2017-04-25 av rasmus
Copyriot

Hög tid att vända ryggen åt Bokmässan och stödja alternativen

Bokmässan är lite som Facebook. En kommersiell plattform som man i grunden ogillar, men ändå är på, eftersom “alla andra” är där, vilket betyder att det sker en massa bra saker.

Under 2010-talet har jag i stort sett årligen medverkat på Bokmässan i Göteborg, antingen i det officiella mässprogrammet eller på inbjudan av olika utställare. I år kommer jag inte att medverka, av flera skäl. Låt mig vara ärlig om skälen till min icke-medverkan. Först och främst har jag (hittills) inte blivit inbjuden. Så här års brukar de arrangörer som kan betala ens resa och uppehälle redan ha hört av sig, så jag hade ställt in mig på att skippa mässan i år. Till detta kommer Bokmässans sällsynt ryggradslösa velande kring en nazistanknuten tidning, som på sistone dessutom tagit del i hotkampanjer mot journalister.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner om attBok & Bibliotek i Norden AB skulle vara en samhällelig institution med uppgift att värna yttrandefriheten. Precis som Facebook är de ett kommersiellt företag i marknadsföringsbranschen, som tjänar bra med pengar. Precis som Facebook, uppnår Bokmässan sitt mål genom att koncentrera uppmärksamhet till en monopoliserad plattform. Detta driver upp kostnaderna för mindre aktörer som ändå vill synas i bruset. Detta är inget nytt problem. Det är inte lätt att åtgärda, men det går.

När nu Bokmässan väljer att välkomna den nazistanstrukna tidningen, tycker jag att tillfället är helt rätt att som kollektiv handling lämna ryggen åt hela tillställningen.

Så fick jag en förfrågan om att skriva under ett upprop. Jag tvekade till en del av formuleringarna. Det hade tydligen fler gjort, för sen återkom uppropet i en kort och kärnfull version. Jag skrev under det, liksom många andra. I fredags publicerades uppropet i DN och fick ganska stor uppmärksamhet.

“Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det”, förklarar uppropet. Om man ska vara riktigt petig, finns det problem även i denna formulering. Precis som Expo påpekar är det ingen nyhet att det i mässhallarnas utkanter finns utställare som kan kallas högerextrema (inklusive vissa religiösa fundamentalister). Men det är en rimlig och viktig markering. Vi väljer själva om vi vill medverka till att dra in vinst åt Bok & Bibliotek i Norden AB. Vi har ingen plikt att medverka på ett kommersiellt evenemang bara för att vi (ofta oavlönat) har gjort det tidigare, lika lite som vi har en plikt att posta saker på Facebook. Dessa plattformar har aldrig varit några garanter för yttrandefrihet i ordets grundlagsfästa, liberala mening.

Den del av uppropet som jag gillar bäst är dess andra hälft, som jag citera i dess helhet:

Istället kommer vi att medverka till de alternativa händelser som just nu formeras och kommer att ske samtidigt med mässan på Världskulturmuseet och Göteborgs Litteraturhus.

Just så! För att bryta den kommersiella plattformens monopol måste vi stödja alternativen. Just de nämnda känner jag i ärlighetens namn inte till. Men det finns fler. Ytterligare ett evenemang som ordnas i Göteborg samma helg är Radikal Bokmässa, som i år ska flytta till större lokal. Förra månaden slogs nytt besöksrekord (19000) av Littfest i Umeå. Nästa vecka ordnas andra upplagan av Stockholms Litteraturmässa som är ännu ett ickekommersiellt alternativ, som dessutom är gratis.

Jag dömer ingen som åker till Bokmässan. Jag har full förståelse för enskilda författare som ser ett tillfälle att nå ut. Samma sak med de mindre, ickekommersiella förlag som efter många års trägna insatser har lyckats få snurr på försäljningen där. Men jag tror att även många av dessa ser problemet i hur kommersiella plattformar skapar monopol som till slut förväxlas med begreppet yttrandefrihet. Enda sättet att komma förbi dessa plattformar är genom kollektivt handlande, i en eller annan form. Det var länge sedan det fanns så goda skäl att vända ryggen åt Bokmässan.

2017-04-25 av Datasvammel
Datasvammel

Bort med WordPress och PHP

Mitt nyårslöfte i år var att bli av med Wordpress. Ja, tro det eller ej, men den typen av nyårslöften kan jag i alla fall försöka hålla.

Anledningen till att få bort Wordpress är relativt enkel, den gör det inte enkelt för mig att blogga. Jag skriver helst inte text i fancy-schmancy-verktyg, utan gärna rått i en ren texteditor i format som Markdown. Dessutom börjar det bli rätt hårigt att underhålla verktyg som Wordpress eftersom man måste stå på tårna och uppgradera så fort det kommer en ny version eller sårbarhet. Att dessutom få Wordpress att inte sätta några kakor är också rätt krångligt.

Så därför har jag letat efter vettiga verktyg för att generera statiska webbsajter. Och jag har hittat ett, Hugo. Väldigt lätt att hantera, och kan rendera hela den här bloggen på cirka 160ms på den maskin där jag kör den. Det är ganska fort. Så snabbt bloggar inte jag, vilket märks om man tittar på mina inlägg. Mest intensivt bloggade jag kanske mellan 2005 och 2008.

Dessutom ville jag stöka om på mitt hemmanät, och exponera några tjänster ut, bl.a. över HTTP(S). Då fick jag bygga om lite för att skapa en extern HTTP-proxy. Denna proxy genererar dessutom Let’s Encrypt-certifikat för de tjänster som behöver det, och sedan skickar de in trafiken till tjänster som hostas i kvm:er. Nu är proxyn en Nginx, och jag använder acmetool för att underhålla certifikaten. Dock blev jag sugen på att använda Caddy som proxyserver istället, då den dels verkar riktigt bra, och dels har inbyggt stöd för Let’s Encrypt.

Den här bloggen genereras på samma gamla Wordpress-instans, men nu som statisk HTML. Det går som jag nämnt väldigt fort att rendera sajten statiskt. Men som bonus har jag minimera ytan för sårbarheter avsevärt. Buggar i PHP, Wordpress eller alla dessa Wordpress-tillägg behöver jag inte längre bry mig om. Och backup kan jag mycket enkelt göra genom att lagra källan till bloggen som ett git-repo, och publicera helt öppet på Github. Eftersom inget i denna backup innehåller några hemliga element är detta trivialt.

Det var svårare att göra backup med en Wordpress-instans eftersom Wordpress lagrar data i två skilda världar, dels MySQL (redan där borde jag ha avvecklat Wordpress för länge sen), och dels i filsystemet. Och inte nog med det lagras det ju också lösenord där, för saker som administratörer, användare och inloggning till MySQL.

Men att byta från Wordpress till något annat är inte helt enkelt, särskilt inte om man vill bevara gammalt innehåll. Nu finns det en del verktyg för att dra ut innehåll ur en gammal Wordpress - men inte direkt till en Hugo-instans. Det gick dock att dra ut det som Jekyll-data, och för Hugo finns det en Jekyll-importer, så det blev lösningen den här gången. Det betyder dock inte att allt innehåll dyker upp felfritt.

Att gå in och manuellt granska och anpassa innehållet var faktiskt det som tog mest tid. Wordpress använder ju HTML som markup, vilket Markdown faktiskt hanterar.

När man går igenom en dump som den jag gjorde från min Wordpress, som varit igång sedan 2005 (12 år!) så märker man hur mycket som ändrats under ytan på Wordpress. Inlägg som gjorts har formatterats på en uppsjö olika sätt. Nu har jag inte ändrat all HTML till Markdown, för det orkar jag inte, och det mesta fungerar ändå. Men att göra ett försök till att genomföra en konvertering med automatik vore dömt att misslyckas.

Så, nu återstår bara att skapa ett enklare flöde för publicering av nya inlägg. Läser ni det här har jag åtminstone gjort ett lyckat första försök.

Helt borta från PHP är jag inte, det finns ju bl.a. Gnuheter som behöver en del vård. Och Creeper behöver en hel del uppdateringar ändå.

Nu saknar jag ingenting från Wordpress egentligen. Men det innehåll som inte följde med den här konverteringen var kommentarer. Skönt egentligen. Det vanliga är att man sätter upp Disqus tillsammans med Hugo för att slippa egen teknik, men jag vill inte ladda alltför många externa resurser till denna sajt. Jag känner inte till Discus egentliga affärsmodell, eller ens vem som äger dem. Ett lockande alternativ är att använda Github Issues som kommentarer, som Don Williamson skrivit om. Men egentligen behövs de inte tycker jag.

Eller vad tycker du..?

2017-04-23 av Datasvammel
Datasvammel

Om Datasvammel

Om Patrik Wallström

Datasvammel är min blogg, där jag, Patrik Wallström, mest svamlar om dator-relaterade ämnen.

DFRI

Jag är engagerad i Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter, DFRI där jag för närvarande är ordförande.

Inom ramen för DFRI driver jag bl.a. översättningsprojektet Lillebror där jag försöker få folk att hjälpa mig med att översätta Cory Doctorows bok Little Brother.

Creeper

Creeper är ett projekt för att driva undervakning, eller sousveillance. Just nu är projektet något vilande. Jag startade Creeper i första rundan med debatten kring FRA:s övervakning av Internet.

Kontakta mig

Jag nås bäst på min e-postadress pawal@blipp.com

Se fler kontaktvägar under Kontakt.

Andra bloggar

Jag har mellan 2002 och 2016 varit anställd på IIS och därmed bloggat flitigt på deras blogg. Dessa inlägg hittar man här.

2017-04-23 av rasmus
Copyriot

Tre mått, 2: Temperatur

Vi befinner oss alltså i en kort bloggserie om vad som ligger till grund för olika slags mått. Syftet är att få lite perspektiv på hur man mäter “ekonomin”. Första inlägget diskuterade hur man mäter intelligens. Nu går vi vidare till mätbarhet nummer två:

2. Temperatur
Temperatur är ett “kvantitativt mått på graden av värme” (Nationalencyklopedin) och kan utifrån termodynamiken förstås som ett absolut mått, förankrat i den absoluta nollpunkten. Det är så absolut att det finns med bland de sju grundenheterna i det internationella måttsystemet. Därmed inte sagt att det alltid är så lätt i praktiken.
Bara att definiera värme visar sig oväntat svårt, men i grunden handlar det om rörelseenergi på partikelnivå. Enskilda partiklar kan röra sig mer eller mindre än sina grannar. Så är temperatur då helt enkelt ett mått på genomsnittlig rörelse inom en viss kropp? Jag blir osäker. Läser i Allt om vetenskap:

Temperatur är som bekant ett mått på hur varmt något är. Men när man tittar i mikroskala är det istället ett mått på den genomsnittliga rörelseenergin hos en partikel i ett system, till exempel en gas.
Ur ett större perspektiv är temperatur den egenskap som bestämmer i vilken riktning som värme rör sig mellan två objekt som har kontakt.

Ska vi inte kunna mäta temperatur utan att hamna i metafysik? Kan vi mäta havets temperatur utan att först dela upp havet i olika objekt eller system? Mina tankar går till vad en vän skrev i en anteckningsbok på högstadiet:

Havet är ett oräkneligt antal krafter och motkrafter åt alla håll, där alla delar interagerar så kraftigt att den ena rörelsen knappast kan skiljas från den nästa.

Att mäta temperaturen, både till havs och på land, är ett grundläggande led i all klimatforskning och därmed i förståelsen av vår tids katastrof. Att ifrågasätta hur jordens temperatur mäts är också något som görs rutinmässigt av klimatförnekarna. Hur ska vi förhålla oss till detta?
Mätningarna kan göras på olika sätt. Till havs mäter man ofta från båtar, men det finns också termometrar som skickas ned i djupare vattenlager. På land har man gjort systematiska temperaturmätningar med termometrar sedan 1800-talet. En bit in på 1900-talet tillkom väderballonger och vädersatelliter. Förutom att mätningarna görs på olika platser, görs de även vid olika tider på dygnet och på året. De är inte jämnt fördelade över jordens yta. Till lands försöker man undvika urbana värmeöar för att inte de mest direkta formerna av människoorsakad uppvärmning ska räknas in. Till havs mäter man glesare och mest där fartyg ändå far. Men sammantaget blir det en väldig massa mätresultat, som kan bilda råmaterial för en beräkning av “världstemperaturen“.

There is no single thermometer measuring the global temperature. Instead, individual thermometer measurements taken every day at several thousand stations over the land areas of the world are combined with thousands more measurements of sea surface temperature taken from ships moving over the oceans to produce an estimate of global average temperature every month.

Nej, det finns ingen världstermometer. Det finns bara ett stort antal mätpunkter, som kan användas för att konstruera ett index (det vill säga ett slags kompositmått).
Det vore nog mer korrekt att tala om “världstemperaturindex” än om “världstemperaturen”. Men efter lite googlande slås jag över hur det mest verkar vara klimatförnekare som använder indexbegreppet i dessa sammanhang. Den vetenskapligt redliga sidan verkar tyvärr vara lite obekväm med att siffran inte är stenhård.

Noterar att vissa klimatförnekare hänvisar till artikeln “Does a Global Temperature Exist?” (Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, 2007). Kanske borde jag avskräckas av tidskriftstiteln, men som dilettant får jag ändå intryck av att artikeln gör kloka poänger om hur feltänkt det blir att föreställa sig ett planetärt klimatsystem genom en temperatur.

While it is always possible to construct statistics for any given set of local temperature data, an infinite range of such statistics is mathematically permissible if physical principles provide no explicit basis for choosing among them. /…/
If temperature field averages are not temperatures, can they function as an index or as a proxy for climate dynamics? While an index need not be a physical variable explicitly, there are nonetheless unavoidable requirements before a statistic can be regarded as an index. An index is a statistic produced by a consistently applied rule that characterizes some, usually complex, process usefully, even though the precise connections between it and the process may not be fully known or understood. As an index the statistic usefully encapsulates a possibly large set of data into one dimension for a specific purpose.
/…/
There are only two options: admit the possibility that non-equilibrium systems can simultaneously warm and cool or take the position that these terms have no meaning in such cases. We adopt the latter convention. /…/
Averaging does not represent any means of avoiding the fact that a system is not in global thermodynamic equilibrium. Thus, in the case of non-equilibrium thermodynamics, temperature averages fail in the most basic role of an average, which is for one value to represent many.

Jag finner detta vara en relevant kritik av begreppet “världstemperatur”, men är inte kompetent att ta in artikelns alla delar och det är fullt tänkbart att den går alltför långt i sina slutsatser. Att den omhuldats av klimatförnekare är olustigt, men kanske finns skäl att fråga sig varför.

När klimatfrågan hamnat på den politiska dagordningen, har detta skett genom att två mått har upphöjts framför alla andra (troligen via FN:s klimatpanel). Det ena måttet är atmosfärens halt av CO2 – som är av största vikt, fast man glömmder då lätt att det även finns även andra växthusgaser. Det andra måttet är den så kallade världstemperaturen, det genomsnitt som vi ordat om ovan. Därtill kommer ett tredje mått som nog är betydligt mer konkret, nämligen havsnivån.

“Global uppvärmning” är ett ganska dåligt sätt att beskriva de katastrofala klimatförändringar som pågår. Ja, det är ett faktum att mänskliga utsläpp leder till en stärkt växthuseffekt, alltså en uppvärmning. Men jordens klimatsystem är alltför komplext för att uppvärmningen ska bli “global”. Uppvärmningen är ojämnt fördelad och drabbar inte minst Arktis hårdare än snittet. Genomsnittet döljer områden som tvärtom drabbas av nedkylning. Om klimatförändringarna skulle leda till en försvagad Golfström kommer nedkylningen att bli katatrofal i Nordeuropa. Framför allt måste vi komma ihåg att klimat är mer än temperatur. Klimatförändringarna handlar även om förekomst av extremväder, såsom storm, torka och översvämning. Sådant är svårare att mäta i ett enda index. Men det borde pratas om mer, i stället för att ensidigt tala om en stigande världstemperatur.

Det här inlägget har visst handlat om två saker. Dels (lite) om olika sätt att begripa klimatkrisen, som är vetenskapligt belagd men inte att reducera till en stigande världstemperatur. Dels (desto mer) om temperaturmätning i allmänhet och det tveksamma måttet “världstemperatur” i synnerhet. Den senare aspekten ska vi ta med oss vidare till det tredje exemplet, där vi kommer till frågan om att mäta inflation. Vilket i grunden faller tillbaka på fåfänga försök att mäta nytta

Just därför kan vi avsluta med ett idéhistoriskt intressant citat som knyter samman just temperatur med nytta. Jeremy Bentham (1748–1832) var den förste att driva tanken på att nyttan är möjlig att mäta. Även om han inte kunde ge svar på hur denna mätning skulle gå till, såg han det som uppenbart att det finns ett allmänt mått på nytta/njutning, nämligen pengar:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. /…/ Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure.

Jeremy Bentham, opublicerat manuskript, citerat i David Baumgardt, Bentham and the ethics of today (1952)

2017-04-23 av rasmus
Copyriot

Tre mått, 1: Intelligens

På tal om svårigheterna att mäta “ekonomin”, så funderade jag just i vidare cirklar kring olika slags mått. Eftersom jag inte är helt säker på vad jag tänkte så testar jag att skriva om det här. Jag misstänker att bloggen har läsare som kan flika in ett och annat. Avstamp tas i tre olika fenomen, som mäts med olika slags mått.

1. Intelligens
Alla vet att IQ är ett mått på intelligens, men att måttet är omstritt. Alla accepterar i praktiken att intelligens finns, även om vi är många som betvivlar dess endimensionalitet och därmed är skeptiska till måttet IQ (intelligenskvot). Som för övrigt inte är någon kvot.
IQ kan mätas via olika tester, med olika resultat. Intelligenstesterna har inga anspråk på att mäta intelligens i någon absolut mening, utan IQ är ett relativt mått som som försöker säga något om hur en individ förhåller sig till en normalpopulation. Efter att man räknat samman alla testresultat, är det tänkt att medianvärdet får definiera IQ=100, medan 99, 101 och så vidare definieras utifrån standardavvikelser.
Relativiteten kommer bland annat till uttryck i den historiska aspekten. Sedan IQ-tester först utvecklades har tendensen varit en gradvis ökning av testresultaten. Så huruvida normal-IQ har stigit över 100 eller ligger kvar, det beror till 100 % på om man tänker sig normalpopulationen som synkron eller diakron. En annan uppenbar metodfråga kommer ur att normalpopulationen kan ha olika ålderssammansättning. Betänk bara hur andelen dementa ökar i befolkningen, vilket rimligen drar ner testresultaten om alla över 18 ska representeras i lika utsträckning.

Det finns mycket mer att säga om det kontroversiella IQ-måttet, men det behöver vi inte gå in på här. Kontentan blir att IQ används som en approximation av intelligens. Se två begreppen hålls oftast isär, även i vardagsspråket. När vi talar om “intelligent liv på andra planeter” så förutsätter vi t.ex. inte att dessa livsformer ska passera ett tröskelvärde i något IQ-test.

Det här inlägget känns lite konstigt, för jag var egentligen inte alls intresserad av intelligens i sig, bara av att jämföra olika former av mått. I nästa inlägg går vi vidare till frågan om att mäta temperatur och i synnerhet det som kallas “världstemperatur”.

2017-04-23 av Datasvammel
Datasvammel

Kontakta Patrik Wallström

Om du behöver nå mig nås jag bäst på min e-postadress: pawal@blipp.com.

Du kan också nå mig via dessa kontaktvägar:

2017-04-20 av rasmus
Copyriot

Lite om Spotifys prekära finanser

Efter att ha vadat runt ett tag i Spotifys historia behöver jag uppdatera mig lite kring de senaste utvecklingarna. Därav denna bloggpost.

Nyligen slöt Spotify ett nytt avtal med Universal Music som är ett av de tre stora skivbolagen. Av detta följer en ny typ av inskränkning i gratisversionen. Hittills har inskränkningarna bland annat gällt mobil tillgång eller antal lyssningstimmar per månad. Nu införs för första gången en inskränkning i musikutbudet enligt en princip som kallas “fönstring” (windowing). Vissa superstjärnors album kommer under viss tid att vara tillgängliga för betalande användare, men inte för gratisanvändare. Detta måste beskrivas som att Spotify backar ett steg. Skivbolagen har från första början varit skeptiska till gratisversionen, som med påfallande envishet har försvarats av Daniel Ek.

“There is a risk that windowing may give piracy a little boost”, skriver Mark Mulligan, men de som hellre laddar ner mp3:or än att vänta två veckor, de skulle ändå inte betala för Spotify.

Själva avtalet är givetvis hemligt. Vi vet inte vilka förändringar som sker i flödena av pengar och användardata. Något bör Spotify ha fått i utbyte för att inskränka tillgången på vissa album. Från svenskt branschhåll uppges: “Spotify har fått ner den procentandel de betalar till Universal. Målet ska ha varit 52%, i det gamla avtalet var det enligt många källor 55%.” Men villkoret för detta uppges vara att Spotify lyckas öka antalet betalande användare i en viss omfattning – om inte så sker, så får de fortsätta att

Branschanalytikerna verkar överens om att detta är ett steg mot Spotifys börsintroduktion. Det har de alltid varit. Genom nästan hela företagets historia har börsintroduktionen ansetts vara nära förestående. Men den här gången är det lite annorlunda.

Nu snackas det om att Spotify kanska ska göra en “direktlistning” på börsen, utan att genomföra en ordinarie börsintroduktion (IPO). Vid en direktlistning sker ingen nyemittering av aktier, så man får inte in lika mycket pengar. Men man slipper en massa regler om vilken information som företaget får eller måste offentliggöra. Det går snabbare. Och tid är inget som Spotify har i överflöd.

Senaste omgången riskkapital togs in förra året i form av konvertibler, alltså skuldebrev som under vissa förutsättningar kan konverteras till aktier. Om man i stället hade tagit in riskkapitalet genom att sälja aktier hade det inneburit att en ny värdering av företaget hade blivit känd och vissa menar att Spotify till varje pris ville undvika att få en längre värdering än den 8,5 miljarder dollar som man fick sommaren 2015. I vilket fall verkar Spotify ha varit desperata att få in ordentligt med pengar för att kunna köpa upp andra företag, i syfte att stå sig i konkurrensen med Apple Music. Därför accepterade de villkor som beskrivs som “aggressiva”. De som lånat ut pengar till Spotify (genom att köpa konvertibler) uppges få 20 % rabatt på aktier i Spotify om det sker en börsintroduktion under 2017 och om den dröjer längre så ökar rabatten över tid. De befintliga ägarna kommer alltså att få sälja sina aktier till underpris om inte Spotify hamnar på börsen i år.
Tidspressen ökar tydligare av att den ränta som Spotify betalar på lånet först ligger på 5 %, för att sedan öka med 1 % varje halvår, upp till 10 %. En fördröjd börsintroduktion skulle kunna bli en bra affär för långivarna Dragoneer, TPG och Goldman Sachs. Sistnämnda är redan en stor ägare i Spotify. Men man undrar lite om inte de två övriga lånegivarna nu har fått intresse av att Spotify inte ska lyckas sluta gynnsamma avtal med skivbolagen. Om det går ett år från nu utan börsintroduktion, kommer Spotify få betala omkring en miljard kronor i ränta bara på detta lån! Någon bloggar:

What seems to be happening here is that Dragoneer and TPG have a radically different set of financial incentives than the current stockholders. /…/ If the IPO is late and the price is low, it’s entirely possible that the convertible debt allows Dragoneer and TPG to swallow most or even all the company. This is especially likely if the IPO is spread over multiple offerings. And why might the post-IPO Spotify stock price collapse? Well, a lack of buyers will hurt a stock price. And why might there be a lack of buyers? Perhaps the market is wary of the dilution implied by the convertible debt held by Dragoneer and TPG? See how that works? This is a negative reinforcing loop.

So to all those labels, managers, Spotify employees and other sundry insiders who thought they got in on a “can’t lose” deal with that pre-IPO Spotify stock? Check out what happened to Goolybib.

Tillspetsat kan man säga att Spotify i huvudsak har finansierats av gratispengar: kvantitativa lättnader och minusräntor. Men kring årsskiftet 2015–16 inleddes räntehöjningen i USA och några månader senare tvingas Spotify acceptera rena ockervillkoren.
Det går att hitta en del diskussionstrådar där folk kalkylerar den verkliga räntan till 30 % och där det förs spelteoretiska diskussioner om hur lånevillkoren skulle kunna bidra till att accelerera på en eventuell börsnedgång för Spotify så att det slutar i en krasch. Andra menar att den stora säcken med lånade pengar skulle kunna investeras på så vis att Spotify börjar gå med vinst. Jag kan inte bedöma trovärdigheten i någotdera, än mindre förutspå marknadens framtid, men Spotify befinner sig onekligen i en finansiellt prekär situation.

Inte konstigt att skivbolagen kan flytta fram sina positioner och få igenom nya inskränkningar av gratislyssnandet. De vet att Spotify är desperata att snabbast möjligt sluta avtal som medger en börsintroduktion. Nu kan bollen tänkas ligga hos Sony och Warner.

Musikindustrins analytiker tenderar att beskriva avtalet mellan Spotifys och Universal som en öppning mot en ljus framtid. Mark Mulligan talar om att “streamingmarknaden mognar” och resonerar kring Spotifys behov av att göra ett bra intryck på potentiella aktieköpare. Att merparten av intäkterna genast går till skivbolagen ser inte så bra ut, men det viktiga är inte procentsatsen utan att kunna uppvisa en tendens i rätt riktning:

In pure commercial terms Spotify actually pays out round about the same amount (c70%) of revenues to rights holders as Netflix does, but because Netflix owns so much of its own rights it can amortize the costs of them to help generate a net profit while Spotify cannot.

The 2 ways of fixing that are 1) owning copyrights, 2) reducing rates to rights holders (which really means labels as publishers are pushing for higher rates). It is probably too early to flick the switch on the ‘Spotify as a label’ strategy as that would antagonize labels at exactly the wrong time. So reducing rates is the main lever left to pull.

However, the labels feel the rates are fair value, in fact many think the rates undervalue their content assets. So Spotify was never going to achieve a dramatic change in rates at this stage. Also, labels are wary of granting better terms to Spotify because Apple and co will immediately demand the same. Hence UMG has tied Spotify’s lower rates to growth targets, which you can rest assured will be ambitious.

Det är både spännande och lite stressade att skriva en bok om Spotify medan allt detta händer.

2017-04-20 av rasmus
Copyriot

Att skriva en historik över Spotify

Vi skriver just nu på en bok om Spotify som ska ges ut av MIT Press. Där är jag bland annat huvudansvarig för ett historicerande kapitel. Min avsikt är i korthet att skriva en kombinerad mediehistoria och näringslivshistoria, som ställer sig kritisk till den välbekanta framgångssagan. För den internationella läsekretsen vill jag lyfta fram de specifikt svenska aspekterna, som inte minst handlar om hur Spotifys framväxt samspelade med fildelningsdebattens kulmen och rättegången mot The Pirate Bay.

Nu i eftermiddags, på ekonomisk-historiska institutionens forskarseminarium, presenterade jag just ett ofärdigt utkast under rubriken “Towards a business history of Spotify”. Där fick jag en hel del värdefull respons på de frågor som jag ställt mig.

Historieskrivningen medför ju en del utmaningar. Dels eftersom det rör sig om en i högsta grad pågående historia om ett blott 11-årigt företag. Dels eftersom företaget inte har något intresse av att dela med sig av internt material. Alla avtal är affärshemligheter. Det offentliga material som finns till hands har överlag karaktären av buzz – det kryllar av rykten, spekulationer och löften. Hundratals och åter hundratals artiklar i publikationer som Techcrunch, Advertising Age och Breakit, för att inte tala om vad Spotify under tio år har spottat ur sig på företagets egna blogg.

Hur ska historikern förhålla sig till detta? Det blir en fråga om vad man lägger i begreppet källkritik. Den traditionellt weibullska källkritiken har ofta beskrivits i termer av felsökeri. Då blir buzz att betrakta som ett brus att filtrera bort, för att kunna skriva en historia om “vad Spotify verkligen har gjort”. Men god källkritik handlar inte om att avvisa så mycket som möjligt, utan om att värdera källorna rätt, att förstå vilka frågor som de kan besvara. Allt kan vara en källa till historisk kunskap – men inte till vilken kunskap som helst. Vad kan vi då lära oss ur tio års buzz kring en startup?

En företagshistorik om “vad Spotify verkligen har gjort” skulle förutsätta att Spotify är en aktör som existerar oberoende av alla rykten, spekulationer och löften. Så är inte fallet. Likt andra startups är Spotify beroende av buzz för sin fortsatta överlevnad.
Hela kalaset bygger ju än så länge på att riskkapitalister fortsätter att skjuta till mer pengar för varje år. Det gör de utifrån en förhoppning om att företaget ska öka i värde. Detta värde är inget mått på vad Spotify är i dag, utan på vad Spotify kan bli i en föreställd framtid. Det är kort sagt en berättelse som ständigt måste fortsätta att berättas i ett flöde av buzz.

Med andra ord: Spotify lever på spekulation. Berättelsen om Spotify är en integrerad del av Spotify.

Som historiker blir då min uppgift att follow the buzz. Efter att ha sammanställt ett ganska enormt material blir det tydligt att den föreställda framtiden är högst föränderlig. Vägkartan till framgång har ritats om gång på gång. När företaget inledde sitt arbete stod det inte ens klart att det var musik som skulle distribueras. Funktioner som infördes under pompa och ståt har avvecklats i tysthet efter några år. Bland det intressantaste i detta är att följa hur idealkonsumenten byter karaktär under årens lopp (särskilt efter att Spotify lanserats i USA).

Historiker jobbar alltid med periodisering. I det här fallet har jag valt att strukturera berättelsen ur riskkapitalets perspektiv. När jag sammanställer materialet märker jag hur varje ny finansieringsrunda har inneburit att Spotifys utveckling har tagit en lite annan riktning. Vissa år har man satsat allt på internationell expansion, andra år har det handlat om att uppfinna nya rekommendationssystem.

Så även om Daniel Ek utnämns till musikvärldens mäktigaste person så står det klart att han inte har makten över Spotify. Men inte heller investerarna som äger aktiemajoriteten har oinskränkt makt. Förutom att vara beroende av riskkapital, är Spotify även beroende av musiklicenser. Dessa går endast att köpa från de tre stora skivbolagen – ett oligopol som ofta agerar som en kartell. Därtill kommer frågan om det icke-neutrala nätet som gör Spotify beroende av samarbeten med teleoperatörer. Sammantaget växer bilden fram av ett företag som inte bara är framgångsrikt, utan också i hög grad prekärt.

Efter att ha ägnat en del tid åt att vada i Spotifys historia, märker jag att jag missat den allra senaste tidens utvecklingar. Därför tänkte jag uppdatera mig själv genom att skriva några rader på bloggen. Det var tanken med detta inlägg, men får komma i nästa. Som så ofta tänkte jag bara skriva några inledningsrader, men de svällde till värsta programförklaringen. Jag är hemskt nyfiken på respons och är övertygad om att det bland Copyriots läsare finns andra perspektiv än de som mina forskarkollegor kunnat erbjuda.

2017-04-17 av rasmus
Copyriot

Varför mäter vi ekonomin så som vi gör?

Intressant forskningsprojekt vid Amsterdams universitet: “Fickle Formulas: The Political Economy of Macroeconomic Measurement“.

Det rör frågor som luftats här i inlägg som rör prisindex och ekonomisk statistik, fast på en mer övergripande, internationell nivå.

We have rough ideas of what economic growth, inflation, trade balances, productivity and so on should mean. But for each of these the devil is in the detail:
How should health and education services, often provided by or subsidized by governments, show up in GDP statistics? How should people who work only a few hours per week but would like to work more, show up in unemployment figures? Do pension promises constitute government debt? And how should inflation statistics deal with changes in the quality of everything from vacuum cleaners to iPhones over time? Such seeming details quickly turn into major holes in our measurements. /…/
Macroeconomic indicators and the way we calculate them are political, even if they pose as hard, objective numbers.

why do we measure our economies the way we do? After all, it is far from self-evident how to define and measure economic indicators. Our choices have deeply distributional consequences, producing winners and losers, and they shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental destruction.
Criticisms of particular measures are hardly new. GDP in particular has been denounced as a deeply deficient measure of production at best and a fundamentally misleading guidepost for human development at worst. But also measures of inflation, balances of payments and trade, unemployment figures, productivity or public debt hide unsolved and maybe insoluble problems.
/…/
Macroeconomic indicators stand central in economic governance and its political contestation. Measurements of growth, unemployment, inflation and public deficits tell us ‘how economies are doing’. At the ballot box citizens can punish politicians who fail to deliver on these indicators. And the indicators are often integral to policy through inflation-indexation of wages or hard rules on permissible deficits.
In contrast to their air of objectivity, it is everything but self-evident how these indicators should be defined and measured. Our measurement choices have deeply distributional consequences: they produce winners and losers. They shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental degradation. So why do we measure our economies in the way we do?

Detta förefaller som viktig forskning med ett helhetsgrepp som tidigare har saknats, även om dess makroekonomiska perspektiv behöver kompletteras med undersökningar av hur statistikproduktionen fungerar på mikronivån, där SCB-tjänstemän tvingas fatta egna beslut om hur förändringar i varors kvalitet ska räknas om i penningvärden. Då handlar det inte om internationellt standardiserade riktlinjer, utan om den ekonomiska statistikens inbäddning i en föränderlig kultur.

Fickle Formulas presenterar sin metodologi som en trestegsraket: först vill man kartlägga hur de ekonomiska mätformlerna har utvecklats över tid och hur de skilt sig mellan olika länder, därefter jobbar man med att intervjua ansvariga experter vid bl.a. EU och Världsbanken som varit delaktiga i den internationella standardiseringen. Det sista momenten är intressant: resultaten omsätts i kvantitativa tester, där man kan visa i siffror hur olika mätpraxis kan resultera i vitt skilda förståelser av hur ekonomier utvecklas.

Två artiklar som projektet hittills har levererat:

Daniel Mügge är professor i “politisk aritmetik” vid statsvetenskapliga institutionen i Amsterdam. I sig ett intressant ämne för en professur.

William Petty (1623–87) formerade “political arithmetick med utgångspunkt i en kvantitativ, empiriskt inriktad metod. För honom var statistik något som skapades inom ramen för ett politiskt projekt, inte en sammanställning av förment neutrala data.

Århundradet efter utvecklades “political economy” av upplysningsmän som Adam Smith. Den politiska ekonomin tog sig an ekonomin på helt annat sätt än den politiska aritmetiken. Särskilt när vi kommer till David Ricardo, har det ekonomiska vetandet blivit deduktivt, med utgångspunkt i vissa teorier om människans nyttosträvan. Så har det förblivit inom nationalekonomin. Men man har inte kommit undan behovet av att testa modellerna mot någon form av verklighet. Denna verklighet levereras till nationalekonomerna av en annan yrkesgrupp, statistikerna. Den politiska aritmetiken lever vidare i form av en oftast teoribefriad statistikproduktion, som sedan 1950 bara har blivit allt mäktigare. Till skillnad från Petty, uppfattar vår tids statistiker sin verksamhet som objektiv och opolitisk. Och ekonomerna tar dem på orden.

When contemporary policy is to be underpinned by empirical data, the aim is not only to make that policy more effective, but also to give it an objective basis. Hard data, so the idea, can de-politicize policy. It can help draw a clear line between political choices – whether by prince or parliament – and policy applications.
This division does not hold. However far you zoom in, you can rarely separate the measurement of social phenomena from our judgments and abstract ideas about them. How could you measure school performance, drug abuse, poverty, development, gender equality, standards of living and just about any other dimension of social life without making big definitional choices first? This problem becomes only more stubborn when we concentrate on economic variables – inflation, growth, unemployment – which might seem to have a more objective basis. There, too, the devil is in the detail. What counts are production? What is a quality improvement rather than a price increase? How do we distinguish between idleness as a choice and involuntary joblessness?
It is here that modern day evidence-based policy has forgotten – or consciously ignores – its roots in political arithmetic, an openly normative political project.
/…/
In essence, evidence-based policy is political arithmetic in self-denial: policy instruments and their application are infused with political values, and these political charges belie the veneer of objectivity of which evidence-based policy prides itself.

Vid universitetet i Warwick hålls ett årligt panelsamtal med forskare inom IPE (international political economy) och i år var ämnet just frågan om den ekonomiska statistikproduktionens politik. Medverkande var Daniel Mügge, Shirin Rai och Peter Newell. Samtalet finns på video.

2017-04-16 av Ubuntu.se
Ubuntu.se

17 saker att göra efter installation av Ubuntu 17.04

Joey Sneddon på OMG! Ubuntu! tar i en artikel upp 17 saker som du kan göra efter du har installerat Ubuntu 17.04. Artikeln är fritt översatt till svenska.

Om du planerar att uppgradera till Ubuntu 17.04 i helgen (eller redan har) kanske du vill veta vad man ska göra efter installationen.

Tja, det viktigaste först: tilldela dig själv en välförtjänt klapp på ryggen för att ha valt ett sådant bra OS. Kolla därefter in följande lista över saker att göra efter du har installerat Ubuntu 17.04.

Denna lista på intet sätt fullständig, men det är fullpackad med praktiska tips, fiffiga

2017-04-16 av rasmus
Copyriot

Vart leder maktkampen om de digitala betalningarna?

För tre år sedan skrev jag om Facebooks planer på att bli bank, vilket jag då tolkade som ett försök att “spotifiera Bitcoin” och införa en egen valuta. Vad som hittills har hänt är väl snarare att man etablerat sig som betalningsförmedlare i USA, där chatten (Messenger) nu har en knapp för att skicka dollar, lika lätt som man skickar en emoji. Det förutsätter dock ännu att användarkontot är kopplat till ett amerikanskt bankkort.
För några månader sedan erhöll Facebook även en europeisk banklicens.

För närvarande pågår en frenetisk maktkamp mellan IT-bolagen och bankerna om makten över penningväsendet. Pengarna digitaliseras och penningtransaktionerna stöps om till chatt genom att byggas in i korta, skrivna meddelanden med smartphone med hjälp av teknologin bakom Bitcoin (blockchain).
Facebook fungerar sedan ett par år tillbaka som plånbok och bank för USAs konsumenter; i december 2016 beviljades “Facebook Payments International Ltd.(FBPIL)» banklicens också i EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Mycket tyder på att Facebook försöker konkurrera ut de övriga bankerna, särskilt som förvaltare av konsumenternas penningtransaktioner.

Onekligen finns det ett konkurrensförhållande mellan Facebook och de traditionella bankerna; de senare representeras i Sverige av Swish (som i praktiken är en kartell skapad av landets största banker). Gemensamt för dessa lösningar är att de är centraliserade och att de utmanas av mer decentraliserade lösningar byggda på blockchainteknik. Utan tvivel tillkommer en massa komplexitet som jag inte satt mig in i, grundad i såväl teknologisk som politisk osäkerhet.

I vilket fall kanske man inte bör tänka att det finns en “marknad för e-betalningar” som bara väntar på att erövras. Snarare verkar det som att företagsaktörerna strider om hur själva marknaden ska byggas upp, vilken hårdvara den ska köras på och hur dess informationsflöden ska styras.

We developed a critical reading of mobile payments in the context of a managerial discourse increasingly concerned with the reinvention of consumption and the consumer subject. /…/ In this context smartphones became a device to tap into its users’ social lives and exploit their immaterial values. Thus, we have argued, digital powerhouses are primarily interested in mobile payments as a way to capitalise on social flows, rather than to shave market share from credit cards. /…/
Provocatively perhaps, we argued that mobile payments and the mobilisation of productive consumers entail ideas and projects that might be worth defending, not least in terms of re-imagining the public sphere of global markets. Mobile payments do not really change how money is produced, or its effectiveness as a store of value, or unit of account. Indeed, mobile payments are realised in cooperation with credit- card networks and their increase in convenience is negligible. However, mobile payments do matter as an emergent social practice of ‘earmarking’ (Zelizer 2011) certain digital monies and ‘remaking money in the process’ (Maurer 2012). /…/ Mobile payments can poten- tially challenge us to re-imagine the public sphere of markets by developing a new instinct for infra- structure, more transparent supply chains and other capacities contributing to a new form of impersonal solidarity within the digital economy.

Ruben Kremers & James Brassett (2017), “Mobile Payments, Social Money: Everyday Politics of the Consumer Subject“, New Political Economy 16:3.

Visserligen ser jag goda skäl att vara skeptisk till den glättiga avslutningen på artikeln ovan – även om vissa penningflöden skulle bli mer transparenta, betyder det knappast att alla blir det och så länge varuproduktionen görs i syfte att tjäna pengar är det ofrånkomligt att pengarna överskuggar vissa delar av varukedjorna. Men det är ändå intressant att fundera över vad “öronmärkning” av pengar kan innebära och vilka möjligheter, sårbarheter eller faror som kan följa.

Bloggaren Tanketourettes skriver intressant om Facebooks ambitioner som betalningsförmedlare:

Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. Blockstack /…/
Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. /…/
Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Frågan som jag vill ställa handlar om vilka strider det alls är relevant att engagera sig i. Vi har alltså dels en strid mellan centraliserade och decentraliserade lösningar, dels en strid mellan de företag som vill söker få kontrollen över framtidens betalningscentral – och därtill säkert fler konflikter. Men alla kan inte vara lika viktiga och vissa kanske inte ens går att driva framgångsrikt som isolerat projekt, om statsmakterna väljer att sätta hårt mot hårt.

2017-04-15 av Ubuntu.se
Ubuntu.se

Ubuntu 17.04 är nu tillgängligt för nedladdning, Detta är vad som är nytt

Joey Sneddon på OMG! Ubuntu! har en artikel om att Ubuntu 17.04 finns tillgängligt för nedladdning. Han tar även upp en recension över vad som är nytt i Ubuntu 17.04. Artikeln är fritt översatt till svenska.

Det är release dagen vilket innebär att du kan ladda ner Ubuntu 17.04 just nu!

Den officiella, slutliga och stabila ISO utgåvan är nu tillgängliga på den officiella Ubuntu servern (och många speglingar) och är färdiga för dig att ladda ner.

Om möjligt skulle jag föreslå att du använder dig av de officiella Ubuntu 17.04 torrentar för att ladda ner Ubuntu. Detta är a)

2017-04-14 av Ubuntu.se
Ubuntu.se

Vad kommer härnäst för Ubuntu Skrivbord? Mark Shuttleworth delar med sig av sina planer

Joey Sneddon på OMG! Ubuntu! har skrivit en artikel om vad Mark Shuttleworth delar med sig av för planer för Ubuntu. Artikeln är fritt översatt till svenska.

Mark Shuttleworth har avslöjat mer om vad som är nästa för Ubuntu-skrivbordet.

Hans kommentarer följer förra veckans nyhetsbomb att Canonical ska sluta utveckla Unity 8, konvergens, Ubuntu telefoner och surfplattor och att Ubuntu 18.04 LTS kommer att använda GNOME istället för Unity som standardskrivbord.

2017-04-12 av Ubuntu.se
Ubuntu.se

Ubuntu överge Unity till förmån för GNOME: Vad betyder detta

Miguel Leiva-Gomez på MakeTechEasier har skrivit en artikel om att Canonical överger Unity på skrivbordet för att ersätta det med Gnome. Artikeln är fritt översatt till svenska.

Den 5 april 2017 meddelar Canonical - det brittiska företag som utvecklar Ubuntu - sina avsikter att flytta bort från fokus för konvergens mellan olika plattformar till förmån för en moln och IoT fokuserad strategi. Inom denna tillkännagivande har de också sagt något lite mer kontroversiellt: de överger Unity skrivbordet till förmån för GNOME för 18.04 utgåvan

För de som använder andra skrivbordsmiljöer som XFCE, LXDE och MATE,

2017-04-12 av rasmus
Copyriot

Om “austerity” och den ekonomiska politiken under Italiens tidiga fascism

Begreppet austerity är notoriskt svårt att översätta till svenska. Varken “åtstramningar”, “nedskärningar” eller “svångremspolitik” bär med sig dess moraliska tyngd – associationerna till dämpad stränghet, återhållsamhet och självbehärskning. Det kan noteras att tyskan har tagit in Austerität som låneord. Kanske borde vi följa dess exempel och tala om “austeritet” på svenska. Eller hitta en mer fantasifull variant som nederländarna har gjort med soberheidsbeleid som kommer av ordet för “nykterhet“.

För några år sedan utkom Mark Blyth med sin omtalade bok Austerity: the history of a dangerous idea. Där undersöker han bland annat hur olika länder, däribland Sverige och Tyskland, hanterade 1930-talets kris. Han skriver om hur austerity bidrog till massarbetslöshet och därmed till nazismens frammarsch i Tyskland. Det är en observation som gjorts av många, med tydlig bäring på vår tid. Däremot berör Blyth inte med ett ord det fascistiska Italien. Men ny forskning pekar på att orsakssambandet där var omvänt: det var inte austerity som fick folket att ropa efter fascism, utan den fascistiska regimen som drev igenom austerity.

Om detta skriver Clara Elisabetta Mattei i en ny artikel i den ansedda tidskriften The European Journal of the History of Economic Thought, “Austerity and repressive politics: Italian economists in the early years of the fascist government” (artikeln är inlåst men här finns en tidigare version). Där gör hon två stora poänger: 1) Austerity är inte bara en ekonomisk politik, utan en hel rationalitet eller “sanningsregim” som omfattar både ekonomi, politik och inte minst moral. 2) Eftersom rötterna löper längre tillbaka i tiden, är det fel att sätta likhetstecken mellan austerity och “nyliberalism”, så som ofta görs.

I sin artikel uppehåller sig Mattei enbart vid den tidigaste perioden av Italiens fascistiska regim, 1922–25, åren av normalisering efter maktövertagandet, ibland omtalad som den “liberala” perioden, innan Mussolini försökte göra allvar av sina idéer om ett korporativt samhällssystem. Mattei har närstuderat vad som skrevs av Italiens fyra mest inflytelserika ekonomer vid denna tid: Alberto De Stefani, Maffeo Pantaleoni, Umberto Ricci och Luigi Einaudi. De första två var framstående fascister medan de andra två identifierade sig som liberaler. Men när det kom till austerity var de rörande överens. Gemensamt för de fyra ekonomerna var att de kunde kritisera Mussolini när hans ekonomiska politik rymde inslag av vad de såg som frikostighet. De var inte uppfyllda av persondyrkan, men såg Mussolini som den rätte mannen att med hårda nävar implementera den ekonomiska politik som tiden krävde.

Omedelbart efter första världskriget följde “de två röda åren” i Italien, då arbetarklassen flyttade fram sina positioner. Staten införde åtta timmars arbetsdag och lönerna steg kraftigt. Fascisternas maktövertagande hösten 1922 satte bryskt punkt för dessa reformer. Mussolinis första tal inför parlamentet klargjorde att det överordnade målet nu skulle vara att balansera statsbudgeten. Den nya given stavades austerity (även om ordet inte fanns på italienska; Mussolini talade om “regime della lesina“).

Under perioden 1922–25 genomdrev fascistregimen en mycket omfattande austerity. Kvoten mellan direkt och indirekt beskattning minskade från 0,94 till 0,72 – med andra ord skedde en kraftig övergång från att beskatta inkomster till att beskatta konsumtion, vilket innebär en omfördelning från de fattiga till de rika. Offentliga utgifter minskades kraftigt, exempelvis avskedades 15 procent av de järnvägsanställda. Stora privatiseringar genomfördes. Sedan seklets början hade t.ex. telefoni och livförsäkringar varit statliga monopol, men under Mussolini såldes de ut till privata företag.

The close link between economic discipline and morality recurs throughout De Stefani‘s speeches. Terms like “severe finance”, “sacrifice” and “sacred” are constantly used. He spoke of the “moral balance of income and expenditures” /…/
Austerity rationality builds upon individual behaviour as its vore building block.

Clara Elisabetta Mattei resonerar kring vad som förenade de fyra ekonomerna: en teknokratisk elitism, grundad i synen på ekonomi som en exakt naturvetenskap, grundad i oföränderliga lagar. De uppfattade inte sina ekonomiska läror som politiska. Däremot såg de ett behov av repressiv politik för att få verkligheten att överensstämma med ekonomins sanning.

The upshot is truly repressive: abstract categories acquire ontological primacy over the life of individuals. This is why budget may become the main concern of austerity: the purpose is to adapt reality to fit the category of economic equilibrium in a competitive economy. The concrete needs and purposes of flesh-and-blood citizens are not a priority.

Däremot går Mattei i sin artikel inte alls in på vad som hände efter 1925, när Mussolini avsatte Alberto De Stefani som finansminister och sakta började bygget av stato corporativo. Från 1930, när den ekonomiska krisen spred sig över världen, blev den fascistiska retoriken öppet antiliberal. Hösten 1933 började började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. (Denna fas av den italienska fascismen har jag i viss mån berört i min forskning.)

I den italienska fascismen fanns uppenbarligen inte ett sätt att förstå förhållandet mellan ekonomi och politik. Snarare skedde en kovändning i samband med världskrisens utbrott. Allt detta är såklart värt att begrunda för oss som funderar på hur samspelet mellan nationalism, fascism, (ekonomisk) populism och austerity ser ut idag. Uppenbarligen finns stora luckor i Mark Blyths historieskrivning.

2017-04-11 av Eric Luth
Wikimedia Sverige

UNESCO Challenge 2017

Did you know that there are more than 1,000 World Heritage Sites in the world? The pyramids of Egypt, Chinese walls and old radio masts in Sweden are just a very few examples. In the World Heritage list of UNESCO, we find some of the most visited monuments in the world. Now, we would like your help to make sure that there is also adequate information about them on Wikipedia!

Thus, Wikimedia Sverige and UNESCO are co-arranging the writing challenge UNESCO Challenge. The challenge will start on the International Day for Monuments and Sites on 18 April. It will then go on for one month, until 18 May, when the competition closes.

palmira-_tetrapilo_-_decarch_-_1-99
Picture of Palmyra: uploaded as a part of Connected Open Heritage, destroyed by ISIS. Marina Milella, CC-BY-SA 4.0.

In combination with the challenge, UNESCO will release a series of images on Wikimedia Commons, the image database of the Wikimedia family. What’s more, they will release open access texts about the sites. These may be great inspiration when choosing which articles to write. We hope that you will get use of the images and the texts in the competition!

The way the challenge works is very simple: sit down with your computer, choose some world heritage sites – preferably the most endangered – and start to write, in whatever language you like! The more you write, the more points you get. The more points you get, the higher probability for you to win! You find all the world heritage sites here, and the ones the most in danger here.1171px-cohlogo1-svg

Wikimedia Sverige and UNESCO are jointly working with the project “Connected Open Heritage”. Several of the world heritage sites are in critical danger: war, climate change and lacking maintenance are just some of the reasons. To make sure that at least information about them are saved to future generations, we are, as part of the project, collecting as much data, images and information we can about the world heritage sites, to be able to make it digitally reachable in the future.

And now, this is where you enter the picture! Many of the Wikipedia articles on world heritage sites have little information, are in need of update or lack good images. Now you have the opportunity to not only increase the coverage of the world heritage sites – but also win fine prizes and a great honor!

Start planning already today. Which articles lack crucial information? Which images would you like to include in an article? The competition will soon start – and we wish you good luck!


2017-04-08 av rasmus
Copyriot

Låt oss slippa mer samhällstoxikologi

Har inte adjektivet “toxic” blivit omåttligt populärt i samhällsdebatten på sistone? Feminister talar om “toxisk maskulinitet“. Rasister hävdar att islam är en “toxisk religion”. Och varenda präktig slappskalle står redo att förklara olika samhällsproblem som resultatet av “toxisk kombination” av faktorerna X, Y och Z. Ofta är X, Y och Z så luddiga att de inte går att skilja från varandra och inte sällan är de rentav synonymer, så att det alls inte kan handla om någon kombination utan mest är ett sätt att få känna sig smart genom att använda adjektivet “toxisk”.

Vanligast är uttrycket på engelska, men det verkar nu förekomma allt oftare även på svenska, där det ju blir ännu slappare när man direktöversätter “toxic” till “toxisk” i stället för “giftig”.

Om man känner att man verkligen behöver stärka sig med ett adjektiv, varför då inte bara säga “skadlig” eller “destruktiv”? Kanske för att de två senare orden riskerar att väcka frågan om vem som skadas eller vad som förstörs.

Varför inte bara säga “dålig”? För att det både låter banalt och subjektivt. Banalitet och subjektivitet är uppenbarligen en toxisk kombination. Ingen vill låta som en hobbytyckare. Genom att i stället välja adjektivet “toxisk” låter man i stället som någon i en vit rock.

På tal om vita rockar, borde det vara hög tid för toxikologerna att säga ifrån. Om vi inte rentav måste kalla in toxikologins fader, Paracelsus (1493–1541):

Allting är gift och inget är utan gift. Dosen allena gör att något icke är giftigt.

Ända sedan Paracelsus vet vi att toxicitet är en fråga om dos. En människa kan dö av en toxisk dos vatten eller salt, men också av brist på vatten eller salt. Det samtida bruket av toxinmetaforer är alltså närmast preparacelsiskt – det bygger på att en viss företeelse, eller kombination av företeelser, är antingen gynnsam eller skadlig oavsett dos.

Toxikologi kan sägas handla om kvantitativa förhållanden mellan en viss slags substans och en viss slags organism. En dos som skadar en fisk behöver inte skada en fågel. Många ämnen som är skadliga för barn är ganska harmlösa för vuxna. Om vi i metaforisk mening vill utnämna olika samhällsfenomen som toxiska, blir den självklara följdfrågan: för vilken samhällsorganism?

I strikt toxikologisk mening finns det inte, om jag fattat saken rätt, någonting sådant som “en toxisk kombination”. Visst kan det ske en kemisk reaktion mellan två substanser (t.ex. två läkemedel) som resulterar i en ny substans med toxisk verkan, men själva reaktionen skall då förklaras av kemister, inte av toxikologer. Förhållandet mellan en substans och en organism är, såvitt jag förstår, vad toxikologin handlar om.

Någonstans har jag på känn att detta handlar om mer än bara en dålig metafor som tyder på slappt tänkande och kryptonormativitet. Genom att skärskåda dåliga samhällsmetaforer kanske vi även kan få upp ögonen för vad som är dålig samhällsvetenskap. Därtill är det idéhistoriskt intressant att fråga sig varför toxinmetaforer tycks ha blivit så populära just nu.

2017-04-06 av Eric Luth
Wikimedia Sverige

UNESCO Challenge 2017


Visste du att det finns fler än 1 000 världsarv runtom i världen? Pyramider i Egypten, murar i Kina och gamla radiomaster i Sverige är bara några exempel. I UNESCOs världsarvslista finns några av de mest besökta minnesmärkena i världen. Nu vill vi ha din hjälp att se till att det finns bra information om dem även på Wikipedia!

Därför anordnar Wikimedia Sverige, tillsammans med UNESCO, skrivtävlingen UNESCO Challenge. Tävlingen kommer att starta 18 april, på världsarvsdagen. Därefter kommer den att pågå i en månad, till 18 maj.

palmira-_tetrapilo_-_decarch_-_1-99
Bild på Palmyra. Uppladdad som en del av KÖK, förstörd av ISIS. Marina Milella, CC-BY-SA 4.0

Till tävlingen kommer UNESCO att släppa bilder i tusental på världsarven på Wikimedia Commons, Wikimedia-familjens bilddatabas. Dessutom kommer de släppa texter om världsarven under fri licens. Här finns stor möjlighet till inspiration i valet av artiklar att skriva. Hoppas att du får användning av det i tävlingen!

Upplägget är väldigt enkelt: sätt dig ner med din dator, välj ut några världsarv – helst de mest hotade – och börja skriv, på vilket språk du vill! Ju mer du skriver, desto mer poäng får du. Ju mer poäng du får, desto större är sannolikheten att du vinner! Alla världsarv hittar du här (en svensk variant hittar du här), och de mest hotade här (samt i en svensk variant).

1171px-cohlogo1-svgWikimedia Sverige och UNESCO driver tillsammans projektet Kopplat Öppet Kulturarv (KÖK). Flera av världsarven är akut hotade: krig, klimatförstörelse och bristande underhåll är bara några anledningar.För att åtminstone informationen ska finnas bevarad i efterhand samlar vi tillsammans, inom ramarna för projektet, så mycket data, bilder och information vi bara kan om världsarven, för att bättre kunna bevara dem digitalt för eftervärlden.

Det är där du kommer in i bilden! Många av Wikipedias artiklar om världsarv har knapphänt information, är i behov av uppdatering eller saknar riktigt bra bilder. Nu kan du inte bara hjälpa oss att göra Wikipedias täckning av världsarv bättre – du kan dessutom vinna både ära och fina priser!

Se till att börja planera redan nu! Vilka artiklar har bristfällig information? Vilka bilder skulle du vilja förgylla med en artikel? Tävlingen börjar snart – lycka till!


2017-03-26 av Linda Sandberg
:DFRI

Välkomna till styrelsemöte 4 april!

Välkomna till öppet styrelsemöte med DFRI torsdag den 4 april klockan 18.00-19.30.

Alla medlemmar är välkomna.

Skicka ett mejl till: dfri@dfri.se så vi vet att du kommer! Vi meddelar också dig vart vi kommer vara via mejl.

Dagordning

Tid: 18.00-19.30.
Plats: Stockholm

Med vänliga hälsningar,
Styrelsen

2017-03-23 av Anna Troberg
Wikimedia Sverige

Nu utlyser Wikimedia Sverige ett toppenjobb!

Alldeles nyss beslutade fackförbundet DIK:s kongress att välja mig till sin nya ordförande. Det är oerhört hedrande, roligt – och lite läskigt – precis som det ska vara. Det är också ledsamt, eftersom detta innebär att jag nu kommer att lämna min post som verksamhetschef för Wikimedia Sverige inom kort.

I och med att jag vandrar vidare till DIK, så blir tjänsten som verksamhetschef ledig. Du kanske är intresserad? Det borde du vara. Det är ett fantastiskt jobb. Det har allt man kan önska sig: bra mål, spännande projekt, internationella samarbeten, fantastiska volontärer – och inte minst – de bästa kolleger man kan tänka sig.

Wikimedia Sverige är en fantastisk förening och det har varit oerhört roligt och lärorikt att få arbeta här. Allra bäst har det varit att få arbeta med personalen på kansliet, alla volontärer och med styrelsen. Varenda en av dem brinner för målet att sprida fri kunskap. De är dessutom trevliga, roliga och lätta att ha att göra med. De är helt enkelt toppenkolleger, som gör det roligt att gå till jobbet – varje dag.

Styrelsen har skrivit ihop en jobbannons, som du hittar här. I väg och läs. Och sök!

Anna

Anna Troberg_smallAnna Troberg
Verksamhetschef
Wikimedia Sverige

@annatroberg
anna.troberg@wikimedia.se


2017-03-22 av techrisk.se
techrisk.se

Satsa på politiska händelser

Det finns de som säger att politiker vänder kappan efter vinden och det kan diskuteras både länge och väl. En sak är dock säker och det är att politiken är fascinerande och i ständig förändring. Detta bäddar också för möjligheten att satsa på politiska händelser. Eftersom satsningsföretagen numera finns på internet finns det nästintill oändligt med politiska händelser att satsa på eller vad sägs om följande alternativ?

  • Nästa svenska partiledare som kommer att avgå – välj mellan Anna Kinberg Batra (m), Jan Björklund (l), Gustav Fridolin (mp), Ebba Busch Thor (kd), Stefan Löfvén (s), Isabella Lövin (mp), Jimmie Åkesson (sd), Jonas Sjöstedt (v) och Annie Lööf (c).
  • Finska kommunalvalet – välj mellan de partier eller koalitioner som kommer att få flest röster: Sosialidemokraattinen Puolue, Suomen Keskusta, Kansallinen Kokoomus, Vihreät – De Gröna och Perussuomalaiset.
  • Franska presidentvalet – välj mellan presidentkandidaterna Emmanuel Macron, Marine Le Pen, François Fillon, Benoit Hamon, Baroin François, Alain Juppé, François Asselineau, Jean-Luc Mélenchon, Nicolas Sarcozy, Nicolas Dupont-Aignan, Bertrand Xavier, Henri Guaino, Larcher Gerard, Michele Alliot-Marie och Rama Yade.

Detta är bara ett urval av de närmsta politiska händelserna man kan satsa pengar på och det finns en hel massa fler. Den som gillar att sätta pengar på spel har naturligtvis också massor med andra marknader de kan satsa på, såsom fotboll, ishockey, basket, tennis och flera dussin andra sporter. En spännande variant av odds är så kallat live odds, som blivit mycket populärt på senare år. Live odds betyder att man satsar på en match under tiden den pågår. En annan spelform som erbjuds på många sajter där det finns oddsspel på politiska händer, sport med mera är casinospel. Det är otroligt populärt idag att spela på casino på nätet och var och varannan svensk har testat det. En fördel med nätcasino är också att man kan spela gratis, till skillnad från till exempel odds, där man alltid måste satsa riktiga pengar.

Tips för att öka chanserna att tippa rätt på politiken

Även om odds alltid beror mycket på tur och tillfälligheter så kan man tänka sig att slumpen spelar något mindre roll inom politik än inom sport exempelvis. Om det handlar om en folkomröstning kan man få mycket hjälp av att kolla in opinionsundersökningar före valet. Visserligen vet alla att en opinionsundersökning inte alltid ger samma resultat som det riktiga valet, men det ger i alla fall en fingervisning om vartåt det lutar. Dessa och liknande undersökningar är ett bra sätt att få bättre hum om hur det kommer att sluta. Rent allmänt är kanske det bästa tipset att följa med i nyheterna. Alla satsningar på politik handlar inte om val. Vårt första exempel ovan handlar om vilket svensk partiledare som kommer att vara den nästa som avgår och detta kan man få många ledtrådar om i nyheterna. Om någon politiker plötsligt är med om någon skandal eller liknande kan man tänka sig att sannolikheten är stor att han/hon avgår inom kort.

Ett annat tips för att öka vinstchanserna är att inte satsa allt på ett kort. Det är bättre att satsa små summor på många olika marknader än att lägga allt på en enda möjlighet. Detta gör också oftast nöjet större, då det leder till spänning vid många olika tillfällen istället för vid ett enda.

Håll tummarna och satsa dina pengar rätt, så kanske du också kan få en och annan extra slant i plånboken!

2017-03-22 av Eric Luth
Wikimedia Sverige

Nu släpper vi hela schemat för Wikipedia-dagen!

16700357_10154292323822876_6149014631797162507_o

Du har väl inte missat att Wikimedia Sverige arrangerar Wikipedia-dagen 2017 den 22 april? Under temat ”Wikipedia som motgift” kommer vi ägna hela eftermiddagen åt frågor om faktaresistens och objektivitet på internet. Ämnet kunde knappast vara mer aktuellt, och vi har många intressanta namn som kommer att vrida och vända på frågan.

Under förmiddagen kommer Wikimedia Sveriges årsmöte att äga rum. Efter lunch inleder vi eftermiddagen med en föreläsning av Ernst-Jan Pfauth. Ernst-Jan var med och grundade den nederländska faktagranskningsplattformen De Correspondent, som bygger på crowdsourcing och har fler än 50 000 medlemmar. Han kommer att prata om hur medier kan skapa tillit på internet i ett föränderligt medieklimat.

Därefter kommer det första av två panelsamtal att äga rum. Ämnet kommer att vara faktagranskning i sociala medier och på Wikipedia. Jack Werner kommer att delta, som bland annat gjort sig känd som viralgranskare på Metro. Just nu skriver han en bok om bluffar i sociala medier – vad kunde vara mer relevant för ämnet? Dessutom kommer Ylva Pettersson, som sitter i Wikimedia Sveriges styrelse och som bland annat fått Guldäpplet för sitt arbete med Wikipedia och internet som en del av sin undervisning delta. Sist men inte minst kompletteras samtalet av Brita Planck, som är doktor i historia och som ideligen diskuterar källkritik på sociala medier. Samtalet kommer att modereras av Elza Dunkels, som är forskare i pedagogik vid Umeå universitet.

Det andra panelsamtalet kommer att beröra frågan om informationshantering och objektivitet i digitaliseringens tidsålder. Vad har information för status idag, och vad kommer det ha för status i morgon? Hur har objektivitet sett ut historiskt? Matilda Molander som är ledarskribent på Dagens Nyheter kommer att ge oss sina perspektiv från ledarredaktionen på en av Sverige största dagstidningar. Chefen för EU-kommissionens representation i Sverige, Katarina Areskoug, funderar över de politiska aspekterna, och vad EU gör idag och imorgon för att bevara objektiviteten. Slutligen kommer Armemuseums 1:e intendent Anna Maria Forssberg ge sina perspektiv, bland annat ifrån den bok hon nyligen har gett ut om propaganda under 1600-talet.

Till sist kommer Wikimedia Sverige för första gången dela ut Wikipedia-priset, till en person som under året gjort en särskilt stor bedrift för att sprida fri kunskap.

Se mer information i Facebook-eventet! Såhär ser schemat ut i sin helhet:

Plats: Medeltidsmuseet, Strömparterren 3, Stockholm

  • 10-12.00 Årsmöte
  • 12-13 Lunch
  • 13-13.10 Wikimedia Sverige hälsar välkomna och beskriver dagen kort.
  • 13.15-14.30 Ernst-Jan Pfauth, De Correspondent: How a media organization can optimize for trust
  • 14.30-14.45 Rast
  • 14.45-15.45 Källkritik på internet – Wikipedia och sociala mediers faktagranskning
    • Ylva Pettersson, oppositionsråd i Skara, administratör på Wikipedia samt styrelseledamot i Wikimedia Sverige, tidigare gymnasielärare.
    • Jack Werner, journalist, bloggare och debattör som bland annat varit viralgranskare på Metro
    • Brita Planck, historiker.
  • 15.45-16.15 Rast
  • 16.15-17.00 Informationshantering och objektivitet i digitaliseringens tidevarv; och vad händer sen?
    • Matilda Molander, ledarskribent Dagens Nyheter
    • Anna Maria Forssberg, 1 museiintendent vid Armémuseum samt författare till nyutgiven bok om propaganda på 1600-talet
    • Katarina Areskoug Macarenhas, chef för EU-kommissionens representation i Sverige
  • 17.00-18.00 Utdelning av Wikimedia Sverige-priset, avslutande diskussion och hejdå.

2017-03-15 av Per-Ola Mjömark
Internetdagarna 2016

Förhandsboka din plats redan idag!

Fyll i dina kontaktuppgifter på den här sidan. Du förbinder dig inte till någonting, men vi lovar att hålla en plats åt dig på Internetdagarna.

Vi skickar en påminnelse till dig när hela programmet ligger ute i augusti. Som tack för rapp anmälan får du då en limiterad Internetdagarna-tisha.

Om du har Facebook hittar du eventet här.

2017-03-13 av rasmus
Copyriot

Kommentar till debatten om Postkapitalism, digitalisering och profit

Paul Masons bok Postkapitalism har utgivits i svensk översättning av Ordfront. Redan hösten 2015 fick originalutgåvan stor uppmärksamhet och recenserades bl.a. av mig i Expressen. Jag var skeptisk till mycket av budskapet, inte minst hans naiva hyllningar av Linux, Firefox och Wikipedia som modeller för ett postkapitalistiskt samhälle. En del av invändningarna framförde jag i recensionen, men inte alla. För samtidigt ville jag lyfta fram att Postkapitalism trots alla brister är en välskriven bok som förtjänar att användas som utgångspunkt för samtal.

Nu bevistade jag inte samtalet som nyligen hölls mellan Paul Mason och Kajsa Ekis Ekman. Men jag läste just Ekis Ekmans recension av Postkapitalism i Aftonbladet, som till stor del går ut på att attackera tidigare recensioner av samma bok, inklusive min. Detta gör hon på ett inte helt redligt sätt.

Ekis Ekman påstår att Postkapitalism har “hyllats av en enad kritikerkår” och anför bland annat min recension som exempel. Detta för att jag ska ha kallat boken “en samtida vänsterklassiker”. Jo, jag använde dessa ord men inte som ett värdeomdöme utan som en prognos. Vad jag skrev var att Postkapitalism “rimligen kommer att bli en samtida vänsterklassiker” på samma sätt som No Logo och Imperiet blev kring förra sekelskiftet. Det finns en massa allvarliga invändningar mot de centrala teserna i dessa böcker, men de är likförbannat vänsterklassiker. Precis som att Kajsa Ekis Ekman är en av Sveriges viktigaste vänsterdebattörer trots att hon i vissa frågor trampar i klaveret.

Ekis Ekman sätter förvisso huvudet på spiken i sin kritik av hur Mason idealiserar “mjukvara”:

Och inte heller är mjukvara en ”maskin som håller för evigt” – uppdateringar krävs allt oftare och de mest populära apparna uppdateras så ofta som en gång i veckan. Jämför bara hur ofta systemen i en mobiltelefon eller dator påminner dig att uppdatera, med hur ofta du bytte cd-spelare eller köksbord. Vem tror Mason skapat dessa uppdateringar? Maskinen själv?
Mason begår här ett enormt fel som oftast brukar räknas på borgerlighetens konto. Nämligen att fetischera varan och osynliggöra arbetet bakom. Varan – i detta fall mjukvaran – blir hos Mason något närmast magiskt, som får eget liv (för att tala med Marx) medan arbetaren bakom raderas ut. Att det är mänskliga hjärnor och mänskliga händer som skapat mjukvaran ser han inte.

Men det är förvisso inte bara konkret mänskligt arbete – vad Marx kallar “mänsklig hjärna, muskler, nerver hand, osv.” – som förbrukas i varuproduktionen. Oavsett om det ska produceras mjukvara, malm eller massage innebär kapitalistisk varuproduktion alltid att arbetskraft (levande arbete) sätts samman med kapital (dött arbete). Proportionerna skiftar inte bara mellan olika produktionsgrenar. Det sker även en förändring över tid: kort sagt, att människor i allt högre grad ersätts av maskiner (inklusive mjukvara). Marx beskriver denna process i termer av att “kapitalets organiska sammansättning” ökar, vilket han menar utgör själva grunden till att profitkvoten tenderar att falla.
Vidare talar Marx om utvecklingen av en “överflödsbefolkning“, alltså att allt fler människor ur kapitalets perspektiv framstår som överflödiga. Detta är inte detsamma som att allt konkret mänskliga arbete är på väg att bli överflödigt. Därav min invändning mot att Paul Mason ignorerar frågor om “hur vi ska organisera barnomsorg, sophantering och jordbruk i det postkapitalistiska samhället”. Därav även Ekis Ekmans viktiga påpekande om att “kvinnors [obetalda] arbete med att ta hand om barn och gamla är det fundament som profiten byggs på”. Jag tror i stort att vi är eniga i vår kritik av Paul Masons blinda fläckar, oavsett om Ekis Ekman föredrar att vantolka vad jag skrivit.

Däremot får jag helt ärligt inte ihop hur Ekis Ekman läser Marx. Hon påpekar att 12 miljoner människor arbetar med att utveckla appar, som “genererar nära 100 miljarder dollar per år i vinst”. Om jag läser Ekis Ekman rätt, ska detta bevisa att kapitalet är vid god vigör och att digitaliseringen på intet vis hotar profiterna. Men det är i så fall en jättemärklig tolkning. Höga profiter i en viss bransch betyder inte att branschen lämnar ett stort bidrag till kapitalets totala profiter. Tvärtom bygger ju hela Marx ekonomikritik på att det i kapitalet finns en motsättning mellan det enskilda och allmänna intresset. Just de företag eller branscher som ligger i teknikens framkant, som är bäst på att rationalisera bort mänsklig arbetskraft, bidrar allra mest till att minska det totala profitutrymmet – och belönas för detta med högre profiter än de övriga.

Många mjukvaruprodukter kan rentav sägas vara rent “improduktiva“, betraktade i av kapitalets större kretslopp – tänk bara på kapprustningen mellan spamrobotar och spamfilter, eller mellan vapensystem. Produktionen av dessa varor är en “död kostnad” (faux frais) för kapitalet som helhet, vilket inte hindrar att producenterna kan göra stora vinster. Alltså är det helt irrelevant att, som Ekis Ekman tycks vilja göra, framhålla appföretagens vinster som belägg för att digitaliseringen skulle bidra till en ökad profitkvot.

2017-03-13 av Eric Luth
Wikimedia Sverige

Gästinlägg på bloggen: Förändra världen, förändra Wikipedia!

wikiwomenheaderDet här inlägget är ett gästinlägg av Eva Forslund, som är chefredaktör för Uttryck, Utrikespolitiska föreningen i Uppsalas tidning. Du kan även hitta ett inlägg om deras skrivstuga på deras hemsida!

För en månad sedan hade ingen av oss redigerat något på Wikipedia. Inte för att det inte var viktigt och inte heller för att vi inte tyckte att det verkade roligt. Tanken hade bara inte slagit oss. Och vi är inte ensamma: enligt engelskspråkiga Wikipedia är bara runt 10 % av de som redigerar på den fria encyklopedin kvinnor.

Dessutom handlar endast 17 % av personporträtten om kvinnor. Det är tråkigt med tanke på hur många kvinnor som förtjänar mer uppmärksamhet för sina stordåd. Men det kan också leda till mer ojämställdhet i till exempel arbetsmarknaden: vid anställningar, bokning av föreläsare och liknande är det många som använder Wikipedia för att lära sig mer om personerna. Finns inte kvinnorna där då, kommer heller inte kvinnor anställas.

Det bestämde vi oss för att ändra på! I samband med årets internationella kvinnodag anordnade därför Utrikespolitiska Föreningen och Kvinna till kvinnas volunteer group i Uppsala i samarbete med Wikimedia-gemenskapen vad vi kallade WikiWomen edit-a-thon på Uplands nation mellan 13.00-18.00.

Att redigera är ingenting som är främmande för oss. Två av oss som arrangerade, Isa och jag, är tillsammans chefredaktörer för Utrikespolitiska Föreningens tidning Uttryck – redigera andras texter och skriva egna är något vi gör mer eller mindre dagligen. Att göra samma sak på Wikipedia var inte särskilt svårt, men det behövdes hjälp att komma igång.

Vårt edit-a-thon inleddes därför med att Gustav Lundin, en av grundarna av Wikimedia-gemenskapen i Uppsala, berättade kort om Wikipedia, hur man redigerar och varför det behövs både fler kvinnor som redigerar och fler artiklar om kvinnor. Och därefter satte vi igång!

Som mest var vi runt 15 personer som satt och redigerade: allt från att skapa en ny Wikipediaartikel om artisten Beatrice Eli på tyskspråkiga Wikipedia till att komplettera den engelskspråkiga artikeln om feministen Carol Gilligan. Det skrevs också om en kanadensisk biolog, brittisk filmklippare och uppsalabaserade artister. Det enda de alla hade gemensamt var att de var kvinnor!

Artiklarna skrevs av erfarna wikipedianer och av folk som aldrig redigerat Wikipedia förut. Nån var från Kanada, nån annan från Österrike, där fanns folk från Storbritannien, svenskar och en amerikan. Vad vi alla hade gemensamt var visionen att göra Wikipedia lite mer jämställd, och kanske en släng av nörderi.

Efter en dag av tyst skrivande knöt vi sedan ihop evenemanget med en trevlig middag ihop och ett hopp om att ha spridit Wikipedia-fascinationen till en ny generation. Visst är det mycket i samhället som skulle behöva bli mer jämställt. På internationella kvinnodagen påminns man om det mer än någonsin – och det blir svårt att veta ens var man ska börja. Då kan man göra som vi – ’first we take Wikipedia, then we take the world’.

Eva Forslund
Chefredaktör, Uttryck