2019-09-13 av rasmus
Copyriot

Mallen som all musik måste in i

Till slut såg vi till att få upp vårt album The Shape of Medieval Music to Come (2003) på Spotify och liknande tjänster.

Förra gången jag lade ut ljud där var för fem år sedan, hösten 2014, i startfasen av vårt forskningsprojekt om Spotify. Vi ville helt enkelt dokumentera de regler som styr vilka ljud som får nå ut och hur ljudfiler kan förpackas tillsammans med metadata i form av text och bilder. Då som nu sköts detta av en särskild sorts mellanhänder som kallas aggregatorer. Dessa fungerar som musiktjänsternas grindvakter, men det visade sig snart att regelverket var oklart. Ljud som en aggregator accepterade som musik kunde nekas av en annan. Godtycket rådde – och fortsätter råda, som vi konstaterade i vår bok.

Fem år senare har utbudet av aggregatorer förändrats. Dessutom anas en tendens till vertikal integrering, efter att Spotify gått in som delägare i aggregatorn Distrokid. Den rekommenderas av många och även vi valde Distrokid för att få ut vår musik.

Förvånande nog har det inte hänt mycket på fem år. Fortfarande måste all musik som läggs upp tilldelas en “first genre” och en “second genre”, som får väljas från en fullkomligt bisarr lista:

  • Alternative
  • Big Band
  • Blues
  • Children’s Music
  • Christian/Gospel
  • Classical
  • Comedy
  • Country
  • Dance
  • Electronic
  • Fitness & Workout
  • Folk
  • French Pop
  • German Folk
  • German Pop
  • Hip Hop/Rap
  • Holiday
  • J-Pop
  • Jazz
  • K-Pop
  • Latin
  • Latin Urban
  • Metal
  • New Age
  • Pop
  • Punk
  • R&B/Soul
  • Reggae
  • Rock
  • Singer/Songwriter
  • Soundtrack
  • Spoken Word
  • Vocal
  • World

Jag undrar verkligen vem som har kommit fram till att just dessa 33 kategorier bildar en rimlig taxonomi för all mänsklighetens musik.

Tankarna går ofrånkomligen till Jorge Luis Borges som i en novell återger en uppdelning av världens djur som ska ha gjorts i ett kinesiskt uppslagsverk:

a) tillhörande kejsaren
b) balsamerade
c) tama
d) diande grisar
e) sirener
f) fantastiska
g) herrelösa hundar
h) innefattade i denna klassifikation
i) galna
j) oräkneliga
k) tecknade med den finaste kamelhårs pensel
l) etc.
m) som just slagit sönder vattenkaraffen
n) som på långt håll ser ut som flugor

För att återgå till genrelistan så stod det väl i vårt fall främst mellan folk och classical, även om musiken också kan tryckas in under intetsägande etiketter som world och alternative.

Men trots att folkmusik är en tillåten genrebeteckning, är systemet verkligen inte gjort för att släppa igenom sådan. Varje låt måste nämligen ha minst en angiven kompositör. Om låten skulle sakna en individuell kompositör finns det ingen ruta att kryssa i för detta. I stället får man skriva “Traditional Traditional” som kompositörsnamn. Det var åtminstone vad vi gjorde, och vi släpptes igenom till.

Först stötte vi dock på patrull eftersom vårt “skivomslag” – den kvadratiska bild som all musik måste representeras av för att distribueras i dessa tjänster – utgjordes av en detalj ur triptyken De jordiska fröjdernas paradis målad av Hieronymus Bosch (1450–1516). Precis som i fallet med traditionell folkmusik, är inte heller detta bildmaterial omfattat av någon upphovsrätt. Men aggregatorsystemen är byggda på premissen att allt omfattas av upphovsrätt, att det inte existerar några allmänningar. Vårt släpp stoppades med följande motivering:

– Stores require that artwork is 100% original and not trademarked, available online, or stock photography (even if altered).

Vad betyder ens “100% original”? Hur många välkända skivomslag bryter inte mot detta? Troligen upptäckte systemet att vårt skivomslag var en detalj ur en bild som redan finns tillgänglig på nätet. Att det skulle vara förbjudet att använda sådana bilder var inget som vi upplysts om på förhand, men nu påstods det vara en regel. Efter viss skriftlig kommunikation så accepterade ändå Distrokid vår förklaring och släppte igenom albumet.

Helt annorlunda funkar saker på Bandcamp, en musiktjänst som inte använder aggregatorer och där man som artist eller skivbolag har betydligt större kontroll över hur man vill presentera sin egen musik. (Snart kommer vi upp där med, vi ska bara enas om några återstående formuleringar i vår presentationstext.)

2019-09-12 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek – i Stockholm

[English version below].

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/ae/Wikimedia_TN_User_Group_first_meeting_2017_%2800%29DSC_4190.jpg/1280px-Wikimedia_TN_User_Group_first_meeting_2017_%2800%29DSC_4190.jpg
Med Wikidata – mot framtiden. Foto: Habib M’henni, CC-BY-SA-4.0, via Wikimedia Commons.

Wikimedia Sverige har nu under en längre tid samarbetat med Kungliga biblioteket kring länkade öppna bibliografiska data. Tillsammans har vi bland annat undersökt Wikidata – ett av Wikipedias systerprojekt – och de möjligheter det erbjuder för bibliografiska data. Vårt samarbete har skett under en sannerligen ypperlig tid, ty fler och fler aktörer i jordklotets alla hörn arbetar med liknande frågor.

Nu har några av dem haft tillfälle att träffas och diskutera på plats: världens första Wikidata & Wikibase for National Libraries meeting (Möte om Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek) ägde rum i Stockholm den 18 augusti. Evenemanget organiserades av Europeana med stöd av Wikimedia Sverige, Wikimedia Deutschland (Tyskland) och Kungliga biblioteket, som var vår värd under dagen.

Det dagslånga mötet gav utrymme för såväl presentationer av pågående projekt som diskussioner om framtiden. Deltog gjorde flera erfarna Wikimedianer som redogjorde för de senaste utvecklingarna inom projekten. Jens Ohlig och Lydia Pintscher från Wikimedia Deutschland svarade på frågor om Wikidata och Wikibase, det vill säga den mjukvara som Wikidata använder sig av och som vem som helst kan installera på sin egen dator för att bygga sin alldeles egna Wikidataliknande databas. Även om fler och fler kulturarvsinstitutioner använder sig av Wikidata så har de ofta väldigt specifika behov som inte kan uppfyllas av det, varför Wikibase kan vara ett bra alternativ. Exempelvis testar just nu Tysklands nationalbibliotek Wikibase för sina auktoritetsfiler.

Ett annat ämne som mottogs med stort intresse av deltagarna var Structured Data on Commons, det vill säga den förhållandevis nya möjligheten att beskriva filer i Wikimedias mediadatabas med maskinläsbara påståenden. Många som i dag använder Wikimedia Commons upplever att de över 50 miljoner mediefiler är med sina frodiga kategoriträd och användarskapade beskrivningar på ett flertal språk svåra att navigera. Strukturerade data erbjuder helt nya möjligheter att söka bland filerna, vilket kommer att ge inte minst kulturarvsinstitutioner makt att kunna bättre beskriva och belysa det material som de delar med sig av på Wikimedias plattformar.

En bättre strukturerad och ihopkopplad värld drömmer många om. I praktiken blir det nog svårt att genomföra, ty verkligheter utvecklar sig på organiskt och oförutsägbart manér, men Wikidata och Wikibase tar oss ett steg närmare framtiden. Det myckna intresset för länkade öppna data inom bibliotekssektorn förvånar oss knappast; att katalogisera och organisera mänsklig kunskap är ju raison d’être för såväl oss inom Wikimediarörelsen som världens alla bibliotekarier. Stort tack för ett trevligt samkväm – och läs gärna anteckningarna från mötet om du är intresserad av detaljerna.

Wikidata and Wikibase for national libraries – in Stockholm

Wikimedia Sverige has an ongoing collaboration with the National Library of Sweden around linked open bibliographic data. Together, we have examined Wikidata, one of Wikipedia’s sibling projects, in order to evaluate the possibilities for bibliographic data it offers. We have been working together during an exciting time, as more and more actors all around the world get interested in these questions.

Some of them recently got a chance to meet up and discuss together. The world’s first Wikidata & Wikibase for National Libraries meeting took place in Stockholm, Sweden, on August 18. It was organized by Europeana with support from Wikimedia Sverige, Wikimedia Deutschland and the National Library of Sweden, who was our host.

The all-day meeting allowed for both presentations of ongoing projects and discussions about the future. The several experienced Wikimedians who participated provided us with updates on the recent developments in the Wikimedia projects. Jens Ohlig and Lydia Pintscher from Wikimedia Deutschland answered many questions about Wikidata and Wikibase – the software that Wikidata uses and that anyone can install on their own computer in order to start building their own Wikidata-like database. Even though more and more cultural heritage institutions use Wikidata, they often have very specific needs and requirements that Wikidata cannot meet. An own Wikibase installation can be a solution. The National Library of Germany, for example, is testing Wikibase for its authority files.

Another topic that was met with interest was Structured Data on Commons – the relatively new possibility to describe the files in Wikimedia’s media database with machine-readable statements. Many Commons users find the over 50 million media files, with their complex category trees and user-generated multilingual descriptions hard to navigate. Structured data makes it possible to search among the files in completely new ways, which will enable for example GLAM institutions who share their material on the Wikimedia projects to describe and highlight their contributions in new ways.

Many dream of a more structured and linked world. In practice that’s not easy to achieve, as reality tends to develop in unpredictable and organic ways. Wikidata and Wikibase bring us closer to the future. The growing interest for linked open data in the library sector is hardly surprising; organizing and cataloging human knowledge is a raison d’être for both Wikimedians and librarians all over the world. Thank you for a very pleasant meeting. If you’re interested in more details, don’t miss these notes.

The post Wikidata och Wikibase för nationalbibliotek – i Stockholm appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-11 av rasmus
Copyriot

Forntidsanteckningar, 1: Revolutioner

Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

Ekonomisk historia, min egen vetenskapliga disciplin, är som ingen annan vetenskap hänförd av “revolutioner”. Det var genom Arnold Toynbee som uttrycket den industriella revolutionen populariserades, strax efter att densamme avled 1883, det vill säga mitt under den långa depressionen.

Senare skulle den första industriella revolutionen följas av en andra industriell revolution. Tredje gången gillt så var samhällsvetarna så pass alerta att den utropades strax innan den ens hade hunnit äga rum och numera har ordningsföljden kastats om, så de industriella revolutionerna utropas, i allt snabbare frekvens, i förskott. För att inte tala om oformligheter som “den digitala revolutionen”. Alla dessa ekonomisk-historiska revolutionsbegrepp får sin mening såsom upprepningar av den ursprungliga industriella revolutionen, som etablerats i allas medvetande.

Begreppet kom dock inte bara att projiceras framåt i tiden, utan även bakåt. Ända bak till stenåldern, till den tid för sisådär tiotusen år sedan där vissa mänskliga populationer började ägna sig åt jordbruk, det vill säga en domesticering av växter och djur, vilket hängde samman med en övergång från nomadism till bofasthet. På svenska brukar vi tala om en övergång från jägarstenålder (äldre stenålder) till bondestenålder. På latin en övergång från paleolitikum till neolitikum, eller om man så vill en “neolitisering”.

Jordbrukets uppkomst hängde i det långa loppet samman med framväxten av ett betydligt mer hierarkiskt samhälle, med städer och tidiga stater. Allt detta sammantaget kom förstås också att beskrivas som en “revolution” – även om omvandlingen skedde över loppet av åtskilliga tusen år. Troligen har vi vulgärmarxismen att skylla, vilket snart ska visa sig.

Den neolitiska revolutionen“, som alltså ska syfta på övergången från en jägar/samlar-tillvaro till ett bofast liv baserat på jordbruk med domesticering av växter och djur. Även om djurens domesticering också möjliggör en tredje form av icke-bofast livsstil, nämligen nomadisk boskapsskötsel (pastoralism).

(Tyvärr har svenskan ingen motsvarighet till engelskans foraging och franskans fourrageage – ord besläktade med germanska ord som foder och föda. Dessvärrre verkar vi tvungna att slänga oss med det bökiga snedstrecksordet jägare/samlare.)

På 1880-talet etablerades alltså begreppet “den industriella revolutionen”. Ett halvsekel senare, år 1935 (alltså under nästa stora ekonomiska depression), grundades The Prehistoric Society av den framstående arkeologen V. Gordon Childe. Vid samfundets första möte höll ett anförande där han med uttrycklig hänvisning till den industriella revolutionen etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”:

What then is to become of the hallowed terms Palaeolithic, Neolithic, Bronze Age, Iron Age ? Can they survive as designations of true periods of time which could be expressed in terms of solar years in our calendar ? Obviously not. But I should like to believe that they may be given a profound significance as indicating vital stages in human progress. I would suggest that the classification Old Stone Age, New Stone Age, Bronze Age and Iron Age draws attention to real revolutions that affected all departments of human life.
/…/
The first revolutionary advance was made when some group or groups began to cultivate plants and /or to breed food animals. /…/That revolution in human life may be termed the neolithic revolution. Neolithic will mean ‘ food-producing ‘ and will point a contrast with the food-gathering economy of the Old Stone Age.

V. Gordon Childe, som alltså år 1935 etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”, var inte bara framstående arkeolog, utan även övertygad marxist. I sitt hemland Australien hade han kring 1920 varit medlem i anarkosyndikalistiska IWW men på 1930-talet blev han en vän av det stalinistiska Sovjetunionen. Även om han besökte Sovjet flera gånger, hade han troligen inte överlevt många år som sovjetmedborgare. Arkeologer och historiker hörde till de yrkesgrupper som hade allra svårast att överleva Stalins terror. V. Gordon Childe var aldrig någon partilakej och han vände sig mot Sovjets pakt med Hitler. Han verkar ha varit så lurig att vissa av hans mer konservativa arkeologkolleger trodde att han marxism mest var ett skämt. Han kom senare att grunda tidskriften Past & Present tillsammans med bl.a. historikerna E. P. Thompson, Christopher Hill och Eric Hobsbawm.

Men från den moskvastyrda vulgärmarxismen hämtade han ändå en förståelse av mänsklighetens historia som en sekvens av “revolutioner”. Må vara att vissa av dem rent empiriskt råkade sträcka sig över flera tusen år, som i fallet med “den neolitiska revolutionen”.

The book that best represents the originality of his contribution in this phase is Man Makes Himself, the fruit of his researches on the Near East. Written during the depressed years of the 1930s, it was also an assertion of a deeper trend, underlying the surface events and partisan interpretations of history, /…/ and just as the Industrial Revolution marked a crucial turning-point, so prehistory too was punctuated by periods of sharply accelerated growth. Childe thus visualized the transitions from hunting to farming, and from farming to urban life, as two comparable “revolutions”, which he termed the Neolithic and the Urban Revolutions – separating savagery from barbarism and barbarism from civilization. /…/
Despite his use of the term “revolution”, it is clear that he did not see it in Marxian terms, as the resolution of a contradiction: it is a consensualist model in which all parties initially benefited.

Citatet kommer från ett tal som hölls till minne av V. Gordon Childe vid en sammankomst anordnad av Past & Present, 1987. Talare var arkeologen Andrew Sherratt som bara några år tidigare hade förkunnat ännu en revolution i människans historia, “sekundärproduktsrevolutionen“. För övrigt skedde detta ganska precis ett halvsekel efter att “den neolitiska revolutionen” hade myntats av V. Gordon Childe.

“Sekundärproduktrevolutionen” syftar på att människor började använda de domesticerade djuren på ett nytt och mer mångfaldig sätt. I stället för att bara äta deras kött, började de även att använda deras ull, mjölk och rörelseenergi. Människorna fick yllekläder, ost och något att spänna för plogen. Problemet med Sharrats tes är bara, som många arkeologer numera har påpekat, att dessa tre resurser inte alls började tas tillvara parallellt, utan vid helt olika tidpunkter.

För tillfället undervisar jag på grundkursen i ekonomisk historia vid Stockholm universitet. Kurslitteraturen från 2007 talar både om “den neolitiska revolutionen” och om “sekundärproduktrevolutionen”. Detta ligger helt i linje med den besatthet för “revolutioner” som präglar vår disciplin. Men inte alls i linje med aktuell forntidsforskning. Arkeologer och antropologer har i allmänhet övergivit revolutionsretoriken när det gäller att beskriva förlopp som sträcker sig över hundratals eller tusentals år. Neolithic Revolution har blivit Neolithic Transition – och studierna av nya arkeologiska fynd som allt tydligare visar på hur mycket sämre livet i allmänhet blev för de bofasta jordbrukarna. De tvingades arbeta mer än vad människor tidigare hade gjort, de åt en mer ensidig föda och utsatte sig för ständiga vågor av sjukdomssmitta.

Hur det trots allt kom sig att människor grundade bofasta jordbrukssamhällen är en fråga som jag tänkte återkomma till i den här lilla serien av läsanteckningar. En annan fråga gäller de boskapshållande nomadernas förhållande till den bofasta befolkningen. I förlängningen frågan om staten, men även frågan om festen – vilket kommer att visa sig i kommande inlägg.

Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete.

Här lutar sig Debord troligen på Hegel – vet förresten någon ur vilken av Hegels skrifter han citerar? Tyvärr blir det historiskt felaktigt. Efter jägar/samlar-tillvaron kommer först det bofasta jordbruket med domesticering av vissa djur, därefter framväxten av en ny livsstil som nomadiserande boskapsskötare. Men hela tiden – det vill säga, ända fram tills för några hundra år sedan – fortsätter de allra flesta av jordens människor av hålla sig på visst avstånd från de bofasta. Under de stora forntida, antika och medeltida staternas epoker fortsatte majoriteten av mänskligheten att leva ett liv väsentligen utanför staternas räckvidd.

2019-09-10 av marcin
Marcin de Kaminski

Riksmötets sekulära öppnande

Idag hade jag förmånen att tala vid Humanisternas sekulära högtidsstund i samband med Riksmötets öppnande. Här är mitt pratmanus:

Image

För femtio år sedan kom mina föräldrar till Sverige. Tvångsförvisade från det land de trodde var deras. De fick höra att de inte längre var välkomna och att deras judiska arv och oppositionella engagemang betraktades som reaktionärt och icke önskvärt. För femtio år sedan fick mina föräldrar ett utresevisum och en enkelbiljett från det totalitära Polen.

Min fars engagemang för yttrandefrihet, demokrati och frihet för alla fortsatte från Sverige. Som del av den östeuropeiska diasporan arbetade han med att översätta, trycka och smuggla demokratirörelsens pamfletter och böcker från väst in över den fysiska järnridå som länge delade Europa.

När muren föll pustade mina föräldrar, liksom många andra, äntligen ut. Demokratin var på frammarsch, och skulle segra mot den totalitära diktaturen. Alla dessa år av förtryck, så fysiskt nära våra liberala demokratier – visst borde vi alla ha lärt oss något.

Jag arbetar vid den svenska människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, där jag är chef över vår avdelning för skydd och säkerhet för särskilt utsatta försvarare av mänskliga rättigheter. Många av de 35 länder där våra 200 partnerorganisationer är verksamma tillhör världens allra mest repressiva. Den globala utblick vi har i vårt arbete ger en bra – om än inte positiv – bild av världsläget för demokrati och mänskliga rättigheter.

Och jag måste ärligt säga, jag är orolig. Att läget för mänskliga rättigheter är allvarligt och oroande i Kambodja, i Venezuela, i Tanzania – det är välkänt. Utmaningarna skiftar, men den demokratiska trenden är ur ett globalt perspektiv nedåtgående. Det som oroar mig allra mest är dock hur den negativa utvecklingen återigen kryper allt närmare – utan att vi tycks veta vad vi ska göra.

Jag är inbjuden för att här hålla ett inspirerande högtidstal. Men det senaste decenniet har Europas demokratier utmanats på ett sätt som inte återfinns någon annanstans i världen. Tillåt mig därför istället göra en folkbildande utvikning.

Den trend vi ser spridas över världen där demokratier görs tandlösa och tvingas – eller tillåts – röra sig mot mer slutna samhällen är vad vi kallar autokratisering. Autokratiseringen är en lömsk process, eftersom den – likt de kokande grodorna – ofta kommer smygande. Vi måste lära oss att känna igen dess specifika kännetecken för att i god tid ana fara å färde så att vi alla, såväl i det personliga som det gemensamma, kan agera. Det finns tre signaler vi måste lära oss att identifera, och därefter desarmera.

Ett. Demoniseringen. Populismens frammarsch runt om i världen – inte minst i vårt eget närområde och land – borde vara en väckarklocka. Karismatiska ledare, som utan egentlig politisk analys pekar ut en skapad fiende för att öka den generella misstron mot det vi känner som enande och sant, känner vi alla igen. Vi borde veta bättre. Vi borde aldrig låta oss själva eller våra vänner att köpa idén om den dehumaniserade andre. Analyser som baseras på ”vi mot dem” borde tillhöra det förgångna.

Två. Tystandet. En evidensbaserad och verklighetsförankrad analys måste utgöra grunden till vår gemensamma politiska verklighet. Men det vi känner som sanning utmanas allt oftare, inte minst genom organiserade desinformations- och smutskastningskampanjer. Viktiga röster som bör ligga till grund för ett verkligt rättighetsbaserat beslutsfattande riskerar att tystna. Ett öppet samhälle kan inte existera utan det fria ordet, och dess aktörer måste till varje pris försvaras.

Tre. Försvagandet av våra demokratiska institutioner. När demokratins grundvalar osakligt attackeras och dess tjänstemän ersätts av klåpare till politruker – då är det fara å färde. Vi får inte låta diskursen tas över av nervösa aktörer som har den verklighetsfrämmande samhällskollapsen som sitt viktigaste narrativ. Det är ingen hemlighet att jag och den organisation jag företräder ofta agerar som kritisk röst i det offentliga samtalet. Men, liksom alla aktörer som med självinsikt kan kalla sig demokrater, har vi vår grund i ett försvar av rättstaten, det offentligas oberoende myndigheter och den fria pressens granskande funktioner.

Många av dessa utmaningar har vi länge levt med i vårt arbete i länder långt härifrån. Men den senaste tiden har anledningarna att sopa allt närmare vår egen dörr blivit alltfler. I Ungern utsätts vår systerorganisation för statligt sanktionerade antisemitiska attacker. I Polen monteras rättstaten ner, bit för bit. Även i Sverige utsätts opinionsbildare i rättighetsorienterade frågor för upplevt ökat hat, hot och trakasserier.

I våras släppte vi på Civil Rights Defenders rapporten ”När samhället tystnar” om just hat, hot och trakasserier mot oberoende opinionsbildare. Ta gärna ett eget exemplar på vägen ut. Rapporten ger en smärtsam inblick i vardagen för de skribenter, journalister och opinionsbildande aktivister som engagerar sig i rättighetsbaserade frågor. Att läget var oroväckande visste vi redan innan, rapporten baseras på de kontakter vi under förra året i allt ökande omfattning haft med personer som hört av sig till oss för råd och stöd i hanteringen av hotfulla situationer som resultat av sitt opinionsbildande.

Det som så ledsamt överraskade mig var hur explicit de opinionsbildare som intervjuats för rapporten uttryckte att de aktivt valt bort ämnen att skriva om på grund av en verklig eller antagen hotbild. Hur de är oroliga för att den digitala smutskastningen de drabbas av kan påverka deras möjlighet att uttrycka sig, men också att den kan påverka deras barns fysiska säkerhet. Och inte minst – hur de upplever att de, bortom sina närmaste stöd- och vängrupper, saknar backning från samhället.

Jag skulle vilja vara mer entusiastisk och uppmuntrande. Men allvarliga tider kräver såväl allvar som mod. Den demokrati vi känner som vår måste försvaras, av såväl folkvalda och civilsamhällets engagerade som den bredare allmänheten.

Historien har ledsamt visat att våra friheter för att bevaras aktivt måste försvaras.

Det försvaret, den kampen, är vi alla, gemensamt, en del av. Tack.

2019-09-09 av marcin
Marcin de Kaminski

Ett långsamt internet

För tio år sedan tävlade tidningarna om att öka interaktionen i kommentarsfälten. Det övergripande argumentet som lyftes rörde en maximering av det demokratiska samtalet, baserat på fria och oberoende mediers särställning i samhället och medborgarnas nu ökande möjlighet att vara en del av den mediala konversationen. Den verkliga anledningen var nog dock främst att öka trafiken till tidningarnas hemsidor, för att likt klickbeten säkerställa löpande intäkter i den digitala ekonomin.

Kommentarsfälten var ofta verkligen bedrövliga. Att gå in på artiklar hos Aftonbladet eller SVT Debatt och försöka följa diskussionen gjorde ofta att man därefter letade efter svinto för att tvätta skiten ur ögonen. Och många försök att lösa detta gjordes.

2017 publicerade Medievärlden ett särtryck, författat av Malin Crona, där hon redogör för kampen om kommentarsfälten. Hon citerar där mig, ursprungligen från en paneldiskussion vid Bokmässan 2013 (diskussionen har tyvärr försvunnit från internet):

Redan då hade vi alltså märkt att samtalsklimatet led av att fördummas till en verbal ping-pong, där folk som i ren reflex envisades med att svara på varandras triggande argumentation. Tanken var att man – genom att medvetet analysera input innan man producerade output – borde kunna komma en bit på vägen när det gällde att hantera rent toxiska digitala diskussioner.

Samma resonemang förde jag vidare senare samma år, när jag intervjuades i SvD under den klatchiga rubriken ”Folk kan säga vad som helst på nätet”. Där bollade jag tanken om att faktiskt rent tekniskt lugna samtalet lite, som för att koda fram lite mänsklig eftertanke.

Vi har fortfarande inte löst den här nöten. Ja, där finns tankar och idéer om detta. Hårdare moderering, tjänster som kräver inloggning med Bank-ID för att diskutera online, Facebooks försök med att kräva verkliga namn på sin plattform – och den mest handfasta lösningen: att helt enkelt stänga kommentarsfälten. Men vi har nog ännu inte hittat rätt.

Ibland är internet lite väl fort, vi hinner inte helt med att bete oss som människor. Vem löser det problemet?

2019-09-08 av rasmus
Copyriot

För en halvautomatisk lyxkommunism

Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.

Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former, vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken. Jag har absolut inget mot de yviga överdrifterna. Inte heller när det kommer till att tänka på framtida möjligheter eller faror till följd av ny teknik.

Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men här frammanas en totalitet.

Vari består egentligen denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.

‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/
With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.

Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen två olika engelska ord för arbete, både work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är något som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra något som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.

Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets våg av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. Frågan måste ställas på nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?

Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ram – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.

Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.

Jag söker i bokens fulltext och får noll träffar på ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft något viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.
Noll träffar på “gender”. Noll på feminism. Inget om hushålls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. Alltså shit, enda gången som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten påpekar att elektrifiering kan lösa problemet med att många av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gånger in på hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)

Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:

Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.

As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5

Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.

Allt detta kan ledas tillbaka inte så mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsanspråk som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte når.

2019-09-06 av Datasvammel
Datasvammel

Byte av domän – bort med blipp.com

Jag är på väg att avveckla blipp.com. Ny domän för mail blir tset.se, så certifikat, adresser och liknande byts ut. SMTP-servern är redan bytt till mail.tse.se, med tillhörande certifikat.

2019-09-04 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

­– Börja bara! Börja med det värsta ni har!

Beskrivning och titel kan skilja sig åt beroende på språk och vem som tolkar målningen – se Rijksmuseum, Wikimedia Commons och Wikidata. Har du förslag på titel eller beskrivning så saknas det på flera språk i Wikidata.

Det rådet ger Bas Nederveen till de institutioner som vill arbeta med problematisk data i sina samlingar. Tillsammans med terminologi-gruppen på Rijksmuseum har Bas varit med och utvecklat en metod som är enkel att följa. Genom att arbeta med öppenhet behöver man varken ändra eller ta bort information utan istället redovisar man den information man lägger till och därefter föredrar.

Bakgrunden till metoden går tillbaka till nyöppningen av Rijksmuseum våren 2013. Museet hade varit stängt i nästan tio år för renovering och den självklara visionen nu är att vara “det öppna museet”. Ledningen väljer även att publicera de digitala reproduktionerna under öppna och fria licenser. Genom den ökade tillgängligheten får den här strategin ett enormt genomslag och i förlängningen sätter det fokus också på beskrivningarna.

En person från Australien hör av sig och undrar om man kan “upptäcka ett land” när det redan bor ett folk där? En annan person vill ha ett förtydligande av innebörden när man beskriver en person som “framgångsrik plantageägare” i och med kolonialiseringen. Det är alltså inte bara enskilda ord som kan vara problematiska utan också den kontext man beskriver och arbetar med.

Arbetet inom terminologi-projektet börjar med en längre research inom problemområdet för att ta fram flera förslag som också sparas i dokumentationen. På så sätt finns det spårbarhet till resonemanget innan det nya tillägget presenteras. Tidigare ändringar av bland annat titlar har inte haft denna sorts dokumentation. Språket utvecklas hela tiden och förnyas så processen tar egentligen aldrig slut. Arbetsgruppen har redan gått tillbaka till sina egna tillägg och uppdaterat dessa, i början användes både  “slave” och “enslave” men numera använder man bara “enslave”. Den uppdaterade ändringen får högre synlighet och kan vara ”preferred data” vid sökningar i databasen.

Se hela Bas Nederveens föreläsningen om terminologi och problematisk data här, på Wikimedia Commons finns även övriga presentationer och bilder från dagen.

Bas Nederveen var en av tre föreläsare på workshopen om Problematisk data som genomfördes fredagen den 30 augusti i Stockholm. Stefan Bohman, tidigare ordförande i svenska ICOM och aktuell med boken Skelett i garderoben, föreläste om problematiska personmuseer där berättelser som inte berättas också kan bli ett problem. Susanna Ånäs från Wikimedia Finland presenterade WikiProject Saami som undersöker och förbättrar kunskap och information kring den samiska representationen på Wikimedias öppna plattformar.

Workshopen var ett samarbete mellan Wikimedia Sverige och Riksantikvarieämbetet som en del av projektet FindingGLAMs. Diskussionerna mellan de ungefär 25 deltagarna från olika museer och myndigheter kommer nu att användas som ingångsvärden till en fallstudie om hur problematisk data kan hanteras. Fallstudien kommer även ingå tillsammans med andra i det White paper som tas fram inom FindingGLAMs.

Se bilder och fler föreläsningar från Problematisk data här­ – Problematic Data workshop 2019.

Rubriken ”­– Börja bara! Börja med det värsta ni har!” är ett citat från Johanna Bergs facebookpost och en del av samtalet med Bas Nederveen efter föreläsningen.

Relaterade länkar:
Words Matter
Difficult Issues

The post ­– Börja bara! Börja med det värsta ni har! appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-09-01 av Axel Pettersson
Blogg – Wikimedia Sverige

September, dags för Wiki Loves Monuments igen

Att september börjar betyder inte att sommaren är slut än, men det betyder att det äntligen är dags för Wiki Loves Monuments igen. Förhoppningsvis har ni hunnit med att besöka och fotografera monument och minnesmärken runt om i både Sverige och världen, och nu kan ni passa på att ladda upp era bilder och samtidigt vara med och förbättra Wikipedia och tävla om fina priser.

Skeppssättningen Ales stenar (fornlämning 10113600200001), vinnarbild 2018. Foto: David Bengtsson, CC BY-SA via Wikimedia Commons

I Sverige fortsätter vi med listorna (från Riksantikvarieämbetet, Sjöhistoriska och ArbetSam) som använts dom senaste åren, och således är det bilder på skyddade byggnader, fornminnen, K-märkta fartyg och arbetslivsmuseer som får vara med i tävlingen. Utöver listorna med färdiga länkar för enkel uppladdning finns det verktyg och både en och två kartor som underlättar identifiering och kategorisering vid uppladdning.

Under åren tävlingen genomförts har det kommit in över 22 000 bilder på svenska objekt (och över 2,2 miljoner totalt), men trots det finns det fortfarande många luckor att fylla. Många av dom objekt som är lättast att hitta och fotografera har både en och flera bilder, men det går ändå att bidra med fler bilder. Försök då helst hitta en ny detalj eller vinkel som gör att det inte blir en kopia av en tidigare bild.

Schejk Lutfullahs moské i Iran, internationell vinnarbild 2018. Foto: Ara9979, CC BY-SA via Wikimedia Commons

wikilovesmonuments.se finns all information som behövs för att vara med, så nu är det bara att ta med kameran eller telefonen ut och fotografera. Gamla bilder är också välkomna i tävlingen, så leta gärna igenom alla tidigare fotoalbum och se vad som passar att ladda upp. Dessutom genomförs Wiki Loves Monuments i mer än 35 länder, så bilder från både sommarens och tidigare års semesterresor kan förhoppningsvis vara med och tävla.

The post September, dags för Wiki Loves Monuments igen appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-08-29 av marcin
Marcin de Kaminski

Dator är ingen självklarhet

Ny termin, nya föräldramöten. I år har vår lilla skola på allvar rullat ut Google Classroom som läroplattform. Alla elever i klasserna där våra mellanstora barn går har fått varsin Chromebook för att kunna arbeta i den nya digitala miljön. Men deras Chromebooks får pga beslut inte lämna skolan. Hemma förväntas barnen ha egna datorer att jobba på.

Visst, om sanningen ska fram lider våra barn ingen brist på digitala enheter. Samtidigt vet jag att frågan om bristande förutsättningar hemma för såväl utflyktspengar som datorer kan vara känslig. För att ändå lyfta frågan på gårdagens föräldramöte valde jag en annan argumentativ väg. Jag påpekade att det är viktigt att skoldatorn följer med hem om barnen förväntas arbeta digitalt med skolarbete för att tydligare kunna separera skolarbete och fritidsdata.

Detta hade skolan inget bra svar på.

Samtidigt passade då en annan förälder på att lyfta frågan jag skulle vilja påstå att det egentligen handlar om. Familjen hade ingen dator och av olika skäl ingen tanke på att skaffa en. Det påminde mig om diskussionerna om digitalt utanförskap och internet som rättighet, realpolitiskt som del av socialbidragsnormen, som periodvis blossade upp för sju-åtta år sedan.

Mina medforskare vid Cybernormer arbetade då med digital delaktighet och lyfte demokrati- och tillgänglighetsproblemet med att en stor del av befolkningen stod utanför den stora utrullningen av digitala tjänster. De intervjuades om detta i Sydsvenskan, där främst med fokus på äldre ouppkopplade:

Fler liknande resonemang går att finna i Cybernormers bloggarkiv, där det också finns länkar till högst relevanta nyhetsspår om hur dator och internet kan tänkas ingå i socialbidraget. Jag hade då många intressanta samtal med Majblomman om detta, eftersom de fått ökat antal förfrågningar från medellösa familjer om just stöd för datorer när skolor begärde att barnen skulle kunna arbeta digitalt hemifrån. Deras rapport från 2014 är fortfarande läsvärd, inte minst på det temat:

Diskussionen om barns tillgång till datorer och internet fortsätter vara aktuell, och då har jag inte ens berört triggerfrågor som skärmtid och porrfilter.

2019-08-27 av marcin
Marcin de Kaminski

Den digitala arvssynden, och skammen

Men så härligt att amerikanska presidentens team nu sitter och letar upp pinsamma saker som granskande journalister i tonåren publicerat på sociala medier i det senaste försöket att diskreditera den fria pressen. Det var väl kanske den minst oväntade väntningen i den senaste presidenturens krig mot medierna, och bara en tidsfråga innan näthistoriken kom att användas på det här sättet.

För fem och ett halvt år sedan skrev jag en text till IDG:s trendbilaga 2014 som jag klatchigt kallade ”Internets kollektiva minne är företagens framtidsutmaning”. Jag skrev då om vad jag kallade den digitala arvssynden, alltså hur komprometterande publiceringar riskerade följa allt fler över de generationer av internet-personas som vi alla på olika sätt nog har en uppsjö av. Jag baserade då resonemanget på ett antal då aktuella fall – där personer fått sparken på grund av till synes orelaterade nätpubliceringar. En rektor norröver fick sparken efter att ha kommit till en personalfest, klädd som ”östtysk kulstöterska”. Och en barnskötare fick se sin anställning avslutad efter att en moralist till förälder hittat en facebook-bild där barnskötaren burit en mössa med texten ”porn star”. Att personalfesten hade ett uttalat maskeradtema verkade inte spela någon roll, än mindre att ”porn star” inte åsyftade att barnskötaren extraknäckte som porrstjärna utan helt enkelt var ett då rätt populärt klädmärke.

Redan då, för fem år sedan, när vi precis börjat skönja hur socialamedie-publiceringar börjat påverka folks liv i efterhand drev jag linjen om att lösningen INTE låg i att få folk att publicera mindre. Möjligtvis med mer eftertanke, men inte nödvändigtvis mindre. Däremot menade jag att offentligheten måste rusta sig för att inte uppröras över tidigare synder eller mindre lämpliga historiska utvik. Anledningen då var ett rätt högljutt samtal om hur privatpersoner kom att drabbas av sociala eller arbetsrättsliga sanktioner efter att – ofta omedvetet – blivit ansiktet utåt för sina arbetsgivares varumärken. Det samtalet bubblar med jämna mellanrum upp, och det är nog i sig bra. Den digitala arvssynden är ett koncept vi ännu inte lärt oss hantera.

I en samtid när publiceringar på Facebook fortsatt ackompanjeras av såväl hemort som titel och arbetsgivare är det förstås relevant att försöka förstå hur olika livssfärer samverkar och/eller kolliderar. Att det skulle bli relevant som del av cirkusen i Vita huset känns mest som ett naturligt metapolitiskt nedslag.

2019-08-22 av Amanda
Internetdagarna 2019

Möt 2019 års keynotetalare

Här är våra sex internationella namnkunniga gäster utgör årets lista med Internetdagarnas huvudtalare.

Max Schrems – Integritetsaktivist

Max Schrems har utmanat nätjätten Facebook och ifrågasatt deras insamling av data från sina användare bland annat genom initiativ som ”None of Your Business”. 

Läs mer om Max Schrems.

Max Schrems

danah boyd – Sociala medie-expert

danah boyd är expert på nätbaserad ungdomskultur och hur vi använder sociala medier, hon forskar i skärningspunkten mellan teknik, samhälle och politik.

Läs mer om danah boyd här.

danah boyd

Harper Reed – Futurist

Harper Reed är teknologist, futurist och hacker som jobbat med Barack Obamas återvalskampanj, sålt kläder via crowdfunding och jonglerat.

Läs mer om Harper Reed här.

Harper Reed

Jenny Radcliffe – Människohacker

Jenny Radcliffe tar sig in i vilken byggnad som helst med hjälp av socialt ingenjörskap, människokännedom och konsten att förhandla och övertala.

Läs mer om Jenny Radcliffe här.

Jenny Radcliffe

Cecilia MoSze Tham – Socialteknolog

Cecilia MoSze Tham är biolog, designer, entrepenör och skapare som bygger innovativa mötesplatser för individer och organisationer. 

Läs mer om Cecilia MoSze Tham här.

Cecilia MoSze Tham

David Rowan – Teknologiguru

David Rowan har varit chefredaktör för den brittiska upplagan av teknikmagasinet Wired, och är expert på tekniktrender och företagsinnovation.

Läs mer om David Rowan här.

David Rowan

2019-08-21 av marcin
Marcin de Kaminski

Ingen plats för mig

Igår när jag kom hem hade jag fått paket. Det var från Katia Wagner, och innehöll ett ex av hennes sprillans nya bok ”Ingen plats för mig” som släpps i slutet av månaden.

Image result for ingen plats för mig

Jag har känt Katia i ett helt decennium. Vi blev snabbt vänner efter att jag hört henne berätta om hennes research kring Alexandramannen på en kurs om unga, sex och internet som jag hade ynnesten att få gå. Vi klickade fint, fortsatte bolla samma tankar – och skrev bland annat den här texten om näthat med den klatchiga titeln ”De vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna”. Vår position, som var överraskande nyskapande, var i korthet: vuxna är förebilder för barn, om inte vuxna kan bete sig – hur kan då vuxenvärlden skylla näthatet på barn, de vuxna som lägger över skuldbördan för samtalsklimatet på internet på barn får fasen skärpa sig. Hon var också redaktör för P1 OBS! där jag fick möjligheten att lägga ut mina tankar om jämställdhet i en präktig radio-prata innan poddar hade hunnit bli ballt.

Katia har en av de mest välriktade inre kompasserna jag känner. Med ett djupt rotat socialt rättvisepatos har hon de senaste åren med kompromisslöst barnperspektiv beskrivit situationen för de barn och unga som helt saknar skyddsnät och trygghet. Senast för några få veckor sedan uppdagades det att en hel syskonskara, som utan medföljande vuxen nyligen kommit till Sverige, plötsligt gått upp i rök. Ingen myndighet, ingen representant för den samlade vuxenvärlden, har engagerat sig i ett systematiskt sökande. Tydligast historisk analys av detta har förstås… Katia.

I ”Ingen plats för mig” följer Katia en ung pojke som hoppas på att finna ett bättre liv i Sverige och Norge – men som övertygas att det livet istället går att finna i Syrien och Islamiska staten.

Jag har haft den personliga förmånen att i perioder nära följa Katias arbete med ”Ingen plats för mig”. Jag är djupt ödmjuk inför och imponerad över resultatet – som ger läsaren en inblick i en ung människas resa från stillsamt tonårsliv till en verklighet präglad av radikal islamism och bedrövelse.

”Ingen plats för mig” släpps 31 augusti vid Natur och Kultur och borde bli ett standardverk för den som intresserar sig för frågor som så många tycks ha anekdotiskt baserade åsikter om: ensamkommande flyktingbarn, islamistisk radikalisering, och hur otroligt komplicerat det är att vara människa. Med risk för att verka tjatig: vilken JÄVLA story detta är.

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Hej hej

När vi flyttade ut från stan blev jag så förundrad över hur alla jag mötte på byn, i lokala affären eller vid kanalpromenaden alltid såg glada ut och sa hej hej. ”Inte känner jag dem?” tänkte jag, skojade om min ansiktsblindhet och lallade glatt vidare.

Men för ett drygt år sedan flyttade vi från centrala byn (om det ens är ett koncept) till en mindre gatan i utkanten av samhället. Plötsligt sa verkligen alla omkring mig hej hej. Och tydligen förväntades jag vinka och visualisera hej hej när jag mötte grannarna i bilen? Helt sjukt.

Min svärfar skrockade lite och förklarade att det är ”så man gör”. Plötsligt föll poletten ner. Nu säger jag – seriöst fortfarande lika ansiktsblind – hej hej så snart jag möter någon jag tror mig kunna härleda till en social interaktion på byn, och genast är tillvaron både trevligare och roligare.

Hej hej!

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Återuppväckt

Jag har bloggat i olika form i en rad vändor, med störst fokus i mitten och slutet av nollnoll-talet. Både högst personligt i form av privata barnbloggar och boksuccén ”Dagens Agnes”, men också mer fokuserat kring internet och fildelning – med mest frihet på min finska (!) piratblogg men störst genomslag på forskningsprojektet Cybernormers blogg. Mest udda, men samtidigt väldigt kul, var det skrivande jag fick göra som del av DI Digitals blogg-kader.

När jag nyligen återupplivande min domän var det som att traska in i senaste stoppet för min digitala tidsmaskin. Min hemsida somnade stilla in under sent 2014 när jag hade jobbat på Sida under en tid och helt enkelt inte mäktade med att underhålla den. Att hitta den igen, inte minst den sida där jag samlat alla debattartiklar jag skrev under åren 2009-2014, var verkligen intressant. Jag hoppas få anledning att återvända till en del av mitt tidigare skrivande – jag tror nämligen det har bäring för många diskussioner även idag.

Exakt vad som kommer hända här vet jag i nuläget inte. Det jag vet är att jag länge saknat att läsa och skriva saker som inte nödvändigtvis rör mitt jobb. Framförallt saknar jag att ha en plattform där jag kan fortsätta tänka kring internet, och som inte är ett alltför socialt medium. Därtill saknar jag den gamla ”bloggosfären”, som nog peakade kring 2010 – den långsamma gemenskapen som den utgjorde tycker jag bidrog till en social dimension som inte alltid uppnås i dagens sociala medier.

Min förhoppning är att hitta ett eget rum, ett forum där jag kan kommentera frågor jag tycker är viktiga – men också göra tillbakablickar till sådant jag en gång resonerat om och nu vill fortsätta samtalet kring.

2019-08-13 av marcin
Marcin de Kaminski

Hello world!

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!

2019-08-09 av Jakob
Internetdagarna 2019

Vi laddar för Internetdagarna 2019

Internetdagarna 2019 kommer att gå av stapeln 25-26 november. Nu jobbar vi för fullt med att färdigställa årets program, som kommer att bli något alldeles extra.

Redan nu kan du göra en intresseanmälan, vilket innebär att du får programmet före alla andra. Du kan då i lugn och ro välja och vraka i ett brett tvådagarsprogram fyllt av internationella keynote-föreläsningar.

Förra året blev konferensen fullsatt, därför är det en bra idé att vara ute i god tid. Du förbinder dig inte till någonting genom intresseanmälan, utan får en påminnelse senare i augusti när programmet släpps.

Föranmäl intresse här.

2019-08-06 av Gitta Wilén
Blogg – Wikimedia Sverige

Culture crawl – för första gången i Sverige

[English version below]

I mitten av augusti får Stockholm besök av cirka 1 200 wikipedianer. Den årliga konferensen Wikimania samlar människor från hela världen, som pratar en rad olika språk och som kommer från olika kulturella kontext. Det gemensamma är att alla på något sätt bidrar till eller är intresserade av Wikipedia och Wikimediarörelsen. Det här passar några av våra viktiga kulturinstitutioner att ta till vara på. De bjuder in till specialvisningar, och sprider på så vis kunskap inom sina verksamhetsområden till engagerade Wikipedianer som gillar att skriva nya och uppdatera befintliga artiklar.

Under Wikimania-veckan erbjuds konferensdeltagarna att delta i en så kallad culture crawl, det engelska begreppet kommer från ordet för pubrunda och syftar på att det är en runda med ett flertal stopp på vägen. På den här rundan får deltagarna i sig en dos kultur och kunskap, och i slutet av turen kan de gemensamt sitta ner i en skrivstuga och dela sin nyvunna kunskap på Wikipedia. De bilder och filmer som de tar kan även laddas upp på mediadatabasen Wikimedia Commons för att sedan länkas in i relevanta Wikipedia-artiklar.

Konferensdeltagarna erbjuds att delta på en av två rundor avslutas med en skrivstuga för dessa vana skribenter på Skansen respektive Nationalmuseet:

  • Djurgården: Historiska museet – Vrak, museum of wrecks – Spritmuseum – Liljevalchs – Skansen.
  • Gamla stan: Nobelprismuseet – Storkyrkan – Slottet – Medeltidsmuseet – Nationalmuseum.

Kungliga slottet 19 juni 2010
Den här bilden på det kungliga slottet är tagen av Holger Ellgard och används på tio olika Wikipedia-sidor och språkversioner. Den har visats 3 151 126 gånger sedan juni 2010. CC BY-SA 3.0

Att besöka ett levande slott

Att besöka det kungliga slottet är speciellt, både för att byggnaden är kungen och drottningens arbetsplats, som används för möten, statsbesök, middagar och bröllop, men också för att det finns en rad historiska föremål, textilier och arkitektur där.

– För den som är speciellt intresserad av gobelänger är det här stoppet på turen extra intressant. Vårt lite kallare och torrare klimat är extra gynnsamt för bevarandet av textilier, berättar Maria Ulander, redaktör Kungliga slotten.

Det finns ett 80-tal klockor som är i bruk och som dras upp varje fredag av en hovurmakare. Det är viktigt då det fyller sin funktion så att alla kommer i tid till möten.

– Det är ett levande slott och det medför vissa begränsningar, men vi tillåter våra besökare att ta bilder och att filma, under förutsättningen att de inte använder stativ eller blixt, enligt Maria Ulander.

Stockholm-Storkyrkan 01
Storkyrkan och det kungliga slottet är två av stoppen på årets kulturrunda under Wikimania. CC BY-SA 2.0  Jürgen Howaldt.

Blandkulturen i Storkyrkan är Sveriges historia

I Storkyrkan, som är den svenska reformationens vagga, finns det både en rad unika föremål och historiska händelser att skriva om på Wikipedias olika språkversioner.

Det är en plats för föremål från olika europeiska kulturer. Sankt Göran och draken är Europas största träskulptur, skapad av tyska hantverkare på 1400-talet och änglarna på kungastolen är hämtade från förlagor i Rom.

– I Storkyrkan ser vi hur influenser från Tyskland, Italien och Frankrike ställs sida vid sida och blandas, att ur detta träder något typiskt svenskt fram. Vi ser hur det svenska är en produkt av en kulturblandning. Det är dessutom i Storkyrkan som kungar har gift sig under 700 år, krönts under flera hundra år och begravts under det senaste seklet, berättar Ulf Lindgren, domkyrkokaplan i Storkyrkan och biträdande kyrkoherde vid Stockholms Domkyrkoförsamling.

Culture crawl är en tradition

Culture crawl har genomförts under många år i samband med Wikimania, men det är första gången som det görs i Sverige.

Det är inte för sent!

Om du vill delta på konferensen Wikimania 2019, går det att köpa biljetter till  konferensen, på plats från och med den 16 augusti,  i Aula Magna, vid Stockholms Universitet.

Du är hjärtligt välkommen!

 

Culture Crawl in Stockholm

In the middle of August, Stockholm will host about 1,200 Wikimedians. The annual conference Wikimania gathers people from all over the world, who speak a variety of languages ​​and who come from different cultural contexts. The thing they have in common is that everyone contributes to or is interested in Wikipedia in some way. This is an opportunity for our major cultural institutions. By arranging special tours, their knowledge and area of expertise is shared among Wikipedians who like to write new and update old articles.

During the Wikimania week, the conference attendees are invited to join a so-called Culture Crawl. Here, participants will experience interesting culture and gain knowledge, by visiting some of Stockholm’s most notable cultural institutions. After the tour, they can sit down together and edit Wikipedia in an edit-a-thon. Pictures and videos taken during the crawl can also be uploaded to the media database Wikimedia Commons, enabling use in relevant Wikipedia articles.

The conference participants – all skilled Wikipedia editors – are invited to join one of two tours, ending with an edit-a-thon at Skansen or the Nationalmuseum:

Kungliga slottet 19 juni 2010This image, showing the Swedish Royal Palace, is by Holger Ellgard and is used on ten different Wikipedia pages and language versions. It has been viewed 3,151,126 times since June 2010. CC BY-SA 3.0.

To visit a castle in use

To visit the Royal Palace is something special. The building is the workplace for the King and Queen, used for meetings, state visits, dinners and weddings. And there are a number of historical objects, textiles and the architecture from the late 17th century.

– For those who are interested in tapestries, this stop on the tour is something special Our slightly cooler and drier climate is beneficial for the preservation of textiles, says Maria Ulander, editor at the Royal Palaces.

There are about eighty clocks that are taken care of every Friday by the court clockmaker. This is important, as it fulfills its function making sure everyone is in time for meetings.

– It is a Royal Palace in use, which brings some restrictions, but our visitors are allowed to take pictures and record video, provided they do not use a tripod or flash, according to Maria Ulander.

Stockholm-Storkyrkan 01Storkyrkan (the Great Church), situated next to the Swedish Royal Palace, is one of the stops at the Cultural Crawl. CC BY-SA 2.0  Jürgen Howaldt.

The blend of European cultures in Storkyrkan

In Storkyrkan, which is the cradle of the Swedish Reformation, there are a number of unique objects and historical events to write about in Wikipedia’s various language versions.

The great curch is a place for objects from different European cultures. ”Saint George and the dragon” is the largest wooden sculpture in Europe, it was created by German craftsmen back in the 15th century and the angels carved out the wooden ”royal chair” are originated from Rome.

– In Storkyrkan, cultural artifacts from Germany, Italy and France, are put side by side. This eclective cultural place has inflenced and created what we think is typical Swedish. It shows how the concept of what Swedish is, has emerged from a variety of cultures. Storkyrkan is also the place where Kings have been married since 700 years, crowned for several hundred years and buried during this last century, says Ulf Lindgren, Rev Canon Precentor and the Dean’s Vicar in the Cathedral of Stockholm.

 

Culture Crawl is a tradition

Culture crawls has been held for several years during Wikimania, but this is the first time it is going to take place in Sweden.

Join us!

It is not to late to get a ticket to Wikimania 2019 , you can buy a three day pass (Friday–Sunday) or a 1day pass (only Friday) on site at Aula Magna from August 16, vid Stockholm’s University.

Looking forward to see you there!

The post Culture crawl – för första gången i Sverige appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-31 av Tore Danielsson
Blogg – Wikimedia Sverige

Hur ska vi hantera problematisk data?

Föreläsningar och workshop om problematisk data – fredag den 30 augusti, Goto 10, Annexet, Hammarby kaj 10A

En workshop om Problematisk data

Hur ska kulturarvsaktörer, bibliotek, arkiv och museer förhålla sig till den data och information i samlingarna som kan uppfattas som kränkande, provocerande, rasistisk eller otidsenlig? Samlingarnas dokumentation, den data som beskriver innehållet är som tidskapslar från förr, ofta fyllda med material som idag ses som problematiskt. När digitalt material tillgängliggörs på öppna plattformar kan det vara ett bra tillfälle att se över beskrivningar och vid behov uppdatera materialet så det bättre relaterar i samtiden. Genom fria licenser och möjligheter med crowdsourcing kan data tillföras, rättas och förändras under tid. Den förbättrade metadatan, till exempel översättningar till flera språk, kan också återföras till institutionerna.

Frågeställning

Vilken typ av riktlinjer och verktyg behöver vi utveckla för tillgängliggörande och uppladdning av problematisk data till öppna plattformar?

Arbetsordning

Dagen inleds med tre föreläsare som har erfarenhet inom området eller har arbetat med att tillgängliggöra samlingar med problematisk data.

09.00 Hej och välkommen med fika!
09.20 Inledning av dagen – av arrangörerna
09.30 Bas Nederveen från Rijksmuseum om erfarenheter från deras terminologiprojekt (föreläsning på engelska).
10.15 Paus – Kaffe/Te/Frukt
10.30 Stefan Bohman tidigare ordförande i ICOM Sverige och aktuell med boken Skelett i garderoben.
11.00 Preliminär förfrågan ute – väntar på svar
11.30 Lunch – catering på plats
12.30 Workshop och arbete i mindre grupper varav en grupp på engelska.
14.30 Paus – Kaffe/Te/Bulle
16.00 Sammanfattning och resultat
16.30 Avslut av dagen
17.00 Middag – för de som vill äta tillsammans (på egen bekostnad)

På eftermiddagen tar vi fram riktlinjer och förslag på verktyg som kan behövas vid uppladdning till öppna plattformar. Vilka processer och verktyg behöver vi utveckla för att säkerställa en bra hantering av problematisk data? Hur kan denna typ av problematiskt material bäst representeras i strukturerad form?

Vi efterlyser erfarenheter och synpunkter från museer och institutioner som arbetat med att tillgängliggöra material med problematisk karaktär. Målet för dagen är att ta fram specifikationer och riktlinjer för hantering av problematisk data vid upploaddning till öppna plattformar.

  • Tid: Fredag den 30 augusti 2019 klockan 09.00–17.00
  • Plats: Annexet, Goto 10, Hammarby Kaj 10A (plan 1) Karta
  • Pris: Kostnadsfritt men anmälan är bindande
  • Antal: Det finns plats för max 30 personer
  • Arrangör: Wikimedia Sverige och Riksantikvarieämbetet
  • Anmälan: Mejl till Tore Danielsson Wikimedia Sverige

 Målgrupp är anställda inom GLAM-sektorn (Galleries, Libraries, Archives and Museums) som arbetar med problematisk data och information. Dagen kommer att dokumenteras och materialet kommer att släppas under en fri licens.

Relaterade länkar:

A workshop on Problematic data

How should archives, museums, and cultural heritage players relate to data and information in the collections that can be perceived as offensive, provocative or racist? The collections’ documentation, the data describing the content, is like time capsules from the past, often filled with material that today is considered problematic. When digital material is made available, it may be a good time to review descriptions and update the material so that it relates to the contemporary. Through free licenses and the possibility of crowdsourcing, data can be added, corrected and changed over time. The improved metadata, for example through multilingual translations, can then be returned to the institutions.

Question at issue

What kind of tools and routines need to be developed to facilitate uploading of problematic data to open platforms?

Action plan

The day starts with three lecturers who have experience in the field or have worked on making collections with problematic data available.

09:00 Hello and welcome with coffee!
09:20 Introduction of the day – by the organizers
09:30 Bas Nederveen from the Rijksmuseum talks about their terminology project (lecture in English).
10.15 Break – Coffee/Tea/Fruit
10:30 Stefan Bohman former chairman of ICOM Sweden and current with the book Skelett i garderoben (Skeleton in the wardrobe).
11:00 Still preliminary, waiting for an answer
11:30 Lunch – catering on site
12:30 Workshop and work in smaller groups, including a group in English.
14.30 Break – Coffee/Tea/Snack
16:00 Summary and review of results
16:30 End of day
17:00 Dinner – for those who want to eat together (at their own expense)

In the afternoon, we develop guidelines and suggestions for tools that may be needed when uploading to open platforms. What processes and tools do we need to develop to ensure good handling of problematic data? How can this type of problematic material be best represented in a structured form?

  • Time: Friday, August 30, 2019 from 9 am to 5 pm
  • Location: Annexet, Goto 10, Hammarby Kaj 10A (floor 1) Map
  • Price: Free, but registration is binding
  • Number: There is room for a maximum of 30 people
  • Organizer: Wikimedia Sweden and the National Heritage Board
  • Registration: Email to Tore Danielsson Wikimedia Sweden

Target groups are employees in the GLAM sector (Galleries, Libraries, Archives, and Museums) who work and handle problematic data and information. The day will be documented and the material will be released under a free license.

Related links:

The post Hur ska vi hantera problematisk data? appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-29 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

Bajilčála: Liv Inger Somby, journalista ja fágabargi, galgá hupmat sápmelaččaid birra ja dan ahte galggašii buktit eamiálbmotgielaid internehttii

Čálli: Astrid Carlsen

Sabine Rønsen, CC-BY-SA 4.0.

 “Midjiide, sápmelaččaide, leat digitála vuogádagat nu go Wikipedia hui dehálaččat. Mu niehku livččii ahte sámi mánát gulahallet daid iešguđet sámegielaiguin riikkarájiid rastá. Wikipedia vuogádagaid oktasaš ealáskahttin doaimmat livčče buorit reaiddut dán ulbmila joksat.”

 –Liv Inger Somby, “spotlight” logaldalli Wikimanias 2019:s

Sápmelaččat leat eamiálbmot, geat leat duháhiid jagiid orron davvin, guovllus mii ođđaáiggis lea oassin Norgga, Ruoŧa, Suoma ja Ruošša stáhtain. Stuora oasis dán áigodagas, sápmelaččat leat vásihan vealaheami eiseválddiin geat leat stivren sin eatnamiid badjel. Sii leat maid vásihan váttisvuođaid go fertejit bargat riikkarájiid rastá njealji iešguđet riikkas. 

Lágideaddjit atne dáid vásáhusaid muittus, go dál vuosttaš geardde galget lágidit Wikimania davviriikkalaš guovllus. Wikimania lea jahkásaš konferánsa mii ávvuda Wikipedia ja buot Wikimedia doaimmaid. Dán jagaš Wikimania fáddá válljejuvvui jurdagiin ahte buohkat leat “gievrrabut fárrolaga”. Fáttás lea fuomášupmi dasa movt Wikipedia višuvdna nuvttá dieđuid juohkit buohkaide máilmmis deaivida Oktasaš Našuvnnaid bistevaš ovdáneami ulbmiliiguin.

Dá lea manin logaldalli gii doallá rahpansáhkavuoru ovtta konferánssa stuora sešuvnnain, “spotlight session”:s, 16. beaivvi borgemánus, Aula Magnas Stockholma universitehtas, lea Liv Inger Somby, gii lea sámi journalista ja allaskuvlalektor Sámi allaskuvllas, Guovdageainnus, Norggas. Don sáhtát dieđihit oasseváldin dás: Eventbrite

Somby sáhkavuorus lea namma “Eamiálbmot gielaid mávssolašvuohta: Mat leat sámegielaid hástalusat, hástalusat álbmogis mii orru njealji iešguđet riikkas ja hástalusat ovcci sámegielain?”. Sáhkavuoru son lea vuođđudan iežas viiddis vásáhusaide. Somby lea bajásšaddan suomabeale Sámis, ja beaivválaš eallimis son geavaha sihke davvisámegiela ja dárogiela. Wikimedia Norway (Norge) lea iešheanalaš ásahus mas lea čatnaseapmi Wikimediai ja mii lea mielde lágideame Wikimania 2019. Sombys lea ovttasbargu Wikimedia Norway:in (Norge) nannen dihte movt Wikipedia gokčá sámi áššiid. Somby lea dál lahttun Norgga duohtavuođa- ja soabahankommišuvnnas, mii lea guorahallame sápmelaččaid ja kvenaid dáruiduhttima váikkuhusaid Norggas.

Riddu Riđđu, CC-BY-SA 2.0.

Mun jearahallen Somby Riddu Riđđu festiválas, mii lea jahkásaš riikkaidgaskasaš eamiálbmot musihkkafestivála, mii lágiduvvo Gáivuonas, Norggas. Moai humaime su Wikimania vuordámušaid birra, ja manin son oaivvilda ahte lea dehálaš nannet eamiálbmot gielaid ja digitála searvadahttima go lea hupmu nuvttá dieđuid juohkimis. 

Liv Inger Somby: Mun veahá hirpmahuvven go jerrojuvvojin doallat sáhkavuoru Wikimanias ja jerren alddán livččen go rievttes olmmoš dahkat dan. Mun lean bargan journalistan máŋgalogi jagi ja gokčan áššiid Sámis NRK- Norgga našunála sáttamedia ovddas gos mun lean muitalan sápmelaččaid muitalusaid. Mun lean vásihan ovdáneami dan rájes go mun vázzen skuvlla sullii vihttalogi jagi dassái, dan áiggi go gávdnui dušše okta skuvlagirji davvisámegillii. Odne mun oahpahan eamiálbmot journalistihka, ja fuobmájin ahte in sáhttán manahit vejolašvuođa doallat sáhkavuoru riikkaidgaskasaš ja máŋgga iešguđetlágan guldaleddjiide Wikimanias. Mun háliidin juogadit iežan máhtu guldaleddjiiguin, movt mii sáhttit heakkas doalahit eamiálbmotgielaid, ja háliidan deattuhit dan geatnegasvuođa mii mis lea dahkan dan.

Astrid Carlsen: Makkár váikkuhusaid doaivvut ON:a eamiálbmotgielaid 2019 jagis sáhttit leat?

Somby: Eamiálbmot gielaid jahki lea veahkkin leamaš deattuhit dan geatnegasvuođa mii buohkain lea, máilmmiviidosaččat ja riikkarájiid rastá, eamiálbmotgielaid doalahit heakkas. Erenoamážit riikkaidgaskasaš ásahusain, ja lihkadusain nu movt Wikimedia lihkadusas, lea vejolašvuohta ja dakkár sajádat máilmmis ahte sáhttet jođihit dakkár barggu. Mis dávjá jerret manin máilbmi galgá beroštit doarjut giellaealáskahttimiid, go leat báhcán nu unnán olbmot geat hupmet daid gielaid, muhto mii oaivvildit ahte eambbosin galggašii leat vuoigatvuohta čohkket, juohkit ja gávdnat dieđuid iežaset gillii dihtoriin ja telefovnnain. Sámegiela rikkisvuođa guolástan- ja bivdosániin, ja sániin mat gusket sámi musihkkaárbevirrui, sámi báikenamaide, ja nu ain, daid galggašii juohkit dáčča mánáiguin.

Carlsen: Makkár doaivva dus lea sámegielaid geavaheapmái 20 jagi geahčen?

Somby: Mii, sápmelaččat, fertet joatkit doalahit iežamet njálmmálaš árbevieru ja historjjá heakkas ja juohkit dan digitála vuogádagain, nu go Wikipedias. Nu dávjá go fal min kultuvra mieđiha dan dahkat. Dáinna lágiin mii beassat juohkit min iežamet dieđuid ja máhtu boahttevaš buolvvaide. Mu niehku lea ahte sámi mánát, beroškeahttá gos bajásšattažit, sáhttet gulahallat daid iešguđetge sámegielaiguin. Muhto jus dát galggaš ollašuvvat, de mii dárbbašit eambbo doaimmaid miehtá Sámi ja oktiigullevašvuođa resurssageavaheamis – ovdamearkka dihte, ruhtadeapmi Norgga Sámedikkis láhčá hui earálágan dili Norggabeale go dain eará riikkain.

Mun sávan movttiidahttit guldaleddjiid Wikimania 2019:s, go muitalan barggu birra maid mii leat juo čađahan ealáskahttin dihte sámegielaid Norggas, ja mus livččii ulbmil deattuhit ahte dán barggu ferte geahččat eanetlogu ja unnitlogu álbmogiid oktasaš ovddasvástádussan. 

Loga dán davvisámegillii.


The post Bajilčála: Liv Inger Somby, journalista ja fágabargi, galgá hupmat sápmelaččaid birra ja dan ahte galggašii buktit eamiálbmotgielaid internehttii appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-29 av Eric Luth
Blogg – Wikimedia Sverige

Träffa den samiska journalisten Liv Inger Somby – öppningstalare under Wikimania 2019

Skrivet av Astrid Carlsen, verksamhetschef, Wikimedia Norge.
Länk till version på nordsamiska:

Foto: Sabine Rønsen, CC-BY-SA 4.0.

För oss, det samiska folket, är digitala plattformar som Wikipedia väldigt viktiga. Min dröm är att samiska barn över landsgränser kan kommunicera på samiska språk, och gemensamma återupplivningsprojekt på Wikimediaplattformarna är ett fantastiskt verktyg för att kunna nå detta mål.
–Liv Inger Somby, spotlighttalare på Wikimania 2019

Samerna har levt i de nordligaste delarna av vad som idag är Norge, Sverige, Finland och Ryssland i tusentals år. Under en stor del av tiden har samerna diskriminerats av de som kontrollerat deras områden, liksom problemen som uppstår av att arbeta över nationella gränser i fyra olika länder. 

För första gången någonsin arrangeras Wikimania i norden, och Wikimedia Sverige och Norge som organisatörer såg dessa erfarenheter som mycket viktiga att ha med i konferensen. Wikimania är en årlig konferens som firar Wikipedia och de andra Wikimediaprojekten, och i år kretsar temat för Wikimania kring idén om att vi är “starkare tillsammans”, med fokus på kopplingen mellan Wikipedias vision om att sprida fri kunskap till hela världen och FN:s Globala mål.

Det är bakgrunden till att vi har bjudit in den samiska journalisten Liv Inger Somby, som även är lektor vid Samiska högskolan i Guovdageaidnu i Nordnorge, som öppningstalare under en av konferensens största händelser, en “spotlight session” 16 augusti i Stockholms universitets Aula magna. Fram till och med 31 juli kan du förtidsanmäla dig på Eventbrite.

Sombys tal, med titeln Vikten av minoritetsspråk – Vilka utmaningar står de samiska språken inför, ett folk i fyra länder med nio språk? , kommer utgå från hennes gedigna erfarenhet. Efter att ha vuxit upp i de finska delarna av Sápmi använder Somby både nordsamiska och norska i vardagen. Hon samarbetar nära med Wikimedia Norge, en fristående del av den internationella Wikimediarörelsen, och medarrangör av Wikimania 2019, för att utöka Wikipedias täckning av det samiska folket, och är också en medlem av den norska sannings- och försoningskommissionen, som utreder konsekvenserna av förnorskningen av samer och kväner i Norge. 

Foto: Riddu Riđđu, CC-BY-SA 2.0.

Jag intervjuade Somby under Riddu Riđđu, den årliga internationella festivalen för ursprungsmusik i Kåfjord, Norge. Vi talade om hennes förväntningar inför Wikimania och varför hon tycker att det är viktigt att lägga vikt vid ursprungsspråk och digital inkludering när man pratar om att dela fri kunskap. 

Liv Inger Somby: Jag blev lite överraskad när jag fick frågan om att tala under Wikimania, och frågade mig själv om jag verkligen var rätt person till det. Jag har varit journalist under många årtionden, har täckt Sápmi för Norges public service och berättat det samiska folkets berättelser. Jag har sett den utveckling som har skett sedan jag gick till skolan för ett femtiotal år sedan, när det bara fanns en skolbok på nordsamiska. Idag undervisar jag i ursprungsjournalistik och insåg att jag inte skulle kunna tacka nej till möjligheten att tala till en internationell publik med så stor mångfald som Wikimania, för att delge min kunskap om hur ursprungsspråk kan hållas vid liv och att betona det ansvar vi har för att göra det.

Astrid Carlsen: Vilken påverkan tror du att UNESCO:s internationella år för minoritetsspråk kan ha?

Somby: Året för minoritetsspråk har hjälpt till att belysa det ansvar vi alla har, över nationsgränser och på global nivå, för att hålla ursprungsspråk vid liv. Internationella organisationer och rörelser som Wikimediarörelsen har en särskild position för att kunna leda detta arbete. Vi frågas ofta varför världen skulle bry sig om att stödja återupplivningsprojekt för språk när få talare finns kvar, men vi menar att privilegiet att samla, dela och finna kunskap på ditt eget språk och din dator och telefon borde ges till många fler. Skatten av samiska ord för fiske och jakt, traditionell musik och samiska platsnamn borde delas med norska, svenska, finska och ryska barn.

Carlsen: Vilka förhoppningar har du på användningen av samiska språk om 20 år?

Somby: Vi, det samiska folket, måste fortsätta att hålla vår orala historia vid liv och dela den på digitala plattformar, som Wikipedia, när vår kultur tillåter det. Att göra så kommer göra det möjligt för vår kunskap att delas med framtida generationer. Min dröm är att samiska barn, oavsett var de växer upp, kan kommunicera på samiska språk. Men för att göra detta behöver vi fler projekt över hela Sápmi och solidaritet i hur vi spenderar resurser – exempelvis ger den finansiering som finns tillgänglig i Norge via Sametinget en helt annan situation än i andra länder.

För Wikimania 2019:s publik vill jag ge inspiration genom det arbete vi redan har gjort för att återuppliva de samiska språken i Norge, och betona att detta måste ses som ett gemensamt ansvar mellan majoritets- och minoritetsbefolkningar.

The post Träffa den samiska journalisten Liv Inger Somby – öppningstalare under Wikimania 2019 appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-28 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Om gamla böcker och nya plattformar


Referensverket Svenska män och kvinnor finns kanske på ett bibliotek nära dig – men Projekt Runeberg ligger mycket närmre.
Foto: Alicia Fagerving, CC-BY-SA-3.0, via Wikimedia Commons.

Att hänvisa till pålitliga källor är en av de grundläggande plikter som åligger var och en Wikipediaskribent. Det är både ett formellt krav, framställt i Wikipedias grundprinciper, och en moralisk förpliktelse för många. Det fantastiska med internet är att det aldrig har varit så enkelt att ta vara på källmaterial. Långväga färder till bibliotek har ersatts med musklickningar och sökfrågor; dammiga läsesalar har ersatts med digitala bibliotek som är öppna dygnet runt och tillgängliga för alla.

Projekt Runeberg är ett av dem, och ett självklart inslag i mången svensk Wikipedians arbetsflöde. Webbplatsen, som öppnades år 1992 och är således äldre än många av sina besökare, innehåller inskannad äldre nordisk litteratur som inte längre omfattas av upphovsrätten och kan alltså fritt tillgängliggöras och spridas. Här kan man finna sådana klassiska referensverk som Nordisk Familjebok eller Vem är det – ovärderliga kunskapskällor för den som skriver om historiska svenskar och det samhälle i vilket de utförde sin gärning.

Trots att det inte tillhör Wikimediaekosysystemet, är Projekt Runeberg med sina tusentals hänvisningar från Wikipedia i praktiken nära kopplat till det. Det är därför vi valde att göra denna koppling ännu tätare och förbättra hur de inskannade verken är representerade på Wikidata, Wikimedias plattform för länkade öppna data. Vi har tidigare skrivit om vårt projekt Strategisk inkludering av biblioteksdata på Wikidata, inom vilket vi har skapat Wikidataobjekt för en del böcker i Kungliga Bibliotekets katalog Libris. Nu har vi gjort samma sak med Runebergböckerna.

Innan vi satte igång var det runt 200 objekt på Wikidata som använde sig av Runebergs bokidentifierare. Nu efter vår uppladdning har denna siffra vuxit till över 5000. Se till exempel hur boken Tidsbilder från Göteborg på 1820-talet är representerad på Wikidata. Nu när informationen finns som strukturerad data kan den länkas från andra objekt, återanvändas och kombineras med andra data. Det har blivit lättare för Wikidatas användare att hitta till de digitaliserade böckerna på Projekt Runeberg, vilket i sin tur ökar sannolikheten att de används – till Wikipediaskrivande, forskning eller underhållning!

Utförligare information om satsningen erhålles som vanligt på Wikimedia Sveriges wiki.

The post Om gamla böcker och nya plattformar appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-12 av Jan Ainali
Blogg – Wikimedia Sverige

Vinnare i Wiki Loves Earth 2019

Efter att ha gått igenom de 721 bilderna som skickades in till tävlingen har nu Zquid och jag,  Jan Ainali, kommit fram till ett resultat. Det var svårt att välja bland alla de fina bilderna och det hade inte tagit emot om vi hade behövt skicka 20 bilder vidare till den internationella finalen. Men reglerna är som de är så utan vidare fördröjning kommer här de tio vinnarna. Är ni nyfikna på hur processen gick till kan ni kika på resultatsidan på Wikimedia Commons.

Vinnare

Dalby Söderskog av DalbyLennart, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 2

Stora sjöfallet av Jonomorph, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 3

Närsholmen av Måns Hagberg, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 4

Grimsta av Yousef Tavakoli, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 5

Fulufjället av Hsskberra, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 6

Surö bokskog av Christian Rosenlind, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 7

Skarek av Pavel Shyshkouski, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 8

Tyresta av Hknnyberg, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 9

Danska fall av Lisalunamorris, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Plats 10

Nackareservatet av Arild Vågen, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Tack till alla deltagare

Ovanstående bilder skickas alltså in till den internationella finalen, där vinnaren får en resa till nästa års Wikimania i Bangkok. Vi vill tacka alla 132 personer som har deltagit, det har varit ett nöje att få arbeta i juryn och noggrant studera era bilder. Ni har också hjälpt till att illustrera de artiklar som finns om naturreservat och nationalparker på Wikipedia, och i skrivande stund används 121 bilder på åtta olika språkversioner av Wikipedia. Det är en insats som förtjänar ett speciellt tack.

The post Vinnare i Wiki Loves Earth 2019 appeared first on Wikimedia Sverige.

2019-07-04 av rasmus
Copyriot

Tre sommartips

Här ekar det för tillfället tyst. Det är för att jag skriver på en annan sak. Får återkomma till det. Så länge återpostar jag några sådana där kulturtips som Det fria ordets hus (Växjö) bad mig att dela.

BZZZ!

I den gamla väderkvarnen i Harplinge utanför Halmstad hålls 6-7 juli en gemytlig minifestival för ljudkonst och musik på hembyggda instrument.

Kronofonika

Litet svenskt kassettbolag som ger ut musik i pyttesmå upplagor och med egenartad humor. Efter flera släpp med lekfull acid house drämde man just till med en kassett med black metal-projektet Kulturprofilen, där alla låtar knyter an till ett välkänt tema.

Robert Barry, The Music of the Future

En utsökt idéhistorisk essä om hur gångna tiders kompositörer, ingenjörer och utopister föreställde sig framtidens musik som någonting helt annat än vad som hittills hade hörts. Och samtidigt en efterlysning av lika radikala visioner för vår tid. Följ sedan upp med att läsa Three True Tales About Music and Technology, en ny och mycket kort bok av samma författare, med illustrationer av Amanda de Frumerie, på exakt samma tema fast med skillnaden att alla historierna är påhittade, tror jag.

2019-06-28 av Alicia Fagerving
Blogg – Wikimedia Sverige

Musik – en del av kulturarvet som du kanske inte tänker på

En musiketikett. Musikverket via Wikimedia Commons.

Musik är en konstform som är populär i vårt samhälle och som har en lång och mångfacetterad historia. Genom seklerna har många producerat ljud med hjälp av musikinstrument, och utvecklat olika sätt att spara sina alster för eftervärlden: allt från inspelningar, som ju beroende på tidsperiod använder sig av olika tekniska lösningar, till nedskrivna transkriptioner med speciella hieroglyfliknande tecken, som kallas för notskrift.

Statens musikverk har man koll på allt detta, och mycket, mycket mer. Man har dessutom ett stort intresse för att nå ut till den nyfikna allmänheten med allt det material och all den expertis man sitter på, så att de kan få ännu större nytta. Ett mål som vi på Wikimedia Sverige stödjer helhjärtat! Vi har nu fått samarbeta med Musikverket vid flera tillfällen – vi har bland annat laddat upp samlingar av gamla teaterfotografier och hjälpt personalen att själva bidra till Wikipedia. Musikverket ihop med Riksantikvarieämbetet har experimenterat med att utveckla verktyg för att göra det lättare för gemenskapen att översätta och förbättra bildernas beskrivning – spännande! Ivrig Wikipedia-aktivitet kommer att pågå bland annat på den kvinnohistoriska skrivstuga som Musikverket bjuder till den 15 augusti. Det händer med andra ord mycket kring musik och scenkonst!

Nu fortsätter vi vårt samarbete med Musikverket med nytt material och nya format. Under våren har vi nämligen laddad upp knappt 150 historiska ljudfiler ur institutionens digra samlingar till Wikimedia Commons. Urvalet gjordes av arkivpersonal för att visa på samlingarnas mångfald och bredd; här finns allt från folkmusik och konstmusik till visor och schlager. Inspelningarna representerar olika typer av äldre ljudbärare – fonografcylindrar, lackskivor, tråd- och rullband – och har spelats in av såväl privatpersoner som kommersiella skivbolag, eller i tjänsten av personalen på Svenskt visarkiv och dåvarande Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet) som bägge ingår i Musikverket.

Omkring hälften av inspelningarna består av Karl Tiréns jojkinspelningar gjorda på 1910-talet. De är den första inspelade dokumentation av samernas musiktradition och hör till de äldsta inspelningarna i Musikverkets samlingar. Karl Tiréns samling är idag nominerad till UNESCO:s lista över världsminnen.

Brita Gustafsson från Arjeplog presenterar jojken Till renhjorden år 1913. Via Wikimedia Commons.

Inspelningarna återfinns i en egen kategori på Wikimedia Commons; det finns även en separat kategori bara för jojkinspelningarna. Några av ljudfilerna innehåller dessutom länkar till kompletterande material: dokument och notblad som skapar ytterligare kontext för verken. Se till exempel inspelningen Gulli Edin, sång med ackompanjemang av piano, som innehåller en hänvisning till Om dagen vid mitt arbete, en notskriftsrepresentation av musiken.

Vårt gemensamma kulturarv har många sidor, och nu är det ännu lättare att bekanta sig med!

The post Musik – en del av kulturarvet som du kanske inte tänker på appeared first on Wikimedia Sverige.