ny nivå av propaganda

Amerikanska nätanvändares surfhistoria kan nu säljas till högstbjudande. I tisdags öppnade republikanska lagstiftare för sofistikerad manipulering av konsumenter – och väljare.

Allt som saknas är nu president Donald Trumps underskrift. Sedan kan amerikaner kyssa sina digitala privatliv adjö – och i förlängningen kanske också sin demokrati.

I tisdags röstade den amerikanska kongressen igenom lagstiftning som gör att internetleverantörer får sälja data om användarnas nätaktiviteter till annonsörer och andra aktörer. I klartext betyder det att företag som Comcast och AT&T (motsvarande Com Hem, Telia med flera här hemma) kan sälja information om vilka sajter kunderna surfat på, och till och med vad de gjort på sajterna. All trafik som passerar internetleverantörerna blir en handelsvara.

Utgången i kongressvoteringen var väntad, efter att Republikanerna röstat igenom förslaget i senaten i förra veckan. Men Demokraterna kom ändå med befogad kritik. Kongressledamot Michael Capuano frågade hur Republikanerna egentligen tänker: ”Varför skulle någon vilja ge sin privata information till ett ansiktslöst företag bara för att de ska kunna sälja den? Ge mig ett enda gott skäl till att Comcast ska känna till min mammas medicinska problem.”

Hans partikamrat Mike Doyle noterade att inga internetleverantörer öppet vågar backa förslaget. I stället gör lobbyister jobbet, menade han, genom att hävda att konsumentskydd är ”förvirrande för konsumenterna, och det enda sättet att reda ut förvirringen är att inte ha några regler överhuvudtaget”.

Republikanerna menar att det regelverk som skulle skydda nätanvändares integritet missgynnar nätleverantörerna jämfört med företag som Facebook och Netflix, som är fria att exploatera all tänkbar data om sina användare. Facebooks integritetspolicy kan förvisso också förtjäna diskussion. I någon bemärkelse väljer man fritt att använda Facebook, i en transaktion där man betalar med sina personliga uppgifter. Men i takt med att Facebook blir ett alltmer omistligt publikt forum så urholkas friheten i det valet. Än mer magstarkt är det att hävda att den som vill ha ett privatliv är fri att inte använda internet.

Man kan med fog ställa frågan om vi behöver ännu mer riktad reklam, från företag som använder våra nätvanor för att skräddarsy annonskampanjer och utnyttja våra hemliga laster och svagheter. Man kan också ställa frågan om vi inte ska få ha någon privat sfär alls på nätet, där vi kan besöka modebloggar, Flashback, porrsajter, politiskt förkastliga nyhetssajter och dylikt, utan att oroa oss för hur vårt beteende tolkas av nyfikna ögon.

Men den viktigaste frågan är varför republikanerna nu väljer att montera ned skyddet för nätanvändares privatliv. Visst lär lobbyisterna ha gjort sitt jobb – kundernas surfvanor är en potentiell guldgruva i ett tidevarv där information är vår viktigaste råvara – men vi måste också rikta blickarna mot Trumpadministrationen. Kandidat Donald Trumps valkampanj samarbetade med företaget Cambridge Analytica, vars affärsidé är att sammanställa psykografiska profiler för potentiella väljare, utifrån deras beteende i sociala medier. Med hjälp av de profilerna kan politiska kampanjer nå rätt personer med exakt rätt information på precis rätt sätt, för att få maximal utdelning i sina påverkanskampanjer.

För företag som Cambridge Analytica är internetleverantörernas kunddata den heliga graalen. De skryter redan om hur effektiv profileringen är, bara på grundval av några Facebook-likes. Får de tillgång till väljarnas fullständiga surfhistorik riskerar Cambridge Analyticas kapacitet att skräddarsy politiska budskap att bli ett direkt hot mot fritt tänkande och åsiktsbildning: propaganda och indoktrinering tagen till en helt ny nivå.

Inte nog med att Donald Trump anlitade Cambridge Analytica för att vinna det amerikanska presidentvalet. Hans chefsstrateg, mästermanipulatören Steve Bannon, har suttit i företagets styrelse.

Sammanträffande eller korruption? Om det kan vi i nuläget bara spekulera. Hur det än förhåller sig så förlorar vanliga amerikanska nätanvändare och medborgare när Donald Trump sätter sin kråka under den nya lagen. Vinnarna är de som vill manipulera dessa människor – att köpa en viss sorts läskedryck eller välja en viss sorts president.

 

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 29/2 2017.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Därför älskar vi undergången

Trump. Ryssland. Systemkollaps. IS. Invandring. Rasism. Klimatkris. Trots hoten blir världen alltmer trygg och välmående. Så varför känns det som att undergången rycker allt närmare?

Jimmie Åkesson bär en marinblå uddakavaj med röd näsduk nedpetad i bröstfickan. Solen skiner. Sverigedemokraternas dag i Almedalen har precis börjat och man tänker att han där framme på scenen kanske skulle vara ganska förnöjd. Det är han inte. Förnöjsamhet ingår inte i partiets politiska repertoar.

– Arbetslösheten sjunker och tillväxten ökar, säger han med tillgjort pompös röst. vankar av och an på scenen och vevar stelt med armarna.

– Sysselsättningen ökar. Exporten ökar. Allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra.

Så stannar han upp och ansiktet dras ihop i en vantrogen grimas.

– Känns det så?

Under konstpausen som följer skrockar publiken föraktfullt. Skakar sina huvuden.

– Neeej, hojtas det från olika håll.

– Det gör inte riktigt det va? Det känns inte riktigt bra. Det är nånting som liksom skaver. De flesta av oss förstår att Sverige befinner sig vid ett vägskäl. Vi befinner oss i ett historiskt skede där det destruktiva tar mer och mer plats i samhället. En tid där splittring, segregation, polarisering präglar allt mer av vår vardag. Och dessutom en tid där viktiga, vitala samhällsfunktioner, grundläggande delar av välfärden är allvarligt hotade.

Den som följt Sverigedemokraternas retoriska framfart har noterat att partiet ibland ter sig som en domedagssekt. De talar om systemkollaps. Om ett krig för svenska värderingar. Om ett land som hotas av yttre fiender. Vad meningsmotståndare, forskning, eller statistik säger spelar mindre roll. Inga oberoende bedömare menar i juli 2016, när Åkesson håller sitt tal, att Sverige i någon rimlig bemärkelse är allvarligt hotat. Men det kvittar. Det enda som spelar roll är väljarnas känslor. Särskilt känslor av att allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

För Sverigedemokraterna är invandrarna – muslimerna i synnerhet – det stora hotet. Men känslan av att slutet är nära är inte förbehållen sverigedemokrater. Andra oroar sig för smältande isberg. Eller dumheten som breder ut sig, symboliserad av Donald Trump. Invandringen. Kina. Senkapitalismen. Vladimir Putin. Rasismen. Västerländsk dekadens. Artificiell intelligens. Är det inte det ena som hotar att ta kål på oss så är det det andra.

Domedagsmentaliteten griper omkring sig, inte bara i Sverige utan även i EU och USA – och för den delen bland jihadister som söker sig till kriget i Syrien för att utkämpa det avgörande slag som de är övertygade om att profeten Muhammed utlovat. Jämfört med det kalla krigets atombombshot är känslan av nära förestående undergång idag betydligt mer pluralistisk, men minst lika påtaglig.

I en opinionsundersökning utförd i juni förra året ställde opinionsinstitutet Novus frågan ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller mest åt fel håll?”

63 procent av respondenterna svarade att landet utvecklas åt fel håll; fler än tre gånger så många som de 19 procent som svarade att landet utvecklas åt rätt håll.

Den dystra synen på framtiden förstärktes när opinionsinstitutet SKOP i början av 2016 ställde frågan ”Tycker du att Sverige utvecklas åt rätt eller fel håll?”.

64,4 procent svarade då att Sverige utvecklas åt fel håll.

När SKOP bröt ner respondenterna i 35 olika kategorier baserade på kön, ålder, yrke, utbildningsnivå och partisympatier visade det sig intressant nog att kvinnor är något mer pessimistiska till samhällsutvecklingen än män (68 procent mot 61). Sverigedemokraternas sympatisörer är mest pessimistiska med 94 procent som menar att Sverige utvecklas i fel riktning. Men det besynnerligaste av allt är att majoriteten av de tillfrågade i samtliga 35 kategorier menar att samhället utvecklas åt fel håll. Dessutom visar båda undersökningarna att framtidstron tydligt försämrats de senaste åren.

Pessimismen hade varit begriplig om gatorna blivit allt osäkrare och om vi i allmänhet hade svårt att få ihop till mat och hyra. Men så är det inte. BNP fortsätter uppåt, och även om oron för pandemisk brottslighet frodas i grannskapsgemenskaper på Facebook så ligger brottsligheten i själva verket på en stabil nivå. Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visar att nära tre fjärdedelar av befolkningen tror att brottsligheten ökar, men också att den föreställningen saknar verklighetsförankring.

I boken ”Progress. Ten reasons to look forward to the future” (2016) går liberale samhällsdebattören och författaren Johan Norberg emot den dystra strömmen, och visar på de imponerande framsteg som lett fram till den förhållandevis trygga och välmående värld vi idag lever i. I augusti summerade han delar av boken i en uppmärksammad artikel i den brittiska tidningen The Spectator med rubriken ”Why can’t we see that we’re living in a golden age?”. Där noterar han att attityden är än mer pessimistisk i England och USA: ”Fler amerikaner tror på astrologi och reinkarnation än på att världen blir bättre.”

Jag träffar Johan Norberg på ett fik i centrala Stockholm och frågar honom varför vi så ivrigt vill tro att världen håller på att braka samman.

– Det där är så himla konstigt, eftersom vi har aldrig någonsin i mänsklighetens historia levt så tryggt, så fritt och så bra som idag. Jag har funderat mycket på det där, säger han.

Över en cappuccino förklarar han att det finns en rent evolutionär förklaring. För att överleva har det genom årtusendena krävts att vi vässat våra föråmgor att identifiera hot. Amygdalan, den så kallade reptilhjärnan, hjälper oss att reagera instinktivt när vi ställs inför olika typer av faror. Den har länge tjänat oss väl. Men den är inte anpassad för en mediesituation där globala massmedier producerar tv, radio, texter och webbflöden 24 timmar om dygnet.

– Jag tror att det ligger bakom den här känslan att allting faller samman överallt. För även om mordfrekevensen har halverats de senaste 30 åren och krigen har blivit färre så är det alltid krig någonstans, och någon bestialisk seriemördare härjar någonstans i världen. Med globala medier kan den värsta mördaren och det värsta kriget toppa nyhetscykeln överallt. Det gör något med oss att vi varje morgon blir påminda om det värsta och mest chockerande som har hänt i världen under natten.

Sociala medier har enligt Norberg ställt till det ytterligare. Dels för att vi tenderar att dela dumheter och hemskheter, dels på grund av deras snabbhet.

– Det är något helt annat att få nyheterna medan de pågår, om det är en militärkupp i Turkiet till exempel. Då befinner vi oss plötsligt mitt i ett skeende där vad som helst kan hända. Vi ser dem som drabbas i den stund det sker och vi hör dem berätta. Det triggar mycket mer rädsla och fight-or-flight-instinkter hos oss, jämfört med om vi hade läst om ett misslyckat kuppförsök i tidningen två dagar senare.

Johan Norberg förnekar inte att världen står inför ett antal verkliga problem, som global uppvärmning och despotiska stater som rustar upp sina vapenarsenaler. Men han menar att det är problem av en typ som vi klarat av att möta tidigare. Den största faran idag, menar han, är vår rädsla.

Politiker har förvisso alltid varnat för att saker blir sämre om deras meningsmotståndare vinner val. Men enligt Norberg har aktörer som Trump i USA, Sverigedemokraterna här hemma och Le Pen-dynastin i Frankrike skruvat upp tonläget till en ny, apokalyptisk nivå som är direkt farlig.

– Om du tittar på Donald Trumps tal så handlar allt om att världen står i brand. Allt är livsfarligt. Men vänd er till mig så kommer jag att ta hand om er. Republikanerna har förtjänat Trump efter den domedagsretorik de kört de senaste åtta åren, i syfte att attrahera en missnöjd vit, manlig arbetarklass. Det har varit enorma överord om hur USA håller på att falla samman, i ett medvetet försök att spela på skräcken och trigga reflexen att nu kastar vi allt överbord och skyddar det lilla som vi har kvar. Det är klart att om väljarna övertygas om det så kommer de inte att acceptera de marginella förändringar som det republikanska etablissemanget vill genomföra. Utan då – hjälp! – då måste vi ha någon som är så galen att han välter allt över ända.

På tröskeln till det amerikanska presidentvalet tycks det stå klart att demokraten Hillary Clinton kommer att besegra Donald Trump, även om Clintons försprång minskat under den senaste veckan. Men det är inte tillräckligt för att ge Norberg sinnesro.

– Det största hotet är de krafter Trump har väckt till liv. Om han inte vinner kommer hans supportrar att vara ännu argare och mer besvikna i framtiden. Vart tar de vägen då? Trump har visat att man nästan kan bli president genom att katalysera intolerans och misstro mellan grupper. Nästa person som väljer samma spår kanske är en mer begåvad politiker med bättre impulskontroll, som inte tafsar på alla kvinnor i närheten. En sådan person skulle kunna vinna, och kanske dessutom vara farligare än Trump.

Rädsla är politisk hårdvaluta. Det är därför Trump, Sverigedemokraterna och även mer moderata politiker spelar på oron för att samhället förfaller om deras motståndare får regera. Rädslans primala, nedärvda kraft påverkar hur vi alla ser på världen, hur politikerna argumenterar och hur medierna rapporterar.

– När jag skrev artikeln för The Spectator så bestämde de snabbt att de ville ha den på omslaget, berättar Johan Norberg.

– Problemet var bara att ingen vill läsa positiva nyheter, så de frågade mig om jag inte kunde hitta någon vinkel som ändå på något sätt sade att utvecklingen var väldigt farlig. Då fick jag lägga till det här att vår rädsla i sig är ett hot.

Norberg är inte ensam om beklaga att vi överskattar hot och problem, och underskattar mänsklighetens verkligt betydelsefulla framsteg. I boken ”Doing good better” (2015) konstaterar den brittiske filosofen William MacAskill att många fortfarande inbillar sig att välgörenhet och biståndsprogram är verkningslösa, trots att sådana insatser under det senaste seklet fullkomligt förändrat situationen i tredje världen, inte bara genom att göra den rikare.

Det allra mest effektiva biståndsprojektet, räknat i antal räddade liv, är antagligen utrotandet av smittkoppor. Sedan sjukdomen utrotades i slutet av 70-talet har bara den enskilda insatsen räddat minst fem gånger fler liv än vi hade kunnat göra genom att stoppa alla krig, terrordåd samt folkmord, och uppnå världsfred.

Men medan vi högtidlighåller årsdagar av allehanda krigshändelser och terrorhandlingar – tja, när firade vi senast utrotningen av smittkoppor?

Problemet är, som Norberg noterar i sin artikel i The Spectator, att när vi inte förmår att se de faktiska framsteg vi gjort så tenderar vi att istället leta efter syndabockar för de problem som förblindar oss.

Författaren och bloggaren Lars Wilderäng hör till dem som slagit mynt av att kittla läsarnas undergångsnerv. I sommar och i höst har en av boksnackisarna – utanför kultursidornas förnäma sfär – varit hans nyss avslutade trilogi ”Stjärnklart”, ”Stjärnfall” och ”Stjärndamm”. Böckerna handlar om hur det svenska samhället bryter samman efter att all elektronik slutar fungera. I bloggen ”Cornucopia?” uppehåller sig Wilderäng gärna vid hotet från Ryssland (hans förra romanserie handlade om att Sverige attackerades av landet) och en stundande finanskrasch.

Jag ringer honom för att höra vad som drar honom och hans läsare till scenarion där samhället bryter samman, och får ett oväntat svar.

– Många har nog lite dåligt samvete över hur bra de har det och vill vältra sig i hur illa det kunde vara. Att läsa fiktion om hur illa det skulle kunna gå är ett sätt att uppskatta det man har.

Samtal om Wilderängs böcker mynnar ofta ut i diskussioner om prepping, det vill säga aktiva förberedelser för en akut samhällskris av något slag. Preppers förbereder sig exempelvis genom att bunkra konserver och ammunition. De investerar i guld för att ha tillgång till säkra betalmedel och riggar upp reservaggregat för att klara strömförsörjningen om elnätet fallerar. När jag frågar Lars Wilderäng om hans egen prepping konstaterar han att folk som bor på landet, som han själv, ofta är preppers i praktiken, oavsett om de ser sig som en del av subkulturen.

– Man eldar med ved, så man har ett års förbrukning för att hålla värmen. Och strömmen går ganska ofta här ute, så man får se till att ha åtgärder för strömavbrott. Jag har olika nivåer av förberedelser för olika saker. Absolut.

I Wilderängs ögon är utvecklingen i Ryssland ett reellt hot, åtminstone mot freden i Sverige och vårt välordnade samhälle.

– Det är någonting som kan ske i närtid och som kan få enorma konsekvenser. I Sverige är vi lite fredsskadade och kan inte riktigt förstå hur svåra konsekvenserna kan bli. Men samtidigt kommer inte ens ett krig att leda till ett permanent sammanbrott för Sverige. Det kommer att innebära enorma förändringar naturligtvis, men det kommer inte att innebära undergång.

Få skeenden i samhället har potential att verkligen innebära fullständig undergång. Men det är just de sakerna som filosofen Nick Bostrom ägnar sina arbetsdagar åt att fundera över. Bostrom, som är född i Helsingborg men har assimilerats i England till den grad att prickarna över ö ramlat bort, leder The Future of Humanity Institute i Oxford, och är en av världens främsta experter på så kallade existentiella risker för mänskligheten.

Bostrom intresserar sig inte för risker av typen ”väntetiden blir förfärligt lång på vårdcentralen” utan av typen ”mänskligheten upphör att existera”. Och han är övertygad om att de stora, allvarliga riskerna för mänskligheten har sitt ursprung i oss själva.

Sedan mitten av 90-talet har Nick Bostrom grunnat över potentialen och riskerna i nya teknologier som artificiell intelligens, nanoteknologi och bioteknik. När han började var det en försvinnande liten nisch inom akademin, som närmast gränsade till science fiction. Men i takt med den tekniska utvecklingen har allt fler inom filosofin och vetenskaperna börjar intressera sig för frågorna, och Bostroms status i fältet cementerades förra året när prestigefulla tidskriften The New Yorker gjorde ett stort reportage om honom.

– Som tur är så är det svårt att utplåna mänskligheten, berättar han över Skype. Bostrom pratar engelska, eftersom det är språket han är van att prata om världens undergång på.

– Under tidigare världskrig har vi helt enkelt inte haft tillräckligt kraftfull teknologi för att kunna utplåna hela mänskligheten. Idag ser det annorlunda ut, men även vid ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle det vara svårt att helt utrota allt mänskligt liv. Sannolikt skulle små rester återstå, som senare kunde föröka sig.

Växthuseffekten avfärdar Bostrom som ett ”väldigt litet hot”, inte för att han är skeptisk till fenomenet utan för att han betraktar risken för att den utplånar mänskligheten som marginell jämfört med de latenta riskerna i den fortsatta utvecklingen av ny teknologi.

– Vi står inför en kritisk tid de närmaste hundra till tvåhundra åren. Då kommer det bland annat att avgöras om vi lyckas bygga generell artificiell intelligens och dra nytta av den, om vi misslyckas helt, eller om vi bygger en artificiell intelligens som vi förlorar kontrollen över. Om allt går väl kan vi bli en art som koloniserar andra solsystem och lever vidare i miljarder år. Om inte… då kommer vi att gå under.

Hur vi ska förebygga riskerna med artificiell intelligens har han inget enkelt recept för. Men han säger tvärsäkert att rädsla och motsättningar i världen – just det som är så många politikers och mediers livsluft – är sådant som orsakar krig och förödelse, med eller utan framtida högteknologi.

– Att gå runt och oroa sig hjälper inte på något sätt. Den som vill minimera riskerna med framtida teknologier gör bäst i att leta vägar att främja fred, tillit och samarbete i världen. Det vet vi behövs för alla framtidens utmaningar.

Utmaningen är med andra ord att sluta vara så pessimistiska, skaka av oss den där rädslan som sluga retoriker vill så i oss, se vad vi faktiskt har åstadkommit så här långt, och bygga vidare på det.

Nick Bostrom, Lars Wilderäng och Johan Norberg är alla överens om att vi idag har det bättre än någonsin tidigare i historien, om man ser till mätbara parametrar som materiellt välstånd, trygghet, utbildning och teknologi. Krig skördar färre och färre offer i en fallande trend sedan andra världskriget medan mordfrekvensen har gått stadigt neråt i hundratals år. 91 procent av världens befolkning har idag tillgång till rent vatten, jämfört med 50 procent i början av 1980-talet, och färre än tio procent av världens befolkning lever idag i extrem fattigdom, för första gången i världshistorien. Genom ihärdig forskning har vi besegrat många av världens farligaste sjukdomar, och sedan 1950-talet har medellivslängden i världen ökat med 23 år.

Med andra ord: allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra.

Känns det så?

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2016.

2017-12-25 av Sam Sundberg
Sam Sundberg

Lillebror ser dig-samhället har ett högt pris

Vi har alla mörker i oss. Det är bra att påminna sig om när man står där och pekar finger.

För några veckor sedan skrev jag på Under strecket om hur Facebook gjort livet till en scen (25/9). Sedan dess har vi på nyhetsplats serverats flera bevis på hur det teknikdrivna lillebror ser dig-fenomenet breder ut sig i vårt samhälle.

En SD-politiker kritiserades nyligen för att hon mejlat en rasistisk vits till sin sambo för fem år sedan. En annan, partiets finanspolitiska talesman, har filmats på en fest när han uppsluppet berättar att han arbetat som slaktare tillsammans med tyska nazister som roat sig med att sparka på fårkadaver och vråla ”Die Juden!”. Samtidigt har en inspelning uppdagats där den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump för elva år sedan skrävlade om hur han i kraft av sin stjärnstatus har rätt att grabba tag i kvinnors underliv.

Det är inte synd om de här politikerna för att deras vidriga beteende avslöjas. Men fallen vittnar om hur övervakningssamhället griper omkring sig och förvandlar allt fler privata situationer till offentliga. Carina Herrstedt, Oscar Sjöstedt och Donald Trump uppfattade alla att de uttryckte något i ett privat sammanhang, men tack vare riksdagens mejlarkiv, en mobilkamera och en mikrofon har deras ord läckt ut, varvid de också ställts till svars för dem i offentligheten.

Det är befriande när hyckleri avslöjas. Men i förlängningen blir priset högt om vi börjar kräva att precis allt i livet ska hålla för offentlig granskning. Hur många politiker, eller människor, skulle se ut som änglar om vi granskade allt de över huvud taget yttrat de senaste tio åren, oaktat promillehalt och sammanhang, och ryckte deras mest oöverlagda, elaka, provocerande ord ur deras privata kontext?

Att vara människa är att ha fula saker i sig. Fördomar, egoism, rädslor, hat. I judendomen talar man om yetzer hara, människans onda böjelse, och samma insikt har gjorts i andra religioner, i psykologin, i världslitteraturen och i neurovetenskapen. Att vara en god människa är inte att vara magiskt fri från mörker, utan att resa sig över det och hålla hårt i förnuftet och kärleken. Även de som brinner för tolerans och medmänsklighet har stunder då det groteska, elaka eller skadeglada skiner igenom.

Om lillebror-ser-dig-samhället kräver att allt privat blir offentligt finns i slutändan bara en vinnare: de som inte har något att dölja. Men tro inte att det är genomheliga kristdemokrater eller hedersknyffliga socialdemokrater. De är också människor. De som inte har något att dölja är de som valt att torgföra sina allra lägsta instinkter, att göra rädslan, hatet och fördomarna till sin politik.

Den som klamrar sig fast vid medmänskligheten, trots det egna mörkret, kommer alltid att vara sårbar om de skamliga, fula tankarna avslöjas. Men mörkret kan aldrig skada den som gjort det till sin värdegrund.

 

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet den 2/11 2016.

2017-12-12 av Sara Mörtsell
Wikimedia Sverige

Biblioteken i Sverige – nu kan ni anmäla er till #1lib1ref 2018

2017 blev första året då de svenska biblioteken deltog i #1lib1ref (”one librarian, one reference”) och nu är anmälan öppen för att delta 2018.
Wikipedia Library 1Lib1Ref tweet

Kampanjen är världsomspännande och arrangeras nu för andra året i Sverige, från 15 januari till 3 februari 2018. Den bygger på att personal inom biblioteksväsendet ger mikrobidrag  till Wikipedia i form av källhänvisningar till trovärdiga källor där sådana saknas. Tack vare ett omfattande engagemang under 2017 mer än fördubblades antalet redigeringar genom insatsen jämfört med året innan. Läs mer om aktiviteterna på svenska bibliotek som skedde under #1lib1ref 2017.

Gemensam navigering i informationslandskapet

#1lib1ref syftar till att lyfta fram de utbyten som sker mellan bibliotek och Wikipedia utifrån överlappande intressen om medie- och informationskunnighet och ett fritt och öppet internet. Genom att delta i egna och andras aktiviteter uppmanar kampanjen till bred diskussion över hur Wikipedia kan vara en resurs för bibliotekens arbete med det övergripande medie- och informationslandskapet och olika målgrupper.

IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions) tog chansen under förra omgången av #1lib1ref att publicera The IFLA Wikipedia Opportunities Papers som ett resultat av nära samarbete med Wikimediarörelsen.

Intresserad av att vara med?

Wikipedia 15 1Lib1ref


2017-12-06 av Per-Ola Mjömark
Internetdagarna 2017

Besökarna mycket nöjda med Internetdagarna

Uppsamlingen av årets Internetdagarna håller på för fullt och utvärderingarna från besökarna är nu insamlade. På IIS kan vi glädja oss åt att feedbacken fortsätter att vara mycket bra.

Att komma upp i samma nivå som förra årets konferens, då Edward Snowden var en av keynotetalarna, verkade på förhand svårt. Men trots detta gav besökarna årets konferens ett medelbetyg på 4,24 av 5, bara 0,02 poäng under fjolårets höga resultat.

Populära talare

Årets keynotetalare höll en både hög och jämn nivå enligt besökarna – alla fick ett genomsnittligt betyg på mer än 4 av 5. Mest populär var kanadensiska Sue Gardner. Hennes föredrag om fake news och det amerikanska presidentvalet fick toppbetyg och landade på höga 4,65 i snitt.

Temaspåren under de två dagarna fick överlag fina recensioner från besökarna, där särskilt Nordic Domain Days samt spåren om näthat och fake news stack ut med höga betyg.

Praktiska arrangemang

Totalt besökte 2 317 personer Internetdagarna under de två dagarna, vilket är på samma nivå som under förra årets konferens. För första gången var en majoritet av de betalande besökarna kvinnor.

Att de många besökarna var nöjda med evenemanget märktes tydligt. 83 procent svarade att de praktiska arrangemangen inför och under konferensen var antingen bra eller mycket bra. 79 procent säger också att de skulle rekommendera andra att gå på nästa års Internetdagarna.